Vesikallio: Lillan - Elisabeth Rehns Sällsamma liv

i Ilma

nen

n채 luku

yte

Johanna Vesikallio

Lillan Elisabeth Rehns sällsamma liv Översättning Geo Stenius

Helsingissä Kustannusosakeyhtiö Otava

Tredje mandatperioden När riksdagsvalet våren 1987 nalkades var det klart att Elisabeth skulle ställa upp för en tredje mandatperiod. Politiken, som aldrig skulle bli hennes jobb, hade nu blivit det, helt och fullt.

Under den andra mandatperioden hade hon befäst sin ställning, hon var känd, hon hade lärt sig sitt arbete och hon tyckte om det. Också hemma hade det blivit lugnare efter uppgörelserna i början av 1980-talet.

Valet var en stor framgång för Elisabeth: hon fick 10 563 röster, vilket var ett par tusen röster mer än vid föregående val. Röstmagnet vid det valet var Samlingspartiets Pertti Salolainen som fick mest röster i hela Finland, 18 324. I Nylands valkrets fick, vid sidan av Rehn, Pirjo Ala-Kapee många röster, 12 398.

Regeringsbildningen efter valet omgavs av exceptionell dramatik. Ordförandena i tre partier, Samlingspartiets Ilkka Suominen, Centerpartiets Paavo Väyrynen och SFP:s Christoffer Taxell hade före valet kommit överens om att de efter valet skulle försöka bilda en regering tillsammans och sålunda förbigå SDP. Herrarna hade satt avtalet till 3

pappers, och utgående ifrån dess förvaringsplats kallades det sedan för kassaskåpsavtalet. När president Mauno Koivisto fick reda på avtalets existens ilsknade han till och gav uppdraget att bilda regering till Harri Holkeri från Samlingspartiet, som blev störst vid valet. Holkeri blev alltså statsminister och han bildade en regering tillsammans med SDP, den så kallade blå-röda regeringen. Centerpartiet stod utanför, men SFP kom med i regeringen, trots att Taxell hade skrivit under det så kallade kassaskåpsavtalet. Elisabeth visste ingenting om avtalet.

Jag hade ingen aning om det. Det var nog pojkarnas egen grej. Men jag fick kritik då jag som Sfp:s gruppordförande tillsammans med Boris Renlund var hos Koivisto för den traditionella grupprundan. Min uppfattning blev då att presidenten hade planer på en blå-röd regering. Det sade jag också åt journalisterna utanför slottet, och fick mig på öronen för min dumhet, det kunde ju inte komma på fråga, berättar hon.

Genast efter valet flög Ove och Elisabeth till Rom. 4

Där hyrde de en bil och körde ner till Syditaliens krokiga vägar utan någon förhandsplanering.

Vi kände oss som ett ungt par som är på äventyr ute i världen, sade Elisabeth i en intervju för Ilta-Sanomat i april 1987.

Under den tredje mandatperioden var Elisabeth medlem av bankutskottet och suppleant i stora utskottet. Men viktigare än medlemskapet i utskotten var att hon under den tredje mandatperioden fick större inflytande och makt i partiet, hon blev också gruppordförande och var i den egenskapen gruppens ansikte utåt. Elisabeth hade äntligen, trots gubbarnas gnetighet, nått en av de centrala posterna i partiet.

Varför fick Elisabeth då den viktiga posten som gruppordförande, trots att ledningen inte hyste något större förtroende för henne eller hennes kunnande? Partiledningen hade antagligen få alternativ. En mycket populär politiker, valets röstmagnet, måste få en synlig post. Man kan inte låta partiets mest ljusstarka stjärna fortsätta som bara en i raden. Någon ministerpost fick Elisabeth i varje fall inte, trots att hon genast efter valet 1987 upplyste medierna om att 5

det var en plikt gentemot hennes kvinnliga väljare att ge henne en ministerportfölj. Hon var då i första hand intresserad av trafikministerposten, eller varför inte också utrikeshandelsministerns portfölj.

Valet 1987 förde också med sig en överraskning då Ole Norrback, som under föregående riksdagsperiod ledde den svenska riksdagsgruppen, föll ur riksdagen, trots att han hade fått över 8000 röster. Det räckte emellertid inte till i Vasa valkrets där han ställde upp.

SFP kom i varje fall med ett specialarrangemang för Norrback, trots att han hade fallit ur riksdagen. Han fick överraskande SFP:s andra ministerpost i Harri Holkeris regering och blev försvarsminister. Den andra ministerportföljen gick naturligtvis till partiets ordförande Christoffer Taxell, som blev undervisningsminister. Elisabeth anser att detta var ett ”underligt arrangemang”, trots att hon själv var nöjd med att få leda den svenska riksdagsgruppen.

Pojkarna tar hand om sina egna, de fixade till det så att Norrback blev minister. Det var naturligtvis ett intressant sätta att ordna saken.

Folk sade att jag naturligtvis borde ha blivit 6

minister, eftersom jag hade fått så många röster i valet. Nåja, pojkarna belönar sina egna.

Posten som ordförande för riksdagsgruppen gjorde att förhållandet mellan Elisabeth och partiet normaliserades, i varje fall till en del, säger Hufvudstadsbladets politiska redaktör Marianne Lydén. Men Pär Stenbäck, Peter Stenlund och Ole Norrback förhöll sig oerhört ringaktande mot henne, anser Lydén.

Partiet leddes då av Christoffer Taxell, som minns att han var nervös då han en gång skulle delta i en tv-utfrågning tillsammans med Elisabeth, den färska gruppledaren. Intervjuare var Leif Salmén och Pekka Oksala, den tidens ettrigaste revolverjournalister, och Taxell oroade sig för Rehns kunnande. Mycket.

Vi är ju alla olika, somliga starka på ett sätt och andra starka på något annat sätt. Att grundligt sätta sig in i saker och ting var åtminstone då inte Elisabeths starkaste sida.

Hon är ett politiskt djur i den meningen att hon förmår tyda folks känslor och appellera till dem. En viss populism är inte främmande för henne, säger Taxell.

7

Taxell minns att han under sin tid som ordförande då ofta betonade att SFP:s riksdagsmän skulle veta mer, vara bättre i sakfrågor.

Jag erkänner att det hade att göra med henne.

Också en annan sfp:are, Jörn Donner, kommer med liknande bedömningar.

Elisabeth Rehn är ju inte en person som har läst och forskat mycket, utan hon handlar mest på intuition. Intuitionen är självfallet bra och värdefull i många fall, men jag har aldrig varit särskilt övertygad om att hon skulle ha varit speciellt djupt insatt i substansfrågor.

Den här kommentaren av Donner får Elisabet att ganska roat konstatera att det på en av de många bokhyllorna i hemmet i Hila står 13 av Donners böcker i rad, också hans allra första − eventuellt ett tecken på dålig smak?

Man kan ju när allt kommer omkring ifrågasätta det lämpliga i ett påstå att en människa inte läser mycket utan att man alls känner personen eller hennes vanor. Jag är väldigt be8

roende av att ha en bok på gång, de är en del av min dag både hemma och utomlands, säger Elisabeth.

Den tidigare nämnda tv-utfrågningen gick i varje fall bra den gången, till en viss grad på grund av tillfälligheter och tur. Leif Salmén och Pekka Oksala tappade genast i början koncepterna då de inledde utfrågningen med att säga: ”Ordförande Taxell, vi har hört att ni är på väg att lämna politiken för att i stället bli vd för Partek.” Taxell kunde på detta svara: ”Bästa redaktörer, ni har följt nyheterna dåligt. Partek har den här veckan fått en ny vd, och det är inte jag.”

Partek hade faktiskt fått en ny vd den veckan, men det hade de två journalisterna inte märkt.

De blev totalt förstummade. Totalt! säger Taxell. För Elisabeths del blev tv-utfrågningen kanske något mer lam, eventuellt på grund av Partek-historien. Jag minns i varje fall att jag själv svarade på någon fråga som var ställd till Elisabeth eftersom jag kanske var litet orolig över hennes substanskunskap. Någon av redaktörerna kommenterade strax att frågan nog var ställd till Rehn.

9

Leif Salmén och Pekka Oksala var så till vida på rätt spår i Partekfrågan, att Taxell faktiskt blev vd för bolaget, men först senare, år 1990. I början av det året meddelade han att han inte kommer att ställa upp som kandidat för partiordförandeposten vid partidagen i juni. Senare har man spekulerat om att han redan då visste att han skulle ta över i Partek, trots att det formella beslutet ännu dröjde.

Det som ingen då trodde på var att jag inte visste att jag senare skulle bli vd för Partek när jag meddelade om att jag inte ställer upp som partiordförande. Jag hade en ytterst konkret plan om vad jag skulle börja göra. Men en vecka efter att jag hade meddelat om att jag inte fortsätter som partiordförande fick jag ett telefonsamtal där det hette att vi har funderat en smula och undrar om du kunde bli vd för Partek. Jag ställde då som villkor att jag skulle få fortsätta som riksdagsman och börja i ledningen för Partek i augusti 1990.

Christoffer Taxell fortsatte som riksdagsman till följande val i mars 1991. Posten som undervisningsminister lämnade han samtidigt med partiordförandeskapet i juni 1990.

I dag skulle det se mycket konstigt ut om en 10

person som väljs till vd för en stor industrikoncern fortsatte sitt arbete som riksdagsman.

Det skulle säkert inte gå för sig i dag. Jag måste medge att jag under den sista tiden knappast gjorde någonting mera, jag satt inte ens i något utskott. Egendomligt nog skrev inte den alltid vaksamma pressen någonting om detta.

Taxell var undervisningsminister i Kalevis Sorsas regering 1983–1987 och fortsatte på posten i Harri Holkeris regering till 1990. Ordförande för SFP var han under åren 1985–1990. Hans uppfattning om Elisabeth Rehn avviker inte mycket från den som hans företrädare och efterträdare på ordförandeposten, Pär Stenbäck och Ole Norrback, har haft. Den är inte speciellt smickrande.

Jag vill inte påstå att Elisabeth Rehn skulle ha varit speciellt oskicklig eller okunnig, åtminstone kan jag inte säga det. Men jag kan säga att hennes politiska grepp var att forma en vision av innehållet i politiken, vilket naturligtvis är en viktig egenskap hos en politiker. Och detta har blivit en andra natur hos henne, kanske som en följd av den fräsiga inledningen, Kvinnan från höger.

11

Bristen på förtroende och misstankarna om okunskap förblev inte oförmärkta hos själva objektet för detta. Elisabeth själv minns väl att partiledningen var nervös över hur hon skulle klara sig.

Riksdagsgruppen höll sommarmöte och jag var ordförande och med vid presskonferensen efter mötet. Norrback, Taxell och Stenbäck var nästan hispiga, hur skulle jag klara mig?

Skulle jag svara annat än det som gruppen hade avtalat? Bristen på förtroende var alldeles enorm.

Under sin tredje mandatperiod försökte Elisabeth bland annat arbeta för att få till stånd en planskild korsning för Obbnäsvägen vid Kyrkslätt. Trafikminister under åren 1987-1989 var Landsbygdspartiets Pekka Vennamo, och det var honom man skulle vända sig till om man ville ha pengar.

Jag sade till Vennamo: Hör du, om du inte får ihop pengarna till den där planskilda korsningen, så dödar jag dig. Det var en grov humor, som ändå gick hem hos ministern. Vennamo gick så till statsministern och sade att han har utsatts för hot och att pengarna skulle 12

med i budgeten. Han har en smula humoristiskt senare konstaterat att han gjorde det eftersom han var utsatt för dödligt hot.

Förändringarna ute i stora världen satte också sina spår i riksdagsledamöternas arbete, i det som riksdagsledamot Rehn äskade pengar för. År 1987 kom Elisabeth med en hemställningsmotion om grundandet av en AIDS-delegation på bred bas och om ökade medel för AIDS-forskningen. År 1988 kom hon med en motion om stöd för finlandssvenska musiklekskolor, 1989 ett skriftligt spörsmål om Finlands beredskap att ta emot utländsk arbetskraft och år 1990 bad hon om budgetmedel för att stöda en föräldraförenings arbete mot narkotika.

13