Rebekah Krebs drivs av adrenalinet

“Varje match är som ett långt adrenalinpåslag – det är underbart”

Rebekah Krebs var sju år när hon första gången kom i kontakt med goalball på en testdag med Synskadades Riksförbund. Redan då var hon en tuffing som inte skrämdes av de hårda skotten.

– Jag var ju väldigt liten så jag flög ju med bollarna in i mål, skrattar Rebekah när hon berättar om dagen.

Det var först när Rebekah var 13 år som hon började spela goalball på allvar. Hon valde då mellan att fortsätta spela fotboll eller om hon skulle börja satsa på goalball. Och valet landade på det sistnämnda.

– Jag blev mer tävlingsinriktad och då gick det väldigt snabbt fram i goalballen. Jag tyckte att det var roligare när det gick snabbt att utvecklas. Fotbollen fungerade men i och med att man inte såg lika bra som alla andra så vet man att det inte går att spela på lika villkor och då var det inte så roligt längre. Spelar du goalball vet du att det är på exakt samma villkor, berättar hon.

– Det är kärleken till sporten. Varje gång man spelar är det som att få en lång adrenalinkick.

REBEKAH TRÄNAR i snitt sex till åtta pass i veckan och är extremt målinriktad med sin goalballsatsning. Det finns dock ett stort problem. Rekryteringen. Det skiljer hela elva år till Lisa Ly, som är näst yngst i landslaget och ytterligare tio till nästa lagkamrat.

– Det är tufft och kommer krävas mycket fokus på rekryteringen de kommande åren. Väljer mina landslagskompisar att fortsätta så finns det ett lag men annars kanske det inte gör det och jag förstår om man är tveksam efter 15 år i landslaget.

Hur ska man kunna få fler spelare till goalballen?

– Det är svårt eftersom goalball är en så pass tuff sport. Jag menar det är inte alla som vill slänga sig framför en boll som kommer i 40 kilometer i timmen, det är tufft. Det handlar om att få personer att testa och inse tjusningen.

NIKLAS HULTQVIST ÄR FÖRBUNDSKAPTEN för det svenska damlandslaget sedan 2015 och är väl medveten om problematiken som finns kring rekryteringen. Han menar att långsiktighet och återkommande testa-på-läger kan vara en väg att gå.

– Det finns inget tydligt svar på hur vi ska kunna få personer med synnedsättning att börja spela goalball. Men det handlar om att få personer att förstå vad en lagsport kan ge dem. Förhoppningsvis kan vi även använda Rebekah som förebild för nyrekrytering. Hon brinner verkligen för sporten, säger han.

Vad är det då som får Rebekah att lägga ner alla dessa träningstimmar trots alla dessa tuffa förutsättningar.

– Det är kärleken till sporten. Varje gång man spelar är det som att få en lång adrenalinkick. Tar man en boll känns det skitbra eller får iväg ett hårt skott. Går det bra i en match är det extremt högt adrenalinpåslag under 40 minuter – det är underbart, avslutar hon.