2015 -1

U

NR 1 ÅR 2015 ÅRGÅNG 32

UU U U

tidskrift för kristen enhet, retreat och meditation

Tema: TREENIGHETEN - I TIDEN

INNEHÅLLSFÖRTECKNING Tema:

TREENIGHETEN - I TIDEN

Ledare 3 Peder Bergqvist En av pionjärerna - Sune Garmo Elsa Mases

4-6

Den Heliga Treenigheten - en källa av liv Sr Veronica

7-11

Äktenskapet - en ikon av Treenigheten Leif Östborg

12-15

Treenigheten i Bergets böneliv Marie Erenius Bergqvist

16-17

Thomas Merton - kunskap, visdom och icke-vetande 18-23 Lars Adolfsson Att vara Treenighetens tempel Biskop Anders Arborelius

24-31

KONTAKTUPPGIFTER & ANNONSPRISER ANSVARIG UTGIVARE: Peder Bergqvist.

ADRESS: Stiftelsen Berget, Tempelvägen 10, 795 91 R ÄT T VIK. TELEFON: 0248 -79 71 70.

BANKGIRO: 574 -3323. IBAN: SE92 6000 0000 0007 9712 8298 BIC/SWIFT: HANDSESS E- POST: info@berget.se. WEBSIDA: w w w.berget.se.

PRENUMER ATION OCH ANNONSBOKNING: 0248 -797170, info@berget.se TRYCKERI: Henningssons Tr yckeri AB i Borlänge. UTGIVNINGSPL AN: Fyra gånger per år.

ANNONSPRISER Storlek Pris enstaka annons Pris för fyra annonser 1/1 2 000:- (180x120 mm) 6 000:1/2 1 500:- (90x120 mm) 4 500:1/4 1 000:- (90x60) / 60x30 mm 500:-. 3 000:- / 1500:Baksida 5 000:- 15 000:-

PRENUMERATION Enstaka nummer 40:Årsprenumeration 150:Medlemsavgift i Bergets vänförening 300:-

Stiftelsen Berget har utgivningsbevis för Unum som periodisk skrift och förbehåller sig rätten rätten att göra justeringar i de bidrag som lämnas in till tidningen. Unum betyder “ett ” (Joh 17:21) och syftar på Bergets kallelse att verka för Kyrkans synliga Enhet.

Unum 2

Den Trinitariska vänskapens öppenhet!

A

rbetarprästen Egied van Broeckhoeven begrundar Treenighetens inre väsen som grunden för all mänsklig vänskap (Vänskapens sakrament, Veritas förlag, 2013). Det var genom vännerna som Egied närmade sig Treenighetens mysterium och i detta mysterium fick han en djupare insikt om vänskapens väsen.

varandras hävstång: ”Gud medverkar till att nå människan i hennes djup och människan medverkar till att nå Gud i hans djup”. Sådan är erfarenheten på Berget i vänskapen mellan kommuniteten, vännerna, gästerna, volontärerna, prästerna, ledarna... Vi lever i en oändlig öppenhet att växa in i och i ett dagligt mysterium att öppna sig för. Vi får växa in i Treenighetens mysterium i och genom varje dag, varje möte och varje uppgift. Där får vi i allt: • möta Sonens kärlek till Fadern.

• tas upp i Treenighetens innersta intima vänskap genom den helige Ande.

• möta den Treenige Gudens vänskap i den andre. Möta den andres vänskap i den Treenige Guden.

• både vara öppen för Gud och hans vilja och den andre genom kraften som flödar från enhetens källa i Fadern, Sonen och den helige Ande.

Öppenheten i vänskapen är till sitt ursprung trinitarisk. Egied blir glad när han tänker på öppenheten mellan Fadern, Sonen och den helige Ande, och han skriver: ”Öppenheten är det som gör mig mest lycklig, den är den älskades fulla närvaro” (3/8 1960). Öppenheten i vänskapen är ”förtroendets himmelska slutmål, det är kärleken själv”. Den 4/8 fortsätter han: ”Öppenheten inom vänskapen måste gå upp i Guds trinitariska kärlek som en bäck i en ström”... ”Jag begrundade gudomspersonernas trinitariska öppenhet mycket djupt. Vägen för Berget ligger öppen, ingen Jag såg hur vänskapen måste vara enskild person har en plan för vad öppen mot Gud och mot den andra.” som ska hända, allt växer organiskt, steg för steg. Den helige Ande leder Kommuniteten på Berget fick oss steg för steg in i den Enhet av br. Wilfrid Stinissen namnet som redan finns i Treenigheten, Kommuniteten Den Heliga vi behöver endast, liksom jungfru Treenigheten. Vi känner igen oss Maria, säga ja, och gå den väg som i Egieds trinitariska förståelse av öppnas för oss! vänskapen. Gud och människa är Unum 3

EN AV PIONJÄRERNA! - Sune Garmo

Skrivet av Elsa Mases, medarbetare på Berget.

På baksidan av detta fotografi står det: ”Under 1972 års studieresa till Rom med biskop Sven Silén fick vi möta påven Paulus VI”. Från vänster: Paulus VI, Helmer Fält och Ingemar Gundberg, Sune Garmo.

P

å S:t Davidsgården har vi nyss avslutat en retreatledarkurs. Den första kursen i Rättvik hölls för 57 år sedan på Stiftsgården. Bland

kursdeltagarna 1958 fanns bl.a. Per Mases och Sune Garmo, som senare kom att leda många retreater på S:t Davidsgården och som därmed deltagit i Bergets utveckling.

Unum 4

SUNE FÖDDES i januari 1929 i Limerick på Irland och döptes senare i Berlin. Hans far var civilingenjör med internationella arbetsplatser men återvände till Sverige då hotet om krig ökade. Sune växte upp i Västerås, där domkyrkans ungdomsgille så småningom ledde honom till teologiska studier. Han prästvigdes 1953 och tjänstgjorde i Köping och därefter i Sågmyra.

NÄR MAN FRÅGAR Sune om vad som varit hans viktigaste upplevelser under sin prästtid talar han om tidebönerna, framför allt completorierna som Stiftsgården höll i Rättviks kyrka på sommarkvällarna och om mässorna på Stiftsgården och på Berget. Mässan är hjärtat i Kyrkans liv. Sune assisterade ofta vid morgonmässan på S:t Davidsgården.

SOM STIFTSADJUNKT hade ÅREN 1961-74 var Sune stift- Sune förutom olika uppdrag åt sadjunkt under biskop Sven Silén. biskopen ansvar för SKS (Svenska Han flyttade då med sin familj till Kyrkans Sturieförbund) i stiftet.

Stiftsgården i Rättvik där han och Per Mases fick arbetsrum bredvid BISKOPEN TILLSATTE 1969 varandra och kunde ses så gott som en arbetsgrupp som skulle biträdagligen. da domkapitlet vid beredning och handledning av ärenden i liturgiska SUNE HADE ETT ekumeniskt frågor. Sune Garmo var sekreterare i intresse. Hösten 1962 invigdes S:t gruppen och lade fram VästeråsmäsDavidsgården av biskop Sven Silén, san vid kyrkomötet 1975 (se mer om som då kom från Andra Vatikan- detta i Unum 2014-1). Västeråsmäskonciliet i Rom där han var obser- san fastställdes som ett alternativ till vatör. Silén assisterades av biskop handbokens mässordning från 1942.

John Cullberg. Sune deltog vid in- Arbetsgruppen fortsatte sitt arbete vigningen liksom även Frälsnings- med ordningar för de kyrkliga förarméns musikkår, father Hugh och rättningarna fram till 1982. 1974-95 flera anglikanska systrar. Arbetet var Sune komminister och senare för Kyrkans enhet har alla år fun- kontraktsprost i Rättvik. Det var nits med i Bergets målsättning. samtidigt som S:t Davidsgården och Meditationsgården avskiljdes från NÅGRA ÅR SENARE anord- Stiftsgården och blev en egen stiftelnade biskop Silén en gruppresa till se. Sune blev en personlig suppleant Rom för sina medarbetare, där de för biskop Silén i stiftelsens styrelse träffade påven Paulus VI. 1974-75.

Unum 5

1984 SKEDDE flera förändringar på Berget. Dominikansystrarna blev en del av medarbetargruppen.

RMC hade flyttat och båda gårdarna fick en gemensam ledning med en föreståndare. Nils-Hugo Ahlstedt valdes som den förste föreståndaren, men avled redan i oktober månad. Nils-Hugo efterträddes av Per Mases. Sune invaldes i den gemensamma styrelsen där

han så småningom också blev dess ordförande i 6 år. Under denna tid utvecklades Berget: • Medarbetarhuset Tre Änglar byggdes.

• Bergvärme installerades.

• Utställningen Kulturum installerades.

• Köket på Meditationsgården byggdes om.

• Ombyggnad av kök och utvändig renovering av S:t Davidsgården.

• Handikapprummet på S:t Davidsgården byggdes.

• Stipendiatlägenheten byggdes.

SUNE KAN OCKSÅ tituleras författare och fotograf. Han har gjort 44 beskrivningar av olika kyrkor i Västerås stift i ord och bild.Under många år var han redaktör för Västerås Stiftsblad och för Västerås Stiftsbok som utkom årligen. Som ordförande för Rättviks Hembygdsförening var han ansvarig för hembygdsföreningens årsskrift Rättvikskrus.

2002 GAV STIFTELSEN Berget ut en festskrift där Sune skrev om Bergets då 40-åriga historia. Den fick namnet ”Gud vi tackar Dig”.

Det kan också den här lilla berättelsen om Sune Garmos trogna engagemang på Berget heta:

Sune: ”Mässan är hjärtat i Kyrkans liv.”

GUD VI TACKAR DIG!

Unum 6

DEN HELIGA TREENIGHETEN - en källa av liv!

Sr Veronica, dominikansyster och medarbetare på Berget.

T

reenighetens mysterium är i centrum för vår tro. Därifrån kommer allt liv. Jesus har kommit för att öppna för oss vägen till livet, till vår Guds mysterium, hans väsen, de tre personerna. Men det kan ändå kännas stort att närma sig Treenighetens mysterium och även lite främmande. Många tror kanske att det är förbehållet stora mystiker och att vanliga människor står utanför. I själva verket har vi genom vårt dop redan blivit introducerade in i den heliga Treenighetens liv.

Vi har i oss ett liv, en skatt som vi

kanske inte har upptäckt än, fast vi redan lever av den.

DET MEST PERSONLIGA är vanligtvis också det mest allmänna.

Därför vill jag gärna dela med mig lite av min egen relation till den Heliga Treenigheten och hur jag har vuxit i den. Den Helige Ande leder var och en av oss på ett unikt sätt och att få del av en annans berättelse kan hjälpa oss att bli medveten om vår egen väg.

SOM BARN GICK jag i en liten skola mitt i Paris, en katolsk skola.

Unum 7

Jag minns än idag hur vi en gång satt i kapellet - jag var sex eller sju år gammal - på väggen mittemot oss fanns en målad triangel och fröken höll på att kommentera denna målning. Detta är en trekant, sa hon, och denna trekant är alldeles speciell: de tre sidorna är lika långa och de tre vinklarna lika stora. Detta är den Heliga Treenighetens mysterium! Vi kan inte förstå det, tillade hon. Jag blev helt konfunderad. Jag kunde inte förstå vad denna triangel hade med Gud att göra. Däremot tyckte jag inte att detta med likadana sidor och vinklarna var så svårt att förstå. Var detta ett mysterium?

Och varför kunde vi inte förstå det, fast det var så självklart! Geometrin blev inte till någon större hjälp när det gällde att gå in i Guds mysterium! Tvärtom, allting blev bara krångligare. En triangel kunde väl inte ha känslor och älska oss? Vad var det som var ett mysterium?

ATT GUD VAR Fader, Son och Helig Ande, det visste jag. Vi bad alltid kvällsbön med hela familjen, vi låg på knä inför krucifixet i vårt vardagsrum, och vi började med korstecknet: ”I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn”, sen bad vi Fader vår, Hell dig Maria och fortsatte med att be om våra skyddshelgons och skyddsänglars beskydd och avslutade med korstecknet.

GUD FANNS, Treenigheten fanns i mitt liv som en närvaro, en stor fråga, ett löfte. Jag behövde någon vägvisare för att hitta djupare in i mysteriet.

I 13 ELLER 14 ÅRSÅLDERN då kallelsen att viga mitt liv till Gud hade blivit tydlig för mig fick jag en ny insyn i Treenighetens mysterium. Min moster som var dominikansyster och den enda människa jag vågade tala med om min kallelse, skickade mig en bön av Elisabeth av Treenigheten. ”O min Gud, Treenighet, jag tillber dig!

Hjälp mig att glömma bort mig själv helt och hållet… O mina ”Tre”, mitt allt, min salighet, oändliga Ensamhet, Omätlighet där jag förlorar mig själv, såsom ett byte överlämnar jag mig åt dig. Dölj dig i mig, så att också jag blir dold i dig, i väntan på den dag, då jag i ditt ljus skall få skåda din storhets omätliga djup!” Det var en mycket vacker bön, av en stor mystiker, den var alldeles för stor för mig. Jag kunde inte begripa den, men den brände mitt hjärta och den skrämde mig. Just vid den tiden höll jag nämligen på att läsa en liten bok av Rabindranath Tagore som just fått Nobelpriset. I en dikt beskrev han själen som en droppe som försvinner i havet. Jag tyckte att Elisabeths bön och Tagores dikt handlade om samma sak. Jag ville

Unum 8

inte försvinna i Gud. Jag ville bli någon, bli synlig, bli mig själv. Jag stoppade bönen längst ner i en låda och försökte glömma den!

med Gud, tog jag fram Elisabeths bön och jag läste mer om henne.

Jag blev helt fascinerad av denna nya värld som öppnade sig för mig. Treenigheten började bli mer TVÅ, TRE ÅR SENARE fick jag konkret, jag förstod att man kunde ett bibelord där det stod: umgås med de tre gudomliga perNu säger Herren, sonerna, att saligheten bestod i att han som har skapat dig, Jakob, delta i deras liv. han som har format dig, Israel: Var inte rädd, jag har friköpt dig, NOVITIATET FÖLJDES av en jag har gett dig ditt namn, du är min. lång period av natt och andlig torNär du går genom vatten är jag med ka, men en liten strimma av det ljus dig, vattenmassorna skall inte dränka jag hade börjat skönja lyste då och dig. då upp den gråa vardagen.

När du går genom eld skall du inte bli svedd, JAG UPPTÄCKTE Treenighelågorna skall inte bränna dig. tens ikon av Andrej Rublev. De tre Jag är Herren, din Gud, personerna inbegripna i ett djupt, Israels Helige är den som räddar innerligt, ordlöst samtal, den djudig…. pa kärleken som förenar dem och Du är dyrbar för mig, vänder dem mot varandra. Ingen av jag ärar och älskar dig… dem behåller något för sig själv, de Var inte rädd, jag är med dig. tar emot och ger tillbaka i en evig ( Jes 43:1-5) kärlek och glädje. I sin eviga salighet väntar de på någon, det finns DET BLEV EN STOR NÅD. Jag ytterligare en plats vid bordet. De började förstå att det inte handlade väntar på mig, de väntar på hela om att försvinna i Gud. Gud älska- mänskligheten. de mig, jag var någon i hans ögon.

Detta blev så starkt att jag bestäm- JAG BÖRJADE MER och mer de mig för att gå in i kloster, jag var leva i bön och Anden ledde mig. Jag 20 år. blev medveten om Jesu ord: Jag är vägen, sanningen och livet. Vägen, ja, SEN, UNDER novitiattiden, som Jesus är människans väg som Påven för mig blev som en lång retreat och Johannes Paulus så stark uttryckt. gav mig en grund för hela mitt liv Han är vägen till Fadern. Ingen Unum 9

kommer till Fadern utom genom mig, säger Jesus. I honom, genom honom upptäcker jag mer och mer Gud som Fader. Guds faderskap blir konkret, en källa till tillförsikt och glädje. Jag vilar i min Faders hand, ingenting kan skada mig. Jag upptäcker Andens närvaro i mitt liv, i andras liv, i världens liv. Han vägleder oss med hela sanningen, han påminner oss om allt vad Jesus har sagt, han tröstar oss. Han är vår andliga ledare, vårt minne. Han öppnar vägen framför oss.

HÄR PÅ BERGET bildar vi en liten ekumenisk kommunitet och vårt namn är: Kommuniteten Den Heliga Treenigheten.

DET ÄR INTRESSANT att se att andra före oss har valt att stå under den heliga Treenighetens beskydd och levt ett liv i människornas tjänst. År 1198 (samma tid som franciskanerna och dominikanerna kom till) grundades i södra Frankrike en ny orden: Orden av Den allra heligaste Treenigheten för de fångnas återlösning. Namnet på FÖR MÅNGA ÅR SEN, när jag denna orden låter lite förbryllande: var i Karlstad och deltog i ett lä- Den Heliga Treenigheten för de ger med några ungdomar från vår fångnas återlösning! Hur går det församling, lärde vi oss en liten re- ihop? fräng: ”Glory to the Father, Glory to the Son, Glory to the Spirit, this three, GRUNDAREN, en spansk adelsmy friends are one.” Dessa enkla ord man Johannes av Matha, levde först upprepade jag gång på gång sen ett eremitliv i avskildhet och bön under lång tid. De fyllde mig, fyller tillsammans med en vän: Félix de mig än idag, med outsäglig glädje. Valois. Han tillbringar många timGud, den Heliga Treenigheten, vill mar i bön och betraktar den Heliga bli vår vän. Gud har sin glädje i oss Treenigheten, han dras allt djupare och vi kan ha vår glädje i Honom, i in i de tre personernas mysterium. de tre personernas kärlek.

Han ser Fadern som utgjuter hela sitt väsen från all evighet och föJU MER VI UMGÅS med Gud der Sonen. Sonen som tar emot sig i bönen desto större blir vår kärlek själv ur Faderns händer och ger sig till våra medmänniskor, både de tillbaka till honom i en evig kärlek. som är nära, som vi spontant tycker Ur deras ömsesidiga kärlek föds om och alla andra. Kärleken som den Helige Ande. Johannes bekommer från Gud smittar av sig, traktar kraften i denna kärlek som den gör oss uppfinningsrika och kallar till liv den som inte finns, handlingskraftiga.

Unum 10

människan. Den kärlek som inte kan sluta att älska den som vänt sig bort från sin skapare och söker hos sina livslösa idoler det liv som endast Gud kan ge. Han hör den Heliga Treenighetens rådslut om Sonens, Ordets människoblivande. Han betraktar Jesus under hans jordiska liv. Han stannar i sin bön inför den korsfäste, han upplever kraften i hans uppståndelse. Han fylls av Andens kraft.

UR DESSA LÅNGA ÅR i bön föds i Johannes och Felix en stor kärlek till människan. Deras hjärtan förnimmer ett rop som kommer från människor som är fångar och lider någonstans, långt borta från deras eremitage i Norra Frankrike. De upprörs över dessa människors lidande. Deras barmhärtighet väcks till liv. Det handlar om många kristna som har blivit fångar hos turkarna i samband med korstågen eller fallit offer för piratverksamheten på Medelhavet (ända fram till 1700-talet var det farligt att färdas över detta hav).

Deras situation är bedrövlig och de är utsatta för tvångskonvertering till Islam.

JOHANNES OCH hans bröder vill hjälpa dem, återlösa dem så att de får hoppet tillbaka. De får inspiration av den kärlek de så länge

betraktat. De går till väga med bönen och barmhärtigheten som enda vapen, vilket är någonting helt nytt och revolutionerande för kyrkan på deras tid. De är bereda att betala lösen för de fångnas liv. Cirka 900 000 människor ska ha blivit befriade genom deras insatser. I mitten på 1200-talet finns 600 Trinitarerkloster, främst i länderna runt Medelhavet.

DENNA ORDEN består än idag.

Bröderna ger sina liv för nutida fångar, de som finns i fängelserna, men också dem man möter på gatan, missbrukare, uteliggare, prostituerade, alla dem som är i behov av hopp och återlösning.

TREENIGHETEN HAR varit och är för Trinitarerna källan till handling. I den öser de kärlek och får kraft att lyssna till människornas rop och ge sina egna liv för dem.

TREENIGHETEN ÄR för oss på Berget en flödande källa där vi kan hämta kraft och fyllas med den kärlek som vi själva inte kan åstadkomma. I den har vi vår glädje och vår frid.

Unum 11

Äktenskapet - en ikon av Treenigheten Leif Östborg, präst, retreatledare och vän till Berget.

V

ad är ett äktenskap – egentligen? En i vår tid berättigad fråga. Relativismen och omtolkningar har förändrat den allmänna uppfattningen av vad ett äktenskap är. Och skillnaden mellan den samhälleliga synen på äktenskapet och den traditionellt kyrkliga har blivit än tydligare.

trakt som reglerar bl.a. skattefrågor, bidragsfrågor och arvsfrågor. Alla andra aspekter på ett äktenskap är egentligen, ur lagstiftarens synvinkel, inte intressanta. Allt tal om kärlek som politikerna ägnat sig åt under senare tiders äktenskapsdebatt har ingen motsvarighet i resultatet av deras arbete: lagstiftningen.

UR SAMHÄLLETS ASPEKT TRADITIONELL SYN på vad är ett äktenskap ett juridiskt kon- som hör till äktenskapets konUnum 12

stituerande (vigseln) kan man säga är: det skall ske frivilligt, det skall ske offentligt och makarna skall leva sexuellt tillsammans. Av detta räknar samhället med två faktorer: vigseln skall vara offentlig och frivillig.

VI LÄMNAR samhällets syn och går in i det fördjupade perspektivet. För Gud har i gemenskapen mellan man och kvinna lagt in en stor hemlighet – ett mysterium. Ett mysterium, ett sakrament. Visst kan vi föra teologiska samtal om vad som är ett sakrament, men utiUR KYRKANS PERSPEKTIV från såväl Bibel som tradition kan handlar äktenskapet om ett för- vi nog enas om att äktenskapet är bund och kyrkan har traditionellt av Gud instiftat och, som Paulus räknat med alla tre faktorerna, säger, ett ”mysterion” som i västdär sexualiteten står för det frukt- lig tradition kommit att översättas bärande “ettblivande” som Jesus med sakrament. talar om. För kyrkan är det alltså traditionellt ett ogiltigt äktenskap SAKRAMENTET symboliserar om någon av de tre komponenterna inte utan är. Det är Kristi Kropp saknas. och Blod, vigningen ger förändring, vattnet föder på nytt, o.s.v.

EGENTLIGEN BEHÖVS inte Ikonen föreställer inte utan närvaäktenskapet ur samhällets synvin- randegör - är himmelska fönster kel, det juridiska går att ordna utan genom vilka den heliga närvaranformell ”institution”, men för Kyr- degörs i vår egen tid och värld. kan är äktenskapet sakramentalt. En Mariaikon t.ex. föreställer inte Synen på äktenskapet har kom- bara Maria, men genom den är mit att skilja sig mellan de olika Maria närvarande. kyrkotraditionerna: de katolska och ortodoxa tydligt sakrament om än med lite olika infallsvinklar NÄR GUD SKAPADE mänframför allt på prästens funktion i niskan gjorde han henne till sin vigseln, medan de protestantiska avbild, sin ikon. Varje människas kyrkorna i hög utsträckning har yttersta uppgift är alltså att närvagjort vigseln till en samhällelig frå- randegöra den Levande Gud i den ga, om än med en grundläggande värld människan är satt att leva i andlig dimension. och förvalta.

Unum 13

VARJE ENSKILD människa är Guds avbild. Men Gud är Treenig.

Det finns en dimension förutom att Gud är En. I Treenigheten lever Guds eviga Kärlek. Fadern älskar Sonen och Sonen älskar Fadern i den Helige Andes kraft. Det är en evigt pågående Kärlek och är Guds innersta väsen (1 Joh 4:16). Denna kärlek uppenbarar han för oss i Jesus Kristus, som älskar oss och ger sitt liv för oss. Denna Guds kärlek är grunden och förutsättningen för all kärlek vi kan ge, ta emot och känna. All Guds kärlek är fruktbärande, föder liv.

NÄR GUD VÄLSIGNAR människan, sin avbild, ger han dem uppdraget att vara fruktsamma och föröka sig – ge liv. Förutsättningen för detta var att han gjorde människa till man och kvinna och i dem lade den kärlek som tände lusten till varandra. Och som skydd för och ram till detta utflöde av Kärlek satte han äktenskapet: ”Fördenskull skall en man övergiva sin fader och sin moder och hålla sig till sin hustru, och de skola varda ett kött” (1 Mos 2:24 i 1917 års övers.).

SÄTTET ATT GESTALTA ingåendet i denna gemenskap, detta förbund varierar mellan olika kyrkotraditioner, men gemensam

för dem alla är att de ger Guds välsignelse över äktenskapsförbundet. Alltså inte explicit den kärlek de två känner, utan det förbund de ingår med varandra inför Gud (förhoppningsvis grundat i en ömsesidig kärlek!).

I DEN ORTODOXA traditionen innehåller vigseln också en epikles, bön om den Helige Ande in i äktenskapet. De är inte längre bara två i sin gemenskap, de är tre. Kraften som möjliggör ett levande kärleksflöde i äktenskapet ges av Gud. Och nu tillkommer för människan inte att bara var för sig vara en avbild av Gud, utan också att i äktenskapet vara en ikon av Treenigheten: Så som Fadern älskar Sonen och Sonen älskar Fadern skall man och hustru älska varandra i den Helige Andes kraft. Äktenskapets uppgift är alltså att närvarandegöra den Treenige in i hans skapelse. Att inför världen synliggöra den Kärlek som bor i den Treenige. Och från den Treenige hämta den Kärlek som får flöda mellan makarna. Eventuella barn är inte en del av äktenskapet, utan frukt av det. Äktenskapet är mellan mannen och kvinnan. Och den kärlek som får flöda till barnen är likt den Kärlek som flödar ut ur Treenigheten till oss. Oändlig kärlek, men annorlunda ändå än

Unum 14

den mellan mannen och hustrun.

Det handlar inte om makt, utan om den Kärlek som övergår allt LIKSOM FADERN betjänar förstånd och som genom Kristi Sonen och Sonen är lydig intill död givits till oss. Den Kärlek som döden, har man och hustru att i är förutsättningen för all kärlek ömsesidighet betjäna varandra och och som, i Andens kraft, ständigt utge sina liv för varandra. Och får flöda mellan makarna. detta kan endast ske genom den Helige Andes kraft. W. Stinissen DETTA ATT LEVA en ikon av skriver: ”Inom den helige Treenigh- den Treenige är en av Gud giveten gör de tre personerna inget annat en uppgift. Men inget vi kan se än offrar sig för varandra. Därför är fullkomnat vare sig i våra egna Gud så oändligt lycklig.” eller andras liv. Liksom varje ikon endast är ett bristfälligt verk av GENOM ATT SE på den Treeni- människohand, är också våra äkge som den som äktenskapet tenskap bristfälliga. Men ”det som ikonografiskt skall närvarandegöra är svagt i världen utvalde Gud” (1 blir inte heller Paulus ord i Ef. 5:21 Kor 1:26-31 – läs hela!). Ikonen är ff. ett oöverstigligt problem. “Un- inte det den framställer, men den derordna er varandra i vördnad närvarandegör. Så kan också vi i för Kristus...” I Treenigheten un- våra bristfälliga äktenskap ändå derordnar sig Sonen Faderns vilja, fullfölja den uppgift Gud har gett Fadern betygar sin kärlek och låter oss: att vara en ikon av den levande nåden flöda, Anden tänder liv och Treenige Guden, Fader, Son och fyller med kraft, o.s.v. I den Treeni- Helig Ande. ge är Kärleken ständigt i rörelse och skapande.

Källor som inspirerar till förståelsen av äktenskapet: I ÄKTENSKAPET FÅR man- • http://www.christendom-awake. nen och kvinnan genom det ömse- org/pages/mshivana/marsidiga underordnandet (Kristus är riage-icon.htm förebilden för båda) låta kärleken • http://www.indcatholicnews. ständigt flöda. Och se på den som com/news.php?viewStory=24483) Fadern håller fram till oss: tecknet på hans Kärlek: Kristus. Och då får underordnandet och att utlämna sig själv nya dimensioner.

Unum 15

Treenigheten i Bergets böneliv Marie Erenius Bergqvist, medlem i kommuniteten på Berget.

Korset på tidebönsbokens framsida har treklövern i varje ände. Treklövern är kommunitetens symbol, S:t Patricks treenighetssymbol.

T

reenigheten är en högst relevant aspekt på Bergets kommunitetsliv, mest uppenbart för att vår kommunitet givits namnet Den Heliga Treenigheten. Såsom del av denna kommunitet började jag fundera vidare och landade då helt enkelt i frågan, hur många gånger per dag säger vi orden: Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande?

Det visade sig vara åtskilliga gånger, men i denna text kommer fokus att vara på tidebönerna, där varje psaltarpsalm, varje canticum, varje lovsång och många av hymnerna avslutas med ovan citerade ord.

dagliga bönen hålls samman av denna ständiga åkallan av Fadern, Sonen och Anden. Ibland ber vi psaltarpsalmer som i jublande ordalag lovprisar Herren, men andra gånger ber vi med djupt modfällda, ja rent av förtvivlade ord. Oavsett vilket, så avslutas varje böneläsning med att vi vänder oss till den treenige Guden och ger honom äran.

MORGONEN INLEDS med tidebönen Laudes, där vi växelsjunger psalm 95. I den jublar vi inför Herren och proklamerar hans allmakt, men beskriver också människans ovilja att låta sig ledas av Gud, trots att hon i generationer VÅR TIDEBÖNSBOK heter Dag sett vad han gjort och därför inte efter dag och orden som överlåter all kan nå hans frid. Vi börjar dagen ära åt den treenige Guden bes om med att prisa Gud och ställer oss och om igen, tidebön efter tidebön, nakna inför honom i vår bortvänddag efter dag. Det är som om den het. Vilken läkande lycka att få avUnum 16

sluta denna psalm med orden: Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande. Vår utsatthet och våra misslyckanden innesluts i den treeniges barmhärtighet varje morgon. Samma tidebön avslutas med Sakarias lovsång, Benedictus en text ur lukasevangeliet, som lovar Gud för hans trofasthet mot sitt folk och för att han sänder sin frälsning i mänsklig gestalt. Här blir den avrundande lovsången till Treenigheten logisk och självklar, en tackbön i sig själv.

I MIDDAGSBÖNEN ber vi tre avsnitt ur Psaltaren och varje avsnitt avslutas genom att vi ger all ära åt den treenige Guden. Vissa dagar ber vi psalmer som utstrålar desperation, som fredag vecka 1; ”Rädda mig Gud! Vattnet når mig till halsen” (Psalm 69). Redan dagen efter ber vi: ”Jag vill alltid prisa Herren, ständigt sjunga hans lov” (Psalm 34). Tidebönernas karaktär ändras dag efter dag, men just dessa tvära kast harmonierar med livet självt, som förresten rullar på dag efter dag, det också. Mitt i dessa tvära kast står Fadern, Sonen och Anden. De står där tillsammans, lugna och orädda, som en trygg enhet som aldrig vacklar, hur tvära kast människor än gör, nu och genom alla tider.

deböner och vi ber Vesper, där vi varje dag växelsjunger Magnificat, Marias lovsång. I gemenskap med Maria överlämnar vi oss till Guds allmakt gentemot oss och mot hela hans folk, han som ser till oss i vår ringhet och som bevarar sina trogna genom alla tider. När vi sjunger Marias lovsång står vi upp i vår glädje och tacksamhet, vilket gör det än mer välsignat att till sist få utropa tillsammans: Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande.

På samma sätt avslutas dagens bön i Completorium, då vi står upp och sjunger med Symeons ord: Herre, nu låter du din tjänare gå hem och avslutar med att överlämna oss till Treenigheten.

SÅ LEVER VI I en pågående gemenskap, i och med den Heliga Treenigheten genom ständiga återkopplingar i varje tidebön. Om och om igen bjuds vi in till Fadern, Sonen och Anden, och det börjar redan vid varje tideböns inledande bönerop. I Laudes ber vi: Herre öppna mina läppar, så att min mun kan förkunna ditt lov. I de övriga bönerna utropar vi: Gud kom till min räddning, Herre skynda till min hjälp. Redan från början får vi visa vår oförmåga att be, ropa på Guds hjälp och därefter lovsjunga honom för att vi får leva Sonens liv i Faders SÅ FORTSÄTTER dagens ti- famn, burna av den Helige Ande.

Unum 17

THOMAS MERTON - 100 ÅR

Kunskap, visdom och icke-vetande

Lars Adolfsson, kyrkoherde i i Vårfruberga-Härads församling.

V

arje ögonblick och varje händelse i varje människas liv på jorden sår någonting i hennes själ (Thomas Merton, Vägen till kontemplation).

ETT FRÖ. En jord. En själ. Varje människa. Det kontemplativa livets själ såsom det ger sig till känna i varje människa är unik. Men genom historien har några av de människor som smakat frukten av det gemensamma livet med Gud i kontemplationen också visat världen hur det livet kan se ut. I ord

och handling kan vi som lever nu läsa av de mönster och tankar som format den kontemplativa själen. I denna korta artikel vill jag presentera några av de tankar som formade och gavs uttryck i Thomas Mertons liv. Han var samtidigt munk i ett strikt kloster och med tiden en välkänd författare av andliga böcker. Det finns få munkar där vi vet lika mycket om deras dagliga liv som Thomas Merton. I klostret fick han namnet Ludovikus Maria eller Louis, som syftade på hans franska rötter, men i sitt författarskap skriver han med sitt dopnamn

Unum 18

på framsidan Thomas Merton.

VALET AV JUST boken The Ascent to Truth som utgångspunkt när vi väljer bland Thomas Mertons alla böcker bottnar i huvudsak i två skäl. Den första är att den så mycket lästa Vägen till kontemplation (eng.

Seeds of Contemplation) var en bok som Thomas Merton senare i livet tog avstånd ifrån. Boken kom ut 1949 och Thomas Merton var ännu inte färdig präst. Den präglas av att han fortfarande såg världen som något ont, han hade endast varit munk i sju år när boken skrevs och han såg klosterlivet fortfarande som en flykt från världen. Bokens språk beskriver en dualism mellan Gud och skapelsen som Thomas Merton först i slutet av boken börjar lösa upp. När efterföljaren New Seeds of Contemplation publicerades 1962 var den nästan en helt ny bok och Thomas Merton föreslog att den första skulle destrueras. Kanske hade boken blivit bättre från början om den fått den titel han själv hade föreslagit The Soil and the Seeds of Contemplation med utgångspunkt i liknelsen om såningsmannen (Matt 13, Mark 4 och Luk 8) eftersom det han vill skriva om är hur den själens jord är beskaffad som tar emot fröet från Gud.

DE MEST KÄNDA av hans verk i Sverige berör antingen hans liv i klostret, Kallad till tystnad och Jonastecknet eller den inre bönen, Vägen till kontemplation, Tankar ur tystnaden, Den inre erfarenheten.

Min avsikt i denna artikel är att belysa en bok som ännu inte finns på svenska som heter The Ascent to Truth. Till skillnad från många av hans andra böcker är den från början uttalat teologisk och strukturerad. Om vi ska placera in den i hans liv och författarskap utgör den hans ”avhandling” om det mystiska livet.

När boken är publicerad 1951 övertar han uppgiften som lärare för de blivande prästerna i klostret och 1955 blir han novismästare. I boken utgår han från Johannnes av Korsets mystiska teologi och tecknar med detta som bakgrund hur förståndet och intelligensen, ja själva frågan om kunskap om Gud hör hemma med det mystiska livet. För likväl som vi i vårt andliga liv måste ha fokus på det Gud ger, fröet i oss, måste vi ibland reflektera över den jord, den själ, i vilken Gud vill verka. Och som rubriken vill påstå är den också till hjälp vid läsningen av Molnet; Icke-vetandets moln i vilken själen möter Gud och då DEN ANDRA fördelen är att i första hand som en vägledning den till skillnad från Den inre hur vi kan närma oss frågan om erfarenheten (eng. Inner Experience) förståndets plats i mystikens liv. vågar stanna kvar i frågan om Unum 19

Bergets TYSTNADSSYMPOSIUM 18-20 september 2015!

Thomas Merton - med erfarenhet av tystnad

“Endast i tystnaden, i avskildheten och ensamheten kan man lära sig att lyssna” (Thomas Merton) själens väg fram till mötet med Gud och hur kunskapen om Gud kan förvaltas. I boken Den inre erfarenheten är vi nästan framme vid målet och den fokuserar mer på det inre jaget. Att boken The Ascent to Truth bygger på Johannes av Korsets texter är självklart men den har också två andra viktiga sidor som belyser frågeställningen i den här artikeln. Det engelska ordet ascent kan bäst översättas med bestigning och syftar till Johannes bok Bestigningen av berget Karmel men också till berättelsen om Mose.

Thomas Merton menar att det i Mose liv kan spåras tre händelser som påminner om det kristna mystiska livet. Inledningsfasen är när Gud uppenbaras i den brinnande busken, ett slags uppvaknande av själen. Sedan förs Mose genom

öknen, själens prövningar. För att slutligen möta Gud i molnet på berget Sinai, föreningen med Gud. DEN KRITISKA FRÅGAN är hur förhåller vi oss till frågan om kunskap när vi söker ickevetande? Redan i sin inledning målar Thomas Merton upp en bild med faran att försöka ta genvägar i vårt sökande. Om vi tror att själens förening med Gud inte också bär med sig uppoffringar av det vi känner till eller tror oss veta tar vi miste. Att leva i riktning mot kontemplation är att öva sig i de tre stora dygderna tro, hopp och kärlek. I nästan samma andetag, i bokens inledning, anger han att detta berör vår intelligens och vår vilja. Tre distinkta områden går det att ta fasta på där intelligensen och viljan samverkar med den nåd som Gud skänker. Det första området är våra känslor, i kontemplationen frigör vi oss från våra känslor men inte genom negation utan genom transcendens. Det andra området är våra sinnesreflektioner, vårt eget tänkande, resonerande. Och även om kontemplationen överstiger sinnets förmåga att klargöra sitt erfarenhetsmässiga innehåll är de reflektioner vi gör längs vägen oumbärliga för att sinnet ska vara mottagligt när den mystiska erfarenheten tränger sig på. Det sista inledande området är så

Unum 20

själva intelligensen. Den mystiska bönen övergår alltid förståndet men förblir alltid sammanhållen.

Thomas Merton sammanfattar dessa tre med att viljan är den övergripande principen som styr mot kontemplation eftersom han ser att det är viljan i oss som sammanlänkar oss med kärlek och utan kärlek finns det inte någon kontemplation. Kärleken är kontemplationens utgångspunkt och dess frukt. Med detta som utgångspunkt slår han fast att den kristna mystiska bönen inte står i kontrast till vetenskapliga upptäckter, varken inom naturvetenskap eller inom humaniora och psykologi.

I SIN FRAMSTÄLLNING är det två fallgropar som han vill undvika. Den första är att vi felaktigt tolkar våra egna ansträngningar i det kristna livet som orsak till att Gud griper tag om själen, eller om vi så vill, att Gud gör sig känd i den mystiska föreningen.

Men denna uppfattning missar en grundläggande aspekt av tron, Gud är sin egen orsak och verkan.

Vi kan inte med egen kraft orsaka att Gud gör någonting, Gud är den som ensam avgör om liv och död.

Men, säger Thomas Merton, detta hindrar oss inte från att medge att Gud vill förena sig med oss. Vad vi kan göra är att bli disponibla

för detta vi kan inte framtvinga det av Gud. Den andra fallgropen, som är mer aktuell kanske för oss som läsare i Sverige är att ickevetandet fördunklar sinnena och kunskapen så att de negligeras. Att vägen till icke-vetande går utan kunskap om trons liv eller utan att den egna själen behöver förberedas för detta. Thomas Merton påpekar flertalet gånger i sin bok att kontemplationen och den mystiska föreningen inte kan sökas genom några snabba genvägar. Att leva med föreställningen att, eftersom Gud är fri att verka i oss efter eget beslut är det vår uppgift att förbli helt passiva och ovetande om trons sanningar. En sådan sanning är i den kristna tron uppfattningen att Gud inte är en abstraktion utan någon som reellt vill göra sig känd i oss.

SÅ HUR MENAR då Thomas Merton att kunskapen och intelligensen samverkar för att gör oss disponibla för Gud? För det första följer han det resonemang som Thomas av Aquino framhåller att eftersom vi är skapta med möjligheten att resonera och bruka vårt intellekt så är det i grunden en egenskap som Gud har skänkt oss till att bruka. Vi kan med hjälp av vårt resonemang gå från det minsta till det största ja till och med resonera om Gud. Den viktigaste

Unum 21

funktionen för vår ökade kunskap är att den hjälper viljan att fatta goda beslut. För att öka i kärlek och barmhärtighet, för att alltmer älska vår nästa och leva ett mer heligt liv måste vi kunna välja mellan gott och ont. Och detta är inte alltid självuppenbarat i världen. Eftersom vi ännu inte lever i himlen så finns det onda som en realitet i världen och står i motsatts till det möte med Gud som vi längtar efter. Att vi ökar kunskapen om den kristna trons innehåll och lever i bönen gör att vi använder vår intelligens när vi måste urskilja det som är gott för oss.

Detta är också kopplat till vår vilja att göra det goda. En poäng som han lyfter fram är att vi agerar innan vi ser. Den som väntar med att tro till dess han har sett kommer aldrig att påbörja resan mot Gud. Den sida av det kontemplativa livet som är vanligast är ju den som är höljd i dunkel. Därför framhåller han att det är så viktigt att när vi känner en längtan efter Gud att vi också bejakar den i handling. Det är bättre att börja göra goda handlingar innan vi förstår varför än att aldrig göra dem av rädsla för att inte göra rätt.

Det är också kunskapen som leder oss mot språnget in i icke-vetandet.

Utan kunskapen finns risken att den troende stannar av i sitt sökande efter Gud, att viljan till enhet med Gud mattas av och att bönen uteblir.

Tack vare människans förmåga att ta in andras erfarenheter via intellektet kan vi också lita på de erfarenheter som de pekar mot.

MEN ÄVEN OM VI framhåller, så som Thomas Merton gör, vikten av att söka kunskap och att leva ett aktivt kristet liv med bön och regelbunden bibelläsning, med andlig fördjupning och genom att öva den tysta bönen och meditationen så är det ändå inte tillräckligt för själen, den själ som vill förena sig i bönen med Gud. Och i detta följer givetvis Thomas Merton Johannes av Korset när han beskriver att i själens förening med Gud så transformeras det vi kallar kunskap om Gud till att bli något erfarenhetsmässigt annorlunda.

Den sammantagna erfarenheten mellan kunskapen och den ingjutna kontemplationen kan snarast, för en utomstående, benämnas visdom.

SOM SAMMANFATTNING gör sig citatet högst upp i början sig påmind: «Kunskap, visdom och icke-vetande». Det rationella och det naturliga som händer i våra liv, de erfarenheter vi gör och den kunskap vi söker finns inte där för att motverka Guds inverkan i vår själ eller det möte med Gud som vi längtar efter. Våra egna strävanden efter större inblick i Guds väsen kan

Unum 22

hjälpa oss att bli mer disponibla när Gud vill förena sin vilja med oss.

Så att den jord som är vår själ är redo för det frö som är Gud.

Hjälp andra att komma till Berget!

Nu kan du, som har möjlighet, lägga till en extra summa när du betalar din retreat eller kurs. Dessa pengar går till att hjälpa den som inte har råd att kunna komma till Berget. Man kan givetvis hjälpa andra även om man inte kommer på kurs eller retreat, märk inbetalningen med “Deltagarfond”.

Intresserad av att leva kommunitetsliv?

- på Berget lever en kommunitet som gärna tar emot fler medlemmar!

S:T SIGFRIDS BOKLÅDA

På Berget finns S:t Sigfrids Boklåda, som genom sin försäljning av böcker, skivor och ikoner vill spegla vår ekumeniska inriktning. Öppettider: tisdag till söndag kl. 14.00-16.00 (onsdag till 15.00) Boklådan har en vänförening. Genom ditt medlemskap bidrar du till att säkerställa ett fortsatt brett utbud av litteratur med andlig vägledning på kristen grund.

Medlemsavgiften är 100 kr/år. Plusgiro: 491 5731-6 Kontakt: bokladan@berget.se Unum 23

Att vara Treenighetens tempel

Utdrag från Biskop Anders Arborelius reträtt på Berget, 16-19 juni år 2014.

O

min Gud, Treenighet, jag tillber dig! Hjälp mig att glömma bort mig själv helt och hållet, så att jag kan slå mig till ro i dig, stilla och i frid, som om min själ redan befann sig i evigheten. Låt ingenting rubba min frid, ingenting avlägsna mig från dig, o du min Oföränderlige, utan låt varje ögonblick föra mig allt längre och djupare in i ditt mysterium. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen (Elisabeth av Treenigheten).

sätt att förhålla oss till Gud som Treenighet. Elisabeth anger redan tonen att ta emot honom rätt. Det sker i tillbedjan, frid och öppenhet för den Gud som är större än allt annat. En präst hos oss från New York berättade att hans mor alltid, när den Heliga Trefaldighets fest närmade sig, brukade säga att nu vill prästerna föröka förklara det som inte går att förklara. Vi kan aldrig helt och fullt förklara med vårt mänskliga förstånd att Gud är både en och tre. Samtidigt är det centrum i vår tro. Vi måste kunna VI KAN ALDRIG till fullo förstå utforska Treenigheten så mycket Guds treeniga mysterium. Där- det går, men det är viktigt att för är det så viktigt att hitta vårt komma ihåg att i sista hand är det Unum 24

bara genom att falla ned i tillbedjan och stillhet inför den treenige Guden som vi kan ta emot honom på djupet.

VI SK ALL TA HJÄLP av karmelitsystern Elisabeth av Treenigheten (1880-1906), som skall hjälpa oss att gå in i den atmosfär av tillbedjan och öppenhet för Gud vi är menade att alltid leva i. I evigheten skall vi se Gud sådan han är och då får vi förstå mer. Ändå måste vi komma ihåg att också där kommer Gud alltid att övergå oss totalt.

Mer och mer kan vi ändå tränga in i detta mysterium. Det paradoxala är att när vi verkligen öppnar oss för Gud och tar emot honom, leds vi, som hon säger, ”allt längre och djupare in i ditt mysterium”. Det är en process som pågår under hela vår existens. Gud förblir densamme, men vi förändras. Vi kan växa, förvandlas, bli mer och mer öppna för Gud och låta oss genomsyras av hans mysterium. Det är viktigt att vi mer och mer öppnar oss för Treenighetens mysterium.

aldrig någonsin förut så väl förstått mysteriet och hela kallelsen som ligger i mitt namn. Jag gav dig åt de Tre. Ja, i Treenighetens stora mysterium stämmer jag möte med dig för att den skall bli vår medelpunkt, vårt sanna hem. Här lämnar jag dig med denna tanke av fader Vallée som du kan följa när du ber: ’Må den Helige Ande föra dig till Ordet, må Ordet leda dig till Fadern, och må du förtäras i enheten mellan Kristus och helgonen.’”

DET ÄR EN T YSTNADENS och tillbedjans fest. En atmosfär av tillbedjan och tystnad omger Treenighetens mysterium. Att upptäcka den atmosfären i vårt liv är livsviktigt för vår tro. Även under vår aktivitet, våra sysselsättningar, problem och utmaningar kan vi bli kvar i en fridens, tillbedjans och tystnadens atmosfär, inte för att fly verkligheten utan för att där möta den Gud som är treenig och som ständigt handlar i verkligheten. Risken är att vi gör en alltför stor skillnad mellan den fromma delen av vårt liv och den vanliga. Då kan inte tron göra den vanliga verkligheten så fruktbar. Denna schizofreni är INFÖR HELIGA Trefaldighets det mycket viktigt att försöka bli av dag skriver Elisabeth i ett av sina med och bota. Den atmosfär som brev till sin syster: ”Festen till de Tre är verkligen min egen fest; det finns Elisabeth av Treenigheten vill hjälpa ingen annan fest som betyder så mycket oss att växa in i kan bli till hjälp. Vi för mig som den. Det är en tystna- får djupt inom oss bevara tystnaden dens och en tillbedjans fest. Jag har och tillbedjan inför den Gud som är oss närmare än vi är oss själva.

Unum 25

VI MÅSTE ALLTID gå tillbaka till vårt dop, när vi talar om Treenigheten. Det hoppfulla är att där är alla kristna ett. I dopfunten tar vi emot nåden, när vi blir döpta i den treenige Gudens namn. Vi blir delaktiga av gemenskapen med Jesus Kristus och lemmar i hans kropp. Vi blir då ett heligt tempel åt den treenige Guden. Vi får sedan liksom bli kvar i dopfunten. Vi måste bevara något av det levande vatten vi är döpta i, så att vårt liv blir fruktbart och vi kan bli kvar i denna heliga atmosfär. Vårt liv kommer alltid att innebära att vi dras utåt och bort därifrån. Så småningom kan vi upptäcka att det som vi först ser som störningsmoment, som hotar att få oss att lämna denna heliga atmosfär, likaväl kan ses som väckarklockor som påminner oss om att vi behöver denna atmosfär.

kolerisk person. ”Blodet sjöd i mina ådror”, skrev hon, när hon redan är i klostret. Där får man tåla en del anmärkningar och en del kritik, men det kostar på. Det är hoppfullt för oss att höra om Elisabeth för vi kan lätt tro att vårt temperament ställer till problem för oss. Är vi mer livliga och koleriska, tror vi gärna att det är svårare att nå fram till friden. Men ibland är det kanske lättare, för då är man medveten om att det handlar om olika plan. Är man lite svenskt lugn och glad, kan man tro att man har friden av sig själv. Det viktiga är att upptäcka det nådens liv i oss som gör att vi kan hantera vårt eget temperament, våra egna känslor, men också omvärldens reaktioner, och att vi kan bli kvar i en atmosfär av tillbedjan, tystnad, frid, inte för att dra oss undan i en liten sfär utanför verkligheten utan för att kunna hantera DET ÄR SÅ HOPPFULLT med verklighetens alla utmaningar med Elisabeth av Treenigheten. När man Guds sätt att handla, tänka och se. läser hennes skrifter, tror man först att hon är en mild, fridfull varelse ELISABETH KAN HJÄLPA oss som aldrig har blivit arg en enda gång. att hitta den tillbedjans atmosfär, Men i hennes barndom säger modern: som hon ibland kallar Betanias at”Det är en riktig liten djävul”. Ibland mosfär. Hon tänker då i första hand säger mödrar sådant, fast de menar på hemmet i Betania, där Maria, väl. Det finns även en bild av Elisa- Marta och Lasarus bodde, ett vanbeth som liten flicka när hon står och ligt hem, där man tog emot Jesus. håller sin docka Jeanette i handen. Ibland var det Marta som styrde och Aldrig har man sett ett mer ursinnigt ställde. Ibland var det Maria som föll barn. Elisabeth var en i högsta grad ned i tillbedjan och en gång var det Unum 26

Lasarus som dog. Det hände mycket i det här hemmet. Elisabeth ser där en bild av vår verklighet. Just där vi är tar vi emot Gud, vare sig vi lagar mat i köket, faller ner i tillbedjan eller råkar dö. Allt hör in i bilden. Det är väsentligt för oss att upptäcka att vi, oavsett vilka vi är, hur vi fungerar, hur vår omgivning och verklighet än ter sig, har möjlighet att upptäcka den kontemplativa atmosfären och grundtonen i vårt liv. Det kan bli en grundton, en slags bakgrundsmusik.

egentligen är det en underbar del av det glada budskapet, att Gud har förberett allt på ett underbart sätt för att vi genom vårt liv här på jorden skall nå fram till den eviga härligheten.

Guds längtan är att vi redan här på jorden skall börja få en försmak av vår eviga existens och att vi därför skall få nåd, kraft och glädje att gå vidare i ständig lovsång och tillbedjan av honom. Vi tar ut evighetens tillbedjan i förskott. Det gör vi varje gång vi firar gudstjänst och vi kan fortsätta att göra det även under arbetet, under PÅ SAMMA SÄTT kan Elisabeth mödan. Predestinationen är det mest hjälpa oss att upptäcka lovsången till hoppfulla av allt. Gud har berett en Guds härlighet och Treenighet och evig boning åt oss och han vill göra att vi är kvar i det vi fick ta emot i vårt allt för att underlätta vår pilgrimsfärd dop. Dopspiritualiteten är avgörande till det eviga målet. Vi skulle kunna för vårt personliga livs utveckling, säga att Elisabeth av Treenigheten men också för ekumeniken mellan är det katolska svaret på Calvins kyrkorna. Man upptäcker mer och utmaning. mer de skatter som vi har gemensamt i dopet. Då kan också de andra svå- MAN HAR IBLAND SAGT att righeterna bli lättare att ta itu med Thérèse av Jesusbarnet (1873-1897) liksom svårigheterna i vårt eget liv. är det katolska svaret på Luthers Är vi medvetna om att vi är kvar i (1483-1546) utmaning: allt är nåd. den värdighet, den nåd, den kallelse, Det viktiga med detta mysterium är som vi en gång har fått i dopet och enligt Thérèse av Jesusbarnet att tro, att egentligen ingenting kan beröva att Gud genom att ge oss del av sin oss detta, får vårt liv en helt annan verklighet i dopet möjliggjort och grundmening och grundmelodi. förberett allt till det bästa. Thérèse Elisabeth förknippar denna tanke säger att Gud har tagit bort stenarna med predestinationstanken. Sedan på hennes väg. Vägen genom livet är Calvins (1509-1564) tid har predesti- inte lätt. Det finns stenar på vägen nationen fått lite dåligt rykte. Men som vi snubblar över. Vi faller och vi Unum 27

syndar. Men Thérèse säger att hon märker att Gud har sprungit före och plockat bort stenarna, för att uttrycka det mänskligt. Gud hjälper oss att hantera de svårigheter, frestelser, tvivel och anfäktelser som vi möter.

För vissa människor kan det vara lite tydligare och för andra lite otydligare, men det vi kallar Guds försyn, Guds omsorg, innebär att han hjälper oss att gå denna väg. Då måste vi också öppna våra ögon. Här ger Elisabeth oss ett råd: Öppna din själs öga i trons ljus. Vi har ett inre öga, en inre syn, som vi har fått genom tron, så att vi kan rikta strålkastaren mot de utmaningar, problem, möten som vi möter på livets stig och se på dem i trons ljus.

Tron är enligt de gamla skolastikerna att få dela Guds sätt att se. Tron är inte i första hand min egen, vad jag tycker och tänker, utan jag får del av hur Gud ser på sig själv och på allt annat. Annars skulle vi aldrig kunna veta att Gud är treenig. Det skulle vi inte kunna räkna ut. Det har inte med matematik att göra. Men genom trons gåva får vi dela Guds synsätt.

Kan vi öppna själens inre öga och se med tro på det som händer i livet, kan vi också hantera det utifrån Guds sätt att se på det. Men ofta är vi för kvicka i vändningarna. Det är därför Jesus talar om de två kinderna. Om någon slår oss på den ena kinden, är den första reaktionen att slå tillbaka.

Men Jesus säger att du har en kind till, vände den dit. Det är därför vi har fått två kinder. Vi får tro att det finns en mening i det vi är och det gäller att använda själens öga i trons ljus. Det låter enkelt, men det är något vi ofta kämpar med. Vår första reaktion är ofta en känsloreaktion eller en reaktion som utgår från oss själva. Det är därför Elisabeth i sin bön börjar: ”Hjälp mig att glömma bort mig själv helt och hållet”.

SJÄ LV FÖRGLÖM MELSE är ett lite jobbigt uttryck, speciellt i vår tid när man så starkt betonar självförverkligandet. Men självförglömmelsen banar väg till ett djupare självförverkligande, inte av yt-jaget utan av det djupaste jaget som vill det Gud vill. Vi behöver upptäcka att vi har olika nivåer inom oss, och att vi ofta styrs av yt-jagets reaktioner. Om vi kan ta en djup andhämtning och öppna själens öga i trons ljus, är det större chans att vi kan hantera livets olika möten och utmaningar i Guds ljus. Då hinner vi vända andra kinden till och svälja den dräpande replik som vi önskade att vi sagt till den obehagliga människa som trängde sig före i snabbköpskön. Ibland vill vi inte det utan släpper fram jagets önskningar. Här finns dagligen och stundligen en kamp, som är lite olika för olika människor. Vissa är lite trö-

Unum 28

gare av sig och kommer dagen därpå vad de skulle ha sagt. Andra reagerar inte alls. Vi måste lita på att Gud har anförtrott oss vår väg genom livet och att han är beredd att hela tiden ge oss den hjälp, uppmuntran och kärlek vi behöver för att gå vidare.

SA MTIDIGT FÅR V I INTE glömma att vi är en del av ett heligt pilgrimsfolk och också får hjälp av varandra. Det är något som är lite svårt för människor i vår individualistiska tid att ta till sig rent existentiellt. Aldrig har man talat så mycket om gemenskap som i vår tid.

Samtidigt har det aldrig funnits så många ensamhushåll som nu. Det är en lite paradoxal värld vi lever i. Man längtar efter gemenskap samtidigt som man har svårt att verkligen gå in i en gemenskap och anförtro sig till andras påverkan. Som kristna tillhör vi alltid ett heligt folk, men ofta ser vi bara andras fel. Det är ett ekumeniskt fenomen att man överallt tycker om att förtala varandra och diskutera varandras fel och brister.

Vår benägenhet att vilja se andras fel skall leda oss fram att se vårt eget behov av helgelse och omvändelse.

Vi måste börja med oss själva. Men det är viktigt att våga lita på att vi har följeslagare, medhjälpare som hjälper oss på vägen. Då vi kan hålla fram en sådan som Elisabeth av Treenigheten.

DE HELIGA ÄR INTE bara döda statyer utan de lever hos Gud. De hjälper oss genom sin förbön. De hjälper oss genom det de har lämnat efter sig för att inte alla skall behöva börja om från början. Vi behöver inte upptäcka hjulet, för det är redan upptäckt. Vi behöver inte upptäcka hur vi är menade att leva som kristna, utan vi får hjälp också av vanliga smålänningar och andra som är med på pilgrimståget. Det är inte bara de heliga vi får hjälp av. Även vanliga människor, som har alla de fel som vi har, kan hjälpa oss. Det är viktigt att inte avskriva någon människa, ty Gud kan tala genom oväntade munnar. Så kan också människor som vi sätter högt säga vansinniga dumheter.

Därför vi inte får kanonisera någon för fort. Det ligger något berättigat i att människan är iustus et peccator. Det finns alltså grader.

GUD VILL ATT VI skall växa, utveckla oss och blomma upp. Det vi har fått i dopet ger oss möjlighet att växa, men vi måste låta det ske. Här kan det ibland haka upp sig och här behöver vi hjälp av varandra, både av dem som har nått fram och redan nu deltar i den eviga lovsången och av dem som lever här nere på jorden och kanske har många falska toner i sin lovsång. Vi tillhör ett heligt folk.

Vi tillhör en kyrka, en gemenskap.

Unum 29

Det är inte enbart behagligt, för vi sårar varandra. Vi ser hur djupt vi människor kan såra varandra som kristna, vilket aldrig upphör att förvåna. I vår tid blir man lätt kränkt av allt möjligt.

DET GÄLLER OCKSÅ oss kristna, speciellt om det är en präst eller ännu mer om det är en nunna som säger någonting kritiskt man inte väntat sig. Att kunna ha överseende är väldigt viktigt. Gud skickar kanske i ett visst ögonblick fram prästen eller nunnan för att orden skall göra ännu större verkan. Man måste ha beredskap och tro att det man hör och ser, även om det kan vara orättvist, ändå har en mening och att det finns ett sanningskorn. Vi behöver inte svälja allt, men i allt det som sker finns det någon form av budskap och mening. Även om det är orättvist, överdrivet och jag tycker att det inte alls passar in, så kan det hjälpa mig att gå vidare. Det är lätt att fastna i den sårade oskuldens bubbla. Jag som är god, har betalt kyrkoavgift, har diskat och kokt kyrkkaffe, skall jag drabbas av orättvisa? Människorna kommer och ställer till det för mig.

Det är mycket lätt att ta fram det här registret. Skall jag förtjäna detta?

Istället kan jag säga: nej, det var inte helt riktigt, men ändå kan det bli mig till hjälp att gå vidare. En annan

gång gjorde jag kanske något som ingen såg. Det är viktigt att bevara ödmjukheten också inför varandra.

Vi får lita på att Gud leder oss genom detta livet, handlar med oss, lever i oss och att det levande vatten, som vi har bevarat från dopkällan, är vatten som ständigt ropar, som Ignatius av Antiochia (30-107 e.Kr.) säger: ”Kom till Fadern”. Det är viktigt att lyssna inåt. Det är ständigt något som drar oss till Fadern. Sonen har kommit till oss för att dra oss med sig till Fadern, och Anden levandegör detta inom oss. Går vi till Fadern och låter oss dras med in i Sonens relation till Fadern, får vi också kraft att ta emot det som livet erbjuder oss. Vi ser på det som händer med Faderns barmhärtiga blick istället för med vår egen sårade självkänslas blick. Vi kan hantera verkligheten på ett helt annat sätt om vi räknar med Guds verklighet och inte bara med vår egen begränsade verklighet.

DET LILLA U T TRYCK som Elisabeth ger med oss på resan: ”Öppna din själs öga i trons ljus” kan vara mycket konkret, praktiskt och nyttigt. Problemet är att vi ofta glömmer det. Vi glömmer mycket.

Jag frågar ibland människor efter mässan vad evangeliet handlade om, eller vad första läsningen eller kollektbönen handlade om. Eftersom vi

Unum 30

har en tendens att glömma, behöver vi hela tiden den Helige Ande som fräschar upp minnet. Samtidigt får vi acceptera att vi glömmer vissa saker som kanske är onyttiga. Ibland kan vi känna oss stolta över att komma ihåg vissa saker som ingen annan kommer ihåg. Vi måste också bli utblottade. Blir man äldre, får man acceptera att man glömmer mycket, också många obehagliga saker som kan vara bra att glömma, men ibland vissa nyttiga saker. Den Helige Ande påminner oss om vem Gud är, vem vi är och hur vi skall handla. Vi får ha tillit till att Anden är vår tröstare, försvarsadvokat, väckarklocka, som man brukar översätta ordet paraklet med. Det är ett ord som inte riktigt kan samlas i ett uttryck, men det antyder den funktion som Anden har att friska upp, påminna, väcka liv i oss. Anden väcker till liv det som har domnat bort, fräschar upp det som torkat igen, får oss att vakna upp, bli levande och inte vara karikatyrer av oss själva. Något värre finns inte. Då kan vi öppna själens öga i trons ljus och upptäcka att vi är på väg in i den oändliga verklighet som den treenige Guden är.

aldrig långt borta. Vi kan vara långt borta ibland. Men i allt, överallt och alltid kan vi möta den levande Guden. Han har skapat allt. Allt vittnar om honom. Det gäller den yttre verkligheten. Men han lever också i oss. Också inifrån, utifrån, bakifrån och ovanifrån kommer han oss till mötes. Vi kan aldrig säga att Gud är någon annanstans. Han har alltid ett budskap av kärlek, uppmuntran, frid och ibland förmaning. Han har alltid något att säga oss. Gud har talat i det eviga Ordet, och det Ordet genljuder inom oss. Det betyder att vi aldrig är utan Gud. Men det betyder inte att vi alltid känner igen Gud.

ATT TILLÄGNA SIG den kontemplativa, tillbedjande, stilla atmosfären är avgörande, inte minst i vår tid som är så splittrande. Har vi, som Elisabeth säger, en inre cell inom oss, kan ingenting rubba oss riktigt. Det kan vara jobbigt och svårt, men vi är i alla fall kvar i den stilla atmosfären inför Gud. Vi ber nu om den nåden liksom Elisabeth också gör i sin bön till Treenigheten: Stilla min själ. Gör den till din himmel, till din älskade boning och viloplats.

Tillåt inte att jag någonsin lämnar dig DÅ KAN DET FÖR OSS bli som ensam där, utan låt mig få vara där Elisabeth säger: ”man finner honom med hela mitt väsen, vaken i min tro, i i sömnen liksom i bönen, för att han tillbedjan och i överlåtelse åt din skaparär i allt, överallt och alltid”. Gud är gärning. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Unum 31

På sidorna 4-6 skriver vi något litet om Sune Garmo och hans viktiga insats på Berget. Vid kungens och drottningens besök år 2000 hade Sune Garmo en viktig uppgift att hålla ihop programmet som ordförande för Stiftelsen Berget. Längst fram i bilden: Sune Garmo, drottningen, kungen, Per Mases med barnbarn.

Tempelvägen 10, 795 91 RÄTTVIK 0248-79 71 70 E-POST: info@berget.se WEBBSIDA: www.berget.se Nästa nummer är temat: EKUMENIK mellan de kristna, FRED med de icke-kristna religionerna

U

UU U

STIFTELSEN BERGET

U

är en tidskrift som utges fyra gånger per år Prenumerationsavgift 150 kr.

Medlemmar i Bergets vänförening får Unum utan kostnad.

Medlemsavgift 300 kr.

Studerande under 25 år 150 kr.

Betalas via Bankgiro: 574-3323