KRISTEN ENHET Utges av Förbundet för Kristen Enhet Årgång 50, nummer 2 ISSN 8443
Adventstiden 2014
Inför 2017: Luthers förklaring till buden Ledare av Per Englund
Innehåll Ledare 1-2 Ur saliga moder Elisabeth Hesselblads minnesanteckningar 3-7 Ekumenisk samling om dopet
8
FKE 2015 9 FKE - hågkomster från början
10-14
“Att älska sin nästas kyrka som sin egen” Klaus Hemmerle och de kristnas enhet
14-19
Kontaktuppgifter 20
År 2017 skall bli ett ”Luther-år”. Historiska dokument produceras, fester hålls, minneshandlingar lyftas fram, tillsammans med påminnelser om krigen som följts i spåren av reformationen. Också på den katolska sidan skedde en reformation. Tridentinska kyrkomötet var aldrig en motreformation men kallas så av dem som skrev Nordens historia. Många av de andliga böckerna är skrivna av ”motreformationens” portalgestalter och läses i många svenska hem. I arbetet med att söka gemensamma vägar lyfts fram vänskapen mellan människor av olika trostolkning. I en bok från 1960-talet, nyutgiven förra året, kallas den Vänskapens sakrament för att notera både det gudom-
SIDA 2
MEDLEMSKAP I FKE Medlemsavgiften för 2015 är 150 kronor, och gärna mer! FKE:s plusgironummer är 67 91 82 - 6.
Nya medlemmar behöver rekommendation från en katolik eller från en medlem. Ansökningsblankett fås från ordföranden.
KRISTEN ENHET - Adventstiden 2014
liga uppdraget med vänskap och den mellanmänskliga umgängessättet. Sann vänskap handlar om att se varandra som människor, skapade av Gud till gemenskap med Honom och varandra, inte fiendskap. Det finns några exempel på den här dialektiken som vore väl värda att fundera kring inför år 2017: i Luthers Lilla katekes finns förklaringar till bl.a. de Tio Buden. I varje förklaring finns dels en sats om vad jag inte får göra, dels en sats vad jag skall göra i stället. Ett förbud och ett alternativ. En sak att ta avstånd från, en sak att ta till sig. Dessa texter är numera nästan glömda och de är värda ett annat öde. Tag fram Luthers lilla, som finns i svenska psalmboken och läs och det kan sammanfattas så här: Fiendskap - Vänskap Förbjudet: “Du skall inte...” - “utan du skall”. Påbjudet Krig - Fred Guds frid och allt gott önskar Per Englund 50 år sedan den katolska kyrkan ändrade uppfattning om ekumeniken
Unitatis redintegratio, Andra Vatikankonciliets ekumeniska dokument, antogs den 21 november 1964. Skrivelsen uttrycker den katolska kyrkans uppskattning av den ekumeniska rörelsen och plikten att verka för de kristnas synliga enhet.
SIDA 3
KRISTEN ENHET - Adventstiden 2014
Ur saliga moder Elisabeth Hesselblads minnesanteckningar Diakonen Erik Kenneth Pålsson, som kommer att medverka vid vårt medlemsmöte den 24 januari har skrivit boken ”Enhetens synliga kyrka”, som bl.a. bygger på hans erfarenhet från dialogen mellan Katolska kyrkan och Pingströrelsen. Inspirerad av detta tema har jag läst och klippt ur saliga Moder Elisabeth Hesselblads minnesanteckningar för att se vilka hinder hon hade att överbrygga innan hon bestämde sig för att upptas i den Katolska kyrkan. Hennes sökande efter ”den ende herden och den rätta hjorden” påbörjades när hon under sina tidiga tonår läste nya testamentet och reflekterade över att hennes kamrater gick till olika kyrkor. Sökandet intensifierades under hennes tid som sjuksköterska i New York då hon fick möta människor av olika ursprung, samhällsställning och religiös tillhörighet. Sr M. Beata, O.SS.S.
Sjuksköterska i NewYork Jag gick ofta till samlingslokaler av olika slag, inklusive den judiska synagogan och den store fritänkaren Robert Ingersolls föreläsningssal. Men ingenstans fann min själ den tillfredställelse den väntade på som på uppfyllandet av ett löfte. Sjundedagsadventisterna tilltalade mig mycket, därför att de strävade efter att efterlikna Vår Herres liv i sitt arbete för de sjuka och fattiga. En kort period deltog jag i deras välgörenhetsarbete i New Yorks slumkvarter. Men då jag vakade hos döende katoliker, kände jag det alltid som en helig plikt att kalla på en av deras egna präster och att ställa i ordning ett litet altare åt dem. Många präster som såg detta försökte komma till tals med mig, men jag undvek dem sorgfälligt. Men en gång hade jag låtit skicka efter en präst från jesuitkyrkan på 16:e gatan för att ta emot bikt av en spansk patient. Den präst som kom hette fader Cardella; då jag visade honom vägen ut, vände han sig till mig och sade: ”Ni kommer inte endast att bli katolik, ni kommer också att dö som nunna.”
SIDA 4
KRISTEN ENHET - Adventstiden 2014
Besök i Bryssel på Kristi Kropps fest, 14 juni 1900 Jag visste inte att biskopen bar något särskilt, jag tittade bara på processionen ungefär som på en militärparad, och när jag fick se mina två väninnor falla på knä tillsammans med nästan hela menigheten, smög jag mig bakom den stora katedralporten för att inte väcka anstöt bland de närvarande. Där mumlade jag: ”Inför dig, min Gud, faller jag på knä, men inte här.” När jag sagt detta hade biskopen som bar monstransen i sina händer nått fram till porten; min själ som var så plågad av strider, fylldes plötsligt av en ljus känsla och en röst som tycktes komma både utifrån och inifrån mitt eget hjärta sade: ”Jag är den du söker…” Jag föll på knä. Luften var full av en ljuvlig doft, som från en blommande äng om våren. Var det islossningen och vårens knoppning i min själ? Där, bakom kyrkporten, tillbad jag för första gången Vår Herres närvaro i altarets heliga sakrament.
ge mig ljus! Efter ett och ett halvt års resande i England, Tyskland, Belgien och Frankrike återvände vi till Förenta Staterna. Intrycket av det som hänt på katedraltrappan i Bryssel lämnade mig aldrig; sakramentets verkan på mig var så stark att varje gång jag gick förbi en kyrka där det förvarades, drogs jag oemotståndligt, som av en magnet, in i kyrkan där jag gick fram till altarringen och böjde knä.
Vistelse hos Dominikansystrar i Saratoga Springs, september 1901. Några dagar senare var jag inbjuden av en katolsk bekant att lämna staden för några dagars vila i ett dominikankloster i Saratoga Springs. Under min vistelse där genomgick jag en väldig själskamp. I flera år hade jag läst både protestantisk och katolsk litteratur; jag upplevde en förfärlig känsla, liknande dödsångest, vid tanken på att Under de följande månaderna dränktes min själ i ett hav den romersk-katolska kyrkan kanske kunde vara den rätav mörker. På nätterna var jag tvungen att stiga upp ur ta. Jag försökte mer än någonsin undvika religiösa sammin säng och på mina knän be Gud ha barmhärtighet talsämnen. Men försynen använde sig av en omständigmed mig. Jag kunde inte be, bara gråta och upprepa orden het som förde med sig en stor förändring i mitt liv och som ur psaltaren: ”Till dig Herre, tager jag min tillflykt, låt blev en vändpunkt. mig aldrig komma på skam! Helige Ande, vägled mig och
SIDA 5
KRISTEN ENHET - Adventstiden 2014
Jag hade lagt märke till att en av systrarna hade en stel arm. Jag tyckte synd om henne för att hon omöjligt kunde delta i det dagliga arbetet i klostret. Jag sade till henne: ”Syster, den där armen kan bli bra igen, men det behövs sex veckors behandling. Om er priorinna tillåter, skall jag gärna komma hit och behandla er. Jag kan komma om två veckor, om ni skriver och meddelar mig ert beslut.” Efter en vecka blev jag kallad till klostret. Eftersom behandlingen av armen bara krävde två-tre timmar om dagen, fick jag mycket tid över för mig själv. Jag besökte ofta klosterbiblioteket och tillbringade många timmar i bön i det lilla kapellet. En vän till mig råkade bo i klostret samtidigt som jag, en brorsdotter till den berömde Ingersoll. Men till skillnad från sin farbror var hon en varmt troende kristen som älskade och försvarade många katolska sedvänjor. Hennes kommentarer öppnade vägen för mig, trots att hon själv förblev utanför. En dag i biblioteket föll mina blickar på kardinal Wisemans ”Föreläsningar över Vår Herres Reella Närvaro i Altarets Allra Heligaste Sakrament”; då jag läste hans kommentar till Johannes, sade jag till mig själv ”Men detta har jag ju trott sedan jag var barn!” Trots detta var jag full av tvivel och villrådighet.
Hur skulle jag kunna tro på kraften av den heliga jungfruns och helgonens förböner? Innebar de inte att förringande av värdet av Kristi lidande och död? Fråntog de inte Gud den ära som tillkommer Honom allena? Var det inte avguderi att sätta dem före Gud? Å andra sidan, hur skulle jag kunna förklara de Heligas Samfund, om heliga män och kvinnor förlorade allt interesse för oss, då de slutade sin jordiska vandring? Vore det rimligt att Kristus, som skall vara vår förebild i allt, skulle helt åsidosätta sin moder, ur vars sköte han framkommit? Och vore det rimligt att hans moder, alla kvinnors förebild, skulle upphöra att intressera sig för sin sons stora gärning, därför att han dött före henne? Om människornas jordiska existens skall följas av ett ännu mera fullkomligt tillstånd i livet efter detta, varför skulle då heliga män och kvinnor vara maktlösa? Om Gud gav dem nåden att hjälpa andra, medan de levde på jorden, vore det då följdriktigt att tro, att de inte längre ägde denna nåd i den andliga världen som var ännu närmare honom? Samtal inför upptagandet i kyrkans fulla gemenskap den 15 augusti 1902 Vid ett av våra sista samtal sade fader Hagen: ”Förstår ni nu allt? Har ni inga tvivel på någon punkt?” – ”Nej,
SIDA 6
KRISTEN ENHET - Adventstiden 2014
nej, jag tror på allt och skall aldrig ifrågasätta eller tvivla på något; det är bara en sak som jag är lite undrande över, och det är den kroppsliga späkningen.” ”Varför det?” frågade fader Hagen. – ”Därför att jag är en människa, fader, och det får mig att känna mig som en hund.” – ”Och människor som syndar mot Gud, är de inte mer förtjänta av tuktan än oskäliga djur som inte kan kränka honom? Ni som har läst så mycket i bibeln, har ni aldrig tänkt på Paulus ord: och vad som fattas i Kristi lidanden, det uppfyller jag nu i mitt kött för hans kropp, som är församlingen. Det betyder inte att Kristi lidande var otillräckligt, men det visar oss att hans lidande fortsätter i medlemmar av hans kyrka, hans mystiska kropp.” Nu såg jag klart och tydligt sanningen och skönheten i detta sammanhang, och jag började nära en hemlig längtan efter att få vara vid vår Herres sida i hans lidande. Hur skilt från vår moderna inställning som går ut på att söka undvika allt lidande! I ett ögonblick välde Guds kärlek in över mig. Jag förstod att denna kärlek endast kunde besvaras med offer, med en kärlek som var beredd att lida för hans ära. Utan tvekan offrade jag mitt liv, min vilja för att följa honom på korsets väg.
Första besöket hos familjen som katolik, december 1902 I december var jag tillräckligt återställd för att kunna resa över Nordsjön till Göteborg och besöka min kära mor och mina syskon i Sverige. Nu var jag för första gången på väg – men som katolik! När båten närmade sig land och jag såg de gråa klipporna på mitt hemlands kust utkämpades en väldig kamp inom mig. Det var som om tusen demoner omgav mig och viskade: ”Din dåre – hur skall du våga visa dig för din familj, dessa goda, rättskaffens människor? Hur skall du kunna visa dig för din mor som närt dig vid sitt bröst och vars hjärta du har krossat? Vad skall du säga när man ber din barndoms böner?” Blodet isades i mina ådror och jag våndades så att jag bara kunde gå fram och tillbaka på däck i rasande tempo. Ingen kände till det steg jag tagit, men när vi alla stod runt middagsbordet och läste bordsbönen, gjorde jag korstecknet – det underbara ”tecknet som förenar oss alla kyrkans barn…” Allas blickar fästes på mig. Jag såg upp och sade: ”Kära ni, varför ser ni så förskräckta ut?” Och jag gjorde åter korstecknet och sade högt: ”I Faderns och Sonens och den helige Andes namn”. Jag tillade: ”Är det inte vackert att börja och sluta alla våra handlingar i den Heliga Treenighetens namn och öppet bekänna att vi är hans efterföljare som dog för oss på korset?” ”Jo, det är det”,
SIDA 7
KRISTEN ENHET - Adventstiden 2014
”Kära ni, nu vidrör nu just den punkt som först drog mig till katolicismen, nämligen den fasta tron att Gud kan ge vissa människor kraft och förmåga att leva ett heligt liv här på jorden. Tvivlar vi på detta, så tvivlar vi på Guds allmakt. Och inte ens enligt naturens vanliga ordning är alla kallade att gifta sig. Det är ju lätt att se, hur en kärNär jag senare blev ensam med min mor, bönföll hon mig leksfull försyn och en kristen institution i detta fall räcker att hemlighålla min övergång till katolicismen för att inte varandra handen. Ni själva hänvisar till Bibeln, har ni väcka anstöt hos släkt och vänner. Mina systrar råkade aldrig tänkt på orden i Matt 19:12: ”Den som kan taga komma in just då och frågade: ”Vad kan du finna i den där emot detta, han tage emot det.” underliga religionen? Sådana omöjliga saker som t ex att präster och nunnor måste leva i celibat. Vår Herre har väl (Citaten i svensk översättning är från Marguerite Tjäders bok ”Moder Elisabeth”) aldrig förbjudit någon att gifta sig?” sade en av mina systrar, ”men är inte det här tillräckligt och lika vackert?” Och hon läste bordsbönen med knäppta händer som fromma protestanter gör ibland. Alla tycktes känna ett behov av att byta samtalsämne under middagen.
Nytt kyrkoår och snart år 2015, då vi kommer att fira att FKE fyller 50 år! Välkommen att redan nu sätta in din medlemsavgift för år 2015, som enligt årsmötet är minst 150:-, gärna mer! Vår kassa behöver det! Vårt plusgirokonto är 67 91 82 – 6
Tack för att du stöder oss i vårt viktiga arbete! Bo Zetterlund, ordf.
SIDA 8
KRISTEN ENHET - Adventstiden 2014
Ekumeniskt seminarium om dopet på Bjärka-Säby Johannesakademin på Nya slottet Bjärka-Säby söder om Linköping har de tre senaste åren inbjudit till ekumeniska seminarier på Annandag Pingst. Första året 2012 handlade det om ecklesiologi och ekumenik och temat var ”Kyrkan, Anden och ämbetet”. Förra året var temat ”En sky av vittnen”, om helgonen i kyrkans liv och i år var temat ”Ett enda dop – Hur kan dopet få vara ett i en värld där kyrkorna är många?”. Preses för Johannesakademin, professorn i kyrkohistoria, patristikern Samuel Rubenson har liksom biskop Anders Arborelius och pastor Peter Halldorf medverkat vid alla seminarierna. Själv har jag också haft förmånen att tillsammans med ett hundratal från olika kyrkor och samfund deltagit också i år.
har det varit en kyrkoskiljande fråga för många väckelsekristna. Pingstpastor Sten-Gunnar Hedin, tidigare föreståndare för Filadelfiakyrkan i Stockholm och senare Pingst, fria församlingar i samverkan, berättade att hans nuvarande pingstförsamling i Södertälje nu också tar emot barndöpta som medlemmar. Professor Samuel Rubenson berättade att man funnit mycket gamla kyrkor i Mellersta östern med riktiga baptisterier och målningar, som tolkade dopet som död och uppståndelse med Kristus, som öppnade paradisets portar. Dopet var både en rening från synden och en födelse till nytt, evigt liv. Biskop Anders talade om Kristi död och uppståndelse, som frälsningsbringande för oss. Vi får i dopet ta emot vad Gud har gjort för oss, för att bli vad vi är kallade till: att vara den heliga I höstas fördes ett livligt samtal i kristna media om Treenighetens tempel, lemmar i Kristi kropp, Kyrkan. dopet. Några större pingstförsamlingar öppnade upp Ekumeniken kan bygga på dopet: Där finns allt. Både för att man kanske också skulle kunna ansluta en- grunden och målet!” dast barndöpta som medlemmar. Pingstpastor Peter Halldorf, preses för den ekumeniska kommuniteten Det var alltså djärvt att ta upp detta som tema för ett på Bjärka-Säby, tillhörde dem som förordade det. De ekumeniskt seminarium. första 1500 åren var detta en icke-fråga, men sedan anabaptisterna på 1500-talet ifrågasatte barndopet Bo Zetterlund
SIDA 9
KRISTEN ENHET - Adventstiden 2014
Medlemsmöte 24 januari kl. 14 S:ta Eugenia, Stockholm Till vårt medlemsmöte i Böneveckan för kristen enhet lördagen den 24 januari 2015 kl. 14 i S:ta Eugenia, Stockholm, har vi nu fått klartecken från både den katolske diakonen Erik Kennet Pålsson, Tyresö och teol. dr. Jakob Tronêt, kyrkoherde i Stenkumla, Visby stift att de kommer att ha var sitt föredrag som inledning till dagens tema “MARIA – ENHETENS MODER!” Styrelsemöte sedan kl.16-17!
Årsmöte 9 maj kl. 14 S:t Ansgar, Uppsala
Årsmötet blir lördagen den 9 maj på S:t Ansgar, Studentvägen 34 i Uppsala! Kl. 14 inleder den Apostoliske nuntien i Norden, Hans excellens Ärkebiskop Henryk Józef Nowacki ett föredrag om påven Benedictus XVI´s Lutherstudier med anledning av reformationsminnet 2017. Kl. 16 årsmöte!
50-årsjubileum 21-22 november Laurentiistiftelsen, Lund
FKE´s 50-årsjubileum äger rum lördag - söndag 21-22 november 2015 på Laurentiistiftelsen i Lund! Varma hälsningar, Bo Zetterlund, ordf.
SIDA 10
KRISTEN ENHET - Adventstiden 2014
Förbund för Kristen Enhet – hågkomster från början av biskop Biörn Fjärstedt
Två förgrundpersoner i FKE. Bild från öppnandet av Enhetens kyrka, Östanbäcks kloster, den 20 juli 2012. Biskop Björn överlämnar nyckeln till klostrets husfader, f. Caesarius.
Hur långt tillbaka i tiden skall en berättelse börja? Om den skall vara personlig? Jag har aldrig fört dagbok så det får bli det som etsat sig fast i sinnet. Kanske ändå 1919, då Karl Barths Romarbrevskommentar sägs ha slagit ner som en bomb i den protestantiska världen. Den var en frontalattack på den centraleuropeiska liberalteologi, som redan rörde sig i riktning mot ”Blut und Boden”, där Uppenbarelsen hellre hämtades från det jordiskt givna än den Heliga Skrift.
De Reformerta hade fått en profet, som kunde vända tankemönstret! Men bland lutheranerna uppstod ingen profet. Litet tillspetsat kan sägas att inget annat återstod än att låta den gamle profeten Dr Martin Luther återuppstå i form av en lutherrenässans med lutherforskning på programmet. I Lund skrevs den ena lutheravhandlingen efter den andra. ”Luther och äktenskapet”, ”Luther och bikten” o.s.v.
SIDA 11
KRISTEN ENHET - Adventstiden 2014
Den teologiska fakulteten i Lund var dominerande antikatolsk. Professorn i dogmatik, Ebbe Bring, drog på seminarierummets svarta tavla en rak linje avbruten av en klyfta, som skulle illustrera den avgrundsdjupa skillnad han menade förelåg i tolkningen av Nicenum mellan Rom och Wittenberg, som han uttryckte det. Sven Kjöllerström i Praktisk teologi kunde gå fram till en student, lyfta fram det SSL-kors han bar och kommentera: ”så här har vi en liten lassebroder”. Det var bönegemenskapen Sodalitium Sancti Laurentii han menade. Andra kunde få höra att de hade ”en släng av S:t Petri kjortel”, otillbörliga romsympatier alltså. Att sådant inte var vetenskap utan konfessionskamp, var inte svårt att förstå.
ade påven Johannes Paulus ett ekumeniskt koncilium. Det var framför allt Fr. Refoulé som kunde orientera oss i det nya inom den Romersk katolska kyrkan.
F. Caesarius, som alltid var, och är, på alerten hade snappat upp det som rörde sig i Tyskland med ett förbund för evangelisk-katolsk återförening. Den drivande personen var Dr Max Lachmann och han kunde komma på besök i Lund. Så vi samlade litet folk på Laurentiistiftelsen i Lund för att få höra om det tyska initiativet. Föreståndare på Laurentiistiftelsen, f. Sven-Oskar, var väl måttligt intresserad. Han fick ju ta smällarna för oss mera radikala ekumener. Vi reste på inbjudan till detta ”Bunds” möten i trakten av Fulda. Det var ingen romantisk vurm för påven och Jag hade inte varit ”i Herren” som det kan heta i pingst- Rom utan en seriös brottning med problematiken. kyrkomiljö så länge, när jag kom till Lund. Men ett år Dr Lachmann kunde vara mycket skarp i sin kritik av före mig hade f. Caesarius, då Hans Clemens Caval- Roms omedgörlighet. lin, Staffan Ljungman och Ingvar Lundström börjat med teologin. De var redan inne på oppositionsspåret. Så bildade vi då Förbundet för Kristen Enhet i Lund Francois Refoulé och Michel de Paillret, dominikan- 1965. Det skulle utgå från den svenska situationen fäder på Råbygatan, bjöd in till teologiska samtal och med enhetssträvan inte bara visavi Rom utan pröva att vi gick dit en grupp. Då hade utvecklingen mot det dra med de frikyrkliga gemenskaperna. Det var ärligt som sedan ägde rum under Andra Vatikankonciliet menat men också taktiskt. Det kunde ta udden av de redan börjar skönjas och i januari 1959 sammankall- ständiga anklagelserna för ”romaniserande” tendenser.
SIDA 12
KRISTEN ENHET - Adventstiden 2014
Litet känslig var förstås hela saken. Skulle kyrkoetablissemanget försöka stävja oss, rent av straffa oss? F. Caesarius och jag var då prästvigda för Visby stift och biskop Olof backade försiktigt upp oss. Men jag var ändå gift med två barn och hade, märkligt nog, anställts som 1:e universitetsassistent i exegetik. Nämnde professor Kjöllerström hälsade aldrig på den unge marodören. Det kändes faktiskt skört. Men Vatikankonciliet hade ju sammankallats och var ett ofrånkomligt faktum. Svenska kyrkan tänkte låta sig representeras genom Lutherska Världsförbundet. Det tyckte vi var för litet för en kyrka med tradition från Laurentius Petri, småningom Söderblom och Brilioth. Vi bad om företräde för den apostoliske nuntien i Köpenhamn, ärkebiskopen Bruno Heim och blev bjudna till hans residens i Vedbeck strax norr om huvudstaden. Vi hämtades med vatikanskyltad bil och bjöds på måltid i palatsets grandiosa matsal. Nio nunnor skötte hushållet minns jag och till efterrätt fick vi glace au four.
till den Romersk katolska kyrkan. Nuntien påbörjade sonderingar i Rom och för att de två skulle lära känna varandra ordnade vi ett möte hos dominikanerna i Lund. Nuntien var en erkänd heraldiker och biskop Olof hade samma intresse. De fann varandra direkt. Nuntien ville gå på vårt förslag, men sonderingarna i Rom ledde till att det knappast var möjligt att gå förbi den svenske ärkebiskopen, då Gunnar Hultgren. Om saken behandlades i biskopsmötet eller hur det ordnades fick vi inga upplysningar om men slutet blev att biskop Sven Silén utsågs. Det tyckte vi var litet försmädligt för biskop Olof, men vi insåg att biskop Sven nog skulle göra mer för saken. Så blev det ju också. Han imponerade starkt under konciliet genom sina kunskaper i teologi och latin.
Vi reste över till Vedbeck flera gånger och talade för Svenska kyrkans katolska arv. Nuntien insåg att vi hade mycket begränsade resurser för det initiativ vi tagit och skaffade fram medel till den stencilapparat som f. Caesarius kunde använda i sitt arbete som sekreterare i FKE. Jag var till en början ordförande innVårt förslag var en inbjudan med observatörsstatus till an jag kom att resa till Indien för tjänst som ”missioen svensk biskop och vi hade ett namn, biskopen och nary professor” vid Tamilnadu Theological Seminary dubbeldoktorn Olof Herrlin, klart positivt inställd i Sydindien. Litet arbete för saken kunde jag utföra
SIDA 13
KRISTEN ENHET - Adventstiden 2014
1960-68 kardinal Augustin Bea. Före det hade han varit rektor för det påvliga bibelinstitutet. Tre krafter i rörelse under 1900-talet hade ju varit den liturgiska rörelsen, den bibelteologiska och den ekumeniska. En samsyn i bibelteologiska frågor var betydelsefull för det slags närmande mellan kyrkorna som FKE stod för. Kardinal Bea kom till Köpenhamn för ett föredrag om konciliet som det då planerades. Vår vän från Råbygatan, fr. Refoulé, skaffade biljetter till framträdandet på Circus i Köpenhamn och vi reste över några av oss. Någon, jag tror sedermera professorn Erik Segelberg, fick veta att vi skulle delta. Han ringde mig Föredraget i stencil ligger i en kartong någonstans på och bad mig skriva en rapport för Svensk PastoraltidSuderbys på Gotland fast jag inte kunnat hitta det. skrift, vilket jag gjorde. Om någon har det, tar jag gärna emot en kopia. Det vore värt att följa upp, nu när S: t Petri grav under Kardinal Bea gick naturligtvis de skandinaviska kyrhögaltaret i S: t Peterskyrkan är vetenskapligt fast- korna till mötes och underströk med emfas att Kyrkan ställd. Även utgrävningarna av huset som S: t Paulus inte stod över Skriften utan under Skriften. Han var kunde hyra under de två åren i Rom är nu färdiga och ju också exeget till professionen. Så jag rapporterade resultaten kan publiceras inom kort. Även för FKE:s det. Redaktören för SPT, en man från Västkusten den strävanden är det inte oväsentligt att den urgamla tra- gången, ville inte ta in rapporten om jag inte strök ditionen om de två pelarnas ankomst och martyrium i stycket om att kardinal Bea sagt att Skriften stod över kyrkan. Det kan han ju inte ha sagt, för det visste ju Rom vetenskapligt och exegetiskt kan bekräftas. alla att den katolska kyrkan ansåg sig stå över skriften. President för Sekretariatet för kristen enhet i Rom var Jag stod fast förstås och till sist fick det stå kvar. inom ramen för tjänsten i Lund. Jag utarbetade ett exegetiskt föredrag om Petrusämbetet i Nya Testamentet och drog ut det på stencil med teologiska fakultetens apparat på Sandgatan 1, som det då var. Litet osäker var jag på om jag kunde tillåta mig det. Den schweiziske reformerte exeteten Oscar Cullmanns bok om ”Petrus, lärjunge-apostgel- martyr”, hade kommit på tyska 1952, översatt till svenska av Ingalisa Reicke 1956, och kunde användas liksom en samling tyska teologiska artiklar om Der Felsmann, Klippmannen.
SIDA 14
KRISTEN ENHET - Adventstiden 2014
1968-76 var jag i Indien och kunde inte följa FKE:s utveckling så nära med FKE-G och därefter. Under en hemmavistelse för disputation 1974 kunde jag vara med i arbetsgruppen som höll på att färdigställa dokumentet ”Katolsk tro i Svenska kyrkan” och blev därmed en av undertecknarna, fast andra, inte minst Anders Ekenberg, gjort grovarbetet.
franskpåverkad ännu 20 år efter Indiens självständighet med franska gatunamn och fransk kristen tradition i stadens huvudkyrka. Där fick jag se hur snabbt Andra Vatikankonciliet slagit igenom med mässa versus populum och rökelsestickor på indiskt vis på altaret och blomkalkar i skål med vatten i stället för på skaft i vaser som på europeiskt vis. Celebranten läste nu mässan på Tamil och församlingen svarade med I Indien kom jag först att bo en kort tid 1968 i Tran- inlevelse. Det var en ny tid. Nu är det jubiléumstider quebar på östkusten. Litet söderpå fanns den tidigare 50 år senare. Det behövs en nyansats. franska kolonin och handelsplatsen Karaikal, påtagligt
"Att älska sin nästas kyrka som sin egen" Klaus Hemmerle och de kristnas enhet
Chiara Lubich och Klaus Hemmerle.
SIDA 15
KRISTEN ENHET - Adventstiden 2014
Klaus Hemmerle (1929-1994) var katolsk biskop i Aachen. Han initierade focolarerörelsens ekumeniska biskopsmöten och beskrivs som en ”ekumenisk person i hela sin existens”. Följande artikel, ursprungligen skriven av Vivian de Marco, och publicerad i den italienska tidskriften Nuova Umanità, 2012/6, nr 204, redogör för några av de grundläggande dragen i hans ekumenik. Alla citat är från Hemmerle om inte annat anges. En speciell ekumenisk stil ”Den som under lång tid lever enhetens spiritualitet kan inte nöja sig med att säga: 'Vad passar mig av det som den andra säger? Vad passar mig inte? På vilka punkter stämmer det med min åsikt? På vilka stämmer det inte?' Jag försöker istället göra mig till ett med den andre, jag försöker att tänka genom att utgå från den andre, inte genom att förneka det som jag med fasthet bekänner på Kristi grund, men så att jag inför den andre frågar mig: Vilket ljus vill han eller hon ge mig?' Jag ser alltså på mig själv genom att utgå från den andre. Jag gör mig till ett med den andre och försöker omtolka min sanning genom den andres ljus.” Före all ekumenisk teologi, före alla ekumeniska samtal måste livet finnas, det ekumeniska livet, som utgår från den gemensamma grund som är Guds Ord, det gemensamma livet med Kristus. För Hemmerle är ekumeniken i första hand inte något teologiskt, utan
något mycket djupare som tar hela sinnets och själens krafter i anspråk och som berikar till ett djupt och äkta andligt liv. Att utgå från lyssnandet Hemmerle utgår från en öppenhet inför den andre, och inför det som han eller hon säger och vittnar om. Det handlar om att låta den andre visa sig och fritt uttrycka allt som finns i honom eller henne. Hemmerles hållning karaktäriseras av en stor förmåga till lyssnande. Ett uppmärksamt lyssnande som föds ur kärleken till den andre och ur att se den andre som en partner som kan berika ens egen troserfarenhet. Men ännu mer föds det ur respekten för Anden som blåser vart den vill och visar sina gåvor genom den andre. För Hemmerle innebär ”att gå till grunden med sakerna och varat” att utgå från den treenige Guden som ger sig själv i Kristus. Hans ekumeniska strävan föds inte så mycket ur ett pastoralt behov, utan ur mottagandet av den treenige Guden som visar sig som ett enhetens och gemenskapens mysterium. ”Vi kan inte säga till den andre att han har fel och att vi har rätt, utan vi måste hela den andres sår i oss själva. Detta är grunden…” Att utgå från den andre Hemmerle utgår från den andres tro, dennes teologiska arv, språk och kategorier. Hemmerle gör dem till sina,
SIDA 16
KRISTEN ENHET - Adventstiden 2014
går in i den andres horisont så att denna blir hans egen utgångspunkt, som tas emot och delas och blir utgångspunkt för dialogen. Det handlar inte om en effektiv kommunikationsstrategi, utan om att vara kärlek för den andre, ett val som föds utifrån treenighetens mysterium där varje person finns till för den andre. Även i motsättningar tar han den andres frågor, tvivel och kritik på allvar, rannsakar sig själv, och ger först därefter sitt bidrag. Man kan säga att han gör sig epoché av fördomarna, dvs. motargumenten läggs åt sidan för att ta emot den andre. Hemmerle tar fram den ekumeniska betydelsen av Chiara Lubichs fras: ”Vi måste hela den andres sår i oss själva”: ”Vi kan inte säga till den andre att han har fel och att vi har rätt, utan vi måste hela den andres sår i oss själva. Detta är grunden. Vi ska inte säga: ja, du har rätt, utan vi måste känna varje erfarenhet som sårar den andre som vår egen, ta den inom oss och återställa balansen med kärlek.” Att utgå från livet Vanligtvis befinner sig den andliga ekumeniken och teologiska dialogens ekumenik på två olika plan, men hos Hemmerle är de ett. Livets ekumenik blir grunden för hans teologi och i hans teologiska bidrag finns den andliga ekumeniken, som blivit liv, dvs. inte en konfrontation mellan olika positioner, utan en erfarenhet av ömsesidighet, i vars ljus de teologiska begreppen
kan läggas fram av kärlek och tas emot av kärlek. För Hemmerle är kärleken till medmänniskan ett conditio sine qua non, ett oeftergivligt villkor, för att kunna bidra med en tanke som utgår från den andres horisont och känslighet. Relationen mellan livets dialog och teologisk tanke uttrycks bland annat i dialogens fyra punkter som Hemmerle ställt upp: 1) den ömsesidiga kärleken 2) den övergivne Jesus 3) det goda minnet och tacksamheten för de nådegåvor man fått 4) gemensam bön. Det goda minnet är ”en tacksam tanke till den egna historien och till den andres historia”. I ljuset av Ordet Chiara Lubich definierar Klaus Hemmerle som ”förälskad i Guds ord”. I en ekumenisk kontext innebär detta alltid att utgå från den heliga skriften, att återupptäcka skriften med hjälp av den andres bidrag och som en gåva till den andre. Guds ord är en oersättlig grund för dialogen. Detta innebär att grunda sina egna uttalanden i skriften, med noggrann hänvisning till texten, och att utgå från Guds ord som en outtömlig gruva. Denna hållning tillåter Hemmerle att hålla olika tolkningar, som är i dialog med varandra, för ”med möjliga” – de representerar fullheten genom att göra enheten synlig, och de gör enheten synlig genom att visa fullheten.
SIDA 17
KRISTEN ENHET - Adventstiden 2014
För Hemmerle är ekumeniken trohet mot Ordet och mot Guds plan för kyrkan. Hans levnadstecknare Hagemann skriver: Skriften allena, Ordet allena, Nåden allena, Gud allena. Länge ekade dessa ord i katolikers öron som typiska protestantiska slogan, som skilde den protestantiska teologin från den katolska. Hemmerle ansåg dessa ord som en grund som berikade hans katolska väsen: ”Så har mina evangeliska bröder med sin passion att leva Ordet, på ett nytt sätt återgett mig mitt katolska väsen.” I ljuset av Maria I ett ekumeniskt perspektiv, definierar Hemmerle Maria som en ”tom passform”, som tar emot Guds Ord. Maria är helt iklädd Ordet. Hemmerle visar hur man kan återupptäcka Maria genom att utgå från påskmysteriet, genom att utgå från sola gratia, nåden allena. Maria är modellen för den ekumeniska dialogen genom att vara tom och ta emot när hon står kvar under korset: ”Hon står där under korset utan att kunna göra annat. Det är det djupaste, mest absoluta och extremt maktlösa varat, att kunna förlora och stå kvar. Att ömsesidigt leva detta ”stabats” verklighet, stå kvar under den andres och sitt eget kors: det är något särskilt dyrbart, som från hennes sår för oss mot enheten.” I den andra och sista delen av biskop Hemmerles text fort-
sätter vi att ta del av hans syn på ekumeniken. I denna del behandlar han korsets och den ömsesidiga kärlekens betydelse för ekumeniken. I den övergivne Jesu mysterium Den övergivne Jesu mysterium är grundläggande för ekumeniken. I svårigheterna som samarbetet kyrkorna emellan medför, i kyrkans inre splittring, i splittringen mellan kyrkorna, finner vi Hans ansikte. ”I det absoluta mörkret och i den extrema hårdheten, när vi inte förstår varandra och inte lyckas samarbeta, just där kommer vi in i ett radikalt förhållande till varandra, och kan se Gud i den andre. Utöver de mänskliga misstagen, upptäcker kristna från olika kyrkor i korset ”den största kärlekens väg som tar upp det negativa för att förvandla det genom att gå igenom den egna maktlöshetens nollpunkt”. I separationen mellan kyrkorna bör vi lyssna till den övergivnes rop: ”Det är ett enormt ansvar för oss. Att vi är delade i olika kyrkor är en synd. Men om tyngden, skulden och synden har förvandlats av Gud så är splittringen i kyrkan bara ett rop för att vi ska kunna leva i ömsesidighet på ett djupt och radikalt sätt, grundläggande och gudomligt, det faktum att Fadern och Sonen är ett. […] Vi lyckas inte hålla upp det tunga
SIDA 18
KRISTEN ENHET - Adventstiden 2014
korset med våra egna krafter, men vi måste ha modet att låta det bäras upp av honom själv som är upphängd på korset, av honom i oss. Ett radikalt ja till varandra med ärlighet i mötena och uppoffringarna, så att det blir han som gör jobbet, bit för bit. Vi kan inte spara oss om inte Fadern och Sonen sparade sig. I ljuset av korset föreslår Hemmerle en ekumenisk stil som öppnar nya vägar för våra möten: ”Vi får inte ta vägar förbi honom eller undvika honom, utan vi ska gå igenom honom och hans kors. Detta är kyrkans uppgift, det är mitt hopp för kyrkan. Så kan kyrkan, i de svåra situationerna och i övergivenheten, bli en del av honom. [...] Frågor, svårigheter, mänsklighetens behov: allt detta måste leva i kyrkorna och lidas i honom. […] I honom finns porten för att närma sig varandra, porten som återställer förbindelsen mellan oss när vi inte förstår varandra och stannar upp inför förvirringen. Jag tror att Kristus är närvarande och verkar i varje person som har en annan bekännelse än jag, och i den gemenskap som han eller hon tillhör. Jag beundrar Jesus som är närvarande i var och en. Jag beundrar Jesus som finns mitt i deras gemenskap. I bävan för och i beundran av honom kan vi stödja och närma oss varandra och fortsätta framåt tills han är närvarande mitt ibland oss i sin fullhet. […] Om jag inte är beredd att ta emot Gud där han är närvarande,
om jag inte älskar Gud i de splittrade brödernas kyrka och vill undvika smärtans, konfrontationens, kärlekens och ovisshetens väg, så säger jag inte ett äkta ja till Gud. Det är nödvändigt att göra detta val. Att välja Gud innebär att välja min nästa och Jesus mitt ibland de splittrade bröderna i andra kyrkor. Att göra detta val i en extrem uppriktighet i tron på honom och i troheten till min kyrka: detta är vägen. […] Bara så kan den Uppståndne vara närvarande mitt ibland oss och säga till oss och till kyrkan: 'Se, jag gör allting nytt'”. Ekumenik innebär att tro på Kristus som verkar genom nåden bortom skillnaderna. Den övergivne Jesus är vägen till enheten, eftersom ”påsken kommer från långfredagen. Jesus går igenom övergivenheten och döden för att uppstå och vara mitt ibland oss. Den kortaste vägen till Jesu närvaro mitt ibland kyrkorna kommer inte från att undvika det som skiljer oss åt, eller från att på ett forcerat sätt sammanfoga det som skiljer oss åt, inte heller från att ge efter för formella kompromisser, eller från en utjämning, utan från att säga ja till den Korsfäste. […] Det som skiljer oss åt blir en nyckel till enheten, det som gör oss illa blir porten till glädjen, det som inte är paradis blir den stängda port genom vilken han går, och kommer mitt ibland oss”.
SIDA 19
KRISTEN ENHET - Adventstiden 2014
I ljuset av den ömsesidiga kärleken ”Med grunden i kärlekens ömsesidighet har vi en speciell tillgång till sanningen. Detta ersätter inte det teologiska arbetet men gör det möjligt. Annars begränsar jag mig till att ställa en utsaga mot en annan utsaga, istället för att förstå varför den andre tänker som han eller hon gör. Jag bör tänka det som jag tänker med stor trohet (till min kyrka), men jag måste förklara mitt ställningstagande för den andre med kärlek, och förstå motiven bakom varför han eller hon är annorlunda än jag. På så sätt öppnar sig nya vägar för att kommunicera och ge sanningen vidare i ömsesidigheten, och att mogna tillsammans i kunskapen om hela sanningen. På det ekumeniska området ”är vi på rätt väg om vi skapar ett tomrum inom oss för att göra oss till ett med Jesus och med de andra i den ömsesidiga kärleken. Detta är det första och det är fundamentalt”. Ur den ömsesidiga kärleken föds en teologi som har två särskilda kännetecken: den gör den andres perspektiv till sitt eget och betraktar det som sin egen utgångspunkt och tolkningsnyckel, men samtidigt kännetecknas den av kärleken till sanningen och av en kristallklar trohet till den egna kyrkans teologi.
Ekumenik innebär trohet till den egna kyrkan genom att möta svårigheter med kärlek, ända tills enheten är säkrad. ”Jag lämnar dig inte förrän jag har förstått Andens gåvor i dig, du är ju kristen och troende som jag. Jag frågar ut dig länge och väl, tills jag upptäcker Anden i dig. Jag nöjer mig inte med kompromissen: ’Du är ju inte så dum, och inte jag heller, så låt oss mötas halvvägs!’. Inte heller säger jag ’Jag tar en bit av ditt och en bit av mitt för att tillverka något som vi båda är nöjda med utan att ändra på grunderna’. Istället frågar jag mig: 'Var är Anden i dig?'. Genom att insistera på denna fråga varken tvingar eller begränsar jag dig, utan jag låter dig vara fri så att du kan ge mig Andens gåvor i dig. Jag är beredd att låta mig frågas ut av dig ända till det yttersta, så att även jag, genom att lita på Anden, kan erbjuda och ge mina gåvor till dig såsom Guds gåvor. Att ge varandra gåvorna i ömsesidighet, upptäcka Andens gåvor i den andre, i ömsesidigheten: detta är vägen för den ende Anden.” Översättning och sammanfattning: Nausikaa Haupt
SIDA 20
UTGES AV FÖRBUNDET FÖR KRISTEN ENHET Ansvarig utgivare: Bo Zetterlund
Redaktionsgrupp: Pierre Hernvall, Peder Bergqvist
KRISTEN ENHET - Adventstiden 2014
FKE:s styrelse:
Ordförande: Bo Zetterlund (SvK) 070-3307987, bo.g.zetterlund@telia.com Vice ordförande: Pierre Hernvall (SvK) 019-154713, pierre.hernvall@svenskakyrkan.se Sekreterare: Nausikka Haupt (KK) 0733-795596, nausikaa.haupt@katolskakyrkan.se Kassör: Jan-Erik Eriksson (SvK) 0532-43118, fkekassa@telia.com SR.M Beata Rohdin O.SS.S (KK) 08-7551785, beata.rohdin@katolskakyrkan.se Erik Tretow (SvK) 033-276311, e_tretow@hotmail.com Kerstin Elworth (KK) 0176-13768, kerstin.elworth@yahoo.se
Förbundet för Kristen Enhet, FKE, står under överinseende av det katolska stiftets biskop Anders Arborelius OCD.
Peder Bergqvist (SvK) 070-3865115, peder@berget.se FKE:s rådgivare Biskop Biörn Fjärstedt (SvK) 018-694344, bwfjarstedt@hotmail.com Fredrik Emanuelson OMI (KK) 073-6316380, fredrik.emanuelson@katolskakyrkan.se FKE:s hedersordförande: Caesarius Cavallin (SvK) 0224-25188, caesarius@swipnet.se