Bönebrev från Berget
Fastetiden år 2017 nr 62
“Det finns mer gott i bön och fasta och i den rättfärdiges välgörenhet än i den orättfärdiges rikedom” (Tobit 12:8) I en bysantinsk fastebön får vi hjälp att se vad fastetiden handlar om: ”Öppnade är ångerns heliga portar, låt oss med fröjd gå in genom dem i avhållsamhet från mat och från syndiga begär. Nu är Fastans saliga tid, som låter ångerns strålar lysa; låt oss då i gemensam iver ta emot dessa strålar, låt oss frigjorda från ljumhet och lättja jubla i glädje. Ja, med glädje går vi in i Fastans heliga tid för att börja den andliga kampen, så att själen blir renad och kroppen luttrad. Låt oss i kärlek hålla ut, så att vi blir värdiga att skåda Kristi allraheligaste lidande och Påskens saliga högtid”. Fastan är ett medel för att nå målet: gemenskapen med Gud. Fastan hjälper oss att skapa utrymme för Gud. Genom att ta bort något skapar vi utrymme för något annat. Fastan blir missriktad om den inte kopplas samman med bön och barmhärtighetsgärningar. Vad ska vi ”fasta från” och vad ska vi ”fasta till”? För det första bör fastan innebära att vi avstår från något som tillhör matbordet, äta och dricka mindre för att hungra och törsta mer medvetet efter Gud. Vad vi fastar ”till” är att komma närmare Gud, att älska, lyda och efterfölja Kristus mer. För det andra kan det vara en hjälp att tänka på att det både finns kroppsliga och andliga barmhärtighetsgärningar som bör utföras under fastan. Det kroppsliga och det andliga får aldrig skiljas åt, vi är både kropp och ande. Jesus säger att varje gång vi ger mat åt hungrande eller dryck åt törstande, varje gång vi klär en naken människa eller tar emot en främling, varje gång vi besöker sjuka eller fångna, då gör vi det för honom (Matt 25:31-46). Det är också viktigt att begrava de döda (Tobits bok). Kyrkan kallar detta för ”kroppsliga barmhärtighetsgärningar”, eftersom det handlar om att hjälpa människor med deras materiella behov. Men det finns också andliga barmhärtighetsgärningar som gäller andra behov och som rör människors inre liv. Att uthärda varandra med tålamod, att ge tvivlande råd, förmana syndare, trösta, förlåta och be till Gud för levande och döda och för förföljare. Framför allt måste fastan förenas med uthållig bön. I en god fasta förenas; fasta från mat, barmhärtighetsgärningar, bön. Viktigast av allt är att fastan förenas med uthållig bön (Dan 9:3, Tob12:8, Mark 9:29, Luk 2:37, Apg 13:3, 14:23). Guds frid och allt gott, Peder PS! Vi har välsignat årets ljus till bönegemenskapen. Beställ gärna av Ingrid (ingrid@berget.se) Bönebrevet från Berget nr 62, Fastetiden 2017, sidan 1
Vi ber för våra nya medlemmar i bönegemenskapen: Greger Hatt Vi ber för kommuniteten: Marie & Peder, Margareta, Ann‐Ida, Berit, Gunilla, Sr Veronica, Ingrid, Elsa, Martin För associerade till kommuniteten: Birgit, Per, Kristina För medarbetarna: Sofia, Julia, Marit, Joakim Vi fortsätter att be om en svenskkyrklig gårdspräst till Berget, fler volontärer. Vi ber också om förbön för att vi ska kunna åtgärda problemen med värmen och ventilationen i S:t Davidsgårdens kapell, matsal och brasrum!
Sr Veronicas böneskola LECTIO DIVINA ABRAHAM, VÅR FADER I TRON En tid därefter satte Gud Abraham på prov. Gud kallade på honom: ”Abraham!” – ”Här är jag”, svarade han. Gud sade: ”Ta din ende son, honom som du älskar, Isak, och gå till landet Moria och offra honom där som brännoffer på ett berg som jag skall visa dig” (1 Mos 22:1-2). Vi fortsätter vår vandring med Abraham och när vi nu går in i fastetiden, ska vi ta itu med den berättelsen som kanske är den svåraste i hela Skriften, den vi helst skulle vilja hoppa över, ja, till och med sudda bort. Gud kräver att Abraham ska offra sin ende son, honom som han älskar. Hur kan Gud vara så? Handla så? Han infriar äntligen sitt löfte till Abraham och ger honom en son men strax därefter kräver han tillbaka den här sonen. Det verkar oerhört grymt, sadistiskt. Vi står inte ut med en sådan Gud. Ja, Gud sätter Abraham på prov och med honom den trogne Bibelläsaren. Vi skulle vilja rentvå Gud från en så hemskt handling.
Bönebrevet från Berget nr 62, Fastetiden 2017, sidan 2
Det finns enkla lösningar. Vi kan betrakta GT som en samling både hemska och uppbyggliga berättelser, kvarlevor från en mörk tid, och tycka att det är upp till oss, upplysta läsare, att sortera, kasta bort det värsta och behålla det poetiska och fina. En annan lösning är att tolka texten på ett passande sätt. Denna berättelse handlar om Abraham och hans föreställningar om Gud. Abrahams gudsbild är präglad av den tid han lever i. På den tiden föreställer sig människorna Gud, eller gudarna, som mäktiga härskare inför vilka de känner sig ganska maktlösa. För att vinna gudarnas gunst ska människan offra offergåvor åt dem. Man köpslår på något sätt med gudarna. När man vill få goda gåvor är man beredd att offra det dyrbaraste man äger, det kan gå så långt att man kan offra människoliv. Vi ser i Bibeln hur kungarna bygger sina städer på sina söners kroppar (se 2Kung 21:6). Denna berättelse vill göra slut på en sådan föreställning. Abraham tror först att Gud kräver ett sådant offer av honom men han upptäcker att detta inte är Guds vilja, att Gud inte är sådan. Det ligger säkert mycket i denna tolkning och det är sant att Gud vill att människan ska leva och inte dö. Gud är ingen idol, människan köpslår inte med Gud för att vinna hans ynnest. Vi kan också börja om vår läsning och stå inför Guds ord som Mose inför den brinnande busken. Vi tar av oss skorna och böjer oss ner i tillbedjan, vi ber ödmjukt den helige Ande att leda oss genom Guds ord som vi inte förstår och som till och med är en stötesten för oss. Vi ber om vishetens Ande. När Abraham hör Guds ord har han redan vandrat med honom en lång tid. Gud talar alltså inte till en nybörjare. Abraham har för länge sen lämnat all sin mänskliga trygghet bakom sig för att bli ledd till det land som Gud ska visa honom. Han har steg för steg och misstag för misstag lärt sig att lita på Gud. Hans hjärta har vidgats, han har låtit sin brorson, Lot, gå sin egen väg och välja den bästa delen av landet. Han har lärt sig att Gud har omsorg om alla människor och hans bön sträcker sig till Sodom och Gomorra. Nu kallar Gud Abraham på nytt och han ger sig iväg utan ett ord, som vid det första tilltalet (kap 12). Franciskanen Eloi Leclerc skriver: ”För att följa Guds kallelse engagerar sig människan helt och fullt i det verk Gud gett henne att utföra. Hon gör det med hela sin kraft och med stor entusiasm… Men när människan skapar någonting blir det hennes verk, präglat av hennes personlighet och Guds tjänare löper risken att det han skapat blir för honom världens centrum. Bönebrevet från Berget nr 62, Fastetiden 2017, sidan 3
Han fäster sig vid det, han är inte längre öppen och fri, han är fången, helt upptagen av sitt eget. För att befria honom krävs det oerhört mycket. Endast Gud kan göra det. Det sätt på vilket han gör det är ofta mycket smärtsamt: prövningar, misslyckanden, motgångar och lidanden… Trons liv går genom den djupaste och svåraste krisen och denna kris är oundviklig… Människan trodde att hennes generositet var till Guds ära, och Gud tycks överge henne, vända sig bort från det hon gör. Än mer, Gud tycks kräva av henne att hon ska avstå från det hon gör, överge det som varit hennes livsverk. ”Ta din son Isak, din ende son, som du har kär, och gå bort till Morialand och offra honom där som brännoffer.” Det är fruktansvärda ord Gud säger till Abraham, men det finns inte en enda äkta Guds tjänare som inte någon gång i sitt liv hört något liknande. Det är grymt, obegripligt… Gud och människan tycks inte längre kunna förstå varandra… Ett tragiskt ögonblick där människan är nära avgrunden. Hon kämpar ensam i natten mot det ofattbara. Hon trodde att hennes verk behagade Gud och nu upptäcker hon att hon inte kan bli frälst genom sina gärningar. Hon måste själv bli Guds verk, låta sig formas av honom, bli helt smidig och tålmodig såsom leran i krukmakarens händer. Hon blir fattig och övergiven som ett dött träd i skogen. Först då, när hon erfarit sin totala fattigdom, kan hon öppna sig helt för Gud och överlämna sig helt i sin skapares händer. Hon låter sig formas enligt hans vilja. Han själv ska leda och frälsa henne. Hon går in i en helig lydnad. Hon blir som ett barn som leker med hela skapelsen. Bortom känslan av smärta och tillfredställelse erfar hon den sanna glädjen och den gudomliga makten. Ingenting kan längre skrämma henne. Hon kan se både solen och döden utan att förskräckas. Hon uppfylls av en djup och allvarlig glädje”. (Ur ”Den fattiges rikedom”) Den judiska traditionen har fördjupat sig i Isaks självoffrande attityd. Han går tyst bredvid sin fader och bejakar det offer som ska ske. Denna berättelse kallas för ”Isaks bindning”. I Isak kan vi se en bild för Jesus Kristus, Sonen som frivilligt går in i döden för att befria människan som var fången i dödens grepp. Bakom Moriaberget skönjer vi Golgataberget.
Bönebrevet från Berget nr 62, Fastetiden 2017, sidan 4