Bönebrev från Berget
Advent år 2015 nr 57
“Jag sänder dig för att du skall öppna deras ögon och vända dem från mörkret till ljuset!” ”Gud, som sade: ”Ljus skall lysa ur mörkret”, har lyst upp mitt hjärta, för att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte skall sprida sitt ljus” (2 Kor 4:8). Människans hjärta är oroligt och hennes dilemma är att hon inte kan tillfredsställa sin djupaste längtan. Hon kan inte fullborda sitt öde om inte hennes Skapare kommer henne till mötes. Kristen tro förkunnar att det är just det som har hänt. Det är det vi firar i advent, som betyder ankomst, Herrens ankomst, adventus domini. Adventstiden är en liturgisk förberedelsetid inför julfirandet, det är en helig tid, då kyrkan närvarandegör Guds Sons första ankomst till människorna och hans återkomst vid tidens slut. Adventstiden är därför en horisont av hängivenhet och glad förväntan. I liturgin sätts vi in i Kristi verklighet och hela tillvaron förstås utifrån Kristus som alltings centrum, den som ger innehåll, identitet, mening och mål åt allt. Han som är både människa och Gud, Människosonen och Guds Son, kroppslig, tidslig och samtidigt evig och ofattbar, är också den som kan ge mening åt livet i dess alla dimensioner. Det är Jesus som fyller hela tillvaron, varat och tiden, med mening och innehåll och samtidigt så överskriver han allt vad tid och vara är; ”Jag är A och O, säger Herren Gud, han som är och som var och som kommer, Allhärskaren” (Upp 1:8). Så var det för Paulus; hans liv förvandlades steg för steg från den dag då han mötte Kristus på vägen till Damaskus, ljuset som var starkare än solen. Hela hans liv infogades i Kristi verklighet, i hans död, uppståndelse, himmelsfärd och sändandet av den helige Ande. Hela Paulus liv och olika livsperioder blev infogat i Kristi verklighet, Paulus tid blev Kristi tid! Detta skedde genom Kyrkan vilket tydligt beskrivs i Apostlagärningarna 9, med Ananias och församlingen i Damaskus som döper honom och vägleder honom in i kyrkans liv, in i Kristi verklighet. Paulus är ett mönster för oss, mönstret att Gud vill resa oss upp, för att gå hans ärenden in i vår kultur. Han säger: ”Stig upp och stå på dina ben! Jag har visat mig för dig för att utse dig till min tjänare och till vittne om vad du har sett av mig och vad du kommer att få se av mig i framtiden, … Till dem skall jag sända ut dig, för att du skall öppna deras ögon och vända dem från mörkret till ljuset och från Satans makt till Gud. Genom att tro på mig skall de vinna syndernas förlåtelse och få en plats bland dem som helgats” (Apg 26:16-19). I adventstidens heliga liturgi får tiden en mening som ingen annanstans i tillvaron, för där tränger Kristi verklighet igenom, Kristi ljus skiner på oss i liturgin och allra särskilt i den heliga Eukaristin, då allt som ”varit, är och skall komma” samlas i Eukaristin som en levande horisont! I anamnesen, åminnelsen, så ser vi detta, där närvarandegörs Kristi enda offer, vi bär fram oss själva som ett heligt offer inför Fadern, och samtidigt tar vi emot det eskatologiska livet som möter oss från framtiden, vi föregriper Herrens ankomst i härlighet! Det som varit, det som är och det som kommer, sammanfaller i en enda helig harmoni, horisont, verklighet som är Kristus själv! Guds frid och allt gott, Peder PS Det kostar ingenting att vara medlem i Bönegemenskapen, Vänföreningens årsavgift är 300:Bönebrevet från Berget nr 57, Advent 2015, sidan 1
Vi ber för våra nya medlemmar i bönegemenskapen: Marie Fredin Vi ber för kommuniteten: Marie & Peder, Margareta, Kristina, Ann‐Ida, Berit, Gunilla, Sr Veronica, Ingrid, Elsa. För medarbetarna: Pia, Martin, Sven, Carina, fader Tadeusz. Vi fortsätter att be om en husmor, volontärer och någon som kan hjälpa oss med städningen. Vi ber också om fler volontärer! om välsignelse över renoveringen av S:t Davidsgården som kommer att fortsätta under vintern 2015-2016! Insamlingen till detta projekt pågår, pengar tas tacksamt emot på vårt bankgiro: 574-3323
Sr Veronicas böneskola LECTIO DIVINA 6:e etappen Markus 13 Vi kommer nästan till slutet på vår läsning av Markus och det kapitel vi nu ska läsa är kanske det svåraste i hela evangeliet. Det är det längsta talet och Jesus använder ett språk och bibliska bilder som vi inte är vana vid. Det är tal om krig, faror, katastrofer… det skrämmer oss och vi vill gärna tro att detta inte angår oss, att det handlar om en avlägsen framtid, den yttersta tiden. Detta kapitel är trots allt en del av det ”glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son” (1:1). Vi kan inte bara lämna det åt sidan, vi måste läsa det och i den Helige Andes ljus höra vad Jesus säger till oss i vår tid. När vi läser detta kapitel i sitt sammanhang, får vi hjälp att förstå dess budskap. Det står kort innan passionsberättelsen börjar och är omgivet av två små episoder: - änkans gåva (12:41-44) - hon ger ”allt hon hade att leva på” - kvinnan med balsamflaskan (14:7-9) ”Vilket slöseri med balsam... i förväg har hon sörjt för att min kropp blev smord till begravningen”. De ger allt, i överflöd, deras gest är som en profetia på det som Jesus kommer att göra. Han ska ge sitt liv i ett överflöd av kärlek, han ska utgjuta sitt blod för oss. Detta kapitel är som en paus på Jesu väg till sin passion, en lång reflexion över den mänskliga historien, prövningarna och lidandena som väntar på Jesu lärjungar. De måste vara beredda att vaka, att som de två kvinnorna ge allt. Jesu väg blir lärjungarnas väg. Före sitt eget lidande, sin passion, talar Jesus om kyrkans lidande, hennes passion under tidernas lopp. Allt detta ingår på ett mysteriöst sätt i Guds frälsningsplan. Enligt Johannesevangeliet säger Jesus till sina lärjungar: ”I världen får ni lida, men var inte oroliga, jag har besegrat världen” (Joh 16:33). Bönebrevet från Berget nr 57, Advent 2015, sidan 2
1. TEMPLETS FÖRESTÅENDE FALL OCH LÄRJUNGARNAS FRÅGA (13:1-4) • 13:1-2 Lärjungarna är fascinerade av Templets imponerande byggnader. Där finns makt och kraft. Templet är en manifestation av Guds mäktiga närvaro, ett bevis på hans beskydd över folket. Det inger respekt, trygghet. Lärjungarna dömer efter det yttre. De säger detta just när Jesus: går ”ut ur templet”. Jesus har tidigare gått in i templet och funnit att det inte bar några frukter. Det är likt fikonträdet med gröna blad, som Jesus förbannade (11:13, 21). Nu lämnar Jesus templet och förutsäger dess fall. • 13:3-4 Nu är Jesus ensam med de fyra första lärjungarna, fiskarna som han kallade vid Galileiska sjön: ”Kom, följ mig!” De vill veta och ställer en dubbel fråga: När? vilket tecken? Jesus svarar på lärjungarnas första fråga först på vers 32 ”Dagen och timmen känner ingen”. Den andra frågan får ett gåtfullt svar. Det kommer att finnas många tecken och många bedragare och falska profeter ska komma med viljan att tyda dem och de ska vilseleda många. 2. ATT URSKILJA TIDENS TECKEN (13:5-23) Början och slutet av detta stycke svarar mot varandra: v. 5-6 se upp… Många ska komma under mitt namn v.21-23 falska frälsare och falska profeter … för att vilseleda… tro dem inte Evangeliet måste förkunnas för alla folk och lärjungarna ska vittna. De blir förföljda och den helige Ande kommer att bistå dem, de ska inte bekymra sig för vad de ska säga. Krig, jordskalv, hungersnöd… allt detta har hänt och händer, det hör till den mänskliga historien på jorden. Jesus säger: Detta är början på födslovåndor. Någonting nytt håller på att födas i det som ser kaotiskt och skrämmande ut, det som vi varje dag läser om i våra tidningar. v. 7 När ni får höra… låt då inte skrämma er v.11När man för bort er… bekymra er inte v.14 när ni ser den vanhelgande skändligheten … fly (se Daniels bok: 9:27; 11:31; 12:11) Den som håller ut till slutet skall bli räddad. Mycket kommer att hända, skrämmande händelser som kan t.o.m. få tron att vackla hos många. Jesus ger inga entydiga ”tecken” utan varnar för falska profeter och många Messias som ser ”tecken” och vilseleder folk. Den vanhelgande skändligheten finns i Daniels bok och syftar på det hedniska altare som Antiochos IV Epifanes lät sätta upp i Jerusalems tempel 168 f.Kr. Detta är gåtfullt och svårt att tyda. Än en gång ger Jesus inget tydligt tecken. Prövningen och förvirringen blir stor till och med för de troende, men den kan inte tillintetgöra deras tro, Daniel först och sedan Jesus efter honom har förutsagt detta. ”för deras skull som han har utvalt har han förkortat tiden” På ett mysteriöst sätt inverkar de trognas bön på händelsernas förlopp, denna tid av stor prövning blir förkortad… för deras skull. Jag har sagt er allt i förväg. De som följer Jesus är manade att sätta sin tro på honom och inte på alla falska Frälsare som kommer att uppträda. Bönebrevet från Berget nr 57, Advent 2015, sidan 3
Alla dessa ”tecken” är ingenting annat än det som sker i den mänskliga historien som slits av hat, olyckor, krig och hån mot Gud - t.o.m. de heliga platserna blir skändade. I detta tal vill Jesus befria sina lärjungar från deras okuvliga behov av tecken och deras vilja att ”veta”, att ha kontroll över det som sker! De måste lära sig att leva i tron och överlåtelsen. Deras uppgift är att förkunna Evangeliet och lita på att Anden verkar och ger det framgång. De ska hålla ut till slutet för att bli räddade (v.13). 3. MÄNNISKOSONENS ANKOMST (13:24-27 ) Dessa verser står i centrum för hela detta kapitel och är de viktigaste. Människosonens ankomst föregås av en ”avmontering” av skapelsen. Himlakropparna som skapades den fjärde dagen (1 Mos 1:14) blir skakade, de faller ner. Tidens rytm blir bruten. Se Jes 13:10; 34:4. Efter all denna nöd. Nu handlar det inte längre om ”tecken” utan om en ankomst, en ny skapelse. Människosonen kommer till de utvalda för att samla dem (se Dan 7:1314). I denna scen finns något majestätiskt, dock inte skrämmande. Människosonen är både den som lider sin passion (8:31; 9:9,31; 10:33,35) och den som kommer i härlighet. Bland molnen (se Markus 9:7; 14:62). Molnet uttrycker det transcendentala i den som kommer och samtidigt om hans närhet. Han kommer människorna till mötes fast på ett fördolt sätt. Änglarna är med och hjälper till att samla de utvalda och ingen blir glömd! 4. LIKNELSEN OM FIKONTRÄDET – HÅLL ER VAKNA (13: 28-37) Lärjungarna har blivit frustrerade i sitt sökande efter tecken, Jesus ger de ett annat tecken, ett ödmjukt tecken: fikonträdets knoppning. När ni ser allt detta hända vet ni att han är nära. I allt det som händer i våra liv är Människosonen nära, utanför dörren (se Upp 3:20), det handlar om att ha ett vaket hjärta. Var och en av oss kommer att möta honom, vår frälsare, vid vår död. Även om allting sviker kan vi lita på hans ord och ha vår tillflykt i det. Håll er vakna (v. 33,35,37). Det handlar om hjärtats kärleksfulla vaksamhet. På vilket sätt ska vi hålla oss vakna? Genom att varje dag göra Guds vilja. Herren anförtror oss sitt hus, var och en av oss har fått sin uppgift och vi ska fylla det. Detta kapitel, som i en första läsning kan skrämma oss, är uppfyllt av hopp. I världens historia, dolt bakom det som verkar helt kaotiskt och meningslöst, håller en ny skapelse på att födas. Vi har ingen kontroll över detta, det enda vi har att göra är att vara trogna vår egen kallelse i vårt sammanhang. Allt kan förgå; himmel och jord skall förgå men mina ord skall inte förgå (v.31). Paulus skriver: Detta är ett ord att lita på och värt att helt ta till sig, Kristus Jesus har ju kommit till världen för att rädda syndare (1 Tim 1:15). Vi är inte ensamma, överlämnade åt livets alla händelser som leder oss hit och dit. Någon kommer in i vårt liv, vi har ett ansvar för vårt liv och vi kan lita på den som är nära. Som en hjälp till läsningen så bör man läsa hela Markus trettonde kapitel! Se www.bibeln.se, eller läs ur din vanliga Bibel och följ rytmen i texten.
Bönebrevet från Berget nr 57, Advent 2015, sidan 4