Bönebrev från Berget
Fastetiden år 2016 nr 58
Barmhärtighet vill jag se och inte offer (Matt 9:13) Att fasta på ett för Gud välbehagligt sätt handlar inte om yttre offer utan om att bära fram hela sitt liv som ett offer till Gud. Offrandet i templet kunde inte förlåta synder utan endast i Jesu hela person och liv, som visar Faderns barmhärtiga ansikte, sonas hela världens synd. Den gudomliga barmhärtighetens kärlekshistoria kulminerar i inkarnationen av Guds Son. I Kristus, häller Fadern ut sin gränslösa barmhärtighet så mycket att barmhärtigheten förkroppsligas. Som människa är Jesus från Nasaret en sann israelit som förkroppsligar den perfekta lyhördheten och troheten gentemot Guds förbund med Israel. Som Guds Son, är han brudgummen som gör allt för att vinna sin bruds kärlek, till vilken han är bunden av en villkorslös kärlek som blir synlig i den eviga bröllopsfesten. Guds barmhärtighet är skönheten i Guds frälsande kärlek, uppenbarad i Jesus Kristus som dog och uppstod från de döda. Barmhärtigheten uttrycker Guds sätt att nå ut till syndaren, ge honom en ny chans att se på sig själv, omvända sig, och tro, och på så sätt återuppbygga relationen med honom. I den korsfäste Jesus, visar Gud sin önskan att närma sig syndarna, hur långt borta de än kommit från honom. Han gör det i hoppet om att mjuka upp sin bruds hårda hjärta. Denna fastetid är ett privilegierat tillfälle, till att mjuka upp våra hårda hjärtan, att lovsjunga och leva av denna Guds barmhärtighet. Att omvända oss, vända oss bort från allt som inte är vänt till Guds barmhärtighet, allt i våra liv som ännu inte fått omslutas av Guds barmhärtighet. Liturgin är platsen där vi ta emot Faderns barmhärtighet i Sonen genom den helige Ande. I bönen gör vi oss en boplats, vi blir hemmastadda, i Guds barmhärtiga famn. Ibland glömmer vi att den gemensamma gudstjänsten är bön och förpassar bönen alldeles för mycket till vår egen privata sfär. När vi firar mässa så är samlas vi till en gemensam bön med hela kyrkan och hela skapelsen, den lovsång som samlar alla böner, även de osagda, otydbara, okända, i bönen till Fadern! ”Det finns många personer men det finns inte en enda med vilken jag inte har gemenskap med i det heliga ögonblick vilket säger ”Fader vår” (Paul Claudel). Det är tillsammans, i Kyrkan, alla böner bärs fram inför Fadern i ett samstämmigt ”Fader vår”! När vi mediterar över mässans förlopp så kan vi lyssna hur allt stegras fram till dess vi utbrister ”Fader vår”. Det är detta som är Guds plan, att hela mänskligheten tillsammans, förvandlad och omskapad i Kristus genom den helige Ande, ska kunna utbrista i ”Fader vår”. Därför avslutas den eukaristiska bönen med lovprisningen: ”Genom honom och med honom och i honom tillkommer dig, Gud Fader allsmäktig, i den helige Andes enhet, all ära och härlighet från evighet till evighet”. Efter denna lovprisning kan vi som känner Fadern och den som han har sänt tillsammans med Kristus tillbe som han har lärt oss och som den helige Ande manar oss: ”Abba Fader! Du är min Fader!” Därmed blir Eukaristin, den stora tacksägelsen närvarande fullt ut och Guds folks välbehagliga tack- och lovsångsoffer bärs fram för hela världens skull till Fadern. På ett mysteriöst sätt frambringar Gud, för sin egen skull, söner i världen genom den helige Andes nåd och samme Ande och nåd sätter dessa söner i stånd att säga, ofta ordlöst: ”Du är min Fader! Dig tillhör all ära och härlighet i evighet”! Guds frid och allt gott, Peder PS! Vi har just firat Kyndelsmässodagen och välsignat årets ljus. Beställ gärna av Ingrid! Bönebrevet från Berget nr 58, Fastetiden 2016, sidan 1
Vi ber för våra nya medlemmar i bönegemenskapen: Marie Fredriksson Vi ber för kommuniteten: Marie & Peder, Margareta, Kristina, Ann‐Ida, Berit, Gunilla, Sr Veronica, Ingrid, Elsa För medarbetarna: Martin, Ylva, Lena, Mikael, Marianne, Sven, Carina, fader Tadeusz Vi fortsätter att be om en husmor, volontärer och någon som kan hjälpa oss med städningen. Vi ber också om välsignelse över den fortsatta renoveringen av S:t Davidsgården! Insamlingen till detta projekt pågår, pengar tas tacksamt emot på vårt bankgiro: 574-3323
Sr Veronicas böneskola LECTIO DIVINA 7:e etappen - Jesu död - Markus 14:1-16:8 Vi har nu kommit till det som är höjdpunkten i Markusevangeliet. Berättelsen om Jesu lidande och död tar flera kapitel, det är den längsta sammanhängande berättelsen i hela evangeliet, vi följer Jesus stund för stund under de ”två dagarna kvar till Påsken” (14:1). Från början vet vi att fariséerna och Herodes anhängare söker att röja Jesus ur vägen (3:6). Han är medveten om det och går fritt och frivilligt sin död till mötes. Jesu död på ett kors är, som Paulus skriver, ”en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna” och det är det första som de som kommit till tro på honom fick höra, det första som skrevs ner. Man kan nästan säga att passionsberättelsen är kärnan i hela Evangeliet. Det glada budskapet är att Gud har kommit ner till oss, att Jesus har sökt det förlorade fåret ända in i döden, där det hade fastnat. Genom sin död och sin uppståndelse har han öppnat för oss vägen till livet, han drar oss in i sitt gudomliga liv. Under denna fastetid ska vi tillsammans läsa denna långa berättelse. Vi ber den Helige Ande och Maria att vägleda oss och väcka vår tro till liv. Det handlar i första hand om att läsa, lyssna, ta emot Ordet och som Maria bevara och begrunda det. Passionsberättelsen: 14:1-15:47 Kort inledning: 14:1-11 Planer på att döda Jesus: 14:1-2 Kvinnan med balsamflaskan: 14:3-9 Judas blir förrädare: 14:10-11 En första del centrerad kring Påsken: 14:12-52 Påskmåltiden förbereds: 14:12-16 Eukaristins instiftelse: 14:22-26 Inramad med två berättelser: Jesus förutsäger Judas förräderi: 14:17-21 Petrus förnekelse: 14:26-31 Jesus bön i Getsemane: 14:32-42 Jesus fängslas:14:43-52 Bönebrevet från Berget nr 58, Fastetiden 2016, sidan 2
Jesu rättegång och död:14:53- 15:47 Jesus inför rådet: 14:53-65 Jesus inför Pilatus:15:1-15 Petrus förnekar Jesus: 14:55-72 Soldaterna hånar Jesus: 15:16-20 Jesu död Korsfästelsen på Golgata: 15:21-32 Jesu död: 15:33-41 Gravläggningen: 15:42-47 I det här brevet ska vi hålla oss till den första delen LECTIO 14:1-11 Förberedelser Det som sker i Betania är som inramat i planer på att gripa Jesus och döda honom. Kvinnan med balsamflaskan 14:3-9 ”Hos Simon den spetälske”, en mycket ovanlig situation. Jesus har lämnat templet och är nu gäst hos någon som är oren och enligt lagen utesluten ur gemenskapslivet(se 3 Mos 13). Kvinnans tysta gest: allt är centrerat kring Jesu person, hans kropp. Lärjungarna tycks vara utanför. För dem är den utgjutna oljan bara värd pengar, de är i sina tankar om hur man skulle kunna använda dessa pengar, de ser inte det som sker här och nu. De fattiga kan och ska man alltid hjälpa, Jesus ska snart arresteras och dö. Hans kropp kommer att bli offrad som denna olja är utgjuten, i en överflödande offergåva. I denna unika situation har kvinnan gjort något unikt, som inte kan upprepas, men som ska berättas. Påskmåltiden förbereds 14:12-16 ”Var är salen?” frågar Jesus, på grekiska: ”Var är min sal…som redan står färdigt”. En fråga som Jesus ställer till mig: Var finns den sal som är beredd för att ta emot mig och mina lärjungar? ”Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig” (Upp 3:20). Påskmåltiden 14:17-21 Jesus förutsäger att en av dem ska förråda honom, han pekar inte ut förrädaren och hans ord träffar alla i hjärtat: ”Det är väl inte jag?” Den korta berättelsen om nattvardens instiftelse är inramad av förutsägelsen om Judas förräderi och Petrus förnekelse. Jesus ger nu sig själv, brödet blir hans kropp utgiven på Korset och vinet hans blod utgjutet för många. Denna största kärleksgåva sker i en hotfull situation. Med rätta bekänner vi varje gång vi tar emot Jesu kropp och blod: ”Herre, jag är inte värdig att du kommer in under mitt tak, men säg bara ett ord så blir min själ helad.” Jesus själv blir vår näring. När vi tar emot honom som är Vägen, Sanningen och Livet, blir vi förvandlade. Vi kan säga med Paulus: ”jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig” (Gal 2:19). När Kristus lever i mig, blir jag fullständigt mig själv, Guds son, Guds dotter och svarar på min kallelse som är att vara lika Gud. Inför det liv som erbjuds henne, förblir människan fri, hon kan, som Judas, föredra sig själv, sina egna planer, sin egen makt, den som ”mammon”, pengarna symboliserar. ”Människosonen går bort, som det står skrivet om honom, men ve den människa genom vilken Människosonen blir förrådd! Det hade varit bäst för den människan om hon aldrig hade blivit född.” Bönebrevet från Berget nr 58, Fastetiden 2016, sidan 3
”Som det står skrivet” alltså i enlighet med Guds frälsningsplan. Samtidigt är Judas gärning ingen fatalitet. Han var inte förutbestämd av Gud, hade inte fått ett uppdrag av Jesus själv, som man ibland hör. I detta dramatiska ögonblick går Guds frälsningsplan genom människans synd. ”Ve den människa” är inte en förbannelse utan ett klagorop över Judas. När han förråder ”Människosonen” och samtidigt äter hans kropp, förnekar han sin egen mänsklighet. Vi står här inför ett mysterium som övergår vårt förstånd. Gud manipulerar inte människan, han respekterar hennes fria vilja och hennes ansvar för det hon gör. Endast den Helige Ande kan hjälpa oss att gå in i detta mysterium, all psykologisk förklaring kommer till korta. I den stora lovsången ”Exultet” som inleder påskvakan hör vi: ”O, välsignade skuld, som i så hög grad förtjänade en sådan Frälsare!” De frågade honom, den ene efter den andre: ”Det är väl inte jag?” Alla känner sig träffade av Jesu ord och de blev bedrövade. Jesus tröstar dem inte utan vidhåller ”en av de tolv”. De konfronteras med sin egen svaghet, vill de verkligen ”förneka sig själva och ta sitt kors och följa” Jesus? De tror det, Petrus är säker på det: ”Även om alla andra kommer på fall, så skall inte jag göra det!” Petrus goda vilja och hans kärlek till Jesus kommer till korta, han ska snart, på ett smärtsamt sätt erfara det. Jesus emellertid ger sina lärjungar ett löfte: ”när jag har uppstått skall jag gå före er till Galileen”. Människans svaghet och synd kommer inte att ha det sista ordet. Jesus i Getsemane 14:32-42 Jesus tar med sig de tre lärjungar som varit vittne till Jairos dotters uppvaknande (5:37-43) och till hans förklaring på Berget (9:2-9). De andra ska sitta kvar på avstånd. Dessa tre, de närmaste, visar sig oförmögna att bistå Jesus i hans kamp. Tre gånger söker Jesus deras stöd och tre gånger finner han dem sovande. ”Vaka och be att ni inte utsätts för prövning”. Jesu grips av ångest inför det som väntar honom. I sin bön kämpar han mot frestelsen att gå en annan väg, slippa gå genom döden. Han uttrycker sin egen önskan att komma undan, han vet att allt är möjligt för Gud och han ber ”Abba! Fader! … inte som jag vill, utan som du vill”. Han kämpar för att förena sin vilja med Faderns vilja. Det är en lång kamp och Jesus är ensam. Han känner sig överlämnad av Fadern. Lärjungarna har flytt in i sömnen, omedvetna om det som händer, de ser inte: ”De kunde inte hålla ögonen öppna”. Jesus har blivit styrkt av sin långa bön, han går nu frivilligt förrädaren till mötes, det är inte längre dags för lärjungarna att vila, ”stunden är inne… stig upp, låt oss gå.” Jesus fängslas: 14:43-52 Kontrasten är stor mellan det som vi nyss läst och det som nu händer: mycket folk, makt, buller, vapen! De griper med våld den som fritt ger sitt liv. Judas förråder Jesus genom att kalla honom ”mästare” och ge honom en kyss, såsom en lärjunge gör. ”Som mot en rövare…” Två små episoder väcker läsarens nyfikenhet: översteprästens tjänares öra som blir avklippt och den unge mannen som flyr naken. Översteprästens tjänare står för översteprästen själv och det som sker här har en symbolisk betydelse. Utan öra blir han oduglig till att vara präst. Enligt lagen måste prästerna vara utan fysisk defekt. Utan öra hör han inte det Gud säger till människorna genom Jesu röst. Den unge mannen lämnar allt och flyr, lärjungarna övergav honom och flydde. Inne i graven finner kvinnorna ”en ung man i lång vit dräkt” (16:5). Jesus har lämnat ett löfte till sina lärjungar: ”Jag skall gå före er till Galiléen”. Jesus går ensam in i sitt lidande och sin död, styrkt av Fadern, ingen människa är i stånd att följa honom med sina mänskliga krafter. Bönebrevet från Berget nr 58, Fastetiden 2016, sidan 4