Bönebrev från Berget
Påsktiden år 2016 nr 59
“Du öppnar vägen när jag är trängd. Visa mig nåd och hör min bön” (Ps 4:2) Den kristna tron ekar så tom för många i vår tid. Vad betyder egentligen ord som nåd och frälsning? Vi behöver återvända till Bibeln, för där finns inga abstrakta begrepp, dogmatiska formuleringar, utan där är nåden och frälsningen integrerade i ett mänskligt begripligt sammanhang. Det är fångenskap, sjukdom, öken, lidande, krig… obarmhärtiga tillstånd som människan inte rår på. I dessa situationer vänder sig den troende människan till Gud, eftersom Gud själv är människans konkreta frälsning och nåd. Skriften vittnar om Guds omsorg om människan, hans kärleksfulla och totala nåd och barmhärtighet mot syndaren. “Svara mig när jag ropar, Gud, du som skaffar mig rätt. Du öppnar vägen när jag är trängd. Visa mig nåd och hör min bön” (Ps 4:2). Hela påskmysteriet är ett universellt svar på människans rop på hjälp i hennes utsatthet och kamp. Människan finns aldrig utanför Guds handlande nåd och Jesus Kristus är med hela sin person och verk ett svar på den längtan som Gud nedlagt i varje människohjärta. Gud ger sig själv, det är en kärlekens rörelse för att möta och hjälpa människan i hennes utsatthet och kamp. Samtidigt har Gud ingjutit en öppenhet i människan så att hon kan ta emot Guds nåd och frälsning, människan kan röra sig mot Gud, hon kan omvända sig till sin Skapare. Och mellan dessa rörelser finns en förmedlare, Jesus Kristus, i honom rör sig Gud mot människan och människan mot Gud. Korset är en korsning där Guds och människans vägar möts: Guds väg till människan och människans väg till Gud. I nya testamentet skildras denna vår väg till Gud som en nyfödelse som sker i och genom Jesus Kristus. Jesus är intimt förknippad med födelse, han är den födde, den förstfödde både av Fadern före all tid och av jungfrun Maria, här i tiden… “Han är den osynlige Gudens avbild, den förstfödde i hela skapelsen” (Kol 1:15, Heb 1:6). “Hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget” (Luk 2:7). “Ty dem han i förväg har utvalt har han också bestämt till att formas efter hans sons bild, så att denne skulle vara den förstfödde bland många bröder” (Rom 8:29). “Jesus Kristus, det trovärdiga vittnet, den förstfödde från de döda och härskaren över jordens kungar. Han som älskar oss och har löst oss från våra synder med sitt blod” (Upp 1:5). Han är den förstfödde bland bröder och den förstfödde från de döda för att för att vi ska komma efter honom, han drar oss med sig i sin ärorika uppståndelse och himmelsfärd upp på Faderns högra sida, där vi har vårt hem. Vi är inte på väg mot döden utan mot livet och härligheten på Faderns högra sida. Sr Veronica skriver längre fram i Bönebrevet om att darra och tystna inför påskmysteriet. När jag öppnar mig denna kärlek som strömmar från den uppståndne Herren, den kärlek som “öppnar vägen när jag är trängd”, då blir jag tyst! Det är inte på mig det hänger, mina ord räcker inte till, det är inte längre jag som lever, det är Kristus som lever i mig! Jag faller ned i tillbedjan inför detta mysterium som attraherar min längtans djup, och förvandlar mig inifrån. Vi ber att Berget troget ska få förvalta detta mysterium som anförtrotts oss. Guds frid och allt gott, Peder PS! Sex medlemmar i kommuniteten upptas i Katolska kyrkan på påsknatten i Stockholm. Peder Bergqvist diakonvigs den kl. 16.00 den 26/5 i Den Gode Herdens kyrka i Falun, prästvigs den 11/6 kl. 11.00 i Katolska domkyrkan i Stockholm. Bönebrevet från Berget nr 59, Påsktiden 2016, sidan 1
Vi ber för våra nya medlemmar i Bönegemenskapen: Johan Schill och Monica Gjein. Vi ber för kommuniteten Marie & Peder, Margareta, Kristina, Ann‐Ida, Berit, Gunilla, Sr Veronica, Ingrid, Elsa. För medarbetarna: Martin, Ylva, Lena, Sven, Carina, fader Tadeusz, Julia. Vi fortsätter att be att Gud ger oss de resurser vi behöver för att kunna förverkliga Guds kallelse med Berget så att våra liv och allt det vi gör kan förhärliga Gud. Vi ber om välsignelse över den fortsatta renoveringen av S:t Davidsgården! Insamlingen till detta projekt pågår, pengar tas tacksamt emot på vårt bankgiro: 574-3323
Sr Veronicas böneskola LECTIO DIVINA 8:e etappen – Jesu död och uppståndelse - Markus 14:1-16:8 (14:53-16:8) 1. Förhöret inför rådet 14:53-65 De förde Jesus… Jesus ställs nu inför översteprästerna, de äldste och de skriftlärda. Han, den ”älskade sonen”, står inför åhörarna till liknelsen om arrendatorerna i vingården: Min son kommer de att ha respekt för… de tog fast honom och dödade honom och kastade honom utanför vingården (12:1-12). Mot Jesus uppträder falska vittnen och Jesus är tyst När han till sist blir tillfrågat om sin identitet svarar han: ”Det är jag”, och citerar Dan 7:13 och ps 110:1 ni skall få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma bland himlens moln. Människosonen (Bibel 2000: ”en som liknade en människa”) är en titel som endast Jesus använder om sig själv. Hos Daniel är människosonen den som kommer i härlighet, för Jesus är han den som lider och dör för att komma in i sin härlighet. Det Jesus säger dömer översteprästen som en hädelse och Jesus blir dömd till döden. Petrus följde efter Parallellt med Jesu rättegång berättar Markus om Petrus. Petrus, trogen sitt löfte, är den enda som följer efter, men han går inte in utan stannar utanför. Han sitter bland de andra, som en av dem. Tre gånger riktar man falska vittnesmål mot Jesus, tre gånger blir Petrus tillfrågat om det som är sant. “Du var också med Jesus, han från Nasaret”: kallelsen vid Galileiska sjön (1:16-20); ”en av dem”: Han utsåg tolv som skulle vara med honom(3:13-19); du är ju från Galileen. När han förnekar Jesus, förnekar Petrus också den han är: Jag känner inte den här mannen. När tuppen gal kommer Petrus ihåg att Jesus har förutsagt hans förnekelse Han brast i gråt. I detta ögonblick har han glömt Jesu löfte: ”Jag skall gå före er till Galileen” (14:27). Framtiden är stängt, han blir inlåst det sitt svek. Förhöret inför rådet slutar med att Jesus blir förlöjligad som profet, ”Visa att du är profet”. I Markus berättelsen finns en dold ironi. Jesus är profet och han är ”Messias, den Välsignades son”. Bönebrevet från Berget nr 59, Påsktiden 2016, sidan 2
2. Jesus inför Pilatus 15:1-20 Denna dag, höjdpunkten i berättelsen om Jesus, följer vi honom från tidigt på morgonen 15:6 till på kvällen 15:42. Åhörarna till arrendatorernas liknelse har nu gripit honom (se 12:12), de binder honom och överlämnar honom vidare till den romerska makten: Pilatus. Rättegången inför rådet var religiös, nu blir den politisk: Judarnas kung (v.2,12,18); han är ett hot mot den etablerade politiska makten. Jesus och Barabbas Markus använder fyra gånger samma ord, översatt på svenska med frige (v.6 Barabbas; v.15 Jesus) och släppa (v.9 judarnas kung, v.11, Barabbas). Jesus i stället för Barabbas! Alla anklagar Jesus, reser sig mot honom, hela rådet, folket, soldaterna som gör sig narr av honom och misshandlar honom, Jesus är tyst. 3. Korsfästelsen 15:21-32 Nu riktas uppmärksamheten mot korset: v.21, 24, 25, 27, 30 Jesus är utmattad efter vakternas (14:65) och soldaternas misshandel (15:16-20) man tvingar Simon från Kyrene att bära hans kors. Ofrivilligt blir denne Simon, vars söner Alexandros och Rufus är kända i den första kristna församlingen, den äkta lärjungen, den som tar sitt kors och följer efter Jesus (se 8:34), vilket Simon Petrus inte kunnat göra. Jesu ensamhet är total. Lärjungarna har övergett honom, alla vänder sig nu mot honom och gör narr av honom, de som gick förbi, översteprästerna och de skriftlärda, också de som var korsfästa tillsammans med honom (15:32) Jesu död 15:33-41 Ett viktigt ord: se. Översteprästerna och de skriftlärda v.32, de som narras 36, officeren 39, kvinnor 40, Maria från Magdala och Maria 47. Berättelsen om Jesu död är omringad av två gåtfulla händelser: ett mörker som varar i tre timmar och förhänget i templet som brister i två delar. Detta berättar Markus för att hjälpa sina läsare att tränga in i en djup förståelse av det som håller på att ske. Vid sjätte timmen föll ett mörker över hela jorden. Mörkret, Guds vrede och dom. Se Joel 2:2.10; 2:31; Sef 1:15; Jer 15:9; Och framförallt: Am 8:9Den dagen, säger Herren Gud, låter jag solen gå ner vid middagstid… jag sänder sorg som efter ende sonen och låter slutet bli en bitter dag. Mörkret i GT är tecknet på en dom över Israel, nu sträcker sig domen över hela jorden. Jesu dör för alla människor, hans död har en universell dimension. Vid nionde timmen Jesu sista ord är ingen klaga över den fysiska smärtan, utan ett varför. Hans rop är abrupt och har i alla tider uppskärrat läsarna. Jesus ber med ps 22 som börjar med ett klagorop och slutar med en lovsång och man kan läsa in här hans förtroende förl Fadern, ”ty han grep in”. Men om man läser Markus noga upptäcker man att han alluderar till ps 22 redan från v.24 och läser den tillbaka därifrån och ända till början: 15:24=ps 22:19; 15:29= ps 22:7-9; 15:34=ps 22:2. Jesu sista ord är och förblir ett ”varför?”, den yttersta bönen riktad till Fadern. ”Några som stod”… de vill tro att Jesus kallar på Elias och låtsas vara barmhärtiga. I själva verket har de blivit döva för Skriften, de hör inte, de ser inte det som håller på att ske. Då brast förhänget. Guds närvaro, skyddad av förhänget, är inte längre att söka i Templet, den finns nu i den korsfäste. Han har blivit hörnstenen (12:10) och på den ska ett bönens hus för alla folk (11:17) byggas. Bönebrevet från Berget nr 59, Påsktiden 2016, sidan 3
Officeren … vänd mot honom såg honom ge upp andan. Han ser hur Jesus dör, i lidandet och maktlösheten och detta föder tron i hans hjärta. I den korsfäste, blödande Jesus ser han Guds Son. Petrus hade sagt: ”Jag känner inte den mannen”, han bekänner: ”den mannen måste ha varit Guds son.” Han proklamerar nu det som från början var Markus ärende: Här börjar glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son. Längre bort stod också några kvinnor och såg på För första gången nämner Markus dessa kvinnor, många, som följt Jesus ända från början i Galiléen. Till skillnad från de tolv har de varken flytt, förråd eller förnekad. De står här nu, lite på avstånd. Dessa kvinnor som följt och tjänat Jesus från Galiléen till Jerusalem är de ända som gått hela efterföljelsens väg. De såg på, deras roll tycks vara att vara vittnen till Jesu död (15:40), hans gravläggning (15:47), den tomma graven (16:5 och 6) och höra budet från den unga mannen i vit dräkt. 4. Jesu gravläggning 15:42-47 Denna långa dag avslutas, det är nu kväll och sabbaten ska snart börja. Under sin rättegång stod Jesus helt ensam, men efter den romerska officeren träder nu Josef från Arimataia fram, en ansedd rådsrådsherre, som också han väntade på Guds rike. Han vill ge Jesus en värdig begravning. Pilatus själv bekräftar att Jesus verkligen är död. Josef tar ner Jesu kropp - en annan Josef hade tagit emot den nyföddes kropp även två Marior är med och ser var han blev lagt. 5. Kvinnorna vid graven 16:1-8 Tidigt på morgonen efter sabbaten… när solen gick upp. En ny dag. Tre kvinnor: Maria från Magdala, ”som sju demoner hade farit ut ur” (16:9), Maria, Jakobs mor ”Ditt namn skall inte längre vara Jakob utan Israel (1 Mos 32:28). Salome, den älskade i Höga Visan. Det de nu vill göra är märkligt, smörja en kropp som redan ligger i graven insvept! De är helt upptagna av tanken på stenen, denna sten som en människa rullade för ingången och som nu har blivit mycket stor, dödsrikets port som ingen människa kan öppna. Den är nu bortrullad. De går in men den döde finns inte där, utan sittande till höger en ung man i lång vit dräkt. Han talar till dem. Han vet vem de söker, de ska se platsen där han blev lagd, men honom ser de inte. De får ett uppdrag till Petrus och de andra, de ska påminna dem om Jesu löfte: han går före dem till Galileen och där ska de få se honom. Den tomma graven är den enda bevis på Jesu uppståndelse. För att se honom måste lärjungarna återvända till sin vardag i Galiléen, till den plats där han först kallade dem och de började följa efter honom. Jesus är alltid den som går före oss, vi finner inte honom i det förgångna i det som har varit, utan han går före oss, han kommer till oss från framtiden. Vi måste lita på hans ord och ge oss i väg. Den unge mannen ger Jesus en ny titel: Jesus från Nasaret har blivit och för blir för all evighet den korsfäste (Bibeln 2000: den som blev korsfäst). Han har vaknat säger han, vi läser uppstått, och vi är så vana vid det att vi tror att vi förstår! Kvinnorna försåt ingenting och hur skulle de kunna göra det? De sade ingenting till någon, för de var rädda. Exegeterna säger att Markus avslutade sitt evangelium med dessa ord på ett abrupt sätt och att man senare lagt till en avslutning, som man fick från de andra evangelierna. Vi kan stanna här och som kvinnorna darra och förbli tysta inför det oerhörda som har skett, det stora mysteriet som övergår vårt lilla förstånd och spränger alla våra gränser!
Bönebrevet från Berget nr 59, Påsktiden 2016, sidan 4