Bönebrev från Berget
Hösten år 2016 nr 60
“Sträva då efter det som finns där uppe där Kristus sitter på Guds högra sida” (Kol 3:1) Det himmelska perspektiv saknas ofta i de ekumeniska dialogerna och de ekumeniska strävandena i dag. Vi är alltför jordiska i vårt sätt att se på varandra och möjligheterna till en synlig enhet. Det kristna livet är en vandring i hoppet om det himmelska fäderneslandet och kan endast i någon mån föregripa den fullhet som väntar oss i Herrens härlighet. Den kristna tron bygger på att barriären mellan det jordiska och himmelska, mellan det mänskliga och det gudomliga, har övervunnits av Jesus Kristus. Han har rivit skiljemuren och fiendskapen mellan alla människor och stiftat fred (Ef 2:13-16). Alla som gått före oss i tro har redan nått denna fulla fred, enhet och gemenskap som vi strävar efter. Varje strävan här i tiden efter denna enhet är frukten av denna djupare enhet som redan i verklig mening förenar alla kristna i Kristus, den Uppståndne. Uppståndelsetron förkunnar tydligt att de döda inte är döda utan i högsta grad levande och verksamma: ”Han är inte en Gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande” (Luk 20:38). De som gått före oss ser på oss med kärlek, de ser på oss från ett helt försonat perspektiv, styrs inte längre av splittring, ofördragsamhet, hat, rädsla, bitterhet, avundsamhet, vrede, utan de styrs endast av den eviga freden, enheten, vänskapen, barmhärtigheten och kärleken. När medlemmar i Bönegemenskapen avslutar sin jordiska pilgrimsvandring går de inte ut ur bönegemenskapen utan de går ännu djupare in i kallelsen att be, med och för oss. ”Ni har inte kommit till ett berg som man kan ta på, ett berg i lågor, inte till töcken, mörker och stormvind, till basunstötar och en röst som talade så att de som hörde den bad att slippa höra mer. Nej, ni har kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, och står inför mångtusende änglar, en festförsamling av alla förstfödda som har sitt namn i himlen; ni står inför Gud, allas domare, inför andarna av de rättfärdiga som har fullkomnats och inför Jesus, förmedlaren av ett nytt förbund, och det renande blod som talar starkare än Abels” (Heb 12:19-20, 22-24). Kyrkans gemenskap är en rörelse mot det himmelska hemlandet som redan nu, som mänsklig gemenskap, är verkligt närvarande för oss i bönen och kyrkans liturgi, genom de troende som gått före oss och som ber tillsammans med oss och för oss. Det är detta som Paulus ofta talar om: ”Om ni alltså har uppstått med Kristus, sträva då efter det som finns där uppe där Kristus sitter på Guds högra sida. Tänk på det som finns där uppe, inte på det som finns på jorden. Ni har ju dött, och ni lever ett osynligt liv tillsammans med Kristus hos Gud. Men när Kristus träder fram, han som är ert liv, då skall också ni träda fram i härlighet tillsammans med honom” (Kol 3:1-4). Också vi, liksom den heliga Birgitta, den helige Ansgar, Carl Olof Rosenius, Lina Sandell, Lewi Pethrus, den heliga Maria Elisabeth Hesselblad, och människor från alla kulturer, ska en dag träda fram i härlighet tillsammans med Kristus, helt och fullt förenade med varandra i synlig enhet inför Faderns ansikte. Så länge vi är på pilgrimsvandring söker vi efter och smakar de ting som är där uppe, där Kristus sitter på Guds högra sida. Detta himmelska perspektiv hjälper oss att se målet för vandringen, men det hjälper oss också att på allvar ta vara på livet. Vi vet inte när vi en gång ska dö och måste därför ständigt vaka så att vi vid slutet av vårt enda jordeliv får gå in i den himmelska bröllopssalen och möta Kristus, vår Brudgum, som väntar på oss. Guds frid och allt gott, fader Peder Bönebrevet från Berget nr 60, Hösten 2016, sidan 1
Vi ber för kommuniteten Marie & Peder, Margareta, Kristina, Ann‐Ida, Berit, Gunilla, Sr Veronica, Ingrid, Elsa och Martin (novis sedan hösten 2016). För medarbetarna: Ylva, Lena, Sven, Carina, Julia. Vi fortsätter att be att Gud ger oss de resurser vi behöver för att kunna förverkliga Guds kallelse med Berget så att våra liv och allt det vi gör kan förhärliga Gud. Vi ber för alla våra ekumeniska kontakter, för att Berget ännu mer ska få vara en plats för alla kristna. Gåvor tas tacksamt emot till vårt bankgiro: 574-3323
Sr Veronicas böneskola LECTIO DIVINA Det står i Bibeln att människan är skapad till Guds avbild och vi tar detta till oss på ett ofta mycket naivt sätt. Vi drar slutsatsen att eftersom vi är Guds avbild, så känner vi Gud. Vi vänder på det hela och tror att Gud är vår avbild. Han är som vi, fast han är naturligtvis mycket mäktigare, smartare, visare … Vi undrar: ”Vad vill Gud? Hur menar Gud?” som om Gud var en mänsklig varelse som tycker och tänker som vi. Gud är den som är helt annorlunda. Jes. 55:8-9 Se, mina tankar är inte era tankar, och era vägar är inte mina vägar, säger HERREN. Nej, så mycket som himmelen är högre än jorden, så mycket är också mina vägar högre än era vägar och mina tankar högre än era tankar (övers.1917). Vi skulle inte veta vem Gud är om han inte hade uppenbarat det för oss. Han gör det i sin skapelse, han gör det i historien och alldeles speciellt i den bibliska berättelsen. Han har talat till oss genom profeterna och sist genom sin son. Jesus Kristus som är ”den osynlige Gudens avbild” (Kol 1:15). Jesus säger till Filippos: ”Den som har sett mig har sett Fadern”. Genom att betrakta Jesus, att lyssna på hans undervisning, att följa honom in i hans död och hans uppståndelse lär vi känna Fadern. Gud uppenbarar sig i tiden och det tar lång tid för människan att lära känna Gud. Gud måste på något sätt förberedda människans hjärta att ta emot Honom. Att lära känna Gud är inte att vara ”informerad” om att han finns. Det är att mödosamt öppna sitt hjärta, börja lyssna på honom, följa hans röst, omvända sitt liv. Hela Första Testamentets berättelse behövs för att kunna säga som Maria: ”Se, jag är Herrens tjänarinna, må det ske med mig som Du har sagt.” Första, eller som vi säger ”Gamla” Testamentet är alltså vägen som leder till Jesus, därför ska vi nu och i följande brev stanna vid gestalter som är våra föregångare på trons väg. De kan hjälpa oss att vandra med Gud. Den förste är Abraham. ABRAHAM, DEN VÄLSIGNADE Abraham är inte först, han kommer efter Adam, efter Noa, efter Babel. I första Moseboken läser vi: Bönebrevet från Berget nr 60, Hösten 2016, sidan 2
Och Herren skingrade dem från denna plats ut över hela jorden, och de slutade att bygga på staden. Därför kallas den Babel, ty där skapade Herren språkförbistringen på jorden, och därifrån skingrade han människorna ut över hela jorden (1 Mos 11:8-9) … och HERREN sade till Abram (som ännu inte heter Abraham!): ”Gå ut ur ditt land och från din släkt och från din faders hus, bort till det land som jag skall visa dig. Så skall jag göra dig till ett stort folk; jag skall välsigna dig och göra ditt namn stort, och du skall bliva en välsignelse. Och jag skall välsigna dem som välsigna dig, och den som förbannar dig skall jag förbanna, och i dig skola alla släkter på jorden varda välsignade.” Och Abram gick åstad, såsom HERREN hade tillsagt honom (1 Mos 11:1-4, övers. 1917). Människorna bygger Babel, de talar samma språk. På hebreiska ”en enda läpp för alla”, dvs. de är alla lika, utbytbara, de har blivit som de tegelstenar de tillverkar för att bygga sin stad. De har förlorat sin egen identitet och därmed likheten med Gud. Vad gör Gud? Han skingrar dem som är på väg mot katastrofen och han kallar en människa: Abraham. Han utväljer en som ska bli till välsignelse för många. Gud är inte en människa, han reagerar inte som en människa. Hans sätt att handla kommer att väcka irritation och avund. Varför Abraham och inte de andra? Han och inte Jag? Varför talar Gud inte direkt till alla folk och talar om för dem, ”informerar dem”, att han älskar alla? Gud vill ju välsigna alla. I denna berättelse får vi höra att Abraham blir bäraren av Guds välsignelse och för att få del av den måste man välsigna honom! Varför är det så? Varför valde Gud just Abraham? Just Maria? Gud är Gud och inte en människa. Den bibliska berättelsen väcker många frågor och vi kan inte bara sitta vid vårt skrivbord, slå på internet och hitta svar! Vi måste våga lyssna, bli upprörda, acceptera att inte förstå… fortsätta lyssna och som Abraham följa den röst som kallar oss. Läs och meditera: 1 Mos 11:27-29 11:27-32 Resan börjar inte med Abram, utan med hans far Terach. Guds kallelse kommer mitt i en resa som redan har börjat. Abram är son, bror, farbror, make… han har ännu inte blivit far. 12:1-5 Abram är gammal, han har inte livet framför sig. Guds kallelse kommer på ett abrupt sätt. Abram svarar på kallelsen genom att ge sig iväg, utan att säga ett ord. Lämna ditt land, din släkt, ditt hem: det kända, det trygga, det som ger en identitet… Gå till det land jag skall visa dig. Att ge sig iväg utan att veta vart målet finns! Att lita på att vägen kommer att öppna sig allteftersom man går den. Att lita på den som kallar. Abraham bröt upp, som Herren hade befallt. Gå till det land… I den hebreiska texten står det: ”går för dig själv”, eller ”gå till dig själv”. Det låter som ett mysteriöst löfte. Abraham ska lämna det trygga, det välkända, det trånga för att följa den som kallar och till sist finna sig själv. Han måste gå hela vägen i tron för att upptäcka vem han är, till vems avbild han är skapad.
Bönebrevet från Berget nr 60, Hösten 2016, sidan 3
Abraham börjar gå. Det blir en lång vandring. Han har inte blivit ett helgon på en gång. Han litar inte alltid på den som kallat honom. Han eller Sara hittar på egna sätt att lösa problem, de leder inte alltid till andras välsignelse! Abraham är en människa med sina goda och dåliga sidor och det är just honom Gud kallar. Han hör och hörsammar Guds röst trots sina tillkortakommanden. Han faller och reser sig. Han har blivit vår fader i tron. Vi kan läsa Hebreerbrevets långa meditation över ”Vår fader Abraham” (Heb 6-11). I ett senare brev återkommer jag till Abraham och i synnerhet 1 Mos 22 LÄSPLAN. Hänvisningar till sidor i vår tidebönsbok: Dag efter dag. 18-24/9, se vecka 1 19/10 S:t Paulus av Korset, präst († 25/9-1/10, se vecka 2 1775) 2-8/10, se vecka 3 22/10 S:t Johannes Paulus II påve († 9-15/10, se vecka 4 2005) 16-22/10, se vecka 1 28/10 S:T SIMON OCH S:T JUDAS, 23-29/10, se vecka 2 APOSTLAR, fest 30/10-5/11, se vecka 3 6-12/11, se vecka 4 1/11 ALLA HELGONS DAG, högtid 13-19/11, se vecka 1 2/11 ALLA SJÄLARS DAG 20-26/11, se vecka 2 3/11 S:t Martin de Porres, ordensman († 1639), minnesdag Helgondagar och högtider att fira (si4/11 S:t Carlo Borromeo, biskop († dan 889 och framåt): 1584), minnesdag 23/9 S:t Pio av Pietrelcina, präst († 9/11 LATERANBASILIKANS INVIG1968), minnesdag NINGSDAG, fest 24/9 Alla Sveriges skyddshelgon 10/11 S:t Leo den store, påve och kyr26/9 S:t Kosmas och S:t Damianus, kolärare († 461), minnesdag martyrer († 303) 11/11 S:t Martin av Tours, biskop († 27/9 S:t Vincent de Paul, präst († 1660), 397), minnesdag minnesdag 12/11 S:t Josafat, biskop och martyr († 29/9 S:T MIKAEL, S:T GABRIEL och 1623), minnesdag S:T RAFAEL, ÄRKEÄNGLAR, fest 15/11 S:t Albertus Magnus, biskop och 30/9 S:t Hieronymus, präst och kyrkokyrkolärare († 1280) lärare († 420), minnesdag 16/11 S:ta Margareta av Skottland († 1093) 1/10 S:ta Teresa av Jesusbarnet, 17/11 S:ta Elisabeth av Ungern, orjungfru och kyrkolärare († 1897) mindenskvinna († 1231) nesdag 18/11 Petrus- och Paulusbasilikornas 4/10 S:t Franciscus av Assisi († 1226), invigningsdag minnesdag 21/11 Den saliga jungfru Marias tem6/10 S:t Bruno, präst († 1101) pelgång, minnesdag 7/10 S:TA BIRGITTA, SVERIGES OCH 22/11 S:ta Cecilia, jungfru och martyr, EUROPAS SKYDDSPATRON, högtid minnesdag 8/10 Den saliga jungfru Maria av Ro23/11 S:t Clemens I, påve och martyr senkransen, minnesdag († 97) 11/10 S:t Johannes XXIII, påve, († 1963) 24/11 S:t Andreas Dûng Lac, och hans 15/10 S:ta Teresa av Jesus, jungfru och följeslagare, martyrer, († 1883), minkyrkolärare († 1582), minnesdag nesdag 17/10 S:t Ignatius av Antiochia, biskop och martyr († 107), minnesdag 18/10 S:T LUKAS, EVANGELIST, fest Bönebrevet från Berget nr 60, Hösten 2016, sidan 4