Bönebrev från Berget
Påsk 2017 nr 63
"Då återvände lärjungarna till Jerusalem från det berg som kallas Olivgårdsberget och som ligger bara en sabbatsväg från staden. Och när de kom dit gick de upp till det rum i övervåningen där de höll till, Petrus, Johannes, Jakob och Andreas, Filippos och Tomas, Bartolomaios och Matteus, Jakob, Alfaios son, Simon seloten och Judas, Jakobs son. Alla dessa höll ihop under ständig bön, tillsammans med några kvinnor, Maria, Jesu mor, och hans bröder" (Apg 1:12-14) I Nya testamentet ser vi hur Kyrkan växer fram utifrån apostlarnas möte med den uppståndne Herren, Jesus Kristus, hans himmelsfärd och sändandet av Hjälparen, den helige Ande. Jesus är Herre och Guds Son, inte för att han själv har sagt det utan för att Fadern bekräftade och bevisade hans gudomliga anspråk genom att uppväcka honom från de döda. Han är Messias, den smorde, som ger den helige Ande åt sina lärjungar men också den som tillsammans med den helige Ande samspelar, ömsesidigt ger Sonen och Anden varandra till de troende. Anden ger Sonen till människan, genom jungfru Maria, och Sonen ger Hjälparen den helige Ande till de troende. I Eukaristin ger den helige Ande Kristus, hans kropp och blod, åt kyrkan och sedan ger Kristus den helige Ande åt kyrkan i kommunionen. Kyrkan befinner sig i centrum för Faderns, Sonens och den helige Andes uppmärksamhet. Treenighetens ständiga givande av sig själv i en enda oskiljaktig enhet, gemenskap och vänskap är som en flod vars hälsosamma vatten rinner ut i Kyrkan och ständigt gör henne frisk. Det första Kyrkan gör, i sin första påsktid, är att hålla ihop, att samlas till ständig bön, i en vänskapens gemenskap mellan apostlarna och de andra lärjungarna. Så är det också bönegemenskapens uppgift att hålla ihop, i ständig bön, i en vänskapens gemenskap mellan kommuniteten, styrelsen, vänföreningen, bönegemenskapen och alla gäster, gårdspräster, kurs- och retreatledare. Jungfru Maria finns i apostlarnas närhet, ja hon är i själva verket modellen för kyrkan. Hon är den brud som lyssnar till Brudgummens röst, Guds Ord. Hon lyssnar och lyder, hon är öppen, mottaglig och hon svarar också sitt “ja” när Gud kallar. Den helige Ande har kommit över henne, och i henne, i samband med Guds människoblivande. Hon är fylld med den helige Ande, hon bär på Guds Son och hon lyder Fadern helt och fullt. Ja, hon är full av nåd, utan någon reservation, det finns ingenting i henne som spjärnar emot Treenighetens uppfriskande flöde av nåd och liv. Jungfru Maria är den första medlemmen i kyrkan och efter henne kommer människor från alla folk, språk och stammar, också vi. Alla har vi plats i moderns hjärta, det hjärta som Gud har givit åt henne. När Ordet blivit kött blev hon Guds Moder, detta moderskap bekräftades och utvidgades av Jesus från Korsets trä, när han gav Maria som Moder till den älskade lärjungen, till Kyrkan och alla dess medlemmar. Med jungfru Maria och hela Kyrkan får vi under påsktidens femtio dagar växa och mogna i tro, hopp och kärlek. Vi inbjuds att mer och mer se våra liv i påskens ljus; i ljuset från Kristi lidande, död, begravning, uppståndelse, himmelsfärd och i sändandet av den helige Ande. Jesus Kristus, Guds Son och vår Herre, den strålande morgonstjärnan, honom tillhör all ära och härlighet, från evighet till evighet. Amen. Guds frid och allt gott, fader Peder Bergqvist Bönebrevet från Berget nr 63, påsk 2017, sidan 1
Ny medlem i Bönegemenskapen: Ida Andersson Vi ber för kommuniteten: Marie & Peder, Margareta, Ann‐Ida, Berit, Gunilla, Sr Veronica, Ingrid, Elsa, Martin För associerade till kommuniteten: Birgit, Per, Kristina För medarbetarna: Sofia, Julia, Marit, Joakim, Lars, Carina Särskilt angeläget: Vi ber om Kyrkans enhet i hela vårt land, särskilt i Dalarna och för Bergets relation till Västerås stift, till Katolska stiftet, till frikyrkligheten och den ortodoxa världen, vår relation till alla kristna. Gåvor tas tacksamt emot till vårt bankgiro: 574-3323
Sr Veronicas böneskola LECTIO DIVINA MARIA FRÅN MAGDALA Men Maria stod och grät utanför graven. Gråtande lutade hon sig in och fick då se två änglar i vita kläder sitta där Jesu kropp hade legat, en vid huvudet och en vid fötterna. Och de sade till henne: ”Varför gråter du, kvinna?” Hon svarade: ”De har flyttat bort min herre, och jag vet inte var de har lagt honom.” När hon hade sagt det vände hon sig om och såg Jesus stå där, men hon förstod inte att det var han. Jesus sade till henne: ”Varför gråter du, kvinna? Vem letar du efter?” Hon trodde att det var trädgårdsvakten och svarade: ”Om det är du som har burit bort honom, herre, så säg mig var du har lagt honom, så att jag kan hämta honom.” Jesus sade till henne: ”Maria.” Hon vände sig om och sade till honom: ”Rabbouni!” (det är hebreiska och betyder mästare). Jesus sade: ”Rör inte vid mig, jag har ännu inte stigit upp till min fader. Gå till mina bröder och säg dem att jag stiger upp till min fader och er fader, min Gud och er Gud.” Maria från Magdala gick då till lärjungarna och talade om för dem att hon hade sett Herren och att han hade sagt detta till henne (Joh 20:11-18).
Tidigt på morgonen, när det ännu är mörkt, springer Maria från Magdala till graven. Hon har hållit sig hemma hela denna långa sabbat men nu måste hon ut till graven. Hennes stora kärlek till Jesus och hennes outhärdliga smärta driver hennes iväg, hon är inte rädd att snubbla i mörkret. Som den älskade i Höga visan vill hon stiga upp och söka den hon har kär, ingen kan hindra henne (3:2). Nu är hon framme, men graven är öppen, stenen för ingången är borta, hon förstår inte. Genast springer hon tillbaka. Hon måste tala om det för Simon Petrus och den andre lärjungen, den som Jesus älskade. Maria är inte ensam, isolerad, hon är med Jesu lärjungar, både kvinnor och män, som följt honom ända från Galileen. Det som hänt nu angår dem alla. Bönebrevet från Berget nr 63, påsk 2017, sidan 2
Tillsammans springer de tillbaka till graven, lärjungarna kommer och ser, de går in i graven och återvänder sedan hem igen. Maria står kvar där utanför graven, hon kan inte slita sig från stället. När hon lutar sig fram ser hon två änglar i vita kläder. Hon är så försjunken i sin sorg, instängd i sina tårar att hon inte häpnar över denna syn. Varför gråter du, kvinna? frågar de. De har flyttat bort min herre, och jag vet inte var de har lagt honom. Graven är tom, hon såg själv hur hans kropp lades där, och nu har den försvunnit. Detta är ofattbart, men hon försöker förklara detta, med sin mänskliga logik: De – vilka?- har flyttat bort honom. Hon söker hans döda kropp. Hon vill ta hand om honom, göra någonting för honom, ja hon vill veta, ha kunskap om det som har hänt! Men det som har hänt övergår hennes förstånd och all mänsklig beräkning. Det är vad inget öga sett, och inget öra har hört, och vad som inte har stigit upp i något människohjärta som Paulus skriver till Korintierna (1 Kor 2:9). Maria måste växa i sin tro, hennes kärlek måste bli fri från alla själviskhet för att hon ska kunna känna igen den uppståndne Herren. Maria, ”hon från Magdala, som sju demoner hade farit ut ur”, noterar Lukas (Luk 8:2), har alltså blivit befriad från alla makter och avgudar som belägrade hennes hjärta och förlamade hennes vilja. Nu följer hon Jesus, hon älskar honom med en djup och äkta kärlek. Men hennes kärlek förblir jordisk, egocentrisk, hon tror sig ha ett ägande rätt över den hon älskar, hon söker honom för sin egen skull. Som den älskade i Höga Visan, säger hon: Jag tar fatt honom och släpper honom inte (3:4). Hennes tro på Jesus är stark men den räcker inte till för att känna igen den Uppståndne. Änglarna kan inte hjälpa Maria att komma ut ur sin mänskliga begränsning men Jesus själv gör det. När hon vänder sig om står han där, men hon förstår inte att det är han. Han kommer henne till mötes. Han söker henne i hennes sorg. Kvinna, varför gråter du? Han ställer samma fråga som änglarna, men lägger till: Vem söker du? Ja, vem? En död kropp som hon själv ska ta hand om, eller Kristus, den levande Herren, den som har dött och är uppstånden. Hon känner inte igen honom, hon tror att han är trädgårdsmästaren. Om det är du som har burit bort honom, herre, så säg mig var du har lagt honom, så att jag kan hämta honom. Han kallar henne vid namn: Maria, hon vänder sig om (det gör hon flera gånger i denna berättelse, hon omvänder sig!) och säger: nu, känner hon igen honom: Rabbouni. Hon har funnit den som hennes hjärta har kär, hon vill hålla fast honom, hon griper kanske om hans fötter, som kvinnorna som möter den Uppståndne i Matteusevangeliet (Matt 28:8) men Jesus säger Rör inte vid mig, det vill säga: håll mig inte kvar. Jesus har nu fullbordat sitt liv på jorden, han har gått hela vägen ända till döden, nu stiger han upp till Fadern. Det är där, hos Fadern, Maria ska söka honom. Hon har lärt känna Jesus på ett jordiskt, mänskligt sätt, hennes ögon har sett honom, hennes händer har tagit på honom honom (1 Joh.1:1), nu ska hon lära känna honom på ett annat sätt, hennes tro måste växa, bli befriad från alla mänskliga begränsningar och bli ”övernaturlig”. Nu säger Jesus till henne: Gå till mina bröder och säg dem att jag stiger upp till min fader och er fader, min Gud och er Gud. I början av denna berättelse springer Maria till lärjungarna och nu blir hon sänd till dem. Hon ska förmedla till dem det glada budskapet om Uppståndelsen. Jesus går till Fadern och drar alla med sig. Han uppenbarar Bönebrevet från Berget nr 63, påsk 2017, sidan 3
för oss Faderns ofattbara kärlek. Hans fader är vår fader och vägen till honom är öppen, det är Jesus själv. Maria blir ”apostlarnas apostel” som de gamla fäderna säger. Hon som kommit till en fullkomlig tro på Kristus den uppståndne är sänd till den första församlingen och tillsammans ska de växa fram till en allt större och fullkomligare tro på Jesus. Den helige Ande skall fylla dem och de ska lära känna Jesus Kristus, Guds Son, sann Gud och sann människa. Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse och dela hans lidanden, genom att bli lik honom i en död som hans, skriver Paulus till Filipperna (Fil 3:10). LÄSPLAN. Hänvisningar till sidor i vår tidebönsbok: Dag efter dag. PÅSKTIDEN (se s. 793-857) De femtio dagarna mellan påsk och pingst firas i jublande glädje som en enda festdag, »den stora söndagen«. Här har hallelujasången sin särskilda plats. 16-22/4, se vecka 1 (Påskoktaven) 23-29/4, se vecka 2 30/4-6/5, se vecka 3 7/5-13/5, se vecka 4 14-20/5, se vecka 1 21-27/5, se vecka 2 28/5-3/6, se vecka 3
27/5, S:t Augustinus av Canterbury, biskop († 604) 31/5, DEN SALIGA JUNGFRUN MARIAS BESÖK, fest 1/6, S:t Justinus, martyr, († 165), minnesdag 2/6, S:t Marcellinus och S:t Petrus, martyrer († 305) 3/5, S:t Charles Lwanga och hans följeslagare, martyrer († 1886), minnesdag 4/6, PINGSTDAGEN, högtid
Särskilda dagar under påsktiden: 25/4, S:T MARKUS, EVANGELIST, fest 29/4, S:TA KATARINA AV SIENA, JUNGFRU OCH KYRKOLÄRARE, EUROPAS SKYDDSPATRON, († 1380), fest 1/5, S:t Josef arbetaren 2/5, S:t Athanasios, biskop och kyrkolärare († 373), minnesdag 3/5, S:T FILIPPOS OCH S:T JAKOB, APOSTLAR, fest 13/5, Den saliga jungfru Maria av Fatima 18/5, S:T ERIK, KONUNG OCH MARTYR, SVERIGES SKYDDSPATRON, (†1160), fest 19/5, S:t Johannes I, påve och martyr († 526) 20/5, S:t Bernardino av Siena, präst († 1444) 22/5, S:ta Rita av Cascia, ordenskvinna († 1457) 25/5, KRISTI HIMMELSFÄRDS DAG, högtid 26/5, S:t Filippo Neri, präst, († 1596), minnesdag Bönebrevet från Berget nr 63, påsk 2017, sidan 4