Bönebrev från Berget
Advent 2017 nr 66
"Bara hos Gud finner jag ro, från honom kommer mitt hopp” (Ps 62:6). Den helige Augustinus ord om att vårt hjärta endast finner vila i Gud är bra att bli påmind om, varje dag. Det är inte i första hand fråga om ett självhjälpsprogram eller en fråga om livsstil eller om hälsa utan om att människans hjärta har sitt ursprung, sitt mål och sitt näste i Guds eget hjärta. Vi står inför ett nytt kyrkoår och Kyrkan står inför stora utmaningar både vad beträffar kyrkans inre liv och kyrkans uppdrag i världen. Vad skall det bli av Kristi kyrka, vad kommer detta nya kyrkoår att innebära för Kyrkan, i vår kultur? Kan evangeliet än en gång få tränga igenom tidens oljud och oro och mjuka upp våra hårda hjärtan? Evangeliet och kyrkans tradition är mycket tydlig med att allt börjar med Guds initiativ. Människans varande och handlande kommer alltid efter Guds initiativ och det gäller allt ifrån skapelsen till den yttersta domen, från människans tillblivelse i moderlivet till det saliga skådandet i himmelen. Att vi kan söka och finna Gud beror på att han redan finns där i våra liv. Allt som sker i Kyrkans liv, som är av värde, beror inte på vad Kyrkan gör utan på vad vår Herre, Jesus Kristus, genom sitt människoblivande, sitt liv, sitt lidande, sin död och uppståndelse har åstadkommit när Fadern försonade allt med sig själv, i Sonen, genom den helige Ande, i Guds innersta, odelade hjärta. När vi nu under adventstiden förbereder oss för firandet av Kristi födelse och samtidigt riktar blicken mot hans återkomst i härlighet, då får vi hjälp av Herrens Moder att inte förlora oss själva i allt som ska göras, förberedas och åstdkommas. Jungfru Maria är den tysta, stilla, mottagande, troende och lugna Modern i vilkens famn vi får hjälp att vila ut. Vi behöver hennes hjälp för att kunna hantera världens och vår egen oro. Advent är en bra tid att öva oss i jungfru Marias livshållning; det passiva gudsmottagandet. Hon visar hur människan är sann mot sig själv genom att vara aktiv på ett passivt sätt, eller passiv på ett aktivt sätt. Vi är skapade för att samverka med Gud, men det är ändå han som gör allt. Hans handlande i oss gör oss delaktiga av hans handlande. Vårt första och viktigaste uppdrag och aktivitet, vårt främsta ansvar, är att öppna oss för det som kommer till oss, utan vår egen ansträngning; nåden, gåvan, den helige Ande. I begynnelsen finns alltid en gåva, långt före allt vad vi är och kan göra. Vi dras in, och det är inte något som sker utanför oss och utom oss, utan det allra djupaste inom oss blir satt i verket, även om det är nåden som utför det. "På samma sätt är det när Anden stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord" (Rom 8:26). Vi kan ju inte säga något, om inte Gud ger oss det, om inte den Helige Ande leder oss till att be. Det är inte vi som är så fromma att vi börjar be, utan det är Anden som inifrån mödosamt förvandlar vårt hjärta, så att vi vill be, så att vi vill ta emot Gud. Detta är jungfru Marias specialitet, det passiva gudsmottagandet, medverkan med Guds nåd, därför är hon full av nåd. Allt som har något värde i våra liv är fullt av nåd och på det sättet är vi kallade att vara som jungfru Maria, att vi innan vi gör någonting annat, alltid och på varje plats öppnar oss för att ta emot Guds nåd. Guds frid och allt gott, fader Peder Bergqvist Bönebrevet från Berget nr 66, advent 2017, sidan 1
Vi ber för våra nya medlemmar: Susanna Salomonsson (Härnösand), Britt Marie Torstensson (Kilafors) För kommuniteten: f. Peder, Marie, Sr Veronica, Margareta, Ann-Ida, Berit, Martin, Ingrid, Elsa, Gunilla För associerade kommunitetsmedlemmar: Birgit, Per och Kristina För medarbetare: Br Emmanuel, Peter, Carina, Pia För det som nu är särskilt angeläget: fler medarbetare och materiella resurser som behövs för att förverkliga Bergets kallelse, nu närmast en omfattande renovering av Meditationsgårdens bastu och duschar. Vi tackar också Gud för allt gott som han ständigt ger oss. Gåvor tas tacksamt emot till vårt bankgiro: 574-3323
Sr Veronicas böneskola LECTIO DIVINA ADVENT, HERRENS ANKOMST I VÅRA LIV, I VÄRLDENS LIV Vi har talat om Abraham, Isak och Jakob, de tre patriarkerna, våra förfäder i tron. Abraham är den förste som ger sig i väg. Med honom börjar mänsklighetens långa väg till Gud. En väg i tro, han känner inte till målet: ”Det land jag ska visa dig” säger den som kallar honom. Vilket är detta land? Det land där han kan slå sig till ro, slå rot, växa till i hela sin längd och bli försonad med sig själv, ha plats i sitt hjärta för dem han älskar, ta emot andra ur Guds hand som en gåva. Efter synden har människan blivit ”rastlös och rotlös” som Kain (1 Mos 4:14), hon irrar omkring utan att veta målet, meningen med sitt liv. Hon gömmer sig för Guds ansikte för att hon är rädd för honom. Men Gud, som har skapat människan av kärlek, söker henne för kärlekens skull. Han vill vinna hennes hjärta, hela henne från syndens gift som fördärvat henne och gjort henne sjuk så att hon inte längre känner igen kärleken. Människans väg tillbaka till Gud är lång. Gud själv öppnar denna väg. Han är den gode herde som söker det förlorade fåret, människan som förirrat sig långt bort från honom. Abraham hör Guds röst, den röst som frågade Adam: ”Var är du?”. Han lyder, han ger sig i väg och får ett löfte: ”Du ska få en son”, Isak, löftets barn. Det barn han är beredd att offra till Gud och som han får tillbaka ur Guds hand. Den son som Bönebrevet från Berget nr 66, advent 2017, sidan 2
förebådar en annan son: Guds egen Son som offrar sig själv för att vinna tillbaka människans hjärta. Jesus som går rakt in i människans synd, i hennes revolt mot Gud, i hennes hårda hjärta. Den gode Herde som söker människan där hon finns instängd, i döden, i meningslösheten. Genom sitt kors och sin uppståndelse har Jesus öppnat vägen till Fadern. Han helar människans hjärta så att hon kan känna igen Guds ansikte. Han drar alla människor med sig till målet: bli delaktiga av gudomlig natur (2 Pet 1:4), gå in i den treenige Gudens glädje! Detta stora drama är det som sker i vår värld bakom allt det vi ser och upplever. Mänsklighetens svåra berättelse med ljus och mörker, krig och fred, framsteg och tillbakagång… blir en helig historia. Gud kommer in i vår värld. Det slaktade lammet har segrat, den nya Jerusalem kommer ner från himlen, “redo som en brud som är smyckad för sin man” (Ap 21:2). Våra egna liv är indragna i detta drama. Var och en av oss är viktig, även om vi inte vet det eller tror det. Vår berättelse med allt det som vi har varit med om är en helig historia. Vi är sökta av den som är vår gode Herde. Någon ser oss, längtar efter oss, vill hela vårt hjärta och dela vår vardag. Som Petrus skriver i sitt första brev har vi blivit ”friköpta från det meningslösa liv, som vi övertagit från våra fäder” (1 Pet 1:18). När vi nu går in i adventstiden, tänder vårt första ljus och börjar ett nytt kyrkoår blir vi påminda om allt detta: Guds frälsningsplan, vår återlösning, meningen med vårt liv. Vi firar Jesu trefaldiga ankomst: hans födelse i Betlehem för 2000 år sen, hans ankomst i våra liv, hans återkomst vid tidens slut. Jesu ankomst i världen, hans födelse i Betlehem för 2000 år sen. Ordet i vilket allt blev skapat har blivit människa i jungfru Marias sköte för att söka människan. Han är vår gode Herde, han har dött för oss, hans kors är historiens och hela kosmos mittpunkt, det ljus som lyser över allt skapat. Jesus, Guds son, har kommit för var och en av oss, han vill födas i våra hjärtan. Maria, hans mor behåller ingenting för sig själv, hon vill dela med oss sitt moderskap. ”Det här är min mor och mina bröder. Den som gör min himmelske faders vilja är min bror och syster och mor.” (Matt 12:49) Maria lär oss att ta emot Jesus i våra liv, i vår vardag. Vi väntar Jesu återkomst i härlighet. Vi väntar Jesu återkomst i härlighet. Vi låter Honom födas i våra hjärtan. På så sätt får vårt och hela världens liv ett mål och en mening. Vägen som Gud öppnar för oss är både lång och kort. Lång för att det tar tid att hitta tillbaka till Gud, men nära för att landet, riket finns inom oss, i vårt hjärta. Bönebrevet från Berget nr 66, advent 2017, sidan 3
LÄSPLAN. Hänvisningar till sidor i vår tidebönsbok: Dag efter dag. »Advents- och jultiden« 2-9/12, se vecka 1 10-16/12, se vecka 2 17-23/12, se vecka 3 24-30/12, se vecka 4 1-6/1, se vecka 1 7/1, se vecka 3, jultiden avslutas Tiden »under året« firas ingen speciell aspekt av Kristi hemlighet utan snarare Kristusmysteriet i dess fullhet. 8-13/1, se vecka 1 14-20/1, se vecka 2 21-27/1, se vecka 3 28/1-3/2, se vecka 4 4-10/2, se vecka 1 11-13/2, se vecka 2 (14/2 Askonsdag, fastetiden inleds) Helgondagar och högtider att fira: 4/12 S:t Johannes av Damaskus, präst och kyrkolärare, († 749), minnesdag 6/12 S:t Nicolaus, biskop († c. 350) högtidsdag för den Heliga Nikolaus orodoxa kloster i Rättvik 7/12 S:t Ambrosius, bikosp och kykrolärare († 397), minnesdag 8/12 JUNGFRU MARIAS UTKORELSE OCH FULLKOMLIGA RENHET, högtid 11/12 S:t Damasus I, påve († 384), minnesdag 12/12 Den saliga jungfru Maria av Guadalupe 13/12 S:ta Lucia, jungfru och martyr († 304), minnesdag 14/12 S:t Johannes av Korset, präst och kyrkolärare († 1591), minnesdag 24/12 Efter ”non” slutar adventstiden. JULTIDEN: Näst efter firandet av påskmysteriet vet kyrkan inget angelägnare ämne för sin gudstjänst än åminnelsen av Herrens födelse och de första uppenbarelserna av hans härlighet. Detta firas under jultiden. Om aftonen inleds julfirandet med JULDAGEN, VÅR HERRES JESU KRISTI FÖDELSE, högtid med oktav. 25/12 JULDAGEN, högtid 26/12 S:T STEFANOS, DEN FÖRSTE MARTYREN, fest
27/12 S:T JOHANNES, APOSTEL OCH EVANGELIST, fest 28/12 DE HELIGA OSKYLDIGA BARNEN I BETLEHEM, martyrer, fest 29/12 FEMTE DAGEN I JULOKTAVEN 30/12 DEN SJÄTTE DAGEN I JULOKTAVEN 31/12 DEN HELIGA FAMILJEN, fest 1/1 GUDS HELIGA MODER MARIAS HÖGTID, högtid 2/1 S:t Basilios den store († 379) och S:t Gregorios av Nazianzos († 390), biskopar och kyrkolärare, minnesdag 3/1 Jesu heliga namn 6/1 EPIFANIA– HERRENS UPPENBARELSE, högtid 7/1 HERRENS DOP, fest 13/1 S:t Hilarius av Poitiers, biskop och kyrkolärare († 356) 17/1 S:t Antonius, abbot († 356), minnesdag 18/1 S:T ERIKS DOMKYRKAS INVIGNING, fest 19/1 S:t Henrik, biskop och martyr († 1151), minnesdag 20/1 S:t Fabianus, påve och martyr († 250), minnesdag 24/1 S:t François de Sales, biskop och kyrkolärare († 1622), minnesdag 25/1 DEN HELIGE PAULUS OMVÄNDELSE, fest 26/1 S:t Timotheos och S:t Titus, biskopar, minnesdag 27/1 S:ta Angela Merici, jungfru († 1540) 31/1 S:t Giovanni Bosco, präst († 1888), minnesdag 1/2 S:t Blasius, biskop och martyr († 316), blasiusvälsignelsen 3/2 S:t Ansgar, biskop, Nordens apostel († 865), minnesdag 4/2 KYNDELSMÄSSODAGEN, HERRENS FRAMBÄRANDE I TEMPLET 5/2 S:ta Agatha, jungfru och martyr, († 251), minnesdag 6/2 S:t Paul Miki och hans följeslagare, martyrer († 1597), minnesdag 8/2 S:ta Josefina Bakhita, jungfru († 1947) 10/2 S:ta Scholastica, jungfru, minnesdag
Bönebrevet från Berget nr 66, advent 2017, sidan 4