Från konflikt till gemenskap by Stiftelsen Berget

Från Konflikt till Gemenskap (Kommunion). Denna text är ett försök till en sammanfattande och kommenterad översättning av det dokument som bär titeln. From Conflict to Communion Lutheran-‐Catholic Common Commemoration of the Reformation in 2017 Report of the Lutheran-‐Roman Catholic Commission on Unity. Denna kommission inkluderar följande personer: Lutheraner: Members Bishop emeritus Dr Eero Huovinen (Co-‐chair), Finland Rev. Prof. Dr Wanda Deifelt, Brazil Dr Sandra Gintere, Latvia Prof. Dr Turid Karlsen Seim, Norway Rev. Dr Fidon R. Mwombeki, Tanzania Prof. Dr Friederike Nüssel, Germany Prof. Dr Michael Root, USA (2009) Rev. Prof. Dr Hiroshi Augustine Suzuki, Japan Rev. Prof. Dr Ronald F Thiemann, USA (2010-‐2012) Consultant Rev. Prof Dr Theodor Dieter, Institute for Ecumenical Research, Strasbourg.

Staff (The Lutheran World Federation) Prof. Dr Kathryn L. Johnson, Co-‐secretary Roman Catholics Members Bishop Prof. Dr Gerhard Ludwig Müller (Co-‐chair), Germany (2009-‐ 2012) Bishop Prof. Dr Kurt Koch, Swizerland (2009) Auxillary Bishop Prof. Dr Karlheinz Diez, Germany (2012-‐) Rev. Prof. Dr Michael Fédou, SJ., France Rev. Prof. Dr Angelo Maffeis, Italy Prof. Dr Thomas Söding, Germany Prof. Dr Christian D. Washburn, USA Prof. Dr Susan K. Wood, SCI USA Consultants Prof. Dr Eva-‐Maria Faber, Switzerland Prof. Dr Wolfgang Thönissen; Johann-‐Adam-‐Möhler-‐Institut für Ökumenik, Germany

Staff (Pontifical Council for Promoting Christian Unity) Mons. Dr Matthias Türk, Co-‐secretary Förord.

Denna text må betraktas enbart som en sammanfattande översättning samt kommentar till rapporten som vill lyfta fram Luthers sökande efter en nådig Gud och som frukten av detta sökande, en Kristocentrisk teologi. ”The gospel should be celebrated and communicated to the people of our time so that the world may believe that God gives Himself to human beings and calls us into communion with Himself and His Church. Herein lies the basis for our joy in our common faith” (s 8). Både som individer och gemenskap behöver vi söka omvändelse och bot hela livet (Luthers första tes av de 95 som triggade Reformationen). Boten kan ju också betraktas som Rättfärdiggörelsens subjektiva sida och därför något som pågår ständigt och vi får inte glömma dess ontologiska referens.1 1

”Gott schuf die Werke der Welt in sechs Tagen und ruhte am Sabbat aus. Er ruhte aber von den Werken der Welt, die er unternommen hatte. Die Werke der Gerechtigkeit aber wirkt er immerdar ohne Anfang und er wird sie auch ohne Ende wirken” Origenes, Geist Und Feuer, genom Hans Urs von Balthasar, s 422. ”Den helige Augustinus anser att rättfärdiggörelsen är ett verk som är större än himlens och jordens skapelse, eftersom himmel och jord skall förgå medan de utvaldas frälsning och rättfärdiggörelse skall bestå. Han anser till och med att syndarnas rättfärdiggörelse innebär något ännu mer än att änglarna skapades rättfärdiga, eftersom den vittnar om större barmhärtighet” KKK 1994. Detta innebär att vi från Lutherskt håll inte får reducera Rättfärdiggörelsen till en forensisk akt utan gå utöver den juridiska till den verkligt teologiska och ontologiska kontexten. Rättfärdiggörelse innebär att Gud drar oss till sig genom Kristus. När jag blir upphöjd skall jag dra alla till mig är Jesu Ord samt Rättfärdighet: Jag går till Fadern. Emery de Gaal inleder sitt förord till boken ”The Theology of Pope Benedict XVI, The Christocentric Shift”: The calling of a Christian is not, first and foremost, to be justified (Reformation), or to be a morally good citizen (Enlightenment), or even to enjoy heavenly bliss one day. Our beautiful vocation on earth is to partake sacramentally in Christ´s eternal life and to make God visible to this world. By leading a holy life, Christians enable others to receive life´s profound meaning, which they could never discover or produce on their own: we should be holy and blameless before him… his sons through Jesus Christ… to the prise of his glorious grace…” so that others may know the hope to which he has called all

Den vägledande regeln blir därför läran om Rättfärdiggörelsen som den gemensamma deklarationen (1999) talar om. Kyrkans sanna enhet kan bara existera i enheten av den sanning som är Jesu Kristi evangelium (Ef 4:4-‐6). Texten beskriver en väg ”från Konflikt till Gemenskap (kommunion)” vars mål ännu inte är nått, men följande S:t Johannes Paulus II:s ord är vägledande: De ting som förenar oss är större än de som delar oss. Introduktion. Inför jubiléet 2017 går vi på den väg som innebär ökad ömsesidig förståelse, samarbete och respekt Lutheraner och Katoliker emellan. Det som förenar oss är den gemensamma Tron på Treenig Gud och uppenbarelsen i Kristus såväl som de grundläggande sanningarna i rättfärdiggörelseläran. Redan 450 års jubiléet av CA 1980 gav möjligheter till att utveckla gemensam förståelse av de grundläggande sanningarna om tron genom att hänvisa till Jesus Kristus som det levande centrum för vår kristna tro. Luthers födelsejubiléum 1983 aktualiserade ett antal av Luthers grundläggande angelägna strävanden. (Eph 1). Through the fragility of human existence, may others behold the Divine. What a wonderful cause for which to exist! In his homily at the mass inaugurating his pontificate, Pope Benedict XVI observed: “ And only where God is seen does life truly begin. Only when we meet the living God in Christ do we know what life is. We are not some casual and meaningless product of evolution. Each of us is the result of a thought of God…. There is nothing more beautiful than to be surprised by the gospel, by the encounter with Christ. There is nothing more beautiful than to know him and to speak to others of our friendship with him. Vidare skriver Emery de Gaal: Against the Faustian thesis at the beginning was the deed [Goethe], Christianity insists on the primacy of the Word. it is not activity, but contemplation, not morality but metaphysics, not effort but adoration that enjoys preference. Evangelization means: Who has seen me has seen the Father… nobody comes to the Father except through me (Jn 14:9, 14:6) Christian existence is participation in Christ´s salvation. Beyond Augustine´s emphasis on justification-‐which, taken in isolation, is a rather petty, self-‐centered concern-‐ God not only liberates humankind from sin but turns humans toward his grace and enables them to access the hidden nature of God, which remains inaccessible even to angels. This is achieved by way of a spiritual Christology: You are Christ, the Son of the living God (Mt 16:16). The Son, coessential with the Father, is the key… The supposed narrow Augustinian/Lutheran perspective on justification is burst open to deification as Christification ( s 219f)

Det kommande jubiléet 2017 utmanar oss nu för första gången till en ekumenisk dialog angående konsekvenserna av reformationen som nu koncentrerar sig på personen Martin Luther och hans teologi. Rapporten är framställd i sex kapitel med följande rubriker: Åminnelsen av Reformationen i en Ekumenisk och Global Tidsålder. Nya Perspektiv på Martin Luther och Reformationen. En Historisk Skiss över den Lutherska Reformationen och Den Katolska Responsen. Grundläggande Teman av Martin Luthers Teologi i Ljuset av de Luthersk-‐Romersk Katolska Dialogerna. Kallad till Gemensam Åminnelse. Fem Ekumeniska Imperativ. Åminnelsen av Reformationen i en Ekumenisk och Global Tidsålder. Vi står inför tre huvudutmaningar. För det första innebär det för första gången en åminnelse i en ekumenisk situation som skall innebära en fördjupad gemenskap mellan Katoliker och Lutheraner. För det andra innebär det för första gången en åminnelse i en globaliserad situation som innebär att vi måste inkorporera erfarenheter och perspektiv från kristna i syd och nord samt öst och väst. För det tredje innebär det en åminnelse som står inför nödvändigheten av en ny evangelisation i en situation av nya religiösa rörelser, växande sekularisering. Det innebär ett tillfälle för ett gemensamt vittne för Tron.

I relation till de tidigare åminnelserna (1617…1917) ett sökande efter reformatorisk identitet i kontrast till katolsk möter vi nu den första ekumeniska åminnelsen 2017. Den markerar även 50 år av Luthersk-‐ Romersk Katolsk dialog med gemensam bön och tillbedjan. Med nya insikter och frågor har Lutheraner och Katoliker kunnat nyinterpretera var och ens teologiska traditioner och praxis, belysa dem ömsesidigt och känna igen den ömsesidiga influens man utövat på varandra. Dessa förändringar kräver en ny approach där vi inte helt enkelt repeterar de gamla perspektiven från både Lutherskt och Katolskt håll som i stort innebär enbart opposition och fördömanden. En gemensam åminnelse fordras, som låter begreppet Reformation bli en punkt där Lutherskt och Katolskt perspektiv och utgångspunkter relateras till dialog. I vår globala situation ökar kristenheten i söder medan den sjunker i norr. I söder är man inte fast i den gamla konflikten. Därför bör vi ta vara på syds bidrag och perspektiv. I norr möter vi en glömska vad gäller kristen tradition och därmed också den gamla konflikten mellan katoliker och protestanter. I det ekumeniska samtalet bör vi därför fokusera på vad den djupaste angelägenheten var som gjorde kampen för tron och bekännelsen nödvändig. Utmaningen för oss nu är ökningen av pentekostala och andra karismatiska rörelser. Dessa ger oss nya möjligheter men också svårigheter. Vi befinner oss inte längre i en homogen konfessionell situation utan i en mångfaldig. Hur skall vi förhålla oss till inomkyrkliga konflikter?

Nya Perspektiv på Martin Luther och Reformationen. Lutheraner och Katoliker har många anledningar att återberätta sin historia på nya sätt. Det gäller nu att finna det gemensamma på djupet.2 Katoliker och Protestanter har nu börjat förstå varandras historia bättre. Man har exempelvis gemensamt sett att Luther tog fasta på den fromhet som redan under medeltiden börjat verka och utvecklade den vidare.3 Renässanskyrkan och senskolastiken var den kontext vari Luthers protest uppstod. Från katolskt håll har man börjat komma ifrån synen på Luther som enbart destruktiv utan man kan se honom också som en from man.4 Nästa steg var att se Luther i sin egen kontext för att göra honom rättvisa. Detta ledde fram till det ekumeniska projekt som innebär en öppning för ett romersk katolskt erkännande av CA:s anspråk på att vilja vara katolsk. Allt detta har lett fram till den gemensamma deklarationen om Rättfärdiggörelseläran som gemensamt undertecknades 1999. 2

Här skulle jag vilja exemplifiera med Joseph Ratzinger. Redan i ett tidigt arbete “Christliche Brüderlichkeit”(1960) ger Ratzinger uttryck åt ekumeniska strävanden när han under ämnet “den sanna universalismen” hänvisar till Barths kristocentriska teologi (s 76), men också från hans klassiska lärobok ”Principles” där han skriver: ”The Catholic does not insist on dissolution of the Protestant confessions and the demolishing of their churches but hopes, rather, that they will be strengthened in their confessions and in their ecclesial reality” (Principles, s 202). “Surely there are new possibilities here for the ecumenical dialogue between Catholics and Protestants? For it gives us a genuinely New Testament concept of sacrifice that both preserves the complete Catholic inheritance (and imparts to it a new profundity) and, on the other hand, is receptive to Luther´s central intentions” Ratzinger I The Feast of Faith angående H Geses studie angående Todah-‐offret s 58. Vi kan också hänvisa till den nyligen borttgångne Edward T Oakes vars sista bok “Infinity Dwindled to Infancy” är ett ekumeniskt kristologiskt mästerverk. Vidare Robert F Barrons bok ”The Priority of Christ, Toward a Postliberal Catholicism”. 3 Luther själv var ju Augustinianermunk med dragning åt mystik och han respekterade Bernhard och Bonaventura. De ortodoxa lutheranerna har alltid lyssnat till kyrkofäderna. 4 Än en gång kan vi hänvisa till Joseph Ratzinger: In this connection, it is assuredly worthy of note that Luther, for instance, based his Cathecisms, not on a carfully considered system of proofs, but quite simply on what are called the loci, the principal deposits, of faith, which he gathered together and explained… In doing so it might be added, he followed the most ancient catecethical traditions and thus differed in no formal way from the Catholic Church” Principles, s 130f.

Med Andra Vatikankonciliet svarade Katolska Kyrkan på den under 1900-‐talet nya orienteringen mot Skriften, Liturgin och Kyrkofäderna. Det innebar en återupptäckt av de döptas allmänna prästadöme, behovet av en kontinuerlig rening och reform av Kyrkan, förståelsen av Kyrkans ämbete såsom tjänst samt vikten av människans frihet och ansvar vilket därmed inkluderar religionsfrihet. Konciliet erkände också element av helighet och sanning utanför den Romerska Kyrkans strukturer såsom Guds skrivna Ord, nådens liv, tro hopp och kärlek samt andra inre gåvor från den helige Ande. Detta gäller även liturgin. I ljuset av den förnyade katolska teologin kan katoliker idag erkänna och uppskatta Martin Luthers reformatoriska strävanden och betrakta dem med en större öppenhet. Det implicita återupptagandet av Luthers reformatoriska intentioner har lett till en ny värdering av Luthers katolicitet vilken hela tiden har varit fokuserad på reform av Kyrkan och definitvt icke att splittra. Detta har inte minst Johannes Paulus II och Benedict XVI givit uttryck åt. För Luther gällde det att finna en nådig Gud.5 Den ”lutherska” Luther-‐forskningen har också genomgått genomgripande förändringar under 1900-‐talet med dess två världskrig. Den kerygmatiska teologin samt dialogen med katolska teologer har varit viktiga för att övervinna den ensidiga konfessionalismen. Genom dialogen med katoliker blir det viktigt att förklara begreppen och den egna utgångspunkten samt den kontext de uppstår. Genom detta ser vi vad vi har gemensamt och vad som skiljer. 5

Christoph von Schönborn skriver i förordet till Hans Urs von Balthasars Razing the Bastions: Von Balthasar´s closeness to the Reformation too lies in this pointing toward the obedience of faith, practiced in the retreats and reflected upon repeatedly in the theological work. He says this himself: It is here, too, that we came closest to the sense and inspiration of the Reformation, from Luther to Karl Barth. Too little attention, in my opinion, has been paid as yet to the supreme significance of von Balthasar´s work for a profound reception of the “inspiration” of the Reformation. Here lies a great ecumenical task waiting to be done! (s 13).

En Historisk Skiss över den Lutherska Reformationen och den Katolska Responsen. Idag kan vi gemensamt, Katoliker och Lutheraner, berätta historien om den Lutherska Reformationen utan att betrakta varandra med antipati. Reformatio refererar till den idé som innebär att förändra en dålig närvarande situation genom att återvända till det goda och sanna som varit tidigare och som vi bygger på. Under medeltiden användes begreppet reformation i den kontext som syftar på monastisk reform, så exempelvis Cluny. Under senmedeltiden applicerades begreppet på hela Kyrkan, så Konciliet i Constance (1414-‐1418). Luther själv använde begreppet Reformation sällan, men i sin förklaring till de 95 teserna talar han om Reformationen som ett Guds verk. Begreppet Reformation som en titel på en epok kom från Leopold von Ranke vilket populariserade talet om Reformationen som en tidsålder. Dagen före allhelgonadagen 31/10 1517 spikade Luther upp sina 95 teser på slottskyrkans dörr i Wittenberg med syfte att samla till en akademisk disputation. Han skrev även ett brev till ärkebiskop Albrecht av Mainz samt till sin stiftsbiskop Hieronymos av Brandenburg. Huvudärendet var avlatshandeln. Luther ifrågasatte den rådande praxis. Luther blev genast prövad angående sin teologi. Luther själv ville hålla diskussionen på en akademisk nivå och han fruktade att teserna skulle missförstås av den breda folkmassan. I slutet av mars 1518 höll Luther en predikan om Avlat och Nåd vilken gjorde honom känd. Luther betonade vid upprepade tillfällen att endast de fyra första teserna var Hans egna de övriga 91 var

påståenden avsedda för disputation. Vi återger dem i enlighet med Carl-‐Henrik Martlings översättning ur sin bok ”Kyrkligt Dokumentarium: ”Av kärlek till sanningen och iver för dess klargörande skall följande satser avhandlas i Wittenberg under ordförandeskap av den vördnadsfulle fadern Martin Luther, filosofie och teologie magister och ordinarie professor i teologi. Han anhåller därför att de, som inte kan komma tillstädes och diskutera muntligen, måtte göra detta skriftligen. I vår Herres Jesu Kristi namn. Amen. Då vår Herre och Mästare Jesus Kristus säger ”Gör bättring osv.”, menade han att den troendes hela liv skall vara en botgöring. Detta ord kan inte förstås som den sakramentala bättringen eller boten, dvs. den som består av bikt och gottgörelse och som förvaltas av prästämbetet. Likväl avser det inte endast den inre boten; den inre boten är ingenting om den inte utvärtes verkar olika späkningar av den gamla människan. Därför varar straffet lika länge som hatet mot det egna jaget (det är den sanna invärtes boten), dvs. ända till inträdet i himmelriket. Rom uppfattade att Luthers framställningar skulle kunna underminera påvens auktoritet och läran om Kyrkan. Därför kallades Luther till Rom. Dock blev det först Kardinal Cajetan som fick mandat att förhöra Luther. Luther skulle få en rättvis ”rättegång”. Han stod inför två möjligheter antingen ta tillbaka sin framställning eller att bli förklarad heretiker. Den 13/10 1518 förklarade Luther i en ”solemn protestatio” att han var i samstämmighet med den Heliga Romerska Kyrkan men att han inte kunde ta något tillbaka såvida han inte blev

övertygad om felaktigheter. 22/10 1518 insisterade han på att han både tänkte och lärde i enlighet med Romersk lära. Kardinal Cajetan var något av en lutherforskare och hade studerat hans skrifter mycket noga, men hans interpretation var inte kongenial med Luthers tänkande och Luther själv förstod inte Cajetan.6 Detta var början till en konflikt som skulle eskalera och förvandlas från en diskussion om avlaten till en diskussion om auktoritet. Påven Leo skrev bullan Exsurge Domine 15 Juni 1520 (Denz. 1451-‐1492). Eck och Aleander som publicerade påvens bulla menade att Luthers verk skulle brännas. Som svar på detta brände några teologer i Wittenberg 10/12 1520 några romerska böcker och Luther själv lät bränna den påvliga bullan mot honom. Därefter blev Luther exkommunicerad genom bullan Decet Romanum Pontificem 3/1 1521. För Luther hade nu därmed den Romerska kurian förlorat all sin auktoritet genom att de enbart hänvisade till sin egen formella auktoritet istället för att hänvisa till Guds Ord i Skriften. Från begynnelsen var för Luther Skriften, kyrkofäderna och den kanoniska traditionen en enhet.7 Till slut skulle Luther i stridens hetta betrakta 6

Det var troligtvis förödande för en personalist som Luther att få möta Cajetan. I modern tid har exempelvis Henri de Lubac fått möta sina kritiker som hänvisat till Cajetan. Aidan Nichols skriver exempelvis så här om sin ordensbroder: Unused to nuance, unaware of the oblique, Cajetan and company were not at the level of the delicate intellectual adjustments needed. This can hardly be the whole story: Cajetan was not an anti-‐ humanistic Scholastic but a considerable humanist in his own right. De Lubac´s own take on the matter was that Cajetan had imposed on Thomas a quite inappropriate grid taken from the fifteenth-‐century theologian Denys the Carthusian. For Denys (to be carefully distinguished from his patristic namesake!), had human nature not being given a supplementary supernatural end, in no sense would men and women have desired the vision of God. Deny´s also knew perfectly well that his teaching was opposed to Thomas´s (A Nichols, Divine Fruitfulness, s 59). Henri de Lubac skriver: Our only salvation lies in a return to Saint Thomas himself, before the Thomism of John of Saint Thomas, before that of Cajetan himself – Cajetan, whose famous commentary is in every respect the consummate example of a corruptorium Thomae. (At the Service of The Church, s 82). Om nu Cajetans tolkning av S:t Thomas av Aquino är kontroversiell, skulle då hans tolkning av Luther vara mer kongenial eller välvillig? 7 Det fanns starka strömningar inom dåtidens Romerska Kyrka som skulle kunna benämnas som ”kyrkoimmanenta”. Det är ju något vi väl känner till från vår egen politiserade situation idag inte minst i Svenska Kyrkan som ju skall vara Evangelisk Luthersk. Vi lyssnar till Rudolf Voderholzer: With Cajetan the switch has been thrown. The so-‐called Scholasticism of the Baroque period will ultimately continue along those same tracks, although there were also warnings and skeptical opinions, which de Lubac likewise cites. With Robert

påven i termer av antikrist. Luther fick möjligheter och blev inbjuden av Kejsaren Karl V att ta tillbaka allt. Det är vid riksdagen i Worms 1521 Luther fäller de berömda orden som vi sammanfattat till: Här står jag och kan inget annat, Gud hjälpe mig Amen.8 Genom att hålla fast vid sin uppfattning, som dessa ord visar, blev Luther en laglös och fick ta skydd hos landsfurstarna. Luthers förståelse vann dock mer Bellarmine (1542-‐1621), the theory of natura pura is fully developed, even though in his spiritual writings, with happy inconsistency, he remain faithful to traditional Augustinianism. A major and decisive step was taken by the Spaniard Francisco Suarez (1548-‐1617). With him and his disciples, the new doctrine made a breakthrough. From then on one would rarely find opinions that recalled the original understandings of the great theologians of the patristic period and the Middle Ages. De Lubac cites as one example the spiritual works of Pierre de Berulle. The prevailing understanding, however, denies that human strives for the supernatural, so as to make room for the possibility of a purely natural end and to safeguard God´s freedom in bestowing grace. If there were no natural blessedness, Suarez explaines, then the supernatural end of man would be something owed to him (see AMT, pp. 201ff). but that was not the teaching of Augustine, Thomas Aquinas or Bonaventure, to mention only the preeminent gard to this question. “The soul is naturally capable of grace; since from its having been made to the likeness of God, it is fit to receive God by grace, as Augustine says” R Voderholzer, Meet Henri de Lubac, His Life and Work, s 132f). 8 Vi citerar från Hagenbachs bok om Reformationens historia hur Luther talade vid riksdagen i Worms: På ett bord mitt i salen lågo Luthers böcker. Den kur-‐trierska officialen Johan von Eck (ej att förväxla med Eck från Ingolstadt) frågade honom, om han erkände böckerna såsom sina, hvilket han bejakade. Om han återkallade dem? Deröfver utbad han sig betänketid. Andra dagen afhemtades han åter kl. 4 till riksdagen, men fick företräde först kl. 6, sedan han till dess fått vänta bland den tätt packade folkmassan. Nu tillstaddes honom att tala, och Luther tog till ordet. Med mycken blygsamhet bad han de församlade om ursäkt, om han i sitt tal här och der skulle bryta mot formen eller icke gifva hvar och en den rätta titel, som honom tillkom, enär han icke var uppfostrad vid hofvet, utan i kloster och derför icke var van att tala inför stora herrar. Derefter försvarade han sig med avseende på sina böcker och visade, huru han ej kunde återkalla någon af dem i hvad deras väsentliga innehåll beträffade, ehuru han tillstod att han här och der i formen varit häftigare, än som varit öfverenstämmande med hans stånd och ställning. Dock (fortfor han), emedan jag är en menniska och icke Gud, kan jag icke hjelpa eller försvara mina böcker på annat sätt, än det, hvarpå min Herre och frälsare försvarade sig, som, då han, inför öfverstepresten Hannas tillfrågad om sin lära, af öfversteprestens tjenare hade erhållit en kindpust, sade: Har jag illa talat, så vittna om ondt. Har nu Herren, hvilken visste, att han icke kunde misstaga sig, icke vägrat att höra bevis emot sin lära till och med av en näsvis ringa tjenare, huru mycket mera skall då jag, som är stoft och aska och lätt kan misstaga mig, begära och vänta, att någon ville vittna emot min lära; derför beder jag vid Guds barmhertighet: att Eders kejserliga majestät, kurfurstliga och furstliga nåder, eller hvilken annan som kan göra det. – han må vara af högt eller lågt stånd, -‐ måtte vittna emot mig samt med profetiska och apostoliska skrifter öfverbevisa mig, att jag tagit miste; så snart jag derom blifvit öfvertygad,är jag villig och beredd att återkalla alla villfarelser och den förste att kasta mina små böcker på elden. Detta och mycket annat talade Luther först på tyska och upprepade det sedan på kejsarens begäran på latin. Men hans motståndare voro icke dermed tillfredsställda. Den kurfurstlige officialen von Eck åstundade fastmer af honom ett kort, bestämdt och upprigtigt svar, om han ville återkalla eller ej. Derpå svarade Luther: Emedan hans kejserliga majestät samt de kurfurstliga och furstliga nåder begära ett enkelt, enfadigt och upprigtigt svar, så vill jag gifva ett, som hvarken har horn eller tänder, nemligen detta: Så vida jag icke blifver öfvervunnen och öfverbevisad med vittnesbörd ur den heliga Skrift eller med offentliga, klara och tydliga skäl, -‐ ty jag tror hvarken påfven, ej heller koncilierna allena, emedan det är klart och uppenbart, att de ofta tagir miste och motsagt sig sjelfva, -‐ och jag sålunda af de anförda språken blir öfvertygad och mitt samvete fångadt i Guds ord, så kan och vill jag ingenting återkalla, emedan det hvarken är säkert ej heller rådligt att företaga något emot samvetet. Här står jag, jag kan icke annat, Gud hjelpe mig! Amen… Emellertid gjordes ännu åtskilliga försök att förmå Luther till återkallelse och flera privatkonferenser höllos med honom, hvilkas resultat blef, att Luther åberopade sig på Gamaliels råd: Är detta verk af menniskor, så varder det väl om intet; men är det af Gudi, så kunnen I icke slå det neder. (tredje bandet, s 94ff).

och mer insteg hos alltfler, och det skall sägas att Luther aldrig hade en tanke på att bilda en ny eller annan Kyrka utan han var del av den kontext som utgörs en monastisk reformrörelse. Luther lägger först betoningen på det genom dopet givna allmänna prästadömet. Efterhand började de reformatoriska organisera sig och Luther själv var i färd med bibelöversättning, kommentarer och katekeser. Dessutom ägnade han sig åt psalmer och musik. Katekeserna var viktiga och de visar oss med tydlighet att: for the reformers, faith meant not only trusting in Christ and his promise, but also affirming the propositional content of faith that can and must be learned. (s 31) Det är anmärkningsvärt att de reformatoriska väntade till 1535 innan de organiserade sina egna “presbyteriala” ordinationer I Wittenberg. Vi får kanske först vända oss till CA (1530) där det sägs att de reformatoriska var beredda att lyda biskoparna såvida de höll sig till evangeliet. Med stöd av Hieronymos tolkning av pastoralbreven blev det slut ”egna prästvigningar” med betoning på handpåläggningen och bön om den Helige Ande. Man betonade dock den läromässiga överensstämmelsen med den Katolska Kyrkan. CA sökte från början vara en ordinationsbekännelse som skulle överbrygga konflikterna genom den Lutherska reformationen. De 21 första artiklarna sökte vara i överenstämmelse med Romerska Kyrkan medan artiklarna 22-‐28 kritiserade det som man uppfattade vara missbruk.9 9

I detta sammanhang måste vi ta med Ratzingers kategorisering av CA, vilket han framställer enligt följande i Principles: The Confessio Augustana represents a kind of confession that, despite its preponderantly Catholic content, severs itself structurally from the historically ”Catholic” symbolum and creates a new type of Christian community – the denomination [Konfession]: this fact alone should indicate how precarious it is to use the term “confession” [Bekenntnis]. What happened is well known. A reform group attempted to eliminate the link that had existed since the time of Justinian between imperial proscription and the ecclesial classificiation “heretic” by laying before the emperor a legal declaration (“confession”) of their Catholicity. The recipient of this confession was, then, the emperor; the confession itself was the statement of a doctrinal structure that

Den som nu skulle komma var präglad av religionskrig och konflikter till freden i Augsburg 1555. Det uppstod nu territorier som var Katolska eller i enlighet med CA. Det var landsfurstarna som avgjorde. Under denna tid från Luthers död 1545 till 1563 pågick det Tridentinska Konciliet. Bullan Laetare Jerusalem (19/11 1544) angav tre viktiga angelägenheter för Konciliet. För det första: Läkedom av den konfessionella splittringen För det andra: Reformering av Kyrkan För det tredje: Etablera fred så att försvaret mot Ottomanerna kunde etableras. Konciliet skulle vid varje session dels framställa ett läromässigt dogmatiskt som affirmerar Kyrkans tro vilken till den största delen var i kontrast till de läror som reformatorerna kritiserade och dels ett disciplinärt dekret till hjälp att reformera Kyrkan. Ett exempel på en reformatorisk princip som förkastades var sola scriptura. Konciliet framställde att evangeliet som källa för hela sanningen om

was theoretically Catholic. The door was thus opened for both the theorizing and the secularizing of the confession of faith – and this is true even though we must evaluate the contents of the text quite positively and not deny the historical necessity that led to its composition (s 127). Vidare skriver Ratzinger: The distinction between theology and statements of church doctrine cannot be so clearly drawn in the sphere of the Lutheran Reformation as it can in Catholic theology. In fact, the Reformation rests, to a large extent, on the fact that that distinction has been eliminated and that, in consequence, statements of church doctrine can have no higher or different rank in principle than the findings of scientific theology. Luther, however, regarded himself not merely as a theologian but as possessed of an auctoritas comparable to that of the Apostle Paul, and he has, in fact, always been looked upon in the Lutheran tradition as a kind of prophetic founder. Luther is the norm even for Melanchton, so that we are justified in asking: To what extent, in practice, is the CA to be read according to the norm of Luther´s writrings, and to what extent may it be regarded as a separate “ecclesiological” text and, therefore, as a norm in its own right?... Nevertheless, there is still room for decisions that must be recognized as such. I regard it as a positive factor that history does not have the last word here. The possibility remains of taking this or that position with regard to the many faceted legacy of the Reformation and of thus actually taking new steps to leave the past behind or, on the other hand, of assimilating from that legacy whatever is of permanent value (s 221f).

frälsningen och regeln för livet är bevarad i de skrivna böckerna och i den oskrivna traditionen.10 Skrift och Tradition skall därför accepteras med fromhet och vördnad. Konciliet framställde också en lista på Skriftens kanoniska böcker samt att den gamla latinska översättningen (Vulgata) är en autentisk text för Kyrkan. Med avseende på Rättfärdiggörelseläran skall den varken styras av den pelagianska gärningsläran eller den protestantiska principen (sola fide) om tron där enbart förstås antropocentriskt i termer av ett psykologiskt accepterande av uppenbarade läror.11 Tridentkonciliet bekräftade den kristologiska grunden för rättfärdiggörelsen genom att just bekräfta att människor är inympade in i Kristus och att Kristi nåd är nödvändig för hela rättfärdiggörelsen och att detta inte utesluter dispositioner för nåden och den fria viljans samarbete. Konciliet förklarade att rättfärdiggörelsens essens inte bara är syndernas förlåtelse utan också helgelsen och förnyelsen av den inre människan genom övernaturlig nåd. Den formala eller primära orsaken av rättfärdiggörelsen är Guds rättfärdighet genom vilken Gud gör oss rättfärdiga och den finala orsaken av rättfärdiggörelsen är Guds och Kristi ära samt det eviga livet. Tron är rättfärdiggörelsens början, grund och rot. Den rättfärdiggörande nåden kan förloras 10

Även på Lutherskt håll kan man idag hävda att Sola Scriptura inte håller utan den har till och med fungerat ”oxymoriskt”. Jenson skriver: The slogan sola Scriptura if by that is meant apart from creed, teaching office or authoritative liturgy is an oxymoron. (Robert W Jenson Systematic Theology vol 1 s 28) 11 Det innebär ju inte ett förkastande av Sola fides vilken vi möter i Romersk Katolsk fromhet. Ordet som blev kött, gjorde med sitt ord brödet till sitt kött och vinet till sitt blod. Här sviker våra sinnen, och tron ensam förmår ge övertygelse åt hjärtat. (ad firmandum cor sincerum sola fides sufficit) Pange Lingua. Ps 149 i Cecilia. Här handlar det alltså om Tron som substans och verklighet och inte bara om en antropocentrisk psykologisk förtröstan. Med avseende på altarets sakrament finner vi även på lutherskt en vaksamhet mot att betrakta ”tron allena” ,och då förstådd som en antropocentrisk psykologisk förtröstan, isolerad från Nåden allena, Skriften allena och Jesus allena utan alla dessa allena måste finnas tillsammans och de kan de i en katolsk kontext. Det är inte vår tro som skapar sakramentet. ”Därför är det en fördärvlig och hädisk villfarelse, då några genom att illistigt förvränga denna regel tillskriva vår tro mera än vår Herres och Frälsares Jesu Kristi allmakt, i det de mena, att tron allena gör Kristi lekamen närvarande och åtnjuter densamma. (Svenska Kyrkans Bekännelseskrifter, s 625)

genom dödssynd men återfår genom botens sakrament. Konciliet bekräftade att det eviga livet är nåd och inte förtjänst. Med avseende på sakramenten förklarar Tridentkonciliet att Kristus instiftat sju sakrament och definierar dem som verksamma tecken vilka orsakar nåden genom riten (ex opere operato) och inte enbart på grund av mottagarens tro.12 I svaret på reformatorernas kritik angående mässans sacrificiella karaktär svarar konciliet att mässan gör korsoffret närvarande. Konciliet lär att Kristus prästen offrar samma sacrificiella gåvor som på korset men på ett annat sätt. Mässan är ingen repetition av Kristi offer en gång för alla. Ordinationen är ett sakrament och existensen av en kyrklig hierarki är baserad på en gudomlig ordination. Tridentkonciliet initierade pastorala reformer genom utbildning av präster. Biskoparnas ställning stärks och vidare uppmuntran att skriva katekeser för att kommunicera tron. Tridentkonciliet kan till stor del betraktas som en respons på den den protestantiska reformationen. Därav den något polemiska tonen, men konciliet lade även grunden för formandet av den katolska identiteten fram till Vaticanum II där det ekumeniska arbetet börjar på allvar. Vaticanum II hävdar att Kristi Kyrka består i den Katolska Kyrkan, men erkänner också att ”many elements of sanctification and 12

Det är uppenbart att Luther är mycket nära denna syn på ex opere operato när han skriver följande angående dopet i den Stora Katekesen: Därför står det fast, att dopet alltid förbliver ett rätt dop och bibehåller sitt väsen oförkränkt, även om blott en enda människa bleve döpt och denna dessutom icke hade en rätt tro. Ty Guds ordning och ord låta sig icke rubbas och förändras av människor. Dessa åter, svärmeandarna, äro så förblindade, att de icke se Guds ord och befallning, utan likställa dopet med vattnet i en bäck eller kruka och överheten med en vanlig människa; och då de icke se någon tro eller lydnad, så skola dopet och överheten i och för sig intet ha att betyda. Här är en hemlig och upprorisk djävul på färde, som gärna ville rycka kronan av överheten, för att man sedan skulle kunna trampa den under fötterna samt så förvända och göra om intet alla Guds verk och ordningar. Därför måste vi vara vaksamma och rustade och icke låta oss lockas eller vändas bort från ordet, så att vi låta dopet vara ett blott och bart tecken, såsom svärmarna fantisera om. (Sv Ky B Skr, s 480f).

of truth are found outside of its visible structure. These elements, as gifts belonging to the Church of Christ, are forces impelling toward catholic unity” (Lumen Gentium 8). Från katolskt hall föreligger en positiv uppskattning av vad katoliker kan dela med andra kristna kyrkor såsom bekännelser, dopet och Skrifterna. Teologin om kyrkogemenskaper bekräftar att katoliker är i verklig, men dock ännu ofullkomlig, gemenskap med alla som bekänner Jesus Kristus och är döpta i Faderns Sonens och den helige Andes namn. Grundläggande teman av Martin Luthers teologi i ljuset av de lutheranska – Romersk Katolska Dialogerna. Alltsedan 1500-‐talet har grundläggande övertygelser av Martin Luther och Luthersk teologi varit föremål för kontrovers mellan katoliker och lutheraner. Genom ekumeniska dialoger och akademisk forskning har man analyserat dessa kontroverser och försökt övervinna dem genom att identifiera de skilda terminologierna och tankestrukturerna och de skilda angelägenheterna vilka inte nödvändigtvis exkluderar varandra. Detta arbete måste fortgå. Dock har man kommit till en punkt där vi kan presentera dessa teman av Luthers teologi. Det är viktigt att göra en distinktion mellan Luthers teologi och luthersk teologi så som den framkommer i bekännelseskrifter. Här koncentreras framställningen på Luthers teologi med anledning av reformationsjubiléet 2017. Vi fokuserar på fyra teman: Rättfärdiggörelsen, Eukaristin, Ämbetet samt Skrift och Tradition. Framställningen uppbyggs i tre steg. Först Luthers perspektiv, därefter den katolska angelägenheten. Slutligen summeras genom att visa på hur Luthers teologi har bringats i konversation i den ekumeniska dialogen. Ett angeläget tema för fortsatt samtal är hur vi kan fördjupa vår konvergens i de frågor där vi fortfarande lägger skilda betoningar och särskilt gäller det läran om Kyrkan

(Ekklesiologin). Det bör betonas att alla dokument som ett resultat av dialogen mellan katoliker och lutheraner inte är av samma vikt och betydelse. Den högsta nivån av auktoritet når dock den gemensamma deklarationen angående rättfärdiggörelsen som undertecknades 31 oktober 1999 samt bekräftades av Metodismen 2006. Rättfärdiggörelsen.

Martin Luther var en mångfacetterad person, ett barn av medeltiden, men samtidigt med kritisk distans till sin historia och samtid. 1505 blev han augustinerbroder, 1512 teologiprofessor med fokus på det som vi idag skulle kalla för gamla testamentets exegetik eller bättre biblisk exeges.13 Luther var även djupt rotad i den patristiska traditionen där St. Augustinus utgjorde den främsta auktoriteten. Luther var samtidigt kritisk mot skolastiken och då främst i dess för Luther omedelbara senskolastiska gestaltning. Viktigt för Luther var också hans monastiska och mystiska erfarenheter. Luther uppskattade i synnerhet St. Bernhard av Clairvaux. Luthers sätt att tolka Skriften som en plats där Gud och människa möts visar på influenser från St. Bernhard. Med avseende på mystiken var Luther influerad av Johan Tauler (död 1361). Luther själv publicerade som sin första publikation Theologia Deutsch 1518 skriven av en okänd författare. Luther var också under hela sitt liv tacksam för sin överordnade Johan av Staupitz som med sin brudmystik och kristocentriska teologi var till tröst för Luther. Luther fick en av sina grundläggande reformatoriska insikter från reflexionen av botsakramentet särskilt i relation till ordet om nycklarna (Mt 16:19). Den lutherska reformationen är därför hela tiden förknippad med boten. Det jordiska livet är ett dagligt liv i 13

Idag finns denna approach representerad i den så kallade kanoniska exegesen där Breward S Childs är kanske dess främste representant.

dopet, ett dagligt liv i boten.14 På grundval av sin senmedeltida utbildning och erfarenhet var Luther väl övad i förståelsen av att Gud skulle förlåta den person som ångrade sin synd genom utförande av kärleken som älskar Gud över allt annat. Gud svarar i enlighet med sitt förbund (pactum) genom att ge förnyad nåd och förlåtelse (faciendi quod in se est deus non denegat gratiam) så att prästen bara kunde (forensiskt) förklara att Gud redan förlåtit den ångrande syndaren. Luther drog dock själv slutsatsen utifrån Mt 16 att det är i prästens ”förklaring” som syndaren blir rättfärdiggjord. Luther förstod att Guds Ord i sig skapade vad det uttryckte och hade därför karaktär av löfte som blir uppfyllt (promissio). Detta Guds löfte mottas av den troende personligen. Människan är kallad att ”se bort” från sig själv för att istället betrakta Guds Ord och löfte samt dess uppfyllelse i Kristus. Därför är otro enligt Luther den största synden mot Gud. Dock är tro och förtröstan på Guds uppfyllda löfte inte grundat på mänskliga beslut utan det är den Helige Ande som uppenbarar detta löfte som trovärdigt och på detta sätt föder Tron i personen. Guds Ord och löfte samt den mänskliga tron på detta löfte hänger ihop. Bägge aspekter måste betonas, löftets objektivitet och trons förtröstansfulla subjektivitet. Enligt Luther uppenbarar Gud inte bara gudomliga verkligheter som en information som vi med intellektet bejakar utan de har också en frälsande innebörd (pro me pro nobis). På Guds initiativ etableras en frälsande relation till människan. Detta är nåd. Nådegåvan kan bara tas emot i tro och inte genom våra gärningar. Därför talar Luther om ”nåden allena” (sola gratia). Det betyder samtidigt att den rättfärdige utför goda gärningar i Anden.

Det problematiska med Luther torde vara den individualism och den antimetafysiska hållning som han initierat och som har blivit dominerande bland nutidens efterföljande liberala lutheraner. Dessa individualistiska och antimetafysiska orienteringar har också förstärkts av pietism och kantianism.

Guds kärlek till människor är centrerad, rotad och förkroppsligad i Jesus Kristus (solus Christus). Vi skulle kunna säga av nåd genom Kristus. Luther själv beskriver relationen mellan Kristus och människor i termer av ett andligt äktenskap. Själen är bruden, Kristus är brudgummen och Tron är ringen. Enligt den äktenskapliga rätten blir Brudgummens rättfärdighet också brudens ägodel och brudens orättfärdighet blir även Brudgummens ägodel. Här sker ett ”saligt byte” (commercium admirable) vilket är syndernas förlåtelse och därmed frälsning och salighet.15 Denna bild visar att något utanför oss, Kristi rättfärdighet blir något inre i oss som vår själs ägodel. Detta är endast verkligt i förening med Honom genom vår förtröstan på Hans löften. Luther betonar att vår rättfärdighet är totalt utanför oss eftersom den är Kristi rättfärdighet, men den blir inom oss genom Tron i Kristus (en Christo). Luther menar att bägge sidor (den yttre och inre) måste betonas lika mycket för att frälsningen skall bli en förstådd verklighet. Det är i Tron som Kristus är närvarande. Kristus är för oss (pro nobis) och i oss (in nobis), och vi är i Kristus (in Christo). För Luther är Guds lag och dess bruk viktiga. Luther skiljer mellan en moralisk och teologisk förståelse av lagen. Den kan uppfyllas i yttre moralisk mening genom gärningar enligt det första borgerliga bruket men dess fullständiga uppfyllande innebär ett helhjärtat överlämnande av hela personen till Guds vilja såsom vi ber i Fader Vår och Jungfru Marias ord ”Fiat mihi secundum Verbum Tuum”. I denna teologiska förståelse inkluderas därmed både det andra och det tredje bruket.16 I detta är vi totalt beroende av Kristi rättfärdighet. Han är den ende som totalt har fullbordat Guds vilja och alla andra mänskliga varelser kan bara bli rättfärdiga i strikt 15

”Du själv är gåvan Gud oss gav. Den räcks åt alla utan krav, Och här ett saligt byte sker Du tar vår skuld Din frid Du ger” Sv Ps 73:2 16 Här skulle vi kunna hänvisa till Dan Lioys bok, Jesus as Torah in John 1-‐12, 2007. In this study of John 1-‐12, the author develops the thesis that Jesus is the divine, incarnate Torah, and that Jesus as Torah is the conceptual center of the Fourth Gospel.

teologisk mening när vi är delaktiga i Kristi rättfärdighet och att detta är något som pågår (rättfärdiggörelse) så länge vi lever. Detta sker i den helige Ande och Luther lägger stor vikt vid en forensisk förståelse genom att vi som troende aldrig fullständigt uppfyller Guds bud att älska Honom helhjärtat över allt. Därför anklagar lagen oss och identifierar oss som syndare. Med tanke på lagen (teologiskt förstådd såsom andra och tredje bruket) tror vi att vi fortfarande är syndare. Med tanke på evangeliet som lovar oss Kristi rättfärdighet är vi rättfärdiga eftersom vi tror evangeliets löfte (Guds Ord och löfte). Detta är Luthers förståelse av ”simul iustus et peccator” och den innebär ingen absolut motsägelse eftersom den är kristologiskt grundad.17 17

Aidan Nichols skriver angående Hans Urs von Balthasar och hans dialog med Luther: All this talk of dialectic and the contradiction of the Cross may alert us to the fact that Balthasar is about to engage with Luther, Lutheranism and Lutheran theology at large for which these themes are all pervasive. Finding, as he thinks, a better answer than Luther´s to the question Luther raised will be, actually, his last task in the Christological volume of the logic… The simultaneity of being just and sinful, as Luther sees it, is made possible by Christ´s work of reconciliation on the Cross whereby in an exchange which, as Luther presents it, sounds like the patristic admirable commercium of divinity and humanity in Christ, combines two formally presented contradictions: God´s eternal decision to justify sinners (thus the Justus) and his exposing of Christ to wrath (thus the definitve situation of the unredeemed sinner´ the peccator). The refusal of any mediatory passage (vermittlende Übergang) between these two identities of the Redeemer (who is not only Saviour but also object of wrath), the insistence (therefore) on his uniting of contradictory extremes, this removes Luther from the patristic tradition to which his language would otherwise align him. Not always consistently (thank goodness!), Luther suppresses all the motifs which could soften this contradiction – the single hypostasis of the Lord, his humanity as the image of God, the ´theandric´working of his divine and human natures, his mission of obedience whose climax comes in the cry of abandonment. And of course this reflects on Luther´s concept of God: the deity has for him, it would appear, two faces, one loving, the other dreadful. And this is in turn reflected in the form he gives to the idea of double predestination – to heaven, to hell. On the one hand, Balthasar is utterly hostile to Luther´s project. He even goes so far as to remark in a footnote that an ecumenical dialogue with the original Luther is impossible. On the other hand, he has already admitted that dialectic – some version of contradictoriness – is both verified and overcome on the Cross. It is owing to the latter conviction that he takes seriously the ábyss´ that Luther´s Christology has opened. For the same reason, he seeks a way to close this gaping hole. In both respects Adrienne von Speyr´s Kreuz und Hölle comes to his aid. Take Luther´s comments; apply them not to the Cross but to the Descent into Hell; remove the incubus of Luther´s refusal of all ´mediating passageánd one has – compatibly now with the staurology of the Tradition, not to mention its soteriology and doctrine of God – the von Speyrian/Balthasarian theology of Holy Saturday. The dead Christ, the sin-‐bearer, passes through the ´second chaos´ of Hell, passes through it as one has ńot the least to do with the father as good Creator´-‐ and yet just this dread journey, objectively seen, is his Easter victory. Here if you will are Luther-‐type contradictions on every side. The Son goes towards Paradise with the good thief, and towards the pit with the bad. In this deadness he is no longer the active Word, yet just this silence is the most eloquent expression of the Father he has ever produced. But because it is the loving obedience of the Son to the Father´s initiating love – love of the Son and of the world made through the Son and now to be his crown – that sends him on this journey, here is no mere contradiction. In all these contradictions he is perfectly identical with himself – and in this way he overcomes them from within. Or to put

För att undvika den ”lutherska” motsägelsen måste en närmast dikotomistisk distinktion råda mellan å ena sidan relationen till Guds Ord såsom lag, vilken bara kan döma syndaren och å andra sidan relationen till Guds Ord som evangelium som genom sin nåd och förlåtelse frälser syndare. Med tanke på vår relation till lagen är vi och förblir vi syndare. Med tanke på vår relation till evangeliet är vi rättfärdiggjorda och därmed rättfärdiga. Denna andra relation dominerar genom att Kristus låter oss bli involverade i en process av kontinuerlig förnyelse och att vi därmed förtröstar på Hans löfte att vi är evigt frälsta. Därför betonar Luther den kristnes (rättfärdiggjordes) frihet så starkt. Den frihet som innebär att vara accepterad av Gud av nåd allena och genom Tron på Kristus allena. Detta är en frihet som bygger på Kristi löften en frihet från lagens anklagelser och en frihet till att tjäna nästan spontant utan att söka förtjänster. Den rättfärdige är skyldig att hålla Guds bud vilket bara kan ske i den Helige Andes kraft. Luther formulerar det i Lilla Katekesens förklaringar till buden: Vi skall frukta och älska Gud, så att vi… Hur svarar ”katoliken” på reformatorn Luthers förståelse av rättfärdiggörelsen? Vid första anblicken kan vi finna att det råder en betydande konvergens mellan den Katolska och lutherska positionen då det gäller förståelsen av det mänskliga behovet av Guds nåd och människans oförmåga att kunna nå frälsningen i egen kraft. Tridentkonciliet lär tydligt att syndaren inte kan rättfärdiggöras varken av lagen eller mänsklig förmåga, men den katolska positionen betonar det mänskliga ansvaret i högre grad än lutheranen. it another way which better befits the theological logic, what is seen from within creation as contradiction is overcome by the logic of the Trinity. Though Balthasar is irenic in suggesting an element of experiential truth in the simul iustus et peccator (one can have fresh joy over the forgiveness of a sin long ago pardoned), the conclusions he draws from Adrienne´s writings are profoundly antithetical to classical Lutheranism: Purgatory; post-‐baptismal concupiscence as the means of a deeper hold on grace; the Christian mystic, with his or her dark nights, as a partial participant (again by grace) in the state of mind and heart of the Lord on the Cross. Nowhere is this robust re-‐affirmation of distinctively Latin Catholic themes more manifest than in his penuktimate words on the Virgin of Calvary whom he sees as opening herself vicariously for sinners´, and her Son forgiving them not least for her sake. A Nichols, Say It is Pentecost, s 122f.

Människan äger ansvar och kapacitet att samverka med Guds nåd. Vidare menar katoliken att Luthers ”forensiska imputation” riskerar att förneka Guds nåds kreativa kraft förmågan att övervinna synden och att verkligen förvandla den rättfärdige. Katolsk tro vill inte bara betona syndernas förlåtelse eller syndarnas förlåtelse utan också syndarens helgelse där den kristustroende syndaren verkligen mottager och förvandlas av den Kristi rättfärdighet som rättfärdiggör syndaren.18 18

”I vår egen tid ville Han visa sin rättfärdighet: att Han är rättfärdig och gör den rättfärdig som tror på Jesus” (Rom 3:26). ”Gott schuf die Werke der Welt in sechs Tagen und ruhte am Sabbat aus. Er ruhte aber von den Werken der Welt, die er unternommen hatte. Die Werke der Gerechtigkeit aber wirkt er immerdar ohne Anfang und er wird sie auch ohne Ende wirken” Hans Urs von Balthasars bok Origenes, Geist und Feuer, s 422. Man skulle kunna säga att den katolska positionen uttrycker att Gud har skapat oss ur intet (ex nihilo) utan vår medverkan, men Gud rättfärdiggör oss inte utan vår medverkan. I KKK 1993-‐1995 läser vi: Rättfärdiggörelsen upprättar ett samarbete mellan Guds nåd och människans frihet. Från människans sida kommer den till uttryck i trons fria samtycke till Guds ord som kallar henne till omvändelse, och i kärlekens samarbete med inflytandet från den helige Ande, som i förväg kommer henne till hjälp och bevarar henne: Gud rör vid människans hjärta genom den helige Andes upplysning. Människan är inte overksam, då hon tar emot denna ingivelse, som hon för övrigt kan avvisa. Icke desto mindre kan hon inte, utan Guds nåd, enbart genom att använda sig av sin fria vilja, uppnå rättfärdighet inför honom. Rättfärdiggörelsen är Guds allra största kärleksgärning. Den uppenbaras i Kristus Jesus och ges genom den helige Ande. Den helige Augustinus anser att rättfärdiggörelsen är ett verk som är större än himlens och jordens skapelse, eftersom himmel och jord skall förgå medan de utvaldas frälsning och rättfärdiggörelse skall bestå. Han anser till och med att syndarnas rättfärdiggörelse innebär något ännu mer än att änglarna skapades rättfärdiga, eftersom den vittnar om större barmhärtighet. Den helige Ande är den inre herren och mästaren. Eftersom rättfärdiggörelsen låter den inre människan födas innebär den också att människan helgas till hela sitt väsen (Rom 6:19,22). Hos Melanchton ser vi i Apologien att han förbinder rättfärdiggörelsen med pånyttfödelsen snarare än helgelsen: ”Rättfärdiggörelsen betecknar både att från att vara orättfärdiga göras rättfärdiga eller pånyttfödas och att förklaras för eller räknas såsom rättfärdiga” (Sv Ky B skr. S 115). En postmodern lutheran som Paul Tillich kan rikta viss kritik mot Melanchton när han framställer det i detta sammanhang: The Lutheran emphasis is upon Justification; the pietistic and methodistic upon Regeneration. A decision between them is dependent partly on the way one defines the terms but partly also on different religious experiences. Regeneration can be defined as actual transformation. If this is done, it is identical with Sanctification and must definitely be put in the second place. The meaning of the atoning act of God is that man´s salvation is not dependent on the state of his development. But Regeneration can also be defined as in this system, namely, as participation in the New Being, in its objective power, however fragmentary this may be. If defined in this way, Regeneration precedes Justification; for Justification presupposes faith, the state of being grasped by the divine presence. Faith, justifying faith, is not a human act, although it happens in man; faith is the work of the divine Spirit, the power which creates the New Being, in the Christ, in individuals, in the church. It was a pitfall in Protestant theology when Melanchton placed the reception of the divine Spirit after the act of faith. In this moment faith became an intellectual work of man, made possible without participation in the New Being. For these reasons one should put Regeneration, defined in the sense of participation in the New Being, before Justification (Tillich ST vol 2 s 177f). Hos Luther är tron helige Andes verk såsom förklaringen till tredje artikeln vittnar om. Här skulle vi kunna finna en konvergens med den katolska uppfattningen som förbinder rättfärdiggörelsen med helgelsen, och Tillich skriver: As a divine act, Regeneration and Justification are one. Both describe the reunion of what is estranged. Regeneration as the actual reunion, Justification as the paradoxical character of this reunion, both as accepting the unacceptable. Sanctification is distinguished from both of them as a process is distinguished from the event in which it is initiated (ST vol 2 179).

Luther och reformatorerna uppfattade läran om syndarens rättfärdiggörelse som den främsta artikeln varpå allt grundar sig i den kristna läran.19 Därför är det angeläget att vara överens på denna punkt. Den katolsk-‐lutherska dialogen har därför burit frukt i (Joint Declaration on the Doctrine of Justification). Gemensamt bekänner Katoliker och Lutheraner att vi ”av nåden allena i tro på Kristi frälsande verk och inte på grund av någon mänsklig förtjänst är accepterade av Gud och mottar den helige Ande som förnyar våra hjärtan genom att utrusta oss och kalla oss till goda gärningar” (JDDJ 15). Utsagan ”genom tron allena” är vidare förklarad på detta sätt: ”Rättfärdiggörelsens budskap… talar om för oss att som syndare är vårt nya liv allena beroende på den förlåtande och förnyande nåd som Gud skänker oss som en gåva och som vi mottar i tro och aldrig kan uppfatta som en förtjänst” (JDDJ 17). Det är inom denna ram som den mänskliga friheten i sin begränsning och frihet kan identifieras. Utsagan ”av nåd allena” med tanke på en människas väg till frälsning är interpreterad på detta sätt: ”Vi bekänner gemensamt att alla personer är fullständigt beroende Guds frälsande nåden för sin frälsning. Den frihet de äger i relation till personer och annat i skapelsen är ingen frihet i relation till frälsningen.” (JDDJ 19). Lutheraner betonar att människor endast kan motta rättfärdighet för att exkludera varje möjlighet för människan att medverka till sin egen 19

”Denna artikel om trons rättfärdighet är (såsom det heter i Apologien) ”den förnämsta i hela kristna läran”, ”utan vilken ängslande samveten icke kunna vinna varaktig tröst eller rätt lära känna Kristi nåds rikedom”. På samma sätt skriver doktor Luther: ”Om denna artikel förblir oförvanskad, så förblir också Kristi Kyrka ren och härligt endräktig och utan allt sektväsen. Men där den icke förblir oförvanskad, där är det icke möjligt att avvärja villfarelse och sektanda”, Tom.5. Ien. pag. 159. Och i synnerhet om denna artikel säger Paulus, att ”litet surdeg syrar hela degen”. Därför framhåller han i denna artikel med sådant nit och allvar particulas exclusivas (dvs. uttryck, varigenom människans gärningar uteslutas, nämligen utan lag, utan gärningar, av nåd för att därmed visa, huru högeligen nödvändigt det är att i denna artikel icke blott framställa den rena läran, utan även avskilja, avvisa och förkasta antithesis, dvs. den mot sanningen stridande läran. (Konkordieformeln, ur sv Ky b skrf. S 578f). Melanchton skriver också i Apologien att ”Och likväl är läran om boten den kristna trons huvudartikel” (Sv ky b skr. S 275).

rättfärdiggörelse, men det innebär inte att människan skulle vara exkluderad att fullt vara involverad personligen genom tron som är ett verk av Guds Ord. (JDDJ 21). När katoliker talar om nådens förberedelse i termer av ”medverkan” menar de ett personligt samtycke vilken i sig är en effekt av nåden och inte ett verk som uppstår från mänsklig förmåga. På det sättet görs inte det allmänna uttrycket om intet att syndare skulle vara oförmögna att vända sig till Gud för att söka räddning, att förtjäna sin rättfärdighet inför Gud eller att uppnå frälsning av sin egen förmåga. Rättfärdiggörelsen äger rum enbart av Guds nåd. (JDDJ 19). Eftersom tron är förstådd inte bara i termer av en affirmativ kunskap utan också hjärtats förtröstan på Guds Ord och Löfte kan både Katoliker och lutheraner säga: ”Rättfärdiggörelsen äger rum av nåd allena” (JD 15 16) ”genom tron allena är människan rättfärdiggjord oberoende av laggärningar” (Rom 3.28). Vad som tidigare var åtskilt och var för sig applicerat på katoliker och lutheraner kan nu uppfattas i följande organiska koherens: ”När människor kommer till tro och får del i Kristus blir de inte längre av Gud imputativt syndare utan genom den helige Ande verkar i dem en aktiv kärlek. Dessa två aspekter av Guds nådefulla handlande får inte separeras” (JDDJ 22). Det är av största vikt att Katoliker och lutheraner har en gemensam syn på hur koherensen av tron och gärningarna skall betraktas: Troende sätter sin förtröstan på Guds nådefulla löften genom den rättfärdiggörande tron, vilken inkluderar hopp och kärlek. En sådan tro är aktiv i kärlek och därför kan inte och skall inte det kristna livet vara utan goda gärningar (JDDJ 25). Den kreativa kraft som katoliker attributerar till den rättfärdiggörande nåden skall därför inte uppfattas som en kvalité utan relation till Gud eller en mänsklig

besittning som man skulle kunna åberopa inför Gud (JDDJ 27). Det är snarare så att det i denna nya relation till Gud är den rättfärdiggjorde transformerad och gjord till Guds barn som lever i en ny gemenskap med Kristus. ”Denna nya personliga relation till Gud är grundad totalt på Guds nåd och förblir konstant beroende av den nådefulle Gudens skapande och frälsande verk. (JDDJ 27). Tillsammans bekänner Katoliker och lutheraner: ”Vi bekänner att Guds bud bibehåller sin giltighet för den rättfärdige” (JDDJ 31). Jesus själv så väl som de apostoliska skrifterna förmanar kristna att frambringa kärlekens gärningar vilka är en frukt av rättfärdiggörelsen (JDDJ 37). För att inte budens bindande anspråk skall missförstås sägs det: ”När Katoliker betonar att den rättfärdige är bunden att leva efter Guds bud (lagens tredje bruk enligt reformatorisk uppfattning) förnekas därmed inte att Gud genom Jesus Kristus har nådefullt lovat sina barn det eviga livets nåd” (JDDJ 33). I förhållande till Lutheranerna vill Katolikerna i högre grad betona det personliga ansvaret utan att fördenskull frånta nådegärningarnas karaktär att vara gåvor från Gud och inte heller förneka att rättfärdiggörelsen alltid förblir en oförtjänt nådegåva från Gud (JDDJ 38). Med hänvisning till aposteln Paulus att Gud verkar i vår vilja och gärning (Fil 2:12ff) finner vi den samsyn mellan Katoliker och Lutheraner som säger att när den helige Ande har initierat sitt verk av pånyttfödelse och förnyelse i oss och genom Ordet och de heliga Sakramenten är det säkert att vi kan och måste samverka genom den helige Andes kraft.20 20

Precis som den Katolska Katekesen (KKK 27) menar också Luther att människan har kapacitet för Gud. I Konkordieformeln läser vi: Detta kallar doktor Luther capacitas, som han förklarar så: Quando patres liberum arbitrium defendunt, capacitatem libertatis eius praedicant, quod scilicet verti potest ad bonum per gratiam Dei et fieri revera liberum, ad quod creatum est.” Det betyder: Då fäderna försvara den fria viljan hos människan, tala de därom så, att hon är mäktig friheten på det sättet, att hon genom Guds nåd kan bliva

Med Rom 6:12 och 2 Kor 5:17 säger både Katoliker och Lutheraner att det hos Kristna eller ”i Kristna” inte synden får råda. Samtidigt talar Katoliker och Lutheraner med 1 Joh 1:8-‐10 att Kristna inte är utan synd. I människan finns en motsägelse mot Gud som sätter henne i en livslång kamp mot synden och att det är just denna kamp som är den rättfärdiges goda Trons kamp. För Katoliker betraktas synden mer i karaktär av en akt medan Lutheranerna betonar människans brist genom att inte ge sig helt åt Gud och kallar detta för synd. Men både Katoliker och Lutheraner betonar att människans motsägelse och tendens till motsägelse mot Gud inte skiljer den rättfärdige (på rättfärdiggörelsens väg) från Gud. Under förutsättningarna av sitt eget teologiska system och efter att ha studerat Luthers skrifter drog kardinal Cajetan slutsatsen att Luthers uppfattning om tron implicerade ett etablerande av en ny kyrka. Striden mellan Luther och Cajetan byggde på ett ömsesidigt missförstånd. Idag kan vi säga att Katoliker delar reformatorernas angelägenhet att enbart grunda tron på den objektiva verklighet som är Kristi löfte och att grunda sig på Kristi förlåtande ord (jfr Mt 16:19; 18:18) (JDDJ 36). I ljuset av denna konsensus mellan katoliker och lutheraner är de återstående skillnaderna med avseende på språk och uttryck angående förståelsen av rättfärdiggörelsen acceptabla. Eukaristin.

För Lutheraner såväl som för Katoliker är Herrens måltid en dyrbar gåva i vilken kristna finner näring och tröst och där Kyrkan förnyas och uppbygges. Strider angående altarets sakrament är därför smärtsamma. Luther förstod altarets sakrament i termer av ”testament” som någon ger efter sin död. Till en början betraktade Luther Jesu testament omvänd till det goda och bliva verkligen fri, vartill hon från början är skapad. To. 1, pag. 236. På liknande sätt har även Augustinus skrivit i Contra Julianum lib. 2. (Sv Ky B skr. S 563f.)

som ett löfte av nåd och förlåtelse, men i debatten med Zwingli betonade Luther att Kristus ger sig själv (sin kropp och blod) i detta sakrament. Det är inte tron som gör Kristus närvarande utan det är Kristus som ger sig själv till kommunikanterna oberoende av deras tro. Luther trodde bergfast på realpresensen, men hur brödet blir till Jesu kropp och vinet till blod var för honom en öppen fråga. Det fjärde Laterankonciliet (1215) använde verbet transubstantiare, vilket implicerar en distinktion mellan substans och accidens. Luther såg detta som en möjlig förklaring, men han ville inte betrakta den som bindande för alla kristna. I vilket fall som helst betonade Luther starkt realpresensen. Luther ville hellre än transubstantiation tala om att Kristi kropp och blod är ”i, med och under” gestalterna av bröd och vin.21 Luther talar om (communicatio idiomatum) där det sker ett utbyte mellan Kristi kropp och blod samt bröd och vin. Detta innebär en sakramental förening som är analog med Jesu gudomliga och mänskliga natur. Luther själv talade om denna förening i analogi med järn som värms upp av eld.

”Att vi jämte Kristi och den helige Paulus ord (brödet i nattvarden ”är Kristi lekamen” eller ”delaktighet av Kristi kropp”) även använda uttrycken: ”under brödet”, ”med brödet”, ”i brödet”, det sker för att härigenom avvisa den påvliga transsubstantiationen och framhålla den sakramentala föreningen av brödets oförvandlade väsen och Kristi lekamen. På samma sätt upprepas och förklaras utsagan: ”verbum caro factum est, Ordet vart kött” med liknartade uttryck: Ordet tog sin boning bland oss eller Gud var med honom eller Gud var i Kristus m. fl dylika vilket allt betyder, att det gudomliga väsendet icke förvandlats till mänsklig natur, utan att de båda oförvandlade naturerna äro personligen förenade i Kristi person… Dock är denna förening av Kristi lekamen och blod med bröd och vin icke en personlig förening såsom föreningen av de båda naturerna i Kristi person, utan den är, såsom doktor Luther och de våra i den flera gånger förut omnämnda förlikningsskriften av år 1536 kalla den, en sakramental förening, unio sacramentalis. Därmed vilja de angiva, att även om de använda uttryckssäten: in pane, sub pane, cum pane dvs. i brödet, under brödet, med brödet, dock taga Kristi ord i egentlig mening såsom de lyda. Och satsen, Kristi testamentes ord: Hoc est corpus meum, detta är min lekamen, förstå de icke såsom figuratam praedicationem, utan såsom inusitatam, dvs. icke såsom ett bildligt, utan såsom ett ovanligt uttryckssätt, såsom Justinus säger: Detta mottaga vi icke såsom vanligt bröd och vanlig dryck, utan liksom Jesus Kristus, vår Frälsare, genom Guds ord blivit kött och för vår salighets skull antagit kött och blod, så tro vi, att den genom ordet och bönen av honom välsignade spisen är Herrens Jesu Kristi kött och blod” (SV Ky B skr. s 615f). Detta stämmer med Pange Lingua och S.t Thomas ord: Ordet som blev kött gjorde med sitt Ord brödet till sitt kött och vinet till sitt blod.

En konsekvens av denna förståelse leder till Luthers kritik av att lekmännen inte får motta båda gestalterna. Luther betonade även att detta är en måltid där elementen skall konsumeras och inte bevaras efter celebrationen. Luther huvudkritik mot den katolska läran om eukaristin riktade sig mot mässoffret. Teologin angående eukaristin som en verklig åminnelse (anamnesis), i vilken det unika Kristi offer en gång för alla vilket gör sig närvarande för den troende att ta del i, var inte längre fullständigt uppfattad under senmedeltiden. När mässan celebrerades blev den uppfattad som ett offer utöver Kristi offer. Duns Scotus teori angående multiplikation av mässor såsom en multiplikation av nåden ledde till en mängd privatmässor. Luther betonade därför med stöd av instiftelseorden att Kristus ger sig själv till den som tar emot honom och att detta skall ske i tron. Om offret till Gud betonas skulle det innebära att vi enligt Luther skymmer Kristi offer med våra goda gärningar som vi utför inför Gud. Vi kan inte döpas i någon annans ställe och inte heller delta i mässan för någon annan. Om vi praktiserar detta transformerar vi och skriver ner Guds gåvor till våra goda gärningar enligt Luther. Luther kunde dock se ett sacrificiellt element i mässan genom tackoffret. Mässan är enligt Luther verkligen ett tackoffer ”Todah” (se Hebr 13:15). Ur Melanchtons Apologi läser vi: Detsamma lär oss Hebréerbrevet i kapitel 13:15. Så låtom oss alltid genom honom frambära till Gud ett lovets offer, varvid han såsom förklaring tillägger: en frukt från läppar, som bekänna hans namn. Han bjuder, att vi skola frambära lovoffer, dvs. åkallan, tacksägelse, bekännelse

och dylikt.22 Alltså innebär det sanna mottagandet i tro innebär en aktiv dimension som vi inte kan bortse från. Från katolskt håll innebär Luthers förkastande av bindningen till begreppet transubstantiation, vilket han ändå betraktade som möjligt, ändå en försnävning av realpresensen och den kritiska frågan uppkommer om han verkligen har affirmerat den i sin teologi. Även Tridentinum erkänner att vi aldrig till fullo kan uttrycka med våra ord och begrepp med avseende på Kristi realpresens och åtskilja konversionen och konsekrationen av elementen från den tekniska förklaringen av vad som sker. Dock är transubstantiationen en tillräcklig och adekvat förklaring av vad som äger rum enligt katolsk uppfattning och att den utöver det är den bästa garantin för att upprätthålla läran om Kristi realpresens. Transformationen av elementen ger uttryck åt Guds kreativa kraft som frambringar den nya skapelsen mitt i den gamla. Tridentinkonciliet försvarade läran om sakramental tillbedjan, men betonar också att Eukaristin är primärt till för att firas och Kristus instiftade den till att kommuniceras och konsumeras. Som ett resultat av förlusten av det integrativa begreppet (anamnesis) stod katolikerna inför svårigheten av att uttrycka den sacrificiella karaktären av Eukaristin. Hängivna den stora Traditionen som går tillbaka till fäderna vill inte katoliker förkasta identifikationen av Eukaristin med ett verkligt offer och att förbinda detta med Kristi 22

I detta genuint bibliska offerbegrepp finns möjlighet till samtal mellan Katoliker och Lutheraner. ”Der Disput um den Opferbegriff, der seit mehr als vier Jahrhunderten die Christenheit trennt, rückt hier in eine ganz neue Beleuchtung. Für das ökumenische Gespräch zwischen Katholiken und Protestanten müsste sich von hier aus eine neue Tür auftun, weil ein genuin neutestamentlicher Begriff von Opfer sichtbar wird, in dem einerseits das katholische Erbe voll gewahrt, ja in einer neuen Tiefe begriffen werden kann, anderseits aber auch die zentralen Intentionen Luthers aufgenommen werden können.diese Synthese ist möglich, weil die innere Einheit der Testamente geschaut ist, die in der neuzeitlichen Theologie immer mehr aus dem Blickfeld geraten war, während doch das Neue Testament selbst nur das in Christus möglich gewordene volle Verstehen des Alten Testaments sein wollte: das ganze Alte Testament ist eine Bewegung des Überschritts auf ihn hin, wartende Gebärde auf den, in dem alle seine Vollgestaltannahm, neuer Bund wurde” J Ratzinger, Gesammelte Schriften vol 11 Theologie der Liturgie, s 380f.

enda och unika offer. Förnyelsen av sakramental och liturgisk teologi genom Vaticanum II har därmed inneburit en revitalisering av begreppet (anamnesis). Både Katoliker och Lutheraner har i denna förnyelse av anamnesis inneburit en ökad samsyn. För katolikerna har det inneburit en återupptäckt av att på ett mer utökat sätt uttrycka Jesu realpresens och Lutheranerna har lärt sig att genom denna förnyade medvetenhet behandla de konsekrerade elementen med större respekt. Frågan om Jesu Kristi realpresens är ingen anledning till konflikt eftersom både Katoliker och Lutheraner tror på den. Lutheraner affirmerar den Katolska traditionen som talar om att de konsekrerade elementen inte förblir bröd utan genom Guds Ord blir Jesu kropp och blod. Eukaristin är för både Katoliker och Lutheraner inte bara en åminnelse eller symbolisk måltid. I Eukaristin är Jesus Kristus, Sann Gud och sann människa helt och totalt närvarande med sin kropp och sitt blod under tecknen av bröd och vin. Katoliker och Lutheraner förstår att den upphöjde Herren är närvarande i Eukaristin med den kropp han ger med sin gudomlighet och mänsklighet genom sitt löftesord med bröd och vin i den helige Andes kraft att mottas i församlingen. Katoliker och Lutheraner bekänner gemensamt att Jesu Kristi eukaristiska närvaro är riktad mot den troende receptionen, men inte beroende av den även om den är starkt förbunden med den. Den troende receptionen sker både i tillbedjan av sakramentet och genom att konsumeras i måltiden. Katoliker och Lutheraner bekänner gemensamt att Jesus Kristus är närvarande som den Korsfäste som dog för våra synder och uppstod för vår rättfärdiggörelse (Rom 3:25). Detta är ett offer en gång för alla

och för hela världens synder. Detta offer kan aldrig fortsättas, repeteras, ersättas eller kompletteras. Snarare skall detta offer närvarandegöras i församlingens mitt. Dock råder det olika tolkningar mellan Katoliker och Lutheraner angående detta närvarandegörande. Dock har begreppet anamnesis kommit till hjälp för att lösa relationen mellan detta Jesu Kristi offer en gång för alla och Herrens måltid. Genom en tillbedjande åminnelse av Guds frälsningsgärningar blir dessa närvarande i den Helige Andes kraft och de som firar gudstjänsten kommer i gemenskap med alla som tidigare firat ”med alla Dina trogna och hela den himmelska härskaran”. Detta är innebörden i Jesu ord: Gör detta till min åminnelse. Det avgörande är att övervinna separationen mellan sacrificium (Jesu Kristi offer) och sacramentum (sakramentet). När Jesus är närvarande i Eukaristin, då är också hans liv, lidande, död, uppståndelse och himmelsfärd och närvarande förbön inför Fadern också närvarande i allt vårt firande av Eukaristin. Det enda och allt avgörande Jesu Kristi offer är närvarande i Eukaristin. Den liturgiska formen måste därför exkludera varje antydan som skulle peka i den riktningen att Jesu offer repeteras eller kompletteras osv. Om nu förståelsen av Eukaristin som en verklig åminnelse tas på allvar blir de återstående differenser mellan Katoliker och Lutheraner tolerabla. Katoliker och Lutheraner är överens om att celebrationen av Eukaristin skall göras i enlighet med Kristi instiftelse av en ämbetsbärare. Dock förstår Katoliker och Lutheraner Ämbetet eller tjänsten på olika sätt. Tjänsten (Ämbetet).

Luther förstod relationen mellan den troende och Kristus som ett ”saligt byte” (Fröhliche Wechsel, jfr. Nietzsches ”Fröhliche Wissenschaft”) i vilken den troende kristne genom dopet får del av Jesu Kristi saliga verk vilket däri inkluderar hans prästämbete. Detta kallas också för det allmänna prästadömet (1 Petr 2:9). Dock menar inte Luther att alla därmed skulle vara ”präster” med avseende på

ämbetet. Luthers teologi var dock i motsägelse till den medeltida som delade upp de kristna i två kategorier ”kleresiet” och ”lekmän”. Med sin lära om det allmänna prästadömet ville Luther ta bort grunden för detta medeltida synsätt som denna uppdelning av präst och lekman innebär. Luther såg på det särskilda ämbetet som en tjänst för det allmänna (de döptas prästämbete). I den lutherska gemenskapen har det dock i spåren av detta under mer än 150 år pågått en debatt angående ämbetet antingen skulle vara en gudomlig institution eller bara en mänsklig delegation. Detta är det typiska protestantiska ”antingen eller”. Luther själv talar dock tydligt om att ämbetet är instiftat av Gud som har uppgiften att förkunna Ordet och förvalta sakramenten. Och Luther ser denna Ordets och sakramentens tjänst grundad i Kristi lidande och död från Hans sår flödar sakramenten (se 1 Petr 1:18f).23 Ingen kan, enligt Luther, själv etablera sig i ämbetet utan det sker genom kallelse (yttre och inre). Ordinationen till ämbetet gäller även för Luther inte bara en viss församling utan hela Kyrkan. Ordinationen utförs med bön och handpåläggning. Det är Gud själv som är aktiv och verkar i ordinationen. Luther själv hade en mer strikt definition på sakrament (dop, bot eukaristi) än den vanliga under medeltiden, men Melanchton, själv lekman, skriver i Apologin: Men om man vill fatta prästvigningen såsom gällande predikoämbetet, så hava vi intet emot att kalla prästvigningen ett sakrament. Ty predikoämbetet är förordnat av Gud och har härliga löften, tex. Ordet i Rom 1:16 Evangeliet är en Gud kraft till frälsning för var och en som tror. Likaså Jes 55: Ordet, som utgår ur min mun, skall icke vända tillbaka till mig fåfängt, utan skall verka, vad jag velat 23

CA 5 är mycket tydlig på denna punkt. ”För att vi skall få denna tro, har evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete inrättats… ”Das Erstaunlichste in unserem Artikel bleibt das Wort ”institutum est” (Gott hat eingesetzt). Dieser Formel eignet ein sehr starkes Mass von Bestimmtheit. Asmussen, Warum noch Lutherische Kirche, s 90. Då det gäller CA och att vi I denna bekännelseskrift skulle sakna något har vi de sista orden vilka inte lämnar något utrymme för något som inte skulle vara I enlighet med Skriften: Om I denna bekännelse något saknas, äro vi beredda att, om Gud vill, lämna utförligare upplysning enligt de heliga skrifterna. Sv Ky B skr. s 89f. Att Ordets och Sakramentens förvaltande ämbete skulle i sig vara sakramentalt grundat är inget som Lutheraner bestrider (se Apologin art 14).

osv. Om prästvigningen förstås på detta sätt, så hava vi icke heller något emot att kalla handpåläggningen ett sakrament. Ty kyrkan har i uppdrag av Gud att förordna tjänare, vilket bör vara oss synnerligen tacknämligt, emedan vi veta, att Gud gillar detta ämbete och är närvarande däri. (Sv Ky B skr. s 222f)24. När medeltidens biskopar vägrade vigning för dem som var sympatiskt inställda till Reformationen blev det nödtvunget med presbyterialvigningar.25 Reformatorerna pressades att välja mellan att vänta på någon biskop eller att vara trogna det som de förstod vara evangeliets sanning. Med stöd av Petrus Lombardus och Hieronymos genomförde de därför presbyterialvigningar. Luther betonade därmed att det bara finns en tjänst eller ett ämbete som offentligen förkunnar Ordet och förvaltar sakramenten. Detta innebar dock inget förakt eller förkastande av biskopsämbetet från reformatorernas sida utan man ansåg biskopsämbetet som nödvändigt. Melanchton kan hävda: Om det inte fanns några biskopar skulle vi behöva uppfinna dem. Från Katolskt håll kan man erkänna att det allmänna prästadömet inte tillräckligt betonats under senmedeltiden. Först med Vaticanum 24

I sin bok ”Principles of Catholic Theology” finner vi att Ratzinger summerar och konstaterar att medeltidens kyrka och dess ämbetssyn var fokuserad på överförandet av sakramental makt medan Pius XII återvände till den pneumatologiskt orienterade formen från den tidiga kyrkan. Det sakramentala tecknet är handpåläggningen och konsekrationen innebär den förtröstansfulla bönen som sker i Jesu Kristi Kyrka. Detta är i stark kontrast till den mer sekulära och antropocentriska karaktär som präglar den medeltida riten. Med Pius XII har det därmed kommit att innebära en sakramental betoning vilken ger uttryckåt det faktum att Kyrkan inte tilldelar den sakramentala kraften av hennes egen rätt, vilket sekulära instanser gör i form av rättssubjekt. Den sakramentla kraften kommer från den Helige Ande genom vilkens gåvor Kyrkan ständigt lever. Kyrkan måste vara ständigt på knä och bedja Anden att rusta människor till tjänst i det heliga ämbetet. Det är i denna mening ämbetet tilldelas Kyrkan av den helige Ande. Därför är ämbetet ett sakrament och inte bara en profan tjänst. Bön och handpåläggning är därför ett betydelsefullt uttryck för vad Kyrkan menar med sakrament. Detta blir också starkare och tydligare när vi inser att Kyrkan i sin bön går in i den apostoliska formen och successionen dvs. Traditionen. Detta konstituerar sakramentet i enlighet med Jesu Kristi instiftelse. Det handlar alltså inte om vad Kyrkan har beslutat för sig själv utan om vad Hon tagit emot från Herren Jesus Kristus i den Helige Ande. (se J Ratzinger, Principles of Catholic Theology, s 241f) 25 Artikel 28 i CA är skriven utifrån denna vägran av biskoparna. När missionsprovinsen vigde sin förste biskop 2005 kunde man säkerligen identifiera sig med de reformatoriska under medeltiden. Precis som Cajetan definerade Luther ville dåvarande äb definiera missionsprovinsen som en annan kyrka. Ändå var denna vigning inte en presbyterialvigning.

II presenterades en teologisk reflexion angående Guds folk. I katolsk teologi möter vi uppfattningen om de döptas prästadöme och de ordinerade som är satta att representera Kristus i Kyrkans namn. I Katolsk teologi ser man också biskopen som ett enhetens tecken. Att bara, som Luther gjorde, betona det allmänna prästadömet innebär att bortse från den av Gud givna hierarkiska strukturen som vi möter i Kyrkan. I den Katolsk-‐Lutherska dialogen har man identifierat många likheter och konvergenser, men också differenser. En av de tydligaste differenserna torde vara ordination av kvinnor till det särskilda prästämbetet i lutherska gemenskaper. Även om Luther själv motsatte sig ordination av kvinnor har detta ändå med kraftigt sekulärt stöd blivit en ”luthersk” praxis med stöd just i den lutherska betoningen av det allmänna prästadömet där man stöder sig på Gal 3:28 ”nu är ingen man eller kvinna”. Katoliker och Lutheraner är överens om att alla döpta troende i Kristus delar Jesu Kristi prästämbete och är kallade att förkunna Hans mäktiga gärningar som för oss ut ur mörkret till Hans ljus (1 Petr 2:9). Det råder även en överenstämmelse när det gäller ämbetets gudomliga ursprung när Katoliker och Lutheraner tillsammans bekänner att Gud har instiftat ämbetet och att det är nödvändigt för Kyrkan eftersom Ordets förkunnelse och sakramentens förvaltning är nödvändigt för att tron på Jesus Kristus skall uppstå och bevaras och så bygga upp Kristi kropp. Både Katoliker och Lutheraner menar att det är en fundamental plikt för ordinerade ämbetsbärare att förkunna Guds Ord och förvalta sakramenten med Jesu Kristi evangelium vilken Treenig Gud givit sin Kyrka att bära fram i hela världen. Varje ämbete och bärare skall bedömas utifrån denna befallning.

Med avseende på Kyrkans apostolicitet möter vi en samsyn mellan Katoliker och Lutheraner när vi ser den trefaldiga tjänsten (förkunnelse, liturgi och ledning). Biskoparna har ansvar för tillsynen och läran och prästerna är subordinerade i förhållande till biskoparna och i gemenskap med dem. Här är det värt att påminna om Melanchtons särskilda yttrande i Schmalkaldiska artiklarna: Jag Philip Melanchton anser likaledes förestående artiklar vara rätta och kristliga, men med avseende på påven anser jag, att om han vill tillåta evangeliet, även vi kunde tillerkänna honom den överhöghet över biskoparna, som han har på grund av mänsklig rätt, för att vi skola bevara friden och endräkten med de kristna, som ny lyda under honom och i framtiden komma att göra det (Sv Ky B skr. s 337). Med avseende på ordinationen råder överensstämmelse mellan Katoliker och lutheraner där kristna är kallade och med bön om den Helige Ande och handpåläggning blir rustade att utföra Ordets tjänst och sakramentens förvaltande. Både Katoliker och Lutheraner är överens om att Kyrkan är Apostolisk med avseende på troheten till de apostoliska evangelierna och att detta har prioritet i samspelet mellan tradition, succession och gemenskap. Både Katoliker och Lutheraner är överens om att den gudstjänstfirande församlingen står i en essentiell relation till den universella Kyrkan i tid och rum.

Skrift och Tradition.

Luthers 95 teser blev till slut en fråga om auktoritet och då hur Skrift och Tradition förhåller sig till varandra. Luther betraktade Skriften som (Primum Principium) på vilken alla teologiska utsagor direkt eller indirekt måste grundas. Som professor, förkunnare, själavårdare

samt samtals och dialogpartner utövade han teologi som en konsistent och komplex interpretation av Skriften. Luther var kort och gott skriftteolog såsom kyrkofäderna var skriftteologer. Han betraktade Skriften som den ”matris” i vilken Gud föder oss, upprätthåller oss och förnyar oss. Det rätta sättet att studera teologi enligt Luther är då i följande tre steg: oratio, meditatio och tentatio. Vi skall vara hemma i Skriften (2 Tim 3:15) inför Gud och i bön om den helige Ande. Skriften skall förstås i den Ande vari den är skriven. Det är Skriften som skall transformera oss och inte tvärtom vi som skall ”böja” skriften efter våra redan färdiga och slutna ideologier. Det är egentligen vi som interpreteras av Skriften när vi bedriver denna trogna interpretation i den helige Ande precis som ”skådebrödet” ser på oss och ”ikonen” betraktar oss. Skriften är det främsta skriftliga vittnet till Guds uppenbarelse.26 Och därför måste teologen noggrannt följa den väg (dvs. Kristus) på vilken Guds uppenbarelse är uttyckt i de bibliska böckerna (modus loquendi scripturae). Skriftens många röster från fäderna och profeterna är integrerade till ett helt genom deras referens till Kristus (cf. Hebr. 1:1ff). Kristus och Skriften hör ihop (jfr. Odebergs bok Kristus och Skriften). ”Was Christum treibt” är därför ett kanonkriterium för Luther och som han hämtar från Skriften själv. Luther själv använde begreppet ”Sola Scriptura” väldigt sällan och han använde det definitivt inte såsom det har använts av senare tiders mer eller 26

Den Heliga Skrift skall därför inte identifieras som uppenbarelse. Ratzinger skriver angående denna identifikation följande: Such an identification would have been unthinkable in the language of the High Middle Ages. Here, “revelation” is always a concept denoting an act. The word refers to the act in which God shows himself, not to the objectified result of this act. And because this is so, the receiving subject is always also a part of the concept of revelation. Where there is no one to perceive revelation, no re-‐vel-‐ation has occurred, because no veil has been removed. By definition, revelation requires a someone who apprehends it. These insights, gained through my reading of Bonaventure, were later on very important for me at the time of the conciliar discussion on revelation, Scripture and tradition. Because, if Bonaventure is right, then revelation precedes Scripture and becomes deposited in Scripture but is not simply identical with it. This in turn means that revelation is always something greater than what is merely written down. And this again means that there can be no such thing as pure sola scriptura because an essential element of Scripture is the Church as understanding subject, and with this the fundamental sense of tradition is already given. J Ratzinger, Memoirs 1927-‐1977 s 108f.

mindre sekulariserade protestanter genom kyrkohistorien. Luther läste och tolkade Skriften alltid i den Trons kontext som är den tidiga Kyrkans kristologiska och trinitariska bekännelse. Hans interpretationer sker med tydlig referens till kyrkofäderna och då i synnerhet Augustinus. Luther klädde inte av Skriften de kläder som är den stora och gemensamma Trons Tradition. De ”traditioner” som Luther kritiserade var de mänskligt egentillverkade traditionerna som inte låter Skriften vara sin egen uttolkare utan låter skriftfrämmande principer styra interpretationerna. Med Vaticanum II blev den heliga Skrifts roll starkare betonad i Romersk katolsk kontext. Med detta har en ny ekumenisk förståelse av den heliga Skrifts roll och betydelse blivit möjlig. I denna dialog har katoliker betonat tillsammans med det som reformatorerna betonade såsom effekten av den bibliska textens förmåga tack vare den helige Ande att forma tankar och hjärtan (2 Tim 3:17). En frukt av dialogen för luthersk teologi är insikten att Skriften inte bara verkar på individer utan Kyrkan som helhet. Det råder därför en sådan konsensus mellan Katoliker och Lutheraner att katolikers resp. lutheraners ”särskilda betoningar” av relationen Skrift och Tradition inte behöver leda till någon schism. Från katolskt håll hävdar man inte läroämbetets monopol över interpretationen även om läroämbetet är i tjänst åt den ”yttersta och avgörande interpretationen”. Från evangeliskt håll innebär då på motsvarande sätt att ”den senaste forskningen” eller tidsandan inte får äga monopol över tolkningen utan det är i den totala bekännande tolkningsgemenskapen i rum och tid som den avgörande tolkningen sker och företrädet är.

Evangeliet och Kyrkan.

Ekklesiologin är en utmärkt ”mötesplats” och ämne för en dialog mellan Katoliker och Lutheraner vad gäller Skrift (Evangeliet) och Tradition (Kyrkan). I den lutherska traditionen är Kyrkan ”de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas” (CA 7). Det innebär att det andliga livet är centrerat till den lokala församlingen som är församlad till predikostolen och altaret. Den lokala församlingen är förbunden med den universella katolska Kyrkan just genom sin rena förkunnelse och rätta förvaltning av sakramenten. Till detta är det apostoliska ämbetet inrättat. I Stora Katekesen läser vi dessa Luthers ord: Ty först och främst har han i världen en särskild församling, vilken är den moder, som föder och närer varje kristen genom Guds Ord, vilket den helige Ande uppenbarar och driver och varigenom han upplyser och upptänder människornas hjärtan, att de må fatta och mottaga det, fasthålla och förbliva därvid. (Sv Ky B skr. s 448).27 I Katolsk Tradition möter vi den essentiella ekklesiologin i Lumen Gentium. Rudolf Voderholzer skriver att Kyrkans läroämbete formulerade för första gången en omfattande ekklesiologi just i detta dokument (se Meet Henri de Lubac, s 175). Koncilifäderna förklarade i detta dokument Kyrkans roll inom frälsningshistorien i termer av sakramentalitet. En viktig bakgrund och kanske avgörande impuls till denna ekklesiologiska reflexion torde vi finna hos just Henri de Lubac som skrev sitt berömda arbete ”Corpus Mysticum” redan 1939.28 Redan titeln Lumen gentium visar på konciliets ”kristocentriska natur” eftersom detta ljus refererar till Kristus själv. Det råder en ömsesidig konstitutiv relation mellan Eukaristin och Kyrkan med 27

Luther talar här om Kyrkan i termer av moder. Som Lutheraner torde vi kunna finna konvergenser i exempelvis Henri de Lubacs arbete ”The Motherhood of the Church”. 28

referens till 1 Kor 10:16. Ett ofta förekommande uttryck under koncicliet var ”Kyrkan frambringar Eukaristin som frambringar Kyrkan” vilket även påminner om Irenaeus ord ”Vårt sätt att tänka överenstämmer med Eukaristin vilken i sin tur bekräftar vårt sätt att tänka”. I dialogen mellan Katoliker och Lutheraner har därför en tydlig konsensus uppstått i att Kyrka och Rättfärdiggörelse hör ihop vilket också klart framkommer i dokumentet ”Church and Justification”. Där står det att: Katoliker och Lutheraner bekänner gemensamt att frälsningen ges endast i Kristus av nåd allena och är mottagen i tro. Katoliker och Lutheraner stämmer in i apostolicum och Nicenum och bekänner en, helig, katolsk och apostolisk Kyrka. Både syndarnas rättfärdiggörelse och Kyrkan är fundamentala trosartiklar (Church and Justification, 4). Katoliker och Lutheraner tror på Fadern som i sin barmhärtighet församlar oss i Kyrkan som sitt folk och i Kristus som rättfärdiggör oss och vilkens kropp Kyrkan är och på den helige Ande som helgar och bor i Kyrkan. Katolikers och Lutheraners tro omfattar rättfärdiggörelsen och Kyrkan som ett verk av den Treenige Guden och som rätteligen bara kan erkännas i Tron på Honom (Church and Justification 5). Trots denna konsensus behöver Katoliker och Lutheraner bedriva fortsatta samtal om Relationen mellan den synliga och osynliga Kyrkan Relationen mellan den universella och lokala Kyrkan Kyrkan som sakrament Nödvändigheten av en sakramental ordination i Kyrkans liv Den sakramentala karaktären av den episkopala ordinationen

Dessa fortsatta samtal är mycket angelägna eftersom Katoliker och Lutheraner aldrig har upphört att tillsammans bekänna sig till den Enda, Heliga, Katolska och Apostoliska Kyrkan. Kallade till gemensam åminnelse.

Denna rubrik får mig att omedelbart associera till Ratzingers bok ”Zur Gemeinschaft gerufen: Kirche heute verstehen”. Jag citerar från den engelska översättningen följande ord angående ämbetet inom den Lutherska gemenskapen: In spite of everything, ordination was soon understood as much more than a purely functional decree that could be revoked at any moment but was received as having at least a certain analogy to a sacrament. Its connection with the celebration of the Eucharist quickly reemerged, and it was even seen once more that the Eucharist and preaching are not to be disjointed. In any case, the ideas about the radically profane nature of Christianity and the nonreligious character of faith first originate in a twentieth-‐century constellation; for Luther these theories would still have been thoroughly inconceivable and unacceptable. Accordingly, it was precisely the branch of Protestantism tracing itself back to Luther that also developed a strong cultic tradition, whose deepening in the liturgical spring of the twentieth century made possible fruitful ecumenical encounters. The legitimate questions of the Reformation were duly registered in this movement, but at the same time the eye for the perennial values of catholicity was gradually resharpened. The “catholic” strand of Protestant theology consequently helped most to overcome the unilateral emphases of certain modern interpretations of the Bible. (s 110). Dopet som grund för enhet och gemensam åminnelse.

Kyrkan är Kristi kropp och genom det heliga Dopet blir vi medlemmar i denna Kristi kropp.

Vaticanum II lär att människor som är delaktiga i det heliga Dopet i Faderns, Sonens och den helige Andes namn och tror på Kristus men inte tillhör Romerska Kyrkan ändå är rättfärdiga genom tron i dopet och medlemmar av Kristi kropp med rätt att kallas kristna och accepterade som trons syskon av Romerska Katoliker. (UR 1.3). Det samma säger Lutheraner om Katoliker. Katoliker och Lutheraner är bundna till varandra i Kristi Kropp som medlemmar i enlighet med 1 Kor 12:26. Därför vill inte Lutheraner fira och minnas Reformationen utan gemenskap med Katoliker som är i Dopet. Lutheraner tillhör Kristi kropp och betonar därför att den Lutherska gemenskapen inte har sitt ursprung med Reformationshändelserna för 500 år sedan utan i Pingsten och den apostoliska förkunnelsen. Reformatorerna hade ingen tanke på att grunda nya kyrkor och i enlighet med deras förståelse gjorde de inte det. De ville bara reformera Kyrkan. Förberedelse för åminnelse.

Som medlemmar av en enda Kropp (Jesu Kristi Kyrka) minns Katoliker och Lutheraner tillsammans Reformationshändelserna vilket till slut ledde fram till den ”delade” gemenskapen även om vi fortfarande tillhör Kristus. Detta är en omöjlig möjlighet som är en källa till stort lidande. Eftersom vi är kallade till gemenskap genom att tillhöra en enda kropp kämpar vi Trons goda kamp för Kyrkans fulla katolicitet.29 Denna kamp visar på två sidor: erkännandet av det som är gemensamt samt erkännandet av det som delar och då det som är orsak till delning. 29

En utomordentlig bok som behandlar detta tema är Hans Urs von Balthasars ”In the Fullness of Faith, on the centrality of the distinctively CATHOLIC, Ignatius Press San Fransisco 1988.

När Lutheraner firar åminnelsen av Reformationens begynnelse 2017 innebär det inte ett firande av det som blev en delning. Ingen som är teologiskt ansvarig kan fira det som splittrar kristna från varandra. Trots delningen och splittringen har Katoliker och Lutheraner en delad glädje i evangeliet. Lutheraner är tacksamma för Luther och reformatorernas kristocentriska betoning genom Jesu Kristi evangelium och tron på Honom samt den heliga Treenighetens mysterium där Gud ger sig själv till oss av nåd och som enbart kan mottagas i full förtröstan på Guds löften, den frihet och visshet som evangeliet skänker, i den kärlek som kommer från och uppväcks av tron, och i det hopp i liv och död som tron ger, och i den levande kontakten med den Heliga Skrift, katekeserna samt hymnerna som lyfter fram trons liv. Detta är vad Lutheraner är tacksamma att fira som åminnelse 2017. Dessa är gåvor som Lutheraner inte kan behålla för sig själva utan vill dela med sig till andra kristna. Därför inbjuds alla kristna att fira denna åminnelse. I detta firande upptäcker vi att Katoliker och lutheraner har så mycket gemensamt att vi tillsammans kan vara tacksamma i åminnelsen av Reformationen. Till detta uppmuntrar (UR 1.4). Det finns också utöver tacksamhet många skäl för ånger, klagan och botgöring både för Katoliker och Lutheraner. Denna bot är ett led i strävan mot den enhet vi i Kristi bön är omslutna i. Från Lutherskt perspektiv ser vi hur förföljelser och karikatyrer av teologiska motståndare bidragit till fortsatt splittring, men också hur teologiska idéer har utnyttjats enbart för politiska syften. S:t Johannes Paulus II skrev Encyclican Ut Unum Sint vilken ger oss ett perspektiv bakåt och en väg framåt.

Fem Ekumeniska Imperativ.

På grundval nådesgemenskapens indikativ och de fem ekumeniska imperativ vi möter i texten vill jag avsluta med följande evangelisk/katolska reflexion på grundval av reformatoriska och katolska källor som Reformationens ”fem allena” och den kristocentriska Rosenkransen som ger oss det rätta ”feminina” perspektivet .30 Immaculata Conceptio – Sola Gratia. Mary´s uniqueness lies in the fact that she lives “between paradise and the Fall.” One of the doctrines expressing this is the Immaculate Conception, a doctrine which took centuries (especially from Scotus onward) to grasp fully. Von Balthasar´s presentation of this doctrine could be described as a Catholic version of the Reformers´sola gratia because he writes of it as a gift from the triune God´s treasure-‐house of love. (B Leahy, p 74).31 Nåden allena betyder då i detta avseende att synden inte i något avseende är med. Med avseende på Maria (BVM) möter vi inte ”synd och nåd” utan bara ”nåden allena” (Sola Gratia). Hon är full av nåd (gratia plena) såsom ängeln Gabriel hälsar henne. Den fundamentala och sanna principen för Reformationen var just att frälsningen sker av nåd allena (sola gratia). Även människans eget accepterande av frälsningen är ett verk av Guds nåd. Detta är också genuint katolskt. Av konciliet i Orange lär vi oss att frälsningen 30

1. Katoliker och Lutheraner skall alltid utgå från enhetens perspektiv och inte från delningens med syfte att stärka vad som är gemensamt även om differenserna är lättare att se och erfara. 2.Lutheraner och Katoliker måste låta sig kontinuerligt transformeras i mötet med den andre i det ömsesidiga trons vittnesbörd. 3. Katoliker och Lutheraner skall hänge sig åt att söka den synliga enheten att arbeta tillsammans vad detta betyder i konkret mening och ständigt upprepat sträva mot detta mål. 4.Lutheraner och Katoliker skall gemensamt återupptäcka Jesu Kristi evangelii kraft för vår tid. 5.Katoliker och Lutheraner skall gemensamt vittna om Guds nåd i förkunnelsen och tjänsten för världen. 31 Edward T Oakes skriver i fotnot 7 på sidan 255 i sin bok om Hans Urs von Balthasars teologi, Pattern of Redemption: Although Thomas Aquinas also denied the doctrine of the Immaculate Conception, I think Protestants do not sufficiently realize how much a denial of this doctrine contradicts their own views on the necessity for prevenient grace if one is to give assent to God: far from glorifying the creature at the expense of God´s grace, this doctrine is a witness to the overarching and ever-‐present necessity for grace.

är ett verk av Guds nåd och att trons upphov och människans samtycke till den frälsande nåden är i sig själv ett resultat av nåden.32 Av våra naturliga krafter kan vi varken tänka ut eller välja något gott som leder till vår frälsning. Vi kan bara tänka rätt och välja gott tack vare den helige Andes upplysning och kraft som berör oss. Efter syndafallet är människans naturliga böjelse att göra ont. Människans frihet är starkt skadad samt begränsad och den kan endast repareras av Gud som ger oss sin nåd och förlåtelse. Av konciliet i Orange (529) lär vi att vi är skyldiga att i Guds kraft och nåd predika och tro att människan genom Adams synd fått sin fria och goda vilja så skadad och så svag och böjd att vi med egen förmåga kan tro på Gud eller älska Gud utan att vara berörd och beroende av Guds nåd. Frälsningen kräver att vi erkänner och tror att Gud är med i varje gott verk som vi gör. Gud har initiativet och låter sin nåd flöda. Det är Gud Fadern själv som begynner och inspirerar tron på Honom och kärleken till Honom. Ja Gud själv är den Kärlek varmed vi blir delaktiga i den Treeniges Gemenskap. Ingen kan komma till Jesus om inte Fadern drar och ingen kommer till Fadern utom genom Jesus. Tridentinum upprepar Orange och avvisar varje form av synergism. Även om människan inte frälses ”passivt” betyder det inte att människan medverkar oberoende av Gud till sin frälsning. När människan fritt samverkar är det ett resultat av Guds nåd. Detta är ett stort mysterium som är grundat i Tron och Kyrkan har inte utarbetat någon filosofisk eller teologisk teori om hur det går till. Vi kan bara hänvisa till den sakramentala nåden och den förekommande nåden. Sola gratia är därför katolsk lära i enlighet med aposteln Pauli bönesvar ”Min nåd är dig nog” (2 Kor 12:9). Aei Parthenos – Sola fide. Mary´s bodily virginity expresses her faith, her total, active yes to God. Augustine said of Mary that she conceived in her mind first before conceiving in her body (prius concepit mente quam ventre). Her whole being, from the apex of her spirit to the depths of her unconscious self was a continuous yes to God. Once again, von Balthasar´s writings on Mary´s virginial faith can be considered a 32

Se Denzinger 370-‐397.

Catholic version of the Reformers´sola fide. (B Leahy, p 78). Vad skall vi säga om denna andra hälft av den reformatoriska principen angående frälsningens antropologiska sida nämligen detta anspråk att rättfärdigheten av nåd allena (sola gratia) kommer genom tron allena (sola fide). Med S.t Thomas Aquino sjunger vi: (sola fides sufficit) ”Här sviker våra sinnen och tron ensam förmår ge övertygelse åt hjärtat” Cecilia 149:4. Det reformatoriska huvudskälet för läran om tron allena var just att bekräfta att rättfärdigheten är helt och hållet ett Guds verk och denna lära avvisar varje mänsklig medverkan vid sidan av nåden. Tron är förstådd som människans nådesgivna, nådesinspirerade och nådesfullbordade respons på Guds frälsningsinitiativ i Jesus Kristus. Vad Reformationen sökte bekräfta var just att denna respons är Guds rena gåva till människan som inte bidrar med något för att motta frälsningen. Det är inte så att Gud gör sin del och människan bidrar med sin del även om den skulle vara försvinnande liten. Reformationen insisterar på att Gud gör sin del vilket inkluderar att rusta människan och driva henne till att motta frälsningen i Jesus Kristus. Människans del är att tro (jfr. utsagan som vi möter hos psalmisten: Herren är min del) och tron är också ett Guds verk. Denna reformatoriska hållning är också bekräftad av Tridentinum. Reformationsdebatten rörde den frälsande trons natur inte om tron frälser. S.t Thomas av Aquino följer S.t Augustinus och den patristiska förståelsen av tron och frälsningen som säger att den frälsande tron är den tro som är formad av Kärlek (fides formata). Med stöd hos Paulus förstsår S.t Thomas att ”livet i Kristus kommer an på den tro som får sitt uttryck i Kärlek” Gal 5:6. På detta sätt kan den Katolskt troende tala om rättfärdiggörelsen av nåd allena (sola gratia) genom tron allena (sola fide).33 Hans Urs von Balthasar skulle 33

Hos protestanten Paul Tillich möter vi bl a detta och han är inte rädd för att utöva katolsk teologi. Tillich skriver följande: The doctrine of justification puts before us several semantic problems. In the struggle with Rome about the sola fide, the doctrine became “justification by faith”-‐ and not by works.” This, however, has led to a devastating confusion. Faith, in this phrase, has been understood as the cause of God´s justifying act, which means that the moral and ritual works of Catholic teaching are replaced by the intellectual work of accepting a doctrine. Not faith but grace is the cause of justification, because God alone is the cause. Faith is the receiving act, and this act is itself a gift of grace. Therefore one should dispense completely with the phrase “justification by faith” and replace it by the formula “justification by grace through faith.” It should be a serious concern in the teaching and preaching of very minister that this profound distortion of the “good news” of the Christian message be remedied”. P Tillich ST vol 3 s 224.

ha sagt ”Glaubhaft ist nur die Liebe” vilket vi kan översätta ”Endast Kärleken är Tron värdig”. Detta betyder ”Endast Gud (Kristus) är Tron värdig”.34 I sin Galaterbrevskommentar (se 5:6) riktar Luther skarp kritik mot just fides formata såsom den förstås i hans samtid. Snarare är det så att även Luther erkänner att det är Kärleken som är avgörande och att den inte saknas i den sanna tron (se Althaus, Theology of Martin Luther, s 446ff). Då kan vi slå fast: Vi rättfärdiggörs av nåd, genom tron i Kärleken allena. Då kommer vi till nästa princip (Solus Christos). Theotokos – Solus Christos. Det reformatoriska Solus Christos visar oss också att Jesus Kristus är den ende dvs det enda barnet som Maria födde (monogenes). Jesus är Guds enfödde Son liksom Marias. I Honom är vi också hennes barn. Jungfru Maria är den mest kristocentriska människa som är och det hotar inte att ge Gud allena äran. Co-Redemptrix – Soli Deo Gloria. Endast när vi ger Gud äran kan vi inse att Maria är med. Gud är med henne från början med sin förekommande nåd. Detta är den grundläggande förutsättningen. Den rättfärdige och fromme Symeon säger till Jungfru Maria: Ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd – för att mångas innersta tankar skall komma i dagen (Lk 2:35) Guds verk blir inte förminskat eller bortskymt om det finner sin respons i en mottagare som inte är utanför Gud utan är ett fullbordat verk av Gud själv, snarare tvärtom. ”Då hjälpte Honom hans egen arm” Jes 59.16, 63:5. Det handlar om kontiunitet och korrespondens. Den bibliska typologin hänvisar just till denna kontinuitet och korrespondens. Abraham ber Gud att skona Sodom pga. de rättfärdiga som kan tänkas finnas och som finns. Det finns en helig rest, alla böjer inte knä för Baal. Skriftens vittnesbörd ger oss denna kontinuitet denna korrespondens. Denna kontinuitetens hermenutik blir den bakgrund till vår förståelse av mariologin. Den börjar i den sanning som förkunnar att Gud är med oss och för oss, vem kan då vara mot oss? Vår fortsatta reflexion över den verklighet som 34

I Uppenbarelseboken heter Kristus “Trovärdig” (Upp 1:5, 3:14, 19:11).

uttrycks med co-‐redemptrix för en dialog med Hans Urs von Balthasar, Adrienne von Speyr, salige Johannes Paulus II, Benedict XVI och Mark Miravalle. Vi kommer fortsättningsvis att hänvisa till dem i vår framställning. Först en skriftmeditation som stämmer oss till den rätta eller rättsinniga attityden. Med David (Ps 51) måste vi syndare be: Skapa i mig Gud, ett rent hjärta, ge mig ett nytt och stadigt sinne. Driv inte bort mig från din närhet, ta inte ifrån mig din heliga ande. Låt mig åter glädjas över att du räddar, håll mig uppe, ge mig ett villigt sinne. En sådan bön behöver inte den heliga jungfrun be. Adrienne von Speyr skriver: The Mother of God does not feel excluded from the communion of those who confess, because she participates to the highest degree Moder in her Son´s confessional attitude. She participates in the confession of all sinners at the point where the Son as a man is completely transparent before the Father, where he lends his divine transparency to his own humanity. His Mother sees this infinite transparency, and in spite of her perfection she is always striving to attain that unattainable transparency. She strives without concerning herself with results. The essence of the confessional attitude for her is to become more like the Son. There is no absolution for her, instead, she enjoys the closest proximity to the Son as the Redeemer and purifier of all sinners, and she pours out this proximity in a Eucharistic spirit. (Confession, s 261f). I henne är det rena hjärtat skapat. Över henne vilar och förblir den helige Ande. Hon är redan uppehållen av villighetens ande. Hon är redan den goda jord som inte bär tistel och törne utan bär frukt. Med Elisabeth ber vi till Herrens moder: Välsignad är Din livsfrukt Jesus. Det är mot denna bakgrund vi kan tala om co-‐redemptrix vilken i sin tur vilar i pre-‐redemption. Mariologin vilar i kristologin vilken i sin tur vilar i den heliga Treenigheten. Mariadogmerna är organiskt förbundna med Kyrkans övriga centrala dogmer. De kan och får inte ”ideologiseras” dvs. göras till mänskliga idéer och tankemönster. När exempelvis Luther talar om att vara en ”Kristus” för sin näste får inte detta reduceras till en idé som skulle kunna vara manipulerbar.

Kristus är densamme igår, idag och i all evighet (Hebr. 13:8). På motsvarande sätt måste vi betrakta Jungfru Maria Herrens När Erling Eidem i sin reflexion nämner Herrens moder i en fyrfald olika bemärkelser kommer han farligt nära den ideologiska manipulation som innerbär en diskontinuitet med traditionen. Jungfru Maria är inte bara en modell eller en idé som skulle kunna reduceras till en enbart andlig ideal verklighet av gudsfolkstanken, menigheten eller det troende hjärtat. Det går till och med att öppna för sådana tendenser ur Vaticanum II, det som Henri de Lubac skulle kalla för ”parakonciliärt”. Salige Johannes Paulus II råder bot på dessa tendenser genom sin encyclika Redemptoris Mater. Hans Urs von Balthasar kommenterar: The Council had used extremely cautious and nonemphatic language in formulating the basic teaching that Mary is model and ”type” for the Church. As a rough initial assessment, we may state that the encyclical goes a few steps further than that, not less cautiously, however, and always mindful of ecumenical implications. (Mary God´s Yes to Man, s 162). Det är i detta sammanhang som Hans Urs von Balthasar hänvisar oss till att gå på djupet ”each denomination should first explore the depths of its own beliefs rather than try to reach out, for these depths may indeed provide the common ground to meet the other” (s 162).35 I detta djup förstår vi att Jungfru Maria är och förblir en person med en särskild kallelse att föda och vara med Guds Son. Hon är och förblir evig jungfru. Hon är och förblir Kvinnan klädd i Solen (Kristus) Upp 12. Därför är Hon också vår Moder enligt Jesu egna ord till Johannes: Ecce Mater Tua. 35

Ut på detta ”katolska djup” beger sig ofrånkomligen den reformerte teologen Karl Barth genom att i sin oavslutade Kirchliche Dogmatik införliva alltmer katolskt material. Han lämnar aldrig sin reformerta calvinistiska position, men han rör sig i riktning mot katolsk tro. Vi ser det i följande citat ur KD vilket i sin tur är citerat från de Lubacs Splendor of the Church, s 316. ”There is a profound truth in Karl Barth´s statement that Marian dogma is the central dogma of Catholicism-‐the clearest exposition of the Catholic heresy, as he puts it-‐ not in the sense that it eclipses the dogma of the Word Incarnate, but in this sense that it is the “crucial” dogma of Catholicism, that in relation to which all its cardinal propositions are elucidated: The Mother of God of Roman Catholic dogmas is, quite simply, the principle, prototype, and summing-‐up of the human creature cooperating in its own salvation by making use of prevenient grace; as such, she is also the principle, prototype, and summing-‐up of the Church… Thus, that Church in which there is a cult of Mary must be itself understood as at the First Vatican Council; is of necessity that Church of man who, by virtue of grace, cooperates with grace.

Assumptio Mariae – Sola Scriptura. Det är endast i den heliga Skrift vi kan se att Maria är upptagen i himlen. Det uppfattas troligen som en paradox eftersom hennes upptagelse inte är noterad som en historisk händelse eller ett faktum. Marie upptagelse skall dock uppfattas som ett Trons mysterium och då är det inte svårt att finna skriftbelägg om bekräftar denna sanning. Trons mysterier möter vi när vi tolkar Skriften i dess Ande vari den är skriven. När den tolvårige Jesus svarar sin moder: Visste ni inte att jag måste vara hos min Fader (Lk 2:49) har han därmed fört upp sin moder till sin Fader (assumptio) och det är föregripande bevarat i hennes hjärta (Lk 2:51). Här besannas det som Jesus senare uttrycker: saliga de som hör Guds Ord och tar vara på det (Lk 11:28). Ta vara på uttrycks med grekiskans fylasso vilket är det samma som att bevaka och hålla eller som man tidigare sade: hålla gudstjänst. Vi kan här börja med Uppenbarelseboken 12 som ger oss bilden av Kvinnan och Draken. Jag vill avsluta med slutorden från S:t Johannes Paulus II:s sista bok ”Memory and Identity”. ”All human suffering, all pain, all infirmity contains within itself a promise of salvation, a promise of joy: I am now rejoicing in my sufferings for your sake, writes Saint Paul (Col. 1:24). This applies to all forms of suffering, called forth by evil. It applies to that enormous social and political evil which divides and torments the world today: the evil of war, the evil of oppression afflicting individuals and peoples, the evil of social injustice, of human dignity trodden underfoot, of racial and religious discrimination, the evil of violence, terrorism, the arms race – all this evil is present in the world partly so as to awaken our love, our self-‐gift in generous and disinterested service to those visited by suffering. In the love that pours forth from the heart of Christ, we find hope for the future of the world. Christ has redeemed the world: By His wounds we are healed (Isa. 53:5). I Påsktid Anno Domini 2014 Thomas Andersson