KRISTEN ENHET
Utges av Förbundet för Kristen Enhet
Årgång 50, nummer 1
ISSN 8443
Innehåll Ledare
1-2
Årsmötet 3
Trefaldighetstiden 2014
Gud är en – i gemenskap - och vill att vi ska förenas med honom och med varandra! Ledare av Bo Zetterlund
Jesus Kristus säger: ”När jag blir upphöjd från jorden, skall jag dra alla till mig” ( Joh.
Gemensam deklaration 12:32) och ”Ingen kan komma till mig utan att Fadern som har sänt mig drar honom” av Kyrkans ledare ( Joh 6:44) och Paulus skriver: ”Med en och samme Ande har vi alla döpts att höra till 4-7 Den helige Johannes XXIII 8-17 Pan-ortodoxt koncilium 2016 18 Patriarkens predikan i Gravkyrkan 19 Kontaktuppgifter 20
en och samma kropp” (1 Kor 12:13). Vi ser att den heliga Treenigheten är engagerad i detta!
Gud är en och vill förena oss med honom och med varandra – men vi måste också vilja - och be om hans hjälp, den helige Ande! Paulus skriver: ”Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja, det som är gott, behagar honom och är fullkomligt” (Rom 12:2) och Jesus säger till sina lärjungar att de skall låta sig uppfyllas av den helige Ande. ”När han kommer skall han lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er” ( Joh 14:26) och ”Ni skall få kraft när den helige Ande kommer över er!” (Apg 1:8). I en bibelvisa sjunger vi ”Icke genom någon människas styrka eller kraft skall det ske, utan genom min Ande, säger Herren” (Sv psalm 682, som bygger på Sakarja 4:6) och Paulus säger: ”Låt er uppfyllas av Ande!” (Ef 6:18).
SIDA 2 KRISTEN ENHET
Medlemskap i FKE Medlemsavgiften är 100 kronor för år 2013, 150 kronor för år 2014. FKE:s plusgironummer: 67 91 82 - 6. Nya medlemmar behöver en rekommendation från en som redan är medlem. Ansökningsblankett fås från ordföranden.
Kan Martin Luther bli en bro mellan våra kyrkor? Katolska kyrkan har tagit till sig av Martin Luthers idéer om förnyelse, att kyrkan ska vara en ”Ecclesia semper reformanda”, men den nutida Svenska kyrkans ledning tycks lyssna mer till vad en sekulariserad befolkning tycker, än vad Gud vill. Martin Luther ville att vi skulle rätta oss efter den tidiga kyrkans tolkning av Guds vilja, uttryckt bl.a. i den heliga Skrift och i kyrkofädernas tolkningar. År 2017 ska vi påminna oss reformationens begynnelse i Tyskland. Katolska och lutherska teologer har skrivit ihop sig sig om hur man gemensamt skulle kunna komma ihåg detta i skriften ”Från konflikt till gemenskap” i svensk översättning av Thomas Andersson, Grums, utlagd på Facebook under Förbundet för kristen enhet, FKE. Den nuvarande nuntien för de nordiska länderna, ärkebiskop Henryk Józef Nowacki, har studerat förre påven Benedikt XVI:s Lutherstudier och har lovat att komma och föreläsa om detta, kanske i höst! Håll utkik efter detta på Facebook och på vår hemsida! Katolska kyrkan vill en synlig kristen enhet, men vill Svenska kyrkan och de andra kristna gemenskaperna i Sverige också det? Gud tvingar oss inte och vi människor har olika vägar att gå. Ulf och Birgitta Ekman är exempel på dem som inte ville vänta längre utan konverterade till den Katolska kyrkan, som vi alla hört talas om. Gud vill kristen enhet, men vi måste också vilja! FKE vill vara en bro mellan våra kyrkor och gemenskaper, där vi kan mötas och utbyta tankar, för att bättre lära känna Gud och hans vilja. Kristus ber för oss, Fadern väntar på oss och Anden vill leda oss. Låt oss anförtro oss till honom och be med heliga Birgitta: ”Visa oss vägen och gör oss villiga att gå den!” Guds frid och allt gott önskar Bo Zetterlund, ordförande
SIDA 3
Årsmötet den 3 maj på Newmaninstitutet i Uppsala
Vid årsmötet i Uppsala blev det omval av dem i styrelsen som hade suttit i två år. Bo Zetterlund omvaldes till ordförande. Per Åkerlund, präst och bokförläggare på Artos Norma förlag gjorde en intressant tillbakablick över de senaste 50 årens ekumeniska framsteg på gräsrotsnivå i Sverige, (bl.a. dokumenterad i Peter Artmans bok “Ny endräkt”) liksom den väldiga nedgången för Svenska kyrkan, både teologiskt och sociologiskt. Den framtida utvecklingen oroar men är ändå svår att förutse, menade han. I Katolska kyrkan kan man se en nytändning, särskilt efter Kyrkostatens upphörande 1870 med många bra påvar sedan dess, senast bekräftat av de två helgonförklarade påvarna Johannes XXIII och Johannes Paulus II. Per Åkerlund utgick i sitt föredrag från sina tankar om den bortre parentesen, med anledning av 500-årsminnet av den lutherska reformationen 1517. Medlemsmötet i januari 2015 Medlemsmötet i Böneveckan för kristen enhet nästa år blir lördagen den 24 januari kl.14 i S:ta Eugenia kyrka vid Kungsträdgården i Stockholm. Mötet får temat ”Vad hindrar den kristna enheten?” och medverkar gör bl.a. den katolske diakonen Erik Kennet Pålsson, som bl.a. skrivit den intressanta boken ”Enhetens synliga kyrka – en katolik bemöter frikyrkofolket”, utgiven på Catholica förlag.
SIDA 4 KRISTEN ENHET
Gemensam deklaration
av Påve Franciskus och den Ekumeniske Patriarken Bartholomaios I Den 25 maj 2014 deklarerade påve Franciskus och den ekumeniske patriarken Bartholomaios I en gemensam deklaration i det heliga landet för att markera 50-årsjubileet efter deras företrädares möte, Paulus VI och patriark Athenagoras. Här återger vi en fri egen översättning av deklarationen:
1. Liksom våra vördnadsvärda företrädare Paulus VI och den patriark Athenagoras, som möttes här i Jerusalem för femtio år sedan, var också vi, påve Franciskus och den ekumeniske patriarken Bartholomaios I, fast beslutna att mötas i det heliga landet: “där vår gemensamma Återlösare, Kristus vår Herre, levde, undervisade, dog, uppstod och fördes upp till himmelen, varifrån han utgjöt den helige Ande över den unga kyrkan” (gemensamt uttalande av Paulus VI och patriark Athenagoras som publicerades efter deras möte den 6 januari 1964). Det är en källa till djup andlig glädje för oss när vi i dag träffas för ännu ett möte mellan Roms och Konstantinopels biskopar vilka grundades av de två bröderna apostlarna Petrus och Andreas. Det ger oss ett tillfälle att begrunda de djupa och äkta band som förbinder oss, vilka är frukten av den nåderika resa på vilken Herren har lett oss sedan den välsignade dagen för femtio år sedan. 2. Vårt broderliga möte i dag är ett nytt och nödvändigt steg på resan mot den enhet som endast den helige Ande kan leda oss till, enheten i mångfalden. Vi minns med djup tacksamhet de steg som Herren redan hjälpt oss att ta. Den omfamning som utväxlades mellan Paulus VI och patriark Athenagoras här i Jerusalem efter många århundraden av tystnad banade väg för en avgörande gest, det högtidliga upphävandet av 1054 års
SIDA 5
ömsesidiga exkommunicering mellan Rom och Konstantinopel. Detta följdes av ett besöksutbyte mellan Roms och Konstantinopels biskopsämbeten genom regelbunden korrespondans och senare genom beslutet tillkännagivet av påven Johannes Paulus II och patriark Dimitrios, båda i saligt minne, att initiera en teologisk sanningsdialog mellan katoliker och ortodoxa. Under dessa år har Gud, all freds och kärleks källa, lärt oss att betrakta varandra som medlemmar i samma kristna familj under en Herre och Frälsare, Jesus Kristus, och att älska varandra så att vi kan bekänna vår tro i samma Kristi evangelium som mottogs av apostlarna och förmedlades genom de ekumeniska koncilierna och Kyrkofäderna. Fullt medvetna om att vi inte har uppnått målet om full kommunion, bekräftar vi i dag vår förpliktelse att hängivet fortsätta vandra tillsammans mot enheten om vilken Kristus, vår Herre, bad till Fadern ”att de alla skall bli ett” (Joh 17:21). 3. Väl medvetna om att enheten är manifesterad i kärleken till Gud och till nästan ser vi ivrigt förvantsfullt fram mot den dag då vi äntligen får dela den Eukaristiska måltiden tillsammans. Som kristna är vi kallade att ta emot den Eukaristiska kommunionens gåva, enligt den helige Irenaeus av Lyons undervisning (Mot hereseierna IV, 18, 5, PG 7, 1028), genom bekännelsen av en enda tro, uthållig bön, inre omvändelse, förnyelse och broderlig dialog. Genom att nå detta åtråvärda mål vill vi manifestera, inför världen, den Guds kärlek som igenkänner oss som Jesu Kristi sanna lärjungar ( Joh 13:35). 4. Fram till idag erbjuder den teologiska dialogen inom “Internationella katolsk-ortodoxa teologikommissionen” ett fundamentalt bidrag i strävan för full kommunion mellan katoliker och ortodoxa. Under påve Johannes Paulus II, påve Benedictus XVI och patriark Dimitrios tid har stora framsteg gjorts i våra teologiska möten. I dag vill vi uttrycka hjärtlig uppskattning för de insatser som hittills gjorts, såväl som för alla nuvarande strävanden. Detta är inte enbart en teoretisk övning, utan en övning i sanning och kärlek som kräver en allt djupare kunskap om varandras traditioner för att förstå dem och lära av dem. Alltså bekräftar vi än en gång att den teologiska dialogen inte söker en teologisk minsta gemensamma nämnare för att nå en kompromiss snarare att vi fördjupar oss i hela sanningen som Kristus har gett sin kyrka, en sanning som vi förstår bättre och bättre när vi följer den Helige Andens maningar. Därför försäkrar vi varandra att vår trofasthet mot Herren kräver broderliga möte och
SIDA 6 KRISTEN ENHET
sann dialog. En sådan gemensam strävan leder inte bort från sanningen; snarare, leder det oss, genom ett utbyte av gåvor, genom vägledning av den Helige Ande, in i hela sanningen ( Joh 16:13). 5. Redan nu när vi är på väg på denna resa mot full gemenskap har vi en skyldighet att avlägga ett gemensam vittnesbörd om Guds kärlek till alla människor genom att arbeta tillsammans i mänsklighetens tjänst, speciellt i försvaret av värdigheten hos varje människa i varje skede av livet och familjens helighet baserad på äktenskapet, för att främja fred och det gemensamma bästa, och att svara på det lidande som fortsätter att plåga vår värld. Vi erkänner att hunger, fattigdom, analfabetism, den orättvisa fördelningen av resurser ständigt måste åtgärdas. Det är vår plikt att alltid söka bygga ett rättvist och humant samhälle där ingen känner sig utesluten eller marginaliserad. 6. Det är vår djupa övertygelse att framtiden för den mänskliga familjen också beror på hur vi skyddar - med både försiktighet och medkänsla, med rättvisa och opartiskhet - skapelsens gåva som vår Skapare har anförtrott oss. Därför, erkänner vi med ånger det olovliga skövlandet av vår planet, som inte är något annat än synd i Guds ögon. Vi bekräftar vårt ansvar och vår skyldighet att främja en anda av ödmjukhet och återhållsamhet, så att alla gemensamt tar ansvar för att respektera skapelsen och att skydda den med omsorg. Tillsammans lovar vi vårt engagemang för att öka medvetenheten om skapelsens förvaltarskap. Vi vädjar till alla människor av god vilja att överväga ett mindre slösaktigt och mer sparsamt sätt att leva, att med sitt liv uttrycka mindre girighet och mer generositet för att skydda Guds värld till förmån för alla människor som han skapat. 7. Det finns också ett akut behov av ett effektivt och engagerat samarbete mellan alla kristna för att överallt skydda rätten att offentligt få uttrycka sin tro och att allt främjande av det som kristendomen fortsätter att erbjuda vår tids samhälle och kultur blir behandlat med respekt. I detta avseende, inbjuder vi alla kristna att främja en äkta dialog med judendomen, islam och andra religiösa traditioner. Likgiltighet och ömsesidig okunnighet kan bara leda till misstro och tyvärr även konflikter.
SIDA 7
8. Från Jerusalem, denna heliga stad, uttrycker vi vår gemensamma djupa oro för de kristnas situation i Mellanöstern och för deras rätt att förbli fullvärdiga medborgare i sina hemländer. I förtroende vänder vi oss till den Allsmäktige och barmhärtige Guden i bön för fred i det heliga landet och i Mellanöstern i allmänhet. Vi ber särskilt för kyrkorna i Egypten, Syrien och Irak, som har lidit mest allvarligt på grund av den senaste tidens händelser. Vi uppmuntrar alla parter, oavsett deras religiösa övertygelse att fortsätta att arbeta för försoning och för rättvist erkännande av mänskliga rättigheter. Vi är övertygade om att det inte är vapen, utan dialog, förlåtelse och försoning som är det enda möjliga vägen för att uppnå fred. 9. I en historisk kontext präglad av våld, likgiltighet och egoism, har många män och kvinnor i dag erfarit att de förlorat allt. Det är just genom vårt gemensamma vittnessbörd om evangeliets goda nyheterna som vi kanske kan hjälpa människorna i vår tid att återupptäcka den väg som leder till sanning, rättvisa och fred. Förenade i våra avsikter, och i minnet av det exempel för femtio år sedan som påven Paulus VI och patriarken Athenagoras här i Jerusalem gav, uppmanar vi alla kristna, tillsammans med troende i varje religiös tradition och alla människor av god vilja, att inse att vi ivrigt och brådskande måste söka försoning och enhet i den mänskliga familjen, med full respekt för legitima skillnader, till gagn för hela mänskligheten och för kommande generationer. 10. När vi nu genomför denna gemensamma pilgrimsfärd till den plats där vår, en och samme, Herre Jesus Kristus korsfästes, begravdes och uppstod igen, vill vi ödmjukt uppmuntra alla att be till den heliga och alltid rena Jungfrun Maria om förbön för våra kommande steg på vägen mot den fulla enheten och anförtro hela den mänskliga familjen till Guds oändliga kärlek. “HERREN låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig. HERREN vände sitt ansikte till dig och give dig frid” (4 Mos 6:25-26). Jerusalem, 25 maj, 2014
SIDA 8 KRISTEN ENHET
DEN HELIGE JOHANNES XXIII
DEN HELIGE JOHANNES XXIII pontifikat hör inte till de längre i Påvelängden, men ändå har det satt sina spår. Påven Johannes XXIII är en älskad och vördad kristen förebild, inte minst som initiativtagare till det Andra Vatikankonciliet som kom att innebära stora förändringar i den Romersk-katolska kyrkan, förändringar som dock inte S:t Johannes XXIII fick uppleva då han kallades till tjänst i en högre helgedom 1963, medan konciliet ännu pågick. Mannen som så småningom skulle bli både Påve och helgon föddes som Angelo Guiseppe Roncalli den 25 november 1881 i den lilla byn Sotto il Monte (=”under berget”), i Italien, som nummer 4 i en skara av 14 barn i
SIDA 9 KRISTEN ENHET
en bondefamilj. Redan samma dag som han föddes döptes han in i Kristi kyrka. Han ministrerade i bykyrkan, fick lära sig latin (”the hard way”, pedagogiken kännetecknades inte av någon större finkänslighet!), för att så småningom skickas till prästseminariet i Bergamo. Denna studiemiljö var en produkt av den katolska reformationen, och var en gentemot omvärlden sluten miljö där seminaristerna tränades att leva ett liv i bön och gudstjänst och inte ens fick gå ut själva. Ett avbrott i studierna fick göras för den obligatoriska militärtjänsten, en miljö som det blivande helgonet vantrivdes hjärtligt i, för att sedan återvända och avsluta sina studier vid seminariet år 1900. Ett stipendium gjorde att han kunde fortsätta sina studier i Rom. Där prästvigdes han år 1904, samtidigt som han blev doktor i teologi. Hans huvudämne var kyrkohistoria, och hans stora projekt på det området var utgivandet av S:t Carlo Borromeos (kardinal och ärkebiskop av Milano, +1584. Var en av de drivande krafterna vid det tridentinska konciliet och fortsatte sedan driva igenom konciliets reformer i sitt eget stift, som han också försåg med en rad sociala institutioner) visitationsberättelser. Detta var ett stort projekt som kom att sysselsätta S:t Johannes i åratal. Det sista bandet gavs ut 1957. Vid tiden för hans prästvigning hade den nye biskopen i hans hemstift Bergamo fått upp ögonen för honom och knöt honom till sig som sin personlige sekreterare. Där togs han också i anspråk som lärare på prästseminariet och redaktör för stiftstidningen. Påve vid denna tid var S:t Pius X, en annan av 1900-talets påvar som helgonförklarats. Han kom, liksom S:t Johannes XXIII från enkla förhållanden och blev Påve i en tid då kyrkan mötte den nya tiden då forskning och vetenskap ifrågasatte trons och kyrkans grundvalar och skilde på Jesus och hans kyrka, som man mer menade vara en mänsklig efterkonstruktion. Den fromme S:t Pius X såg kyrkan och den sanna tron hotad av dessa modernistiska villfarelser. Han skred till handling mot det som han menade vara ”själva sammanfattningen av alla heresier” genom att 1907 utfärda dekretet Lamentabili sane exitu (= Ett i högsta grad beklagansvärt resultat) följt av encyklikan Pascendi dominici gregis (= För att nära Herrens hjord) där de nya ideérna brännmärktes. Böcker som spred de nya tankarna ansågs vara olämplig läsning och förbjöds. De präster och teologer som omfattade dem ålades censur och disciplinära åtgärder som t ex avsättning och avstängning. Niten i jakten på de av modernismen besmittade var det inget fel på. Både Roncalli och S:t Pius X efterträdare på Petri stol, Giacomo della Chiesa, sedmera Benedict XV, ansågs misstänkt angripna
SIDA 10 KRISTEN ENHET
av modernismens smitta (Som påve lät S:t Johannes XXIII gräva fram den dossier med information om honom som man samlat ihop för detta ändamål). År 1914 avled Roncallis beskyddare och arbetsgivare biskopen Radini Tedeschi. Samma år slungades Europa och världen in i den förödande konflikt vi kallar för första världskriget. Italien förklarade sig först neutralt, men kom 1915 att gå med kriget på Ententens sida, lockat av löften om stora landvinster på grannen Österrike-Ungerns bekostnad. Roncalli kom att kallas in under fanorna och tjänstgöra med sergants grad som sjukvårdare och fältpräst i detta oerhört blodiga och utdragna krig som skulle komma att bli själva roten till alla 1900-talets senare konfliker och vars konsekvenser fortfarande, 100 år senare är märkbara. Italien var illa förberett på kriget och dess armé led svåra förluster utan att lyckas med några av de erövringar man föresatt sig. Tvärtom så besegrades den italienska armén grundligt av förenade tyska och österrikisk-ungerska trupper, enda räddningen för Italien var att fiendens styrkor var spridda på andra fronter och därför inte kunde fullfölja sina segrar på den Italienska fronten. I detta jordiska helvete som Påven Benedict XV (Påven S:t Pius X hade avlidit strax efter första världskrigets utbrott i augusti 1914) kallad för ”inutile strage” (=ett meningslöst slaktande) befann sig nu Angelo Roncalli. Det han såg och upplevde av krigets vansinne bar han med sig, de enkla soldaternas lidande. När kriget var slut brände han utan saknad sin uniform. Omedveten om vad som skulle komma hade han dock skrivit in sig i kyrkohistorien. Inte sedan 1500-talet och Julius II ”soldatpåven” hade en Petri efterträdare varit i aktiv krigstjänst, och då inte som fältherre utan som sjukvårdare, en som tog hand om krigets konsekvenser. Efter krigets slut återvände han till kyrkans värld där han sattes att vara med och administrera missionsverksamheten på central nivå. År 1925 utsågs han plötsligt till apostolisk visitator i Bulgarien. Man hade lagt märke till hans goda egenskaper som administratör. För att bättre kunna utföra sina sysslor i främmande land biskopsvigdes han på påvligt initiativ och blev titulärärkebiskop av Aeropoli. Till Bulgarien sändes han med otydliga fullmakter vad gällde landets katolska minoritet i ett land där den ortodoxa nationalkyrkan var det dominerande samfundet och där relationerna till Rom inte alltid var de hjärtligaste. Desto tydligare var instruktionerna vad gällde kungahuset. Den Bulgariske kungen, som var ortodox, hade gift sig med en italiensk prinsessa. Den romersk-katolska hållningen
SIDA 11 KRISTEN ENHET
hade varit att vigseln skulle vara katolsk och att barnen skulle döpas och uppfostras katolskt. Men där lovade kungen en sak och gjorde en annan, och här önskade Påven att den apostoliske vikarien skulle vaka över att de givna löftena infriades. Roncalli misslyckades kapitalt med den uppgiften, men lyckades skapa goda relationer med de flesta, inklusive sina östkyrkliga kollegor, och vara en god och omsorgsfull herde för den romersk-katolska minoriteten i Bulgarien. Det blidkade på inget vis Pius XI raseri över det kungliga beteendet som gick ut över Roncalli. Lyckligtvis var det övergående och 1934 skickades han ännu längre bort. Hans framsteg i Bulgarien hade noterats och nu fick han en ännu större utmaning. Han utsågs att vara apostolisk delegat i Grekland och Turkiet med säte i Istanbul. Dessa länder var inte kända för att hysa överdrivet varma känslor för den Heliga stolen och dess företrädare. Men Roncalli grep sig an uppgiften med sedvanlig entusiasm och älskvärdhet. Han besökte den ekumeniske patriarken av Konstantinopel för att visa sin egen och Roms goda vilja. Under åren här bröt 2:a värlskriget ut. Roncalli gladdes först åt att Mussolini hade vett nog att hålla Italien utanför kriget och hemföll rent av till att mena att Mussolini var en god ledare i detta avseende. Snart nog skulle han få skäl att ompröva sitt positiva omdöme. Italien gick 1940 in i kriget på Tysklands sida. Precis som förra gången gick det illa, riktigt illa! Inledningsvis kunde Mussolini åka snålskjuts på de tyska framgångarna. Tillsammans med sina tyska bundsförvanter ockuperade italienarna Grekland. Kriget och ockupationen utlöste en svältkatastrof vars eko nådde ända upp till våra breddgrader. Den apostoliske delegaten engagerade sig djupt för krigets och nödens offer och organiserade hjälpinsatser. Han tog kontakt med den ortodoxe ärkebiskopen av Athen (trots dennes avoga inställning till Rom och den romersk-katolska kyrkan) för att kunna hjälpa, trots att hans italienska ursprung i detta fall inte var till någon direkt hjälp. Roncalli ansträngde sig till det yttersta för att mildra och hjälpa krigets olycksbarn och offer. Han skrev till tyska myndigheter och vädjade förgäves om nåd för dödsdömda partisaner och engagerade sig i krigsfångarnas öden. Han hjälpte även de som få andra tordes, eller ville hjälpa vid denna tid, judarna. Roncalli använde sina kontakter från tiden i Bulgarien och lyckades tack vare detta utverka hjälp från den bulgariske kungen Boris vilket blev räddningen för tusentals slovakiska judar.
SIDA 12 KRISTEN ENHET
Under denna tid kom Roncalli att att bygga upp en bekantskap med det tyska sändebudet i Turkiet, Franz von Papen. Von Papen var en tysk konservativ högerpolitiker, romersk katolik, och en av dem som underskattade Adolf Hitler och nazismen. Detta gjorde att von Papen och hans vänner släppte fram Hitler till makten och bildade regering tillsammans med honom i den fåfänga tron att de skulle kunna kontrollera och så småningom manövrera ut den österrikiske kopralen. Men Hitler följde inte regelboken för det politiska spelet. När Hitler väl kom till makten dröjde det inte länge innan han rensade ut både de i de egna leden han inte behövde längre och andra. Von Papen klarade livhanken med en hårsmån. Nazistregimen tog hans diplomatiska gåvor i anspråk och under kriget tjänstgjorde han som tysk ambassadör i Turkiet. Roncalli skriver i sin andliga dagbok hur Papen, när det begav sig, försökte övertyga honom om vilken strålande framtid den katolska tron skulle kunna spela i ett av nazismen dominerat Europa. Emellertid var von Papen inte övertygad vare sig nazist eller antisemit. Han hjälpte Roncalli att rädda över 20 000 judar undan koncentrationslägren. Efter det tyska nederlaget ställdes von Papen inför rätta i Nürnberg tillsammans med övriga i det nazistiska toppskiktet, anklagad för brott mot mänskligheten. Von Papen själv var övertygad om att han skulle hängas, men Roncalli, då nuntie i Frankrike skyndade till sin väns hjälp och skrev ett brev till rätten där han framhöll von Papens insatser för att rädda judiska liv, vilket förmodligen räddade von Papens liv. I slutet av 1944 kom så ett överraskande bud om snabb förflyttning, till Paris och nuntiaturen där. Från att ha upprätthållit tjänster, en del skulle betecknat som en förvisning, så skickades nu Roncalli till en av de mest prestigefyllda diplomatiska tjänster den Heliga stolen hade. Andra världskriget gick nu mot sitt oundvikliga slut. Efter sig lämnade det en bitter skörd när räkningen skulle göras upp med alla dem som trott att Hitlers nyordning skulle bli bestående och samarbetat med den nazistiska ockupationsmakten. I Frankrike hade en vasallregim styrt från den lilla kurorten Vichy, i Sverige mest känd för sitt hälsosamma vatten. Den hade på pappret knutit an till Frankrikes kristna, katolska rötter, men hade inte dragit sig för att assistera nazisterna i förföljelsen av judar, romer och oppositionella. Vatikanen ville nu avsätta alla de biskopar som man ansåg hade samarbetat för intimt med denna besudlade regim och den delikata frågan låg på nuntiens bord. Roncalli lyckades avstyra den massiva ommöblering i det franska episkopatet som Påven Pius XII avsåg genomföra.
SIDA 13 KRISTEN ENHET
Den andra heta franska frågan gällde de så kallade arbetarprästerna. Under första halvan av 1900-talet blev det allt mer uppenbart för den som ville se att kyrkan och arbetarklassen levde i skilda världar med vattentäta skott emellan. Man uppskattade att endast 1% av den manliga delen av arbetarklassen gick i mässan. Detta och arbetarklassens fullständiga sekularisering och dragning åt kommunismen bekymrade många biskopar. Detta samtidigt som konflikten mellan kristendomen och kommunismen och marxismen skärptes för varje år som gick. År 1942 tvångsdeporterade den tyska ockupationsmakten 800 000 fransmän till Tyskland som tvångsarbetskraft. Ockupationsmakten tillät inga präster medfölja som själasörjare För att dessa inte skulle vara utan själavård och sakrament skickades präster med i hemlighet. De skulle verka som arbetare bland arbetare men samtidigt fira mässa och bedriva själavård och blev de första arbetarprästerna. De flesta avslöjades och greps, ett par av dem kom att gå under i nazistiska koncentrationsläger. Dessa präster och deras efterföljare blev emellertid snart ganska beska kritiker av kyrkans oförmåga att kommunicera med arbetarklassen och var alldeles för radikala för kyrkoledningens smak. Roncalli beodrades därför att som påvlig nuntie sätta stopp för detta experiment och tillse att tingen återgick till ordningen igen. Dessutom hyste den vitala franska kyrkan en uppsättning teologer som hade alldeles för modernistiska och radikala idéer i Vatikanens ögon och som nuntien borde hålla efter. Flera av dem kom sedmera att bli ledande teologer under Andra Vatikankonciliet och nästan alla slutade som kardinaler. Roncalli blev med sin erkända förmåga att agera brobyggare uppskattad i alla läger, även i de traditionellt antikyrkliga lägren. Med sin älskvärdhet, humor och starka tro som han aldrig gjorde avkall på mötte han alla. Påven Pius XII förmanade honom att uppträda värdigare som han menade att det anstod ett påvligt sändebud, men Roncalli var den han var och det gick inte att ändra på! År 1953 var det åter dags för uppbrott, denna gång tillbaka till Italien med kardinals värdighet och som patriark av Venedig. Den franske presidenten Auriol, erkänt antikyrklig, men en stor vän av nuntien satte den röda birettan på hans huvud. Som patriark av Venedig fick han ägna sig åt mera pastorala uppgifter och han blev djupt älskad av venetianarna. Då hans stift var litet kunde han resa mycket och ofta, ibland på uppdrag. År 1958 invigde han den stora underjordiska basilikan i Lourdes. Resorna gjorde honom känd i större kretsar inom kyrkan.
SIDA 14 KRISTEN ENHET
Den 9 oktober 1958 avled så Påven Pius XII. Konklaven sammankallades och började sitt arbete den 25 oktober. Det fanns en ganska utbredd enighet om att man önskade en Påve med annan framtoning än Pius XII som hade hållit hårt i tyglarna och tämligen enväldigt styrt kyrkan under sitt pontifikat. Vid elfte omröstningen stod det klart: Angelo Roncalli besteg Petri stol under namnet Johannes XXIII. Johannes är påvelängdens vanligaste namn. Under medeltiden hade det t o m funnits en påve med just det namnet, en s k motpåve och en ganska tvivelaktig figur, men den nye bäraren av namnet skulle komma att rehabilitera det. Den nye påvens kroppshydda var inte som företrädarens och ingen av de uppsydda vita påvedräkterna passade men det tog han med sedvanlig humor. En ny påve skulle krönas! Så var seden fram till och med Johannes Paulus I. Och Johannes XXIII var inget undantag! Han predikade dessutom, vilket inte hörde till traditionen, under den 5 timmar långa (!) gudstjänsten där kardinalsdiakonen satte den gyllene påvliga tiaran på hans huvud och franciskaner brände silke som en påminnelse om att världen och dess härlighet förgår. Den nye påven tog raskt itu med sina olika uppgifter. Han utsåg nya kardinaler, däribland kyrkans förste svarte kardinal, Laurean Rugambwa från Tanzania och engagerade sig i sitt stift, Rom. Men redan efter endast tre månader vid rodret släppte han en bomb. Vid en gudstjänst den 25 januari 1959 kungjorde han att han ämnade sammankalla ett ekumeniskt koncilium, det vill säga ett allmänt kyrkomöte så som det beskrevs i den romersk-katolska kyrkorätten. Några nyheter stod dock på agendan, till exempel kristna från andra kyrkor som skulle inbjudas som observatörer. Alla var inte entusiastiska, vare sig över konciliet eller nyheterna. Kurians tjänstemän gjorde sitt bästa för att fördröja hela proceduren och ytterligare flera, till exempel Ärkebiskop Montini av Milano, sedmera Paulus VI, var synnerligen tveksamma till vad konciliet skulle tjäna till. Men så småningom övervanns tveksamheten och såväl Montini i Milano som den unge hjälpbiskopen Wojtyla i Krakow började förbereda sig själva och sina stift för det kommande konciliet. Den 11 oktober 1962 öppnades konciliet med en enorm procession med 2 540 konciliefäder som avslutades
SIDA 15 KRISTEN ENHET
med Påven omgiven av det påvliga hovet; kammarherrar, schweizergarde, adelsgardet, gendarmer och prelater av olika slag i sina högtidsdräkter. Påven bars i sin bärstol, ”sedia gestatoria”, beledsagad med strutsplymer. Redan i öppningen gjorde han ett par markeringar. Han steg ur bärstolen och gick till fots in i Peterskyrkan. På huvudet bar han inte den gyllene påvliga tiaran utan mitra som alla andra biskopar. Hela mittskeppet i Peterskyrkan fungerade som koncilieaula. Den moderna tekniken togs i anspråk genom att mikrofoner och högtalare användes. Språket var latin, som behärskades av samtliga biskopar att det ansågs underlätta, i dag hade det nog varit ogörligt. Konciliet inleddes med att kardinalsdiakonen Tisserant firade en votivmässa till den helige ande där han, trots att han assisterades av ett flertal präster och diakoner, var den ende kommunikanten och en kör som sjöng Palestrinas ”Missa papa Marcelli” stod för de liturgiska partierna. Påven deltog i mässan från sin tron och konciliefäderna från sina platser, en slående kontrast till den avslutningsmässa som efterträdaren Paulus VI skulle komma att leda vid konciliets avslutning. Av intresse är att notera att televisionen, ett av den nya tidens medier täckte händelsen och SVT sände konciliets öppnande i sin helhet. Beskedet om konciliet hade mottagits med stor skepsis i kurian, där man inte alls försod poängen med ett sådant. När detta inte gick att hindra eller skjuta upp riktade de tveksamma in sig på att få ett så kort koncilium som möjligt. Inte ens Påven själv hade räknat med att konciliet skulle bli så långt som det faktiskt blev. Påven gjorde också innan konciliet klart att han inte ämnade använda konciliet till att brännmärka sin tids villfarelser och irrläror. Det skulle helt ägnas åt kyrkan och hennes uppdrag i samtiden. Kurians försök att styra konciliets utveckling gick snart i kvav. De församlade konciliefäderna markerade snart att de inte tänkte finna sig i att serveras färdiga diktat från kurian utan agera självständigt och med öppenhet för förändringar. Och så blev det! Det första ämnet som kom upp till debatt var liturgin. Pius XII hade börjat reformera Stilla veckans liturgi, men nu kom en vittgående reform av gudstjänsten. De kristna som deltog i mässan skulle inte bara vara en passiv publik utan aktivt delta och medverka i gudstjänstens heliga drama. De liturgiska böck-
SIDA 16 KRISTEN ENHET
erna skulle reformeras, folkspråket införas i mässan och det skulle öppnas upp för kommunion under bägge gestalterna. Man decentraliserade besluten och gav de lokala biskopskonferenserna utökade befogenheter att genomföra detta utifrån lokala förutsättningar. Man började även arbetet med att arbeta fram det som senare blev den dogmatiska konstitutionen om uppenbarelsen, Dei verbum, liksom dokument om kyrkans enhet, om kyrkan och om de orientaliska kyrkornas ställning inom den romersk-katolska kyrkan. Den första sessionen avslutade ingenting utan var snarare upptakten till övriga sessioner i konciliet. Vid avslutningen av den första sessionen påminde Påven de församlade om att konciliet skulle komma att ta tid. Under sitt korta pontifikat hann Påven även skriva encyklikor. ”Mater et Magistra” (=Moder och läromästarinna) kom 1961. Det var en encyklika som behandlade sociala frågor. I den förklarade Påven sin acceptans av den moderna välfärdsstaten men framförde samtidigt reservationer. Samhället får inte bli så stort och byråkratiserat att den enskilda individen försvinner eller blir obetydlig. Vidare lyftes landsbygdsbefolkningen situation fram. En mer brännande problemställning var vissa (framför allt italienska) präster och framför allt biskopars vana att agera politiskt. Under Pius XII dagar stod bekämpningen av kommunismen högt på agendan. Man ville till varje pris hindra att det som skett i östeuropa och på Balkan skulle upprepas i andra länder. Detta gjorde att präster och biskopar i Italien gärna gav sig in i de politiska debatterna. Detta ville nu Påven styra upp. Politiken, och i synnerhet partipolitiken, var de engagerade lekmännens domän. Dessa skulle uppmuntras till samhälleligt engagemang utifrån samvete och övertygelse, medan prästerna skulle ägna sig åt gudstjänst och själavård. Kyrkan skulle förkunna en sociallära, men inte ett partiprogram. Den andra encyklikan som Påven själv kom att betrakta som sitt testamente är fredsencyklikan ”Pacem in terris” (=Fred på jorden) som publicerades bara några månader före Påvens död 1963. Den är en sammanfattning av den romersk-katolska kyrkans grundläggande sociallära och kan sägas ligga till grund för Andra Vatikankonciliets dokument ”Gaudium et spes” (=Glädje och hopp). Denna encyklika riktade sig inte bara som traditionen bjöd till präster och biskopar, eller enbart till troende i romersk-katolska kyrkan, utan till alla människor av god vilja,
SIDA 17
och i synnerhet till FN. Encyklikan kommenterar FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, men faller också tillbaka på hans företrädare Pius XII berömda jultal av 1942 med det rättfärdiga samhället och människans okränkbara värdighet med rättighet och plikter som kommer av hennes ställning som människa och som måste anses allmänna och okränkbara (det är ingen tillfällighet att Påven Pius XII talade om mänskliga okränkbara rättigheter i sitt jultal 1942. Påven gjorde då en markering mot den nazistiska raspolitik som eskalerat till förintelsen av bland andra Europas judar). Påven fastslår också att själva förutsättningen för fred på jorden är att människan underordnar sig och bevarar den skapelsegivna ordning som upprättats av Gud själv, en lag som blir allt tydligare i takt med mänsklighetens allt större tekniska och vetenskapliga landvinningar, men som också finns nedlagd i människornas hjärtan och samveten. Påven framhåller det mänskliga förnuftet och den fria viljan som viktiga komponenter i sammanhanget. Påven Johannes XXIII pontifikat blev kortvarigt. Redan vid inledningen av Andra Vatikankonciliet fick han besked om att han drabbats av en cancer som skulle komma att sätta punkt för hans verksamhet här på jorden. Han tog emot och bar detta besked med sedvanligt lugn och förtröstan. In i det sista arbetade han och firade gudstjänst. När han inte längre mäktade med att fira den dagliga mässan fick hans privatsekreterare Mgr Capovilla fira den medan Påven deltog från sjukbädden. Den 2 juni 1963, ligger Påven på sitt yttersta. Utanför, på Petersplatsen har stora människomassor samlats. Kardinal Luigi Traglia, provikarie för stiftet Rom celebrerar mässa pro informo, för den dödsjuke Påven. Omgiven av sin familj, sin sekreterare och sitt hushåll drar han sina sista andetag samtidigt som mässans ”Ite, Missa Est” ljuder över Petersplatsen och går in i evighetens Påsk. Hans pontifikat kom att bli 1900-talets dittills kortaste. Sent i livet utgav han sin andliga dagbok han börjat föra som 14-åring. Efter hans död kom den att bli en succé. Där kan man följa hans bana och de olika utmaningar han mötte under sin levnad. Den 27 april 2014 helgonförklarades han av Påven Franciskus tillsammans med sin efterträdare Johannes Paulus II, stödjande den kämpande kyrkan på jorden som han älskade så mycket med sin förböner inför Lammets tron. Pierre Hernvall
SIDA 18
PAN-ORTODOXT KONCILIUM I ISTANBUL ÅR 2016 En så kallad Synaxis, ett möte med alla överhuvuden för de ortodoxa kyrkorna, ägde rum 6-9 mars i Phanaren, det grekisk-ortodoxa patriarkatet i Istanbul, på initiativ av den ekumeniske patriarken Bartholomaios I. Vid mötet tillsattes en förberedande kommitté, bestående av en biskop från varje kyrka, som skall inleda Bild från den Synaxis som hölls 6-9 mars och som beslutade att ett planeringsarbete för en pan-ortodox synod sammankalla det unika stora pan-ortodoxa konciliet 2016. i S:ta Irenekyrkan i Istanbul 2016. Det planerade konciliet i Istanbul 2016 kommer att vara det första i sitt slag sedan splittringen mellan ortodoxien och västkyrkan under 1000-talet. Efter en lång förberedelsetid offentliggjorde de samlade överhuvudena för de ortodoxa delkyrkorna i mars 2014 sitt beslut att sammankalla ett koncilium år 2016. Låt oss förenas i bön för detta avgörande koncilium. En bön om ett ekumeniskt koncilium i östkyrkan med en motsvarande utgjutelse av den helige Ande som Andra Vatikankonciliet blev för kyrkan i väst:
Himmelske Fader, vi ber för våra ortodoxa bröder, för alla dess heliga patriarker, präster och det stora konciliet 2016. Utgjut enhetens och fridens Ande och låt din alltid heliga vilja ske i hela din kyrka. Läk såren mellan öst- och västkyrkan. Genom Jesus Kristus, vår Herre.
SIDA 19
Avslutningen av den ekumeniske patriarken Bartholomaios I predikan i den heliga Gravkyrkan i Jerusalem den 25 maj 2014 “Ers helighet, Kära bröder och systrar, För femtio år sedan, kastade två stora kyrkoledarna, den förre påven Paulus VI och den ekumeniska patriarken Athenagoras, ut rädsla ur kyrkan (`Var inte rädda´ Matt 28:5-6). De kastade ifrån sig den rädsla som rått under ett tusen år, den rädsla som hållit de två gamla kyrkorna i väst och öst på avstånd från varandra, den rädsla som ibland till och med satt dem upp mot varandra. Istället, eftersom de stod tillsammans på denna heliga plats, bytte de ut rädsla mot kärlek. Och nu är vi här med påven Franciskus, som deras efterföljare, för att följa i deras fotspår och hedra deras heroiska initiativ. Vi har omfamnat varandra i kärlek, och vi fortsätter på den inslagna vägen mot full gemenskap med varandra i kärlek och sanning (Ef 4:15), för `att världen skall tro´ ( Joh 17:21) övertygade om att ingen annan väg leder till livet utom kärlekens, försoningens, fredens och troheten mot sanningens väg. På detta sätt är alla kristna kallade att leva i sina relationer sinsemellan - oavsett vilken kyrka eller bekännelse de tillhör - detta blir ett exempel för resten av världen. Denna väg kan vara lång och mödosam och för en del kan det ibland se ut som en återvändsgränd. Men det är det enda sättet som leder till uppfyllandet av Herrens vilja `att (hans lärjungar) ska vara ett´ ( Joh 17:21). Det är denna gudomliga vilja som öppnade vägen som vandrats av vår tros högste ledare, vår Herre Jesus Kristus, som korsfästes och återuppstod på denna heliga plats. Honom tillhör all ära och makt, tillsammans med Fadern och den helige Ande, i evigheternas evigheter. Amen. `Mina kära, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud´ (1 Joh 4:7).”
SIDA 20
UTGES AV FÖRBUNDET FÖR KRISTEN ENHET Ansvarig utgivare: Bo Zetterlund Redaktionsgrupp: Pierre Hernvall, Kerstin Elworth, Peder Bergqvist
FKE:s styrelse:
Ordförande: Bo Zetterlund (SvK) 070-3307987, bo.g.zetterlund@telia.com Vice ordförande: Pierre Hernvall (SvK) 019-154713, pierre.hernvall@svenskakyrkan.se Sekreterare: Nausikka Haupt (KK) 0733-795596, nausikaa.haupt@katolskakyrkan.se Kassör: Jan-Erik Eriksson (SvK) 0532-43118, fkekassa@telia.com SR.M Beata Rohdin O.SS.S (KK) 08-7551785, beata.rohdin@katolskakyrkan.se Erik Tretow (SvK) 033-276311, e_tretow@hotmail.com Kerstin Elworth (KK) 0176-13768, kerstin.elworth@yahoo.se
Förbundet för Kristen Enhet, FKE, står under överinseende av det katolska stiftets biskop Anders Arborelius OCD.
Peder Bergqvist (SvK) 070-3865115, peder@berget.se FKE:s rådgivare Biskop Biörn Fjärstedt (SvK) 018-694344, bwfjarstedt@hotmail.com Fredrik Emanuelson OMI (KK) 073-6316380, fredrik.emanuelson@katolskakyrkan.se FKE:s hedersordförande: Caesarius Cavallin (SvK) 0224-25188, caesarius@swipnet.se