U
NR 3 ÅR 2013 ÅRGÅNG 30
UU U U
tidskrift för kristen enhet, retreat och meditation
Tema: BÖN OCH ARBETE, KONTEMPLATION OCH AKTION
Rättviksmadonnan!
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Tema: BÖN OCH ARBETE, KONTEMPLATION OCH AKTION Ledare 3 Peder Bergqvist Veni Creator Spiritus. Retreatmaterial 1:1 P. Raniero Cantalamessa
4-7
Kontemplation och aktion – mitt under brinnande krig. 8-11 Etty Hillesum, judinna och nutida mystiker Ann-Ida Fehn Kontemplation och aktion 12-15 Olavi Hemmilä Handling och bön Sr Veronica
16-19
Praying with the name of Jesus Christ and the Initiative “Contemplation in Action“ 20-23 Sr Johanna Schulenburger CJ Med Hjalmar Ekström i Guds fördolda verkstad 24-26 Per Abrahamsson Boktips från S:t Sigfrids Boklåda 27 Kristina Andersson och Marie Erenius Bergqvist Romarbrevet kapitel 1-2. Retreatmaterial 1:2 P. Raniero Cantalamessa
28-35
K O N TA K T U P P G I F T E R & A N N O N S P R I S E R ANSVARIG UTGIVARE: Peder Bergqvist. ADRESS: Stiftelsen Berget, Tempelvägen 10, 795 91 R ÄT T VIK. TELEFON: 0248 -79 71 70. BANKGIRO: 574 -3323. IBAN: SE92 6000 0000 0007 9712 8298 BIC/SWIFT: HANDSESS E- POST: info@berget.se. WEBSIDA: w w w.berget.se. PRENUMER ATION OCH ANNONSBOKNING: 0248 -797170, info@berget.se TRYCKERI: Henningssons Tr yckeri AB i Borlänge. UTGIVNINGSPL AN: Fyra gånger per år. ANNONSPRISER Storlek Pris enstaka annons Pris för fyra annonser 1/1 2 000:- (180x120 mm) 6 000:1/2 1 500:- (90x120 mm) 4 500:1/4 1 000:- (90x60) / 60x30 mm 500:-. 3 000:- / 1500:Baksida 5 000:- 15 000:-
PRENUMERATION Enstaka nummer 40:Årsprenumeration 150:Medlemsavgift i Bergets vänförening 300:-
Stiftelsen Berget har utgivningsbevis för Unum som periodisk skrift och förbehåller sig rätten rätten att göra justeringar i de bidrag som lämnas in till tidningen. Unum betyder “ett ” (Joh 17:21) och syftar på Bergets kallelse att verka för Kyrkans synliga Enhet.
Unum 2
En gemenskapens spiritualitet
D
en latinamerikanske teologen Gustavo Gutiérrez skriver i sin klassiker ”A Theology of Liberation” om behovet av spiritualitet. Det räcker inte med teologi. Vi behöver en spiritualitet i dess strikta betydelse: Spiritus, att vara i den helige Andes herravälde. Spiritualitet är ett konkret sätt, inspirerat av den helige Ande, att leva evangeliet.
nåd och tacksamhet finns där finns också den sanna kärleken. Denna anda finns i bönen och därför kan inte en gemenskapens spiritualitet finnas utan ett regelbundet böneliv. Gemenskap och bön är livsnödvändiga för denna spiritualitet. Som ett led i detta kommer vi till första advent att lansera vår nya tidebönsbok. Denna bok är en del av visionen om kristna gemenskaper som lever tillsammans och bär sin På Berget handlar det om en en- församlings gudstjänstliv. hetens, gemenskapens och vänskapens spiritualitet. All spiritualitet Att leva i enhet, gemenskap och bygger på omvändelse, en radikal vänskap med Gud och varandra förändring till att tänka, känna är källan till glädjen. Det är detoch leva som Kristus. Det bety- ta levande vittnesbörd för världen der också att vi måste se på hur snarare än en teologisk spekulation vi lever, hur kyrkan lever, hur vår som pekar ut riktningen för kyrkan kultur påverkar detta med enhet, i väst: ”för att världen ska tro”. gemenskap och vänskap. Kyrkan i väst behöver i dag frigöra sig från Förhoppningen är att detta numindividualismens och konsumis- mer av Unum ska ge ett litet bidrag mens slaveri, det är en nödvändig i reflektionen kring förhållande konflikt och det krävs ett brott mellan det inre fördolda livet och med denna kulturella fångenskap. vår kallelse att vara världens ljus. Det vi äger är inte vårt eget utan Guds och det ska förvaltas för ge- Avslutningsvis vill jag tacka för de menskapens bästa. generösa gåvor som Berget fått. Rättviksmadonnan, som man kan Gemenskapens spiritualitet behö- se på framsidan, har vi fått av en ver fyllas av en anda av nåd och rättviksbo, som vill vara anonym. tacksamhet. Den största gåvan är Mariaikonen på sidan 15 är en gåva att få leva i Guds gemenskap, vän- från kommuniteten på Anafora, i skap och enhet. Där denna anda av Egypten. Unum 3
Veni Creator Spiritus Retreatmaterial 1:1 P. Raniero Cantalamessa
T
P. Raniero Cantalamessas retreat finns inspelad på CD (MP3 format) för försäljning i S:t Sig frids boklåda: kristina@berget.se
he first thing we believers must do when we gather together is a big act of faith, which consists in realizing that the risen Jesus is present here. He said; where two or three are gathered in my name, I am there. Yesterday, speaking to the community, on the resurrection of Jesus, I said this; that the most important thing when we gather together is to realize that Jesus is present. He’s listening and He’s rejoicing. And when He sees his believers, his disciples, coming together from different streams, different denominations, He’s even more rejoiced. So let us do everything, speak every word, every
thought with this consciousness; that we are here together with the risen Jesus. I asked if we could begin with singing this hymn which in latin is Veni Creator Spiritus. Just one verse at the beginning of every meditation, as a kind of introduction to create the right atmosphere, in which to listen to the word of God. So let us sing the first verse in your Swedish translation: Kom Skaparande Herre god. Besök vårt hjärta ge oss mod. Lys upp vårt mörker hoppet stärk. Du känner oss vi är ditt verk. I don’t know exactly how the
Unum 4
Swedish translation has rendered the text, but literally this first vers means: Come creator spirit Visit our minds Fill with heavenly grace The hearts that you have made.
have in the western church on the Holy Spirit. Much more complete than the article we resite in the creed, which was composed in early times when the theology of the Holy Spirit, especially the faith in the divinity of the Holy Spirit was not yet fully achieved WHY DID I CHOOSE this by the church. On the contrary, hymn? this hymn was a synthesis of all It was composed at the beginning the biblical revelation, digested by of the ninth century, by a the fathers of the church and made benedictine monk in Germany; into poetry. Because in the original Rabanus Maurus. And since then latin there is also a beautiful poetry it has served as a kind of extended behind this text. invocation of the Spirit, at every solemn moment of the Church; NOW, LET US SAY something every ecumenical council, every about the content of this first verse synod, every assembly synod has of the hymn. The most important begun with the singing of the element is in the beginning, and Veni Creator Spiritus. Through the more especially the title of creator; whole second millenium, this hymn Come Creator Spirit. If we had has resounded as a kind of epiclesis; time we could show how this the invocation of the Spirit upon word, creator, was the tool through the Church. And another reason is which the Church arrived at the that this is a very ecumenical text, full faith of the divinity of the one of the few ancient latin texts Holy Spirit. The reasoning behind which has been kept in all christian this choice was very clear and goes denominations. I know that back to St Atanasius who said, Martin Luther made a translation “Either the Holy Spirit is Creator or of this hymn and Calvin also, the he is a creature. But he cannot be a Anglicans sing this hymn at the creature�. And here we see how the ordination of the bishops. So it is soteriological reasoning was behind really a way of praying together. the theological dogmatic definition Invoking together the anointing of the Church. He cannot be a of the Spirit. And besides, this is creature because when we are the best theological synthesis we touched by the Holy Spirit; in the Unum 5
sacraments, in the Word of God, we realize, we are convinced, that we are touched by God himself, not by an intermediary power. So he cannot be a creature, he must be Creator. This was the way which led the church in 381 A.D. to the definition of the divinity of the Holy Spirit. But this title Creator, has a very actual, present meaning for us today.
Milan. He said; “At the beginning of the Bible we read that God created heaven and earth but the earth was empty, darkness covered the abyss and there was chaos, until the Spirit of God started hovering over the abyss and the chaos was transformed into cosmos, like cosmetics, meaning beautiful, harmonious.” So this means that the Holy Spirit transforms the chaos, the dissorder, the dischord and darkness into light, harmony and separation. It was after the Holy Spirit hovered that the earth was divided from the land, the sky from the earth and so on. Of course, at this point everybody could object; has God the Father created something chaotic which needed to be restored by the Holy Spirit? No, answers St Basil, it was precisely the plan of God the Father to create the world through the Son and to bring it to perfection through the Holy Spirit. So was the design of God the Father. Now, as creation is something going on, God is constantly creator and we are constantly being created, This means that the Holy Spirit is the one who continually transforms the chaos of the world, of the universe into cosmos.
LET ME MENTION some of the reasons for this; to acknowledge that the Spirit is creator means that he is active in all creation, even outside the Church. We can for instance dialogue with other religions nowadays, not just for strategical reasons but because we believe that as creator the Holy Spirit is present and active in what is good and true in other religions. St Thomas of Aquino said that “every truth, discovered by no matter who, comes from the Holy Spirit”. Again, why we christians engage in ecology, is not just for necessity, but because we believe that the Holy Spirit is creator. So nature, creation, belongs to him. We can’t spoil the environment without offending the Holy Spirit. And then there is a particular reason which is more to the point THE EVOLUTION, the science in a retreat, and this is an insight of today says that there has been which comes from St Ambrose of an evolution that has lasted a Unum 6
millenium, not just a moment like in the Bible. But for us believers this doesn’t really build a problem because we acknowledge evolution but we believe that inside, behind this evolution, the Spirit of God is at work. Leading creation, as St Paul says in the letter to the Romans, to a full liberation of the children of God. BUT THE CHURCH IS ALSO a universe. In fact, the ancient fathers of the Church used to define the church cosmos to cosmo, which means a universe in the universe. But as cosmos also means something beautiful, they said that the Church is the ornament of the cosmos. And the conclusion is that the Holy Spirit is the only one who can transform the ecclesiastical chaos, the Babel, into cosmos, into harmony, and what we are witnessing here is a work of the Spirit. Transforming the division, the dischord, into a new understanding, a new dialogue, a new harmony. But each one of us is a small universe, every human being is defined as microcosmos. A small universe. And therefore, this means that the Holy Spirit is the only one who can transform our personal chaos into cosmos. The confusion we have in our person, contrasts, contrasting forces, the flesh and
the spirit and so on. He’s the only one who can, of course not just in a moment, but a retreat should be a leap in this movement of the spirit. Transforming our personal chaos, division, inner multiplicity and inner lack of freedom, into a new harmony which is nothing else than the correspondence of what we are to the image God has. The correspodence between the plan of God upon us and our answer. ESPECIALLY IN THE morning I have aquired this habit of starting the day just praying the first line of the Veni Creator, Come Creator Spirit. Because the night is a time of falling back into the primordial chaos; dreams, night, chaos. So at the beginning of the day we need to come to the light, like the first day of creation. Maybe you want to join me in saying Come Creator Spirit. (fortsättning på första föredraget finns på sidan 28)
Unum 7
Kontemplation och aktion – mitt under brinnande krig. Etty Hillesum, judinna och nutida mystiker
Sammanställt av Ann-Ida Fehn, medarbetare och medlem av kommuniteten på Berget.
E
tty Hilesum föddes 1914 i Middelburg, Holland. Hon dog 1943, i Auschwitz.
Här följer utdrag ur dagboksanteckningarna som skrevs under 1941-42 (ej kronologiskt ordnade): ”Det är sant att jag lever intensivt, men jag förnyar mig från dag till dag vid själva livets källa, och jag vilar då och då ut i bön. Och de som säger att jag lever för intensivt, vet ingenting om detta, vet inte att man kan dra sig tillbaka i bön lika väl som i en klostercell och att man sedan går vidare med förnyad kraft och återvunnen sinnesro.” ”I morse cyklade jag längs Sta-
dionkade och njöt av den väldiga himlen där vid stadens utkant och andades in den friska, oransonerade luften. Och överallt satt små anslag, skyltar, som utestängde judarna från vägarna ut i den fria naturen. Men över den enda väg vi ännu har rätt att använda välver sig hela himlavalvet. Man kan inte göra oss något, man kan faktiskt inte göra oss något. Man kan göra det lite besvärligt för oss, man kan beröva oss materiella ting och en del yttre rörelsefrihet, men vi själva berövar oss våra bästa krafter genom vår felaktiga inställning. Genom att känna oss förföljda, förnedrade och förtryckta. Genom att hata. Genom dumdristighet som bara är en täckmantel för rädsla. Man kan mycket väl vara sorgsen, djupt ned-
Unum 8
slagen över det som sker med oss, det är mänskligt och begripligt. Men jag tycker livet är skönt och jag känner mig fri. Himlarna i mitt inre är lika omätliga som över mitt huvud. Jag tror på Gud och jag tror på människorna, och det vågar jag säga utan falsk skamkänsla. Livet är svårt, men det är inte hemskt. Man måste börja med att ta sitt allvar på allvar, så kommer resten av sig själv. Och att ”arbeta med sig själv” är faktiskt ingen sjuklig individualism. Och en fred kan inte bli en verklig fred förrän varje enskild människa har freden i sitt hjärta och röjer undan och övervinner hatet mot medmänniskor, av vilken ras eller vilket folk de må vara, och låter hatet förbytas i något som inte längre är hat, kanske till slut rentav kärlek, eller är det kanske att begära för mycket? Och dock är det den enda lösningen. Så här skulle jag kunna fortsätta sida upp och sida ner. Det lilla stycke evighet som man bär inom sig kan man avhandla lika bra i ett enda ord som i tio tjocka standardverk. Jag är en lycklig människa och lovsjunger livet, javisst, i Herrens år 1941, det eller det krigsåret.” ”All kraft och kärlek och Gudsförtröstan som jag besitter och som på sista tiden växer så underbart i mig, måste jag hålla i beredskap för vem
som än råkar komma i min väg och behöver få del av det.” ”Låt då detta vara syftet med meditationen: att skapa en stor öppen slätt i ditt inre, utan all den trassliga snårskog som hindrar utsikten. Då kan något av ”Gud” komma in i Dig, liksom det i Beethovens Nionde finns något av ”Gud”, och något av ”kärleken”, inte den sortens lyxkärlek som man hänger sig åt en halvtimme, stolt över sina egna upphöjda känslor, utan en kärlek som man kan använda i vardagslivet”. ”Min Gud, Du har gjort mig så rik, låt mig också få dela ut med fulla händer. Mitt liv har blivit till ett oavbrutet samtal med Dig, Gud, ett enda långt samtal. När jag står i ett hörn av lägret med fötterna planterade på Din jord, ansiktet vänt mot Din himmel, då händer det att tårarna strömmar ner över kinderna, sprungna ur en gripenhet och en tacksamhet som söker utlopp. Också om kvällarna när jag ligger i min säng och vilar i Dig, min Gud, tåras mina ögon ibland av tacksamhet, och det är min aftonbön. Jag är sedan några dagar mycket trött, men det går väl över, allt följer sin egen inneboende rytm, man måste lära människorna att lyssna på den rytmen, det är det viktigaste en människa kan lära sig här i livet.”
Unum 9
SÖNDAGSMORGONBÖN ”Min Gud, det är ängsliga tider. I natt låg jag för första gången sömnlös med svidande ögon i mörkret och jag såg många syner av mänskligt elände dra förbi. En sak lovar jag Dig Gud, bara en obetydlig liten sak. Jag skall inte belasta den dag som är inne med mina bekymmer för framtiden, men det är något som kräver övning. Var dag har nu äntligen nog av sin egen plåga. Jag skall hjälpa Dig, Gud, så att Du inte överger mig, men jag kan inget garantera på förhand.
Och nästan med varje pulsslag står det tydligare för mig att Du inte kan hjälpa oss, utan vi måste hjälpa Dig, och att vi till vårt sista andetag måste försvara Din boning inom oss. Det är faktiskt sant att det finns människor som nu i sista momangen är mera rädda om sina dammsugare och silverskedar och gafflar än om Dig, min Gud. Och det finns människor som bara tänker på att sätta sig själva i säkerhet, att rädda sina kroppar som bara är boningar för ångest och bitterhet.
Och de säger: Mig skall de inte få i sina klor. Och de glömmer att man En sak står alltmer klart för mig: inte är i någons klor om man är i att Du inte kan hjälpa oss utan att Din famn, min Gud. vi måste hjälpa Dig och på det sättet hjälper vi oss själva. Jag börjar redan bli lite lugnare genom det här samtalet med Dig, Och det är det enda vi i denna tid Gud. I den närmaste framtiden kan rädda och det som det verkli- skall jag ha många samtal med Dig gen gäller: att bevara något av Dig, och på det sättet hindra Dig från att Gud, i oss själva. överge mig. Kanske kan vi också medverka till att gräva fram dig ur andras förtorkade hjärtan. Ja min Gud, Du tycks inte kunna göra mycket åt omständigheterna, de hör till det här livet. Jag ställer Dig inte heller till svars. Efteråt får Du väl ställa oss till svars.
Du kommer nog att få det knapert i min själ ibland., Gud, Du kommer inte att livnäras med mycket förtroende från min sida, men tro mig, jag skall fortsätta att verka för Dig och vara Dig trogen och inte jaga bort Dig från mina marker. Nog har jag kraft att bära det sto-
Unum 10
ra, heroiska lidandet, Gud, men det är värre med de tusen små dagliga bekymren och sorgerna som ibland kastar sig över en och biter sig fast som ohyra.
Du ser att jag vårdar Dig. Jag kommer inte bara till Dig med tårar och med mina onda aningar, denna stormiga grå söndagsmorgon kommer jag till Dig med doftande jasmin.
Men jag klöser mig förtvivlat och säger mig alla dagar: För den här dagen är det ännu väl sörjt, de skyddande väggarna i ett gästfritt hem värmer ännu mina axlar som ett länge buret och kärt klädesplagg.
Och jag skall ge Dig alla blommor som kommer i min väg och de är i sanning många. Du måste ha det så bra som möjligt hos mig. Och för att nu för en gångs skull nämna ett godtyckligt valt exempel: Om jag skulle sitta inburad i en trång cell och ett moln skulle driva förbi mitt lilla gallerfönster, då skulle jag komma till Dig, min Gud, med det molnet som gåva, om jag har åtminstone någon kraft kvar.
Mat för dagen har jag tillräckligt och min bädd med vita lakan och varma filtar står ännu och väntar när natten kommer, alltså får jag inte öda minsta smula kraft på materiella bekymmer för egen del. Utnyttja och ägna var minut av dagen åt att göra den fruktbar, göra den till ytterligare en stadig sten i det fundament som våra kommande rädda och utarmade dagar kan stödja sig på. Jasminen utanför mitt hus har de senaste dagarna blivit helt förstörd av regnet och stormen, dess vita blommor driver omkring i de gyttjiga svarta pölarna på det låga garagetaket. Men någonstans inom mig blommar jasminen ostört vidare, precis lika överflödande och ljuvlig som alltid. Och den sprider sin doft runt om i mitt hem som är Din boning, min Gud.
Så här på förhand kan jag ju inte lova någonting bestämt, men Du märker nog att viljan är god. Och nu måste jag ta itu med den här dagen. Jag kommer att träffa många människor i dag och alla de onda ryktena och hemska hoten kommer återigen att bestorma mig som lika många fientliga soldater stormar en ointaglig fästning”. MER OM ETTY HILLESUM PÅ INTERNET: www.ettyhillesumcentrum.nl/en Dagboksanteckningar utgivna på svenska under titeln ”Det förstörda livet”, Norstedts förlag (finns endast på bibliotek)
Unum 11
Kontemplation och aktion Olavi Hemmilä, FD i litteraturvetenskap. Bosatt på Stiftsgården i Rättvik.
D
et är sent i augusti. Bären nedanför Sankt Davidsgården borde vara övermogna, men här och var lyser hallonen fortfarande röda. Buskarna har börjat skifta i gult på grund av torkan. Det ser ut att bli en tidig höst, och jag dröjer mig kvar i snåren för att få i mig så mycket som möjligt av sommarens sista sötma. SEDAN FORTSÄTTER JAG ner mot Stiftsgården. Vid niotiden är det nästan mörkt nere vid sjön. Allt har sin tid, och snart kommer kylan krypande. Avklingandet har sin egen musik. Det finns en speciell rytm i det om sker. Ibland måste vi gå in i perioder av stillhet och kontemplation för att kunna hämta kraft inför nästa aktiva fas. Vinter och sommar
avlöser varandra. Dag följer efter natt. DET MODERNA konsumtionssamhället inbjuder inte direkt till någon följsamhet mot dessa cykler av ebb och flod. Jakten på tid och pengar gör det svårt att hitta någon rytm i tillvaron. Vårt välstånd bygger på ett tanklöst antagande om att jordens resurser är oändliga. I jakten efter nya njutningar finns ingen känsla av tacksamhet, ingen insikt om att allt bara är ett lån. I ESSÄSAMLINGEN Spiritual Ecology (2013) berättar zenläraren Susan Murphy Roshi en gammal skotsk saga. Invånarna i en liten by har fått en magisk vintunna i gåva av älvorna. När någon av dem uttalar en önskan öppnas kranen på tunnan och allehanda gåvor flödar över de lyckliga byborna. Allt fort-
Unum 12
sätter på detta sätt i dagar, veckor och månader tills en piga får för sig att ta reda på hur det hela egentligen fungerar. Hon skruvar bort kranen och öppnar tunnan. Den innehåller bara damm och spindelväv. Efter den dagen sinar vintunnan, och älvorna tystnar. Murphy menar att vi som lever i de rika industriländerna liknar dessa bybor. Vi sitter med gapande munnar vid ymnighetshornen i tron att allt detta ska vara i evighet. Allt omkring oss försöker hålla oss kvar i denna villfarelse. Börserna tickar på som vanligt ute i världen. Medierna matar oss med falska drömmar om vad ett rikt liv kan tänkas innebära. DET ÄR BETECKNANDE att sagan inte säger något om att invånarna i byn delar med sig till andra av sitt välstånd. Fattigdom och misär blir följden när rikedomarna samlas hos ett litet fåtal. Några få länder har tillskansat sig det mesta av världens råvarutillgångar. Också i dessa länder är det många som hamnar utanför, passiviserade av arbetslöshet och utanförskap. Det kan tyckas vara en övermänsklig uppgift att försöka göra något åt all orättfärdighet. Var ska man börja? Det är enklast att fortsätta sova, men den som sett spindelväven i vintunnan har åtminstone synen i behåll.
MÅNGA BESÖKER BERGET för att hämta kraft i den stilla rytm som formar tillvaron i denna oas. Här och var finns det liknande öar av stillhet. De finns i alla kulturer som en påminnelse om vikten av balans mellan det inre och det yttre livet. Alla har väl upplevt kortare eller längre stunder då allt flyter som det ska. Då och då påminns vi om att vi är burna av något större än oss själva, mitt i livets alla växlingar. Den walesiske prästen och poeten R. S. Thomas (1913-2000) har beskrivit denna känsla i en dikt från den karga kusttrakten i Wales där han levde och verkade: Det finns nätter som är så stilla att jag kan höra minervaugglan ropa långt borta och en räv skälla i fjärran. Det är under dessa öde timmar jag ligger vaken och lyssnar till dyningen som föds ute på Atlanten, som stiger och sjunker, stiger och sjunker våg efter våg mot den långa stranden vid byn som ligger försänkt i mörker och enslighet. Då kommer tanken på denne andre som också är vaken och låter våra böner svalla mot honom, inte som här under några timmar utan i dagar, i år, i evighet. (ur Minnen av Eld, 1995)
Unum 13
BORDE INTE DENNE andre vända sig om på sidan i förfäran över allt vi gör mot oss själva, mot varandra och mot den vackra natur som vi lever i? Det är ett stort mysterium att de svallvågor som vi sänder ut i våra böner återvänder som en varm förnimmelse när vi minst anar det, mitt i natten eller just när vi slutat hoppas. SJÄLV UPPLEVDE JAG detta mycket starkt under en vistelse i USA 2010. Jag var gästlärare på University of Washington i Seattle och höll en kurs om ”hållbar utveckling i Skandinavien.” Efter två veckor kom familjen på besök. Kvällen innan de skulle åka hem satt vi och tittade på tv-nyheterna. En vulkan på Island hade fått ett utbrott. Alla flygplatser i området var stängda. Senast vulkanen hade ett utbrott pågick det i sex månader. På morgonen åkte vi ut till flygplatsen. Ett sista plan skulle avgå till Reykjavik på förmiddagen. Flygbolaget ville bara betala den första hotellnatten om familjen blev kvar på Island. Ett äldre par som också skulle flyga via Island kom fram till oss. ”Låt oss be”, sa kvinnan utan omsvep. ”Gud kommer att öppna en väg för oss” sa hon sedan vi samlat oss en stund. Familjen åkte iväg. Efter tre
dagar fick jag höra att de kommit hem välbehållna. En rökpust hade stoppat all flygtrafik på det norra halvklotet. Så sårbart är vårt samhälle. Vulkanutbrottet var snart glömt, men ett par veckor senare kom oljekatastrofen i Mexikanska gulfen. Till en början såg det inte så farligt ut, men dag efter dag visade medierna bilder av hur oljan vällde fram ur de trasiga ledningarna. ”Ett badkar i sekunden”, hette det. ”Golfströmmen kommer att kollapsa till följd av detta”, hävdade en del experter. I veckor och månader handlade samtalen på sushibarerna och kaféerna nästan bara om katastrofen. Modet svek mig. Det är inte mycket en humanist kan åstadkomma med sina teorier. Jag åkte på konferenser om hållbar utveckling och hörde förfärliga uppgifter om sakernas tillstånd på andra håll i USA och annorstädes. Men katastrofen förde oss närmare varandra. Samtalen fick ett större djup än vad de annars hade haft. De som var med på dessa konferenser hade skådat rakt in i vintunnornas inre. Det var som om okända strömmar fört mig (och min familj) till Seattle för att vi skulle förenas med mycket starkare strömmar som också var i rörelse just då.
Unum 14
Eller var det kanske bara tillfälligheter? Det kändes inte så när jag tände stearinljuset på kvällarna i mitt enkla rum på 16th Ave NE. Det fanns inte mycket annat att göra än att ligga och ”lyssna på dyningen” som R.T. Thomas uttrycker det i sin lilla dikt. Jag fylldes av tacksamhet över att vistelsen i USA inte först och främst blev ett tillfälle att bygga på min CV. Frågan om hållbar utveckling blev något som kändes ända ner i maggropen. Ett mörker lade sig över den amerikanska kontinenten, men det fanns ljus längst inne i detta mörker. Kalla det gärna för nåd. Dag följde efter natt. NU GÅR NATUREN till vila. Det kan hända att hela mänskligheten går in i en lång och bister vinter, men vi måste tro att det finns någon därute som känner våra böner svalla mot sin kropp i våg efter våg.
Ikonen, Jung frun Maria, som Berget fick av kommuniteten på Anafora, Egypten. Unum 15
Handling och bön Sr Veronica, dominikansyster och medarbetare på Berget.
Vänskapsikonen som finns i S:t Dominicus kapell på Berget skildrar mötet mellan den helige Franciskus och den helige Dominicus.
T
ill skillnad från sin samtida Franciskus, är Dominikus föga känd. Han är så diskret som person att få människor känner Predikarordens fader, han försvinner bakom sin orden. Dominikus har i kyrkan en annan uppgift än Franciskus, men båda är bröder och för deras söner och döttrar är de älskade fäder.
nästan alltid i bön och inte i färd med att predika. Angelico har trängt in i sin faders hjärta och förstått hans hemlighet. Dominikus får sitt uppdrag av den korsfäste. Han står vid korsets fot, han mediterar över Jesu lidande. Därför att Jesus har älskat oss så mycket, för att han har gett sitt liv för oss, vill Dominikus i sin tur ge sitt liv för sina lidande bröder och systrar. Han tillbringar FRA ANGELICO, en dominikan långa nattimmar i bön, med att från 1400-talet, har ofta målat sin betrakta den korsfäste. Själarnas fader Dominikus, predikarordens lidande får honom att lida och grundare. Han framställer honom hans bön blir till högljudda rop Unum 16
”Min barmhärtighet, vad ska det bli av syndarna”. Dominikus är i högsta grad en bönemänniska och bönen leder honom till handlingen, därför har hans handlande en sådan kraft.
Sydfrankrike och Norra Italien hemsöks av den irrlära, Katharism, som bygger på en dualistisk synsätt och presenterar en förfalskning av det evangeliska budskapet. Den materiella skapelsen är av ondo, människan måste befrias från sin kropp för att uppnå frälsningen. Sonens människoblivande i Jesus Kristus förnekas och sakramenten som förmedlas genom materiella tecken, vatten, bröd, vin och olja förkastas. Dominikus blir berörd i sitt innersta av den andliga nöden och känner stort medlidande med alla dessa människor som far illa av den nya läran. Han och biskop Diego beslutar att återvända till denna trakt efter resan till Lund och få påvens tillstånd att missionera där.
DOMINIKUS FÖDS i Caleruega i Spanien år 1170. Han växer upp i gamla Kastilien, i en lugn och traditionell miljö som inte är berörd av den sociala omvälvningen och nytänkandet som präglar Franciskus Italien. Redan som ung utbildas han till präst och blir så småningom kanik i Osmas domkyrka. Han är en allvarlig och tillbakadragen ung man dock inte oberörd av det som händer runt omkring honom, han blir aldrig instängd i en värld av böcker och fromma övningar. Hans hjärta är öppet för världens lidande. När en stor hungersnöd drabbar en stor del av Spanien tvekar han inte DOMINIKUS OCH DIEGO har att sälja sina oumbärliga böcker för gett sig i väg från Spanien med ett att hjälpa de nödlidande. stort och ståtligt följe och möter på sin väg fattiga predikanter som vill ta FRAM TILL 30 ÅRS ÅLDER evangeliet på allvar och går barfota, för Dominikus ett ganska stilla ”utan stav eller påse, bröd eller liv. Men 1203 sänds Osmas biskop pengar” (Luk 9:2). Deras enkelhet Diego till ett diplomatiskt uppdrag i och radikalitet gör stort intryck det avlägsna Skandinavien, närmare på dem. På den tiden var kyrkan bestämt: Lund som då är danskt en myndighet, stor och mäktig. Så biskopssäte. Dominikus, som är var det och ingen ifrågasatte detta nära knuten till biskopen, följer eller tänkte på att det kunde vara med i hans följe. På sin långa och på ett annat sätt. De cistercienska mödosamma resa åker de först abbotar som fått uppdrag av påven genom Sydfrankrike och stöter att bekämpa irrläran, gör det så där på ett stort andligt elände. gott de kan, men de är rika och Unum 17
deras rikedomar står som en barriär mellan dem och folket. Diego och Dominikus ser den klyfta som bara växer mellan kyrkans representanter och det enkla folket. De lär sig av de fattiga predikanterna. De får en förnyad syn på sitt kyrkliga uppdrag. De beslutar sig för att bli av med sitt följe och gå barfota för att predika evangeliet. Evangeliet har makt i sig och behöver inte presenteras eller försvaras med en annan makt. Det glada budskapet är för de fattiga och måste förmedlas utan all mänsklig prakt eller makt. Dominikus blir fattig i evangeliets tjänst. Vid ungefär samma tid i Assisi avstår den unge köpmannens son Franciskus från all sin rikedom och omfamnar ”fru fattigdom” som en brud. Han vill följa fattig den fattige Jesus.. Diego och Dominikus slår sig ner nära Toulouse men efter bara några år måste biskop Diego återvända till sitt stift och Dominikus stannar kvar ensam. Några kvinnor har blivit berörda av Dominikus undervisning och lämnat katharerna. För dem grundar Dominikus år 1207 det första klostret i Prouille. Det blir snart ett andligt centrum för bröderna som så småningom följer med Dominikus. 1208 TAR KYRKAN nya och stora tag mot irrläran och sänder
ett korståg mot katharerna. Nu ska irrläran bekämpas med vapen och våld. Dominikus förblir lojal sin kyrka, han förstår ändamålet: sanningen måste undervisas och försvaras, men han kan inte acceptera medlet, han vet att man inte kan vinna själarna med våld! I vår tid har sanningen förlorat sitt värde, vi förväxlar den med vad var och en håller för sant. Vi har svårt att förstå eller ens acceptera att sanningen är viktig för människan och att vi, utan den, inte kan bli sanna människor. För Dominikus är sanningen inte en opinion eller en idé, utan Någon, vår frälsare, den korsfäste Jesus Kristus. Hans ordens motto är Veritas – Sanningen. DOMINIKUS FORTSÄTTER ensam sin mission som kringvandrande predikant och får utstå människornas hån och hot. Han lider, inte bara för att många irrar omkring som får utan herde, utan för att de som borde leda dem inte är goda herdar. De agerar ovanifrån, med en större vilja att försvara kyrkans auktoritet än att bemöta människornas andliga nöd. Han följer sin Herre Jesus Kristus inte bara i hans fattigdom utan i hans förnedring och utblottelse. Det blir en lång tid av fysiskt och andligt lidande, han önskar få dö som martyr. Samtidigt föds en ny glädje i hans hjärta. Han kan säga
Unum 18
med Paulus: «Nu gläder jag mig över att få lida för er. Vad som ännu fattas i Kristi lidanden, det lider jag i mitt eget kött, för hans kropp, som är kyrkan” (Kol 1:24) och också: ”Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse och dela hans lidanden, genom att bli lik honom i en död som hans” (Fil 3:10). Så småningom återvänder friden. 1215 flyttar Dominikus och de första bröderna till ett hus i Toulouse. 1217 finns omkring 20 bröder. På pingstdagen samlar Dominikus sina bröder och meddelar sin avsikt att sända dem ut i världen. Detta är oväntat och bröderna protesterar högljutt. ”Säg inte emot mig! Jag vet vad jag gör”, säger Dominikus. Dominikus har länge bett och tänkt, nu handlar han med den auktoritet som det uppdrag han har fått ger honom. Han gör det han har blivit inspirerad till att göra under sin långa bön och sin reflexion och därför kan han kräva brödernas lydnad. Alla är kallade att liksom han själv följa Kristus och stå i Evangeliets tjänst. Bröderna ger sig i väg till Paris, Bologna, Rom och Spanien, det är början på predikarorden. Dominikus fortsätter att resa mycket och organiserar sin orden så väl att den fram till idag har förblivit enhetlig. Han dör utmattad i Bologna 1221, bara 4 år efter brödernas utsändning.
DOMINIKUS BLEV 51 ÅR gammal, ett kort och exemplariskt liv. Under trettio år av tystnad i Osma förbereds han för den mission som är hans. Han har ett enkelt och öppet hjärta. Han ser människornas hunger efter bröd och sanning. Han står alltid nära dem han möter och lär av dem. Katharerna hjälper honom att förstå på ett djupare sätt Jesu Kristi fattigdom. Under sina långa vandringar ber han. Hans första biograf - Jordanus av Sachsen – rapporterar: ”Gud hade givit honom en särskild nåd i bönen för syndarna, för de fattiga, för de bedrövade: han bar deras olyckor i sitt medlidandes inre helgedom”. Om hans personlighet skriver han: ”det fanns hos honom en stark själens jämvikt, utom när han rördes av medlidande och medömkan, och eftersom ett glatt hjärta gör ansiktet ljust, visade sig hans välavvägda invärtes människa utåt i vänlighet och glad uppsyn... genom denna glädje förskaffade han sig allas kärlek. Hans blotta anblick väckte genast allas tillgivenhet… Han älskade alla och alla älskade honom”. 1221 STRAX FÖRE Dominikus död hålls det andra generalkapitlet i Bologna. Det finns då 25 kloster fördelade i 5 provinser. 1228 har provinsernas antal vuxit till 12, varav Daciaprovinsen täcker hela Skandinavien.
Unum 19
Praying with the name of Jesus Christ and the Initiative “Contemplation in Action“ Sr Johanna Schulenburger CJ, bor för närvarande med fyra systrar i Wien, Österrike. Hon tillhör Congregatio Jesu. Hon är sedan 2012 fast medarbetare på Stille in Wien (Kardinal König Haus) där hon både leder kontemplativa retreater och ger enskild andlig vägledning. Sr Johanna är också medgrundare till initiativet ”Contemplation in action”. Det är en glädje för oss att välkomna henne som ledare för höstens kontemplativa retreat på Berget! (OBS! Retreaten leds på engelska).
A
bout twelve years ago it began with reading a book … I spent a weekend in a Cistercian monastery looking for some peace and quiet. In the refectory where I had my meals they also provided books for the guests. Rummaging around my eye was caught by the book “Meditationen eines Einsiedlers” (e.g. Spiritual direction and Meditation – Thoughts in Solitude) by Thomas Merton. Merton describes how he got in contact with meditation. I read the book throughout the whole night
and felt a deep longing awakening inside me. Meditation seemed to open a simple and immediate contact with God. Back home I asked my spiritual director – a Jesuit priest – if it was possible to learn to meditate. Smiling he got up and gave me the book “Contemplative Retreat” by Franz Jalics SJ. After reading the first pages I knew that this was exactly what I had been looking for. In ten units Jalics shows a way toward an immediate awareness of the reality of God and of his presence. He guides the reader to pray with the
Unum 20
name of Jesus Christ. I decided not only to read this book but to apply for a closed retreat. During this retreat I understood that I had found “my” way of praying and looking back I can say that it has changed my life. Not only that it has become part of my daily life and the way of fostering my relationship with God. Meanwhile I am teaching this way of praying, directing Contemplative retreats and I am member of the initiative contemplation in action. CONTEMPLATIVE PRAYING WITH THE NAME OF JESUS CHRIST The word “contemplation” is derived from the Latin word „contemplari” meaning „contemplate, consider”. Contemplation is about recognizing God’s working within us and our lives. Contemplation is not something one can do or achieve by merely thinking. It is a true gift given by God. However, in an atmosphere of tranquility, mindful awareness and under guidance, we can prepare and become more receptive for contemplation. Forms of silent prayer, meditation can be found in all religious traditions. The Christian contemplative
prayer is accompanied by devotion and love and lets them grow. It is a relationship oriented prayer within the you-me-relationship between the one who prays and God, characterised by the orientation towards Jesus Christ who is “the way, and the truth, and the life” (Jn 14:6). PRAYING WITH THE NAME “Jesus Christ” is a form of prayer which has been practiced in Christianity for a long time. Its root lies in the so called One-Word Prayer of the Desert Fathers and Desert Mothers, who lived in the Egyptian desert and Palestine in the 4th century. John Cassian brought this form of prayer to Western Europe. Later it also spread from Egypt over Mount Athos into Eastern Europe and was connected with the name of Jesus. When we silently invoke the name of Jesus, we betake ourselves into his presence and open up for his power. In the name “Jesus Christ” you will find his entire person. We align ourselves with his person, enter a relationship with him. Christ - the Risen One is invisibly at work and present. By aligning ourselves with this name, we enter a new, unimagined space for a relationship which wants to open itself up to us.
Unum 21
THE INITIATIVE “Contem- plative prayer and feeling connectplation in Action”. ed with the initiative can consider themselves as being part of it. The Initiative was set up 2009 by the coordination team (a Jesu- OUR OFFERS are open to evit priest, two catholic women and eryone, who wants to learn more myself), who all have been fol- about this Jesus Prayer - regardless lowing the contemplative path for of their religious denomination or some time. Over the last few years spiritual background. In guiding Christians of various denomina- our courses we find it important tions, having different person- to foster appreciative and comal and professional backgrounds, plementary cooperation between have joined us. We have discovered women and men. To us, the Euthe richness and power of contem- charist is an important part of the plative prayer for ourselves and de- Contemplative Retreat, therefore rive our life energy from it. We are we invite to participate in its celededicated to spread and foster the bration daily. We offer our courses practice of contemplative prayer as affordable as possible and thus and teach the “Gries Path” - the close to the biblical principle: „You Jesus Prayer after Franz Jalics S.J I received without paying; give withmentioned above. We feel connect- out pay.”(Mt 10:8). We want to faed with the “Retreat Center Gries” miliarise people, who are trying to run by the German Province of discover or revive the spiritual side Jesuits. It is located in the middle of their lives and guide them along of Germany at a remote spot called their path. Out of contemplation “Gries”. Father Franz Jalics SJ es- grows creativity and fertility. The tablished it in 1985. connection with the vine allows the Our Initiative is supported by branches to bear fruit (Jn 15:5). The three circles of people in different prayer - specifically the contemplaways: the coordination team – the tive prayer - is a key factor for the retreat directors – the meditation transformation of the individual group leaders. During the last four and for change in church and sociyears 11 retreat directors and 100 ety, as it fine-tunes our consciousmeditation groups have joined the ness and connects us with a deeper Initiative. We find this very en- reality, which is capable of transcouraging to go on. In a broader forming things inside and around sense, everyone practicing contem- us. It transforms us and allows us Unum 22
to develop our sense for and dedi- ation and deepening of Christian cation to the conservation of God’s life in parishes, congregations and creation, peace and justice. our society. The collective prayer of Christians of various religious deTHE INITIATIVE “Contempla- nominations strengthens the Ecution in Action” has the vision, that: menical movement. We, as the Ini- more and more Christian par- tiative „Contemplation in Action”, ishes and congregations will open point to offers – national and inup for people to meet, practice the ternational - in order to present an Jesus Prayer and form open medi- opportunity to all seekers to find a tation groups. place for contemplative prayer, to - there will be a growing number learn and to practice. of retreat centers that also include Contemplative Retreats which last FOR MORE INFORMATION several days, into their programs. visit our website www.contemplaWe trust and hope, that our vision tion-in-action.org. Welcome! - the grain of mustard seed - becomes a tree full of life (Mt 13:3132), a leaven that leavens everything around it (Mt 13:33). We support the formation and sustainment of meditation groups, retreat centres and spiritual centres. Through our offers we add to their spiritual profile. Through the prayer in groups and Contemplative Spiritual Exercises, which last several days, the prayers of the individual are deepened. Collective contemplation strengthens the community internally but also gains momentum and vibrancy in the respective surroundings. Meditation groups and offers of Contemplative Retreats are a contribution to spiritual regenerUnum 23
Med Hjalmar Ekström i Guds fördolda verkstad Per Abrahamsson, präst och kaplan för Franciskus Tredje Orden (FTO) inom Svenska kyrkan
Fotografi från FTO´s kapitel på Berget i slutet av september förra året. Vi ser Per Abrahamsson som den sjätte personen från vänster. I mittten står dominikansyster Veronica och franciskansyster Inger med Bergets vänskapsikon (Den helige Dominicus och den helige Franciskus möte, se sidan 16).
T
ill det yttre var Hjalmar Ekströms liv oansenligt. Han försörjde sig som skomakare och levde i stort sett hela sitt liv i Helsingborg. Men i Andens värld, som förebedjare och själasörjare, rörde han sig fritt och kunde hjälpa många människor på det inre livets väg. Idag är han mest känd genom sina själavårdande brev som getts ut i bokform.
REDAN NÄR HJALMAR var liten stod det klart att Gud kallade honom att gå ”en annan väg än den, där många gå”. När han var fem år såg han hur en ljusgestalt liksom gled ner för trapporna i det rum där han låg nedbäddad i sin säng. Utan någon som helst rädsla sträckte han sig efter ljusgestaltens mantel och genomströmmades då av en kraftig värme. När han vaknade på morgonen hade han en
Unum 24
rodnad i tumgreppet. Resten av livet fick han leva med detta ”stigmata”, en förlorad känsel i tumgreppet. Ett tumgrepp som skulle visa sig vara ett välsignat redskap i Guds hand genom den omfattande brevproduktion han kom att ägna sig åt under större delen av sitt liv. EFTER EN genomgripande gudsupplevelse i 16-årsåldern riktade Hjalmar in sig på att bli präst. Men tid och kraft räckte inte till. Under några år kom han istället att verka som diakon. En tid som han beskriver som en enda lång utblottelse och som nådde sin kulmen under en vandring utanför Örkelljunga. Han störtades då in i en andens natt som skulle vara i drygt ett år. Samtidigt hörde han en röst ljuda: ”…hädanefter blir vägen väglös”. Först efter denna utdragna utblottelsetid började ett nytt liv röra sig i honom. HJALMARS VANDRING förflyttades nu från det yttre till det inre. Han skulle bli vägledare i det väglösa land som gäller för det inre livets pilgrimer. Reskamrater fann han i medeltida mystiker och den samtida grupp av människor från alla samhällsklasser som gick under namnet ”Flodbergskretsen”. Skomakarverkstaden i Helsingborg kom att bli en andlig härd vars glöd skulle leta sig ända in i vår tid och ge vägledning och själavård åt tusentals människor.
Skomakarverkstaden blir för Ekström en metafor för Guds verk i människans själ. Guds verkstad är i det fördolda: ”Skall vi bli verktyg i hans hand, måste vi in i den fördolda verkstaden” (Den fördolda verkstaden s. 84). I BERGSPREDIKAN talar Jesus om Fadern som den som rör sig i det fördolda. ”Ge din allmosa i det fördolda. Då skall din Fader, som ser i det fördolda, belöna dig… När du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din Fader som är i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig… När du fastar, låt inte människorna se att du fastar, utan bara din Fader i det fördolda. Då skall din Fader som ser i det fördolda, belöna dig” (Joh 6:1 ff ). ERT LIV ÄR FÖRDOLT med Kristus hos Gud, säger Paulus (Kol 3:3). Det är talet om det fördolda hos Jesus och Paulus som inspirerar Ekström. I den fördolda verkstaden är vi som leret i krukmakarens händer. Där formar han oss. FADERN ÄR i det fördolda, ser i det fördolda och handlar i det fördolda. Det synliga är ett resultat av vad som sker i det fördolda. Det osynliga bär frukt i det synliga. Men det yttre beror av det inre. Det är som med trädet. Det man lägger märke till är trädkronan, grenverket, frukten.
Unum 25
Men allt detta är beroende av vad som finns i det fördolda under jorden: rotsystemet. Det är i det fördolda livet med Gud som människan får sin näring, finner sin mening, blir fruktbärande. Ett träd utan rötter klarar inte livets stormar eller ökentider. ”Ni har lärt känna Herren Jesus Kristus, vandra då i honom, med rot och grund i honom” (Kol 2:6 f). Vi ska ha våra rötter i Kristus. Allt växande har med rotsystemet att göra.
HJALMAR EKSTRÖM manar oss till återhållsamhet när det gäller det offentliga framträdandet och de många orden: ”Det viktiga är hur mycket människan skådat utöver det hon i ord framsäger. Den som endast säger hundradelen av vad han skådat, hans ord är hundra gånger mäktigare än dens som säger allt vad han skådat. Men det vanliga är att människor här i världen säger hundra gånger mer än vad som skådats. Bättre att säga för lite än för mycket. Där ingenting är HJALMAR EKSTRÖM levde sagt är åtminstone Andens ordlösa ett till det yttre oansenligt och talande inte åsidosatt.” anspråkslöst liv. De begränsningar han levde under; långa arbetsdagar och sjukdomsperioder var inte ett OCH HAN FORTSÄTTER: ”Vad hinder för ett rikt inre liv. Tvärtom som kan synas vara overksamhet var det kanske just begränsningarna är det icke alltid, ty just i stillheten som gjorde att han fick djupa andliga i det fördolda kan det allra största rötter. Han var inte den som hördes ske. Fadern arbetar i sin fördolda och syntes. Han vittnade med sitt vara verkstad och det arbetet bär frukt och bar frukt genom att bedja, lyssna i det uppenbara i sin givna tid. De och skriva brev till enskilda. Hjalmar människor han kan använda till betonar renheten i källan snarare än det bästa och mesta inbjuder han kraften i vattentrycket. Livet med Gud till arbetet i sin fördolda verkstad. i det fördolda är det helt avgörande för Men därför är det inte sagt att dessa allt fruktbärande. Det synliga är ett kommer att arbeta endast i det resultat av vad som sker i det osynliga. fördolda, blott att detta blir deras viktigaste förehavande, det som I VÅR TID är rotlösheten osynligt ligger bakom allt de företar framträdande. Människor frestas sig, det som är källan till allt i deras att exponera sig själv. Att synas och leverne. Det yttre de kommer att höras. Vår tid formar människor göra blir av just så stor betydelse som med yta utan djup. I Guds fördolda det får av vistelsen i den fördolda verkstad går vi i rakt motsatt riktning. verkstaden och det som där uträttas” (Den stilla kammaren s. 38). Rotsystemet får tid att utvecklas. Unum 26
S:T SIGFRIDS BOKLÅDETIPS
Tid för Gud Jacques Philippe, Catholica 2013
riktning och ressällskap Britta Hermansson, Libris 2012
Kanske har det varit så i alla tider, men i vår egen tid har vi definitivt svårt att ”ta itu” med vårt böneliv. Här kan denna skrift av J. Philippe vara till god hjälp. Fast förankrad i den kristna, mystika traditionen, leder han läsaren in i ett konkret böneliv i samklang med den vardag vi kallar vår. Författaren demonterar tålmodigt och systematiskt alla våra försvar mot att börja be; ”jag har inte tid” och andra typiska ursäkter. Framför allt delges vi tydliga och tillämpbara råd som stöd på väg in i ett fördjupande böneliv.
I ”Mogna vackert” ger Britta Hermansson, som är pastor, retreatledare och författare, utifrån egen erfarenhet råd om hur vi kan mogna som människor och i vår tro. Hon pekar på vikten av en god rytm, en riktning och ett mål för vår längtan, och på betydelsen av människor som känner och älskar oss. Boken ger på ett enkelt sätt en vägledning att tillämpa i vardagen.
På Berget finns S:t Sigfrids Boklåda, som genom sin försäljning
Mogna vackert med rytm, av böcker, skivor –och ikoner vill spegla vår ekumeniska
S:t David
inriktning.
S:t Sigfrid
S:T SIGFRIDS BOKLÅDA
Öppettider: tisdag till söndag kl. 14.00-16.00 (onsdag till 15.00) Boklådan har en vänförening. Genom ditt medlemskap bidrar du till att säkerställa ett fortsatt brett utbud av litteratur med andlig vägledning på kristen grund. Medlemsavgiften är 100 kr/år. Postgiro: 491 5731-6 Kontakt: kristina@berget.se Unum 27
S:t Sigfrid och S:t David kom båda från England som missionärer och fick stor betydelse för Sveriges kristnande. På Berget har de sina givna platser. S:t Sigfrid är skyddshelgon för vår boklåda och S:t David för vår retreatgård.
Romarbrevet kapitel 1-2 Retreatmaterial 1:2 P. Raniero Cantalamessa
N
ow we come to the central theme of our retreat which is the letter to the Romans. It is almost presumptuos for a catholic to speak on the letter to the Romans to a lutheran audiens. But it can also be a sign that we share the same faith. There are different reasons why I like to conduct a retreat commenting upon the letter to the Romans. One is that the letter to the Romans is not at set of truths one after another, it’s a journey. St Paul takes us, where we are naturally, and leads us to the work of Jesus, through all the steps of salvation to a new creation. So it’s a kind of paschal exodus, it’s a journey. Therefore it has a dynamic.
Cantalamessa förmedlade ett glatt budskap under dagarna (Svante Lindbäck fotograf).
OF COURSE, we have no time to comment upon all of the letter to the Romans. We must choose some keypoints and just summarize the rest. And we shall see, I hope, even in a reduced way, during a small number of teachings, how the letter to the Romans is the best tool for a new evangelization of a secularized world. It’s the best chart for missions, retreats and it is the best plan for a personal spiritual renewal. SO WE START with the first keypoint which extends from Romans chapter 1 - 3:20. First of all St Paul gives his credentials as apostle. Let us listen to at least a few verses: “From Paul, a servant of Christ Jesus,
Unum 28
who has been called to be an apostle, and especially chosen to preach the good news that God promised long ago through his prophets in the scriptures. This news is about the Son of God, who according to the human nature was a decendant of David and is about Jesus Christ our Lord, who in the order of the Spirit, the spirit of Holiness that was in him, was proclaimed Son of God in all his power through his resurrection from the dead. Through Him we recieve the grace and our apostolic mission, to preach the obedience of faith to all pagan nations in honour of His name. You are one of these nations, and by His call belong to Jesus Christ. To you all then who are Gods beloved in Rome, called to be saints, peace and grace upon you from God the Father and the Lord Jesus Christ”
world. And of course, after 2000 years we know that his courage was not in vain. It was not just wishful thinking.
MAGNIFICENT introduction! One can almost feel the pride and the joy of Paul of being called to be an apostle. And the boldness of Paul, especially after he suffered this failure in Athens. Because the letter was written just a few months after his failure in Athens when he saw the gospel rejected by the wise of Athens, and he has the courage of saying he’s called to bring all the people to the obedience of God, to the obedience of the gospel. If we had just a small part of the courage of Paul we could reevangelize the
AFTER SETTING THIS atmosphere of assurance, St Paul goes on to say some very nasty things... You are acustomed as I am to travel with the aeroplane, aren’t you? So you are familiar with a phrase we hear very often; attach your safety belt, as we are approaching an area of turbulence. So, attach your safety belt! Listen to what Paul says in chapter 1 in verses 18-24: “The anger of God is being revealed from heaven against all the impiety and depravity of men who keep truth imprisoned in their weakness. For
IN THIS INTRODUCTION St Paul wants to set the atmosphere, the state of mind with which all the rest of the letter should be read. He gives the assurance that no matter what he’s going to say, they are loved by God and there is peace and grace for them. Of course, the letter to the Romans is inspired by the Holy Spirit so now it is a letter to every Church, to you who are Gods beloved in Sweden, peace and grace upon you. This letter is always to be recieved, and we try to open and recieve, this letter during these days.
Unum 29
what can be known about God is perfectly plain to them, since God himself has made it plain. Ever since God created the world, His everlasting power and deity, however invisible, have been there for the mind to see in the things He has made. That is why such people are without excuse (anapologeto in the original greek). They knew God and yet refused to honor him as God, or to thank Him. Instead, they made nonsense out of logic and their empty minds were darkened. The more they called themselves philosophers, the more stupid they grew. Until they exchanged the glory of the imortal God for a worthless imitation, for the image of mortal man, of birds fourfooted things and reptiles. That is why God left them to their filthy enjoyments and the practices with which they dishonoured their own bodies.”
who know God), but not acknowledging Him. They don’t give glory, honour and thanksgiving to God. There are two key words here, both very familiar in the christian language; doksasesein and eucharistein, which means glorifying and giving thanks. WHY, ACCORDING to St Paul, is this such a mortal sin; not giving glory to God, not givning thanks to Him? He says that behind this is that people have put themselves in the place of God. They glorify themselves. They know that there is a God, but they don’t recognize God as God, and themselves as creatures of God. The roles have been reversed. According to Scripture, God is the potterer and we are the clay. But idolatry means changing the roles. They become the potterer and God is the clay, which they mold according to their vices. This is why St Paul goes on speaking about idolatry. Because idolatry is not an innocent practice. It’s an expression of men putting themselves in the place of God. Disposing of God. And as human beings are lustful and violent, they make a God of violence; Mars and a Godess of lust; Venus.
SO LET US TRY TO GRASP the key message of Paul in this passage. He says that there is one sin which is at the root of every sin. This is why he says “because of this, God abandond them to all their vices and depravities”. Beause of this, what is this? The name he gives to this sin is impiety, asebeia in greek, ungodliness. He explains very clearly what he means. He says that this sin consists in the fact of knowing God (so it’s not the sin ST AUGUSTINE and also Luof atheistic people, but of people ther insisted very much on this Unum 30
point; the original sin. What is original sin? It’s man becoming bent to himself, no longer upright and turned to God but crooked, bent to himself. And this is why God abandoned them. If we were in a different setting, for instance speaking about evangelization, we could use this passage of St Paul as a way of denouncing the modern idolatry going on in the world. Because what St Paul does in this first chapter is precisely to take away the mask from the culture. He’s speaking to the Greek Roman culture which was so proud of their philosophy, of their litterature, and St Paul takes away the mask and shows what lies behind. Behind all this lies self-glorificaltion, impiety, is the anger of God. But now we are speaking among believers and for believers. LET US GO ON to see what this part of the letter to the Romans has to say to us. We pass through to the begining of chapter two. Which is a continuation of this denounciation. St Paul is revealing the state in which God finds people when Jesus comes to earth. St Paul is trying to show what humanity is before Jesus, or now, without Jesus. The starting point. And unless we realize where we are by nature, we cannot go on
and enjoy and accept all the rest of the work of God. This is why this first step is very important. So, let us pass to the begining of chapter two. “NO MATTER WHO you are, if you pass judgement you have no excuse. In judging others you condemn yourself. Since you behave no differently from those you judge. We know that God condemns that sort of behaviour impartialy. And when you judge those who behave like this, while you are doing exactly the same, do you think you will escape God’s judgement? Or are you abusing his abundant goodness, patience and toleration, not realizing that this goodness of God is meant to lead you to repentance?” Now, to whom is Paul speaking here? Note that there is a change in the subjective. Before, it was in the plural; they are without excuse. Now there is a singular; you are without excuse. The same word, anapologetos. The rest of the chapter shows that St Paul is speaking to the jews. But not as an ethnic reality. It’s a kind of stereotype one could say. St Paul is addressing people who have a revelation, who know the difference between good and evil and who can judge everything, according to their morals. They have a code and they
Unum 31
judge the rest of the world. When an ancient father of the church, Origines, commented upon this passage, he said that nowadays, these people that St Paul is addressing here are the bishops, the priests and the deacons. The leaders of the christian people. Beacuse we are now these people who know everything about good and evil, they even have the revelation of the gospel. And they judge the rest of the world, without realizing that they are doing the same thing. NOW WE MUST explain why St Paul says this, that we believers are doing what the pagans do. Anytime I read this begining of chapter two I am reminded of a passage in the book of Kings, the scene of David. He had made an adultery, betrayed the husband of Batseba, killing him in war, and then married Batseba. Everything was ok, everyone around was saying; how generous of our King to marry the widow of the dead soldier! The scene was perfectly covered. But not in the eyes of God. So he sent Nathan, a prophet, who started telling a story as you may remember; there were two people in the city, one very rich man who posessed flocks in abundance and a very poor man who had just one sheep. Now a guest came to the
rich man and he wanted to spare his flock so he killed the sheep of the poor man and gave to the guest. At this point the anger of the King was so great so he said that the man who had done this deserves to die. At this moment Nathan pointed his finger at the King and said; you are this man, o King! Now the greatness of David is that at this moment every other king would have called the guards and say; kill this person. Instead David said; I have sinned, I have sinned. St Paul is doing the same with us. He first draws us into an anger against idolatrous people in ancient times, in modern times, and then St Paul addresses us and says; you are the man. NOW WE MUST EXPLAIN, what does it mean that we do the same as the pagans do? The essence of idolatry is to put the creature at the place of the creator. So, anytime we put a creature at the top of our concerns of interest, we are being idolatrous. Similarly, when we put ourselves, what we have done, the work of our hands in that place, giving so much importance to what we have done, then these things become God in our lives. The first interest in our life. Let us give some examples. There are parents, especially moth-
Unum 32
ers (don’t be offended) who have just one child. If they don’t pay attention, this child can become their God. For me it’s different. I have written a book precisely on the book of the Romans, this is my creature. The book is called Life in Christ, a little commentary to the letter to the Romans. But I have to be cautious, beacuse this book can become my creature, my idolatry. So, there are many examples. Even christian communities and religious orders can become the work of man, their God. SO WE MUST be attentive. Not to instrumentalize God. To make God work for us. There is an insight which I think goes back to Martin Luther. I have a great appreciation for the writings of Luther. And this insight consists in an explication of the connection between Babel and Pentecost. Everybody understands that in the Acts of the Apostles, St Luke wanted to create a connection, a parallelism, between what happened in Babel and what is happening there, at Pentecost. So, the insistance on people speaking different languages and understanding each other is an allusion to what happened in Babel. Now, again, the builders of Babel were not great sinners, irreligious people. Nowadays, contrary to what
the fathers of the chuch said on this point, we know that they were very religious people. They wanted to build a temple. The tower of Babel was a temple. The remains of one of these temples can be seen in Mesopotamia. They are called Zikkurat. One on top of the other. So where is the sin of the builders of Babel? Listen to what they say and maybe you will see yourself where it’s hiding in the scene: “Come, let us build a city, with a tower in the middle, whose top will reach the sky. Let us make a name for ourselves, so that we should not be scattered over the face of the earth” They want to build a temple to the divinity, but not for the glory of the divinity, but to make a name for themselves; “Let us make a name for ourselves”. God is instrumentalized. According to the mentality of the ancient peoples, they thought that through the offering of sacrifices from a higher position, they would obtain victories from the divinity over the other peoples around. So God was supposed to serve their glory, a desire for power. NOW, IF WE PASS over to Pentecost we see a group of people starting a new city, the city of God. And why does everybody understand them? At Babel they
Unum 33
spoke only one language, and at a certain point nobody could understand the other. Here, they speak many different languages – there is a list of all the people – and they understand each other perfectly. The reason is again contained in what people say. How is it that they are Galileans, Parthians, Elamites and so on, and yet we understand them proclaiming the great deeds of God! They no longer want to make a name for themselves. They are fascinated by the glory of God. So the impiety that St Paul is denouncing is just like in the scene of Babel – people making a name for themselves. And of course this applies to us. It’s a moment of blessing to accept the light of this revelation upon our lives. It’s the starting point. It’s the condition through which we enjoy all the rest of the letter, the redemption. To acknowledge what we are, and to acknowledge the need we have of a redeemer. And this is, as you know, what is lacking nowadays. Almost all forms of these market religions of today have one thing in common which is the assuption that humankind doesn’t need a redeemer. Redemption comes from within. So this is the key message of New Age, of “God within”, which is the last fashion in the United States. A
lady wrote a book describing her journey through different religions in India and so on, and the title is “Eat, love, pray”. And as she went through Italy, India and Indonesia; Italy was charaterized by eating, India by praying and Indonesia by loving because there, after having divorced, she found a sweetheart. This is a book about God within, which means we are God. If we are searching for God we only have to turn to ourselves. The trouble is not that the lady wrote this book, the trouble is that this book was on the top of the New York bestseller list in America for 187 weeks, which means that millions of people have read it. We live in this culture where people are convinced that salvation comes from within, through meditation, through yoga and so on, the list is long. One very subtle example, is a beautiful song by the Beatles; Imagine. A very popular song. Listen, here are a few of the verses: Imagine there is no heaven, it’s easy if you try. No hell below us, above us only sky (not paradise, sky). Imagine all the people living for today Imagine there are no countries – it isn’t hard to do. Nothing to kill or die for, and no religion too.
Unum 34
Imagine all the people, living life in peace. So, they promise peace and unity, understanding - but on what basis? You may say I’m a dreamer, but I’m not the only one. I hope someday you’ll join us, and the world be as one.
SO THE PRAYER that I suggest at the end of this first meditation is Psalm 130. “From the depths I cry to you o Lord”. Acknowledging that we are in the depths. And like in the icon of the resurrection, where Jesus goes into hell and takes the hand of Adam, leading him up to the light, we are in the position of Adam and Eve. A father of the church, Makarios, wrote this; “when you hear that Christ, going to hell, freed the souls who were prisoners there, don’t think that these things are far removed from what is being done now. Believe me, your heart is the tomb, is hell”. So we need Jesus to come. There is nothing; no decision, no proposal to make at the end of this meditation. That would be affirming that we by ourselves would be able to change the situation. No, let us acknowledge the situation as it is. The need, the longing we have of a redeemer, of Jesus.
WHAT JESUS PROMISED, Ut unum sint, that they may be one, here’s the result of human wishful thinking. This is a dream. The reality, not just invented by some monk like me, the reality which is right here under our eyes and clear for all to see, has shown what people are ready to do. The communist regime achived the abolition of countries, but we know the result. So this was just to stress this point; we christians, we must know that we are called to go against the current. We should be sure and convinced that we need a redeemer, we need Jesus. Unless we start from this point, Jesus will be op- (Det andra föredraget kommer i nästa tional, somebody who came just to nummer) embellish our life, to improve our religiosity. This is what Jesus is for all these market religions, but we know that Jesus has made a qualitative difference in human destiny, not just a quantitative.
Unum 35
Det var en stor glädje för oss att påvens hovpredikant P. Raniero Cantalamessa tog sig tid att besöka Berget och inspirera oss under sin retreat (Lennart Johnsson fotograf).
Tempelvägen 10, 795 91 RÄTTVIK 0248-79 71 70 E-POST: info@berget.se WEBBSIDA: www.berget.se Nästa nummer är temat: RETREATENS GRUNDSTENAR
U
UU U
STIFTELSEN BERGET
U
är en tidskrift som utges fyra gånger per år Prenumerationsavgift 150 kr. Medlemmar i Bergets vänförening får Unum utan kostnad. Medlemsavgift 300 kr. Studerande under 25 år 150 kr. Betalas via Bankgiro: 574-3323