Unum 2016 - 4

U

NR 4 ÅR 2016 ÅRGÅNG 33

UU U U

tidskrift för kristen enhet, retreat och meditation

Tema: ENHETENS KAPELL FÖR ALLA!

INNEHÅLLSFÖRTECKNING Tema:

ENHETENS KAPELL FÖR ALLA

Ledare 3 F. Peder Bergqvist Tystnad och stillhet i benediktinsk tradition Br Ingmar Svantesson OSB

4-11

Måndagen den 31 oktober Sr Veronica OP

12-14

Brev till SKR: ”S:t Davids kapell för enhet ” 16-17 Stiftelsen Bergets styrelse ”Vår Fru av Berget” - äntligen en mariastaty F: Peder Bergqvist Walking and Praying with the Saints III - Four English Saints Biskop Michael Perham

18-19

21-29

Kommuniteten på reformationsminne och påvebesök 30-33 F. Peder Bergqvist Boklådetips 34 Marie Erenius Bergqvist KONTAKTUPPGIFTER & ANNONSPRISER ANSVARIG UTGIVARE: Peder Bergqvist.

ADRESS: Stiftelsen Berget, Tempelvägen 10, 795 91 R ÄT T VIK. TELEFON: 0248 -79 71 70.

BANKGIRO: 574 -3323. IBAN: SE92 6000 0000 0007 9712 8298 BIC/SWIFT: HANDSESS E- POST: info@berget.se. WEBSIDA: w w w.berget.se.

PRENUMER ATION OCH ANNONSBOKNING: 0248 -797170, info@berget.se TRYCKERI: Henningssons Tr yckeri AB i Borlänge. UTGIVNINGSPL AN: Fyra gånger per år.

ANNONSPRISER Storlek Pris enstaka annons Pris för fyra annonser 1/1 2 000:- (180x120 mm) 6 000:1/2 1 500:- (90x120 mm) 4 500:1/4 1 000:- (90x60) / 60x30 mm 500:-. 3 000:- / 1500:Baksida 5 000:- 15 000:-

PRENUMERATION Enstaka nummer 40:Årsprenumeration 150:Medlemsavgift i Bergets vänförening 300:-

Stiftelsen Berget har utgivningsbevis för Unum som periodisk skrift och förbehåller sig rätten rätten att göra justeringar i de bidrag som lämnas in till tidningen. Unum betyder “ett ” (Joh 17:21) och syftar på Bergets kallelse att verka för Kyrkans synliga Enhet.

Unum 2

Ekumenik, kapell och påven

D

et va r et t fantastiskt ekumeniskt symposium på Berget, 7-9 oktober.

Som inspiratörer och föredragshållare hade vi Karin Johannesson, Svenska kyrkan, fader Mikael Liljeström, Serbisk-ortodoxa kyrkan och broder Ingmar Svantesson OSB för Katolska kyrkan. De bidrog under symposiet med olika perspektiv på tystnaden, utifrån sin egen tradition. Vi kommer presentera deras föredrag i Unum, det första i detta nummer. Om man ska beröra ämnet tystnad så krävs det en oerhörd ödmjukhet både gentemot den egna och de andras traditioner. I tystnaden kan en särskilt ömsint ekumenik växa fram, i ett lyssnande och i en stillhet som annars saknas i de ekumeniska sammanhangen.

På Malmö Arena den 31 oktober lyfte Påve Franciskus fram sitt särskilda bidrag till det ekumeniska klimatet, det han kallar ”ömhetens revolution”. Just denna ömhet saknas i dag i det ekumeniska arbetet i vår kultur. Vi som kristna behöver bli bättre på att visa varandra ömhet, barmhärtighet, och verkligen ha en försonande, ödmjuk och botfärdig attityd till varandra. Kanske kan det också

få bli Bergets bidrag till det ekumeniska klimatet i Sverige? Just eftersom vi på Berget både odlar vänskapen och samtidigt tystnaden i retreaten och i meditationen så finns grunden redan där för en ”ömhetens revolution” i våra relationer. Under påvebesöket och reformationsminnet i Malmö och Lund representerades Kommuniteten Den Heliga Treenigheten av mig, Sr Veronica, Marie, Ingrid och Ann-Ida. Sr Veronica fanns med i Lunds domkyrka vid den stora ek umen isk a ma n ifestationen och vi andra fanns med på Malmö Arena och sedan på Swedbank Stadion under Påvens mässa på Alla Helgons dag, den 1 november.

Det tredje jag vill lyfta fram är att Bergets styrelse nu har skrivit ett brev till Sveriges Kristna Råd (SKR) för att informera om att S:t Davids kapell är och skall vara ett kapell för alla. I S:t Davids kapell f irar vi mässa i Svenska kyrkans ordning och i Katolska kyrkans ordning och vi ser också möjligheter för att det kan firas gudstjänster i ”frikyrklig” och ortodox ordning. ”S:t Davids kapell för enhet” är den liturgiska vänskapens hem.

Unum 3

Tystnad och stillhet

- benediktinska redskap för att närma sig tystnadens hemlighet Broder Ingmar Svantesson OSB, benediktinbroder vid Mariavall, den helige Benedictus kloster, katolsk präst. Artikeln bygger på ett föredrag vid Bergets ekumeniska symposium 8 oktober 2016.

INLEDNING

rentav jämlika, vi befinner oss i ett gemensamt rum. Därför är det Så vitt jag vet har tystnad aldrig varit nästan omöjligt att ge specifikt en ekumenisk kontroversfråga. De katolska synpunkter på vårt ämne. kristna har varit oeniga om orden, vad de betyder, men knappast Inte heller är tystnad ett om tystnaden. I tystnaden är vi självständigt teologiskt ämne bland Unum 4

fäderna, även om det långt ifrån är oviktigt. Ämnet spelar stor roll i asketiskt och moraliskt hänseende, och dessutom i mystiken. Men tystnad är ingen dygd i sig. ”Det finns en tid att tiga, en tid att tala.”

(Pred 3:7) De flesta av oss har bittra erfarenheter av onda, tomma och många ord, egna ord och andras.

De flesta har säkert också lockats av löftena om vad tystnad och stillhet kan öppna vägen till, rentav smakat den gudomliga tystnad ur vilken Ordet framgår - och då är vi inne i teologins centrum.

och stillsamt säger: ”Mamma, lyssna på tystet!” Vi hör ljudet av en hoppfull tystnad, en tystnad fylld av förväntan. Tystnad som ett moderssköte för det gudomliga ordet, som teologin skulle säga.

Mellan dessa diametralt motsatta ”tystnader” lever människan sitt liv. Hon har erfarenhet av onda ord som förstör, av ord som bara är tomma, men också av goda ord som ger liv, men är svårfångade.

Det gemensamma tycks vara att alla orden rymmer en förväntan.

De onda orden signalerar sin Redan det sagda visar att det inte är motsats, de tomma vill få liv, och de lätt att tala om tystnad. I grunden svårfångade vill nå sin fullbordan. har det filosofiska skäl. Vem kan definiera tystnad? Är tystnad Är tystnad i grunden en väntan? bara frånvaro av ljud och ord? Vi En förväntan på något eller någon? kan jämföra med svårigheten att Vi märker hur svårfångat vårt definiera vad ondska är. Filosofiskt ämne är. Som en hjälp, också för brukar man säga att ondska är att undvika de många orden, tar vi frånvaro av eller brist på godhet. därför vår tillflykt till Den Helige Analogt kan vi säga att tystnad är Benedictus Regel och dess sjätte frånvaro av ljud. Tystnadens rike kapitel om tystnaden. blir då en tillvaro utan ljud. Är det något vi längtar efter? Liknar det inte mera det vi kallar dödens OM TYSTNADEN tystnad? Bibeln beskriver, inte minst i Psaltaren, dödsriket som ett 1. Låt oss göra som profeten säger: «Jag rike utan lovsång. Tystnaden kan sade: Jag vill akta på mina vägar, så vara dov, mörk och ångestskapande. att jag inte syndar med min tunga.

Jag satte en vakt för min mun. Jag Men det finns också en god blev stum och ödmjukade mig; jag teg tystnad. Redan barnet vet det, när med det goda.» det går i skogen med sin mamma Unum 5

2. Här visar profeten, att om man understundom för tystnadens skull bör tiga med goda ord, så måste man så mycket mer för syndastraffets skull undvika onda ord.

rentav väcka frågan varför det inte sägs mera om ett så genuint monastiskt tema som tystnad?

Kapitlet innehåller inga principiella reflektioner om tystnaden, inga varningar för felaktig tystnad, den 3. Även om det är fråga om goda, som rinner ur grumliga källor (se heliga och uppbyggliga ord får därför t.ex. Cassianus Coll XVI,16; Hjärfullkomliga lärjungar på grund av tats ro s. 61), ingenting direkt om tystnadens vikt endast sällan tillstånd tystnadens djupaste syfte. att tala. ‹ RB är ingen teologisk traktat om 4. Ty det står skrivet: «Den talträngde det monastiska livet. Det är en undgår inte synd.»; regel, som ofta mellan raderna 5. och på ett annat ställe: «Tungan har eller i förbifarten antyder hur man skall se på och förstå det liv som makt över liv och död.» regleras. Ibland säger tystnaden i 6. Ty att tala och undervisa vissa frågor lika mycket som orden. tillkommer mästaren, tiga och lyssna anstår lärjungen.

7. Om man alltså har något att fråga den överordnade om, sker detta i all ödmjukhet och vördsam underkastelse.

Allmänt om tystnaden i RB

Munkfadern säger att «munkarna alltid bör beflita sig om tystnad» 8. För alltid och överallt avvisar och (RB 42: 1). Samtidigt ser han inte fördömer vi allt gyckel och sådant tystnad som något absolut gott. Då som lockar till skratt. Till sådant tal vore ju allt tal något klandervärt. tillåter vi inte en lärjunge att öppna Portvakten skall kunna «ge besked i all vänlighet och gudsfruktan, sin mun. snabbt och med kärlekens iver» (RB (Den Helige Benedictus Regel - 61: 4). Förvaltaren skall kunna avslå en olämplig begäran «ödmjukt och Kapitel 6) med angivande av skäl» (RB 31: 7).

Den ödmjuke kännetecknas inte ALLMÄNT OM KAPITLET av absolut tystnad, utan av «få och Kapitlet om tystnaden i Den heli- förnuftiga ord» (RB 7: 60). ge Benedictus regel (RB) är kort. Det finns tider och platser i kloster En första blick på kapitlet kan Unum 6

där man särskilt ”beflitar sig om tystnad”. Ändå är regeln öppen för undantag. Regelns återhållsamhet med att fixera sådana tider och platser ligger i tystnadens väsen.

Tystnad är något annat än stumhet, något mera än frånvaro av ljud och ord. Den har kallats ordets «moderssköte» (Max Picard: The Word of Silence, 1961). RB ger ingen utarbetad teori om tystnad, men en ram som sätter ord och tystnad i relation till varandra.

Tystnad och ord måste komma i en rätt relation, inte bara avvägas och balanseras. Tystnad utan ord blir stum. Ord utan tystnad blir tomma.

Orden återvänder till tystnaden efter dagens sista gemensamma bön, kompletoriet, men föds på nytt ur tystnaden i morgonens första bön, vigilian: ”Herre, öppna mina läppar, så att min mun kan förkunna ditt lov”.

Att människan inte skall synda med sin tunga är alla förnuftiga människor eniga om, åtminstone i princip. Ändå tycks människan ständigt behöva påminnas om det. Påven Franciskus gisslar ofta skvaller och baktal. Aposteln Jakob säger att lärarna skall få en strängare dom. Han liknar tungan vid en liten eld som kan sätta en hel skog i brand (Jak 3). Ökenfäderna konstaterar bistert att den som talar om andra saboterar sin egen bön.

Tungans bruk påverkar inte bara omgivningen, utan också talarens eget inre.

Maningen att tiga också med goda ord antyder en inre dynamik

Kapitlet är inte en traktat, utan en maning som ålägger munken en disciplin rörande tungan och ordens bruk. Men i denna disciplin finns en dynamik som pekar utöver sig själv (jfr prol 49).

Att man skall ”undvika onda ord» (RB 6:2) är självklart. I ett annat kapitel förmanas brodern «inte ha lust att tala mycket» överhuvudtaget.

Inte bara missbruket fördöms. Nu varnas också för själva bruket, åtminstone för ett omåttligt sådant.

Men kapitel 6 har valt ett psalmcitat som inte bara varnar för onda och många ord. Psalmisten går längre, han ödmjukar sig och tiger också «med det goda» (ur LXX, Vulgata. Bibel 2000 säger: ”Jag teg, men till ingen nytta”). Citatet ur psalm 39 återspeglar en kristologisk utläggning av denna psalm, med början hos Origenes. Inför sina domare teg Kristus också ”med det goda”. Detta har tillämpats på kallelsen att hellre tiga än att dras in i ordväxling, inte ens om det finns

Unum 7

goda argument till hands. Särskilt har det ansetts gälla kallelsen att efterfölja den lidande Kristus. Man har också tillämpat det på bönen.

Enligt regeln skall bönen, efter Jesu undervisning, inte ske med ”många ord” (RB 20:3).

Hur motiveras denna inre dynamik?

Ett första skäl för denna återhållsamhet med talet hämtas ur erfarenheten och bekräftas av Ordspråksboken: «I mångordigheten kommer du inte att undfly synden.» Hur många har inte bittert fått ångra att de talade först och tänkte sedan? Munken lämnar frivilligt och medvetet den värld som präglas och plågas av det myckna och tomma pratandet.

Tomas Merton uppmanar oss att skaka av oss ”omdömenas och granskningens och kritikens tunga lass och hela den börda av åsikter jag inte har någon skyldighet att släpa på” (Vägen till kontemplation, s.

21) Också för de onyttiga orden skall människan göra räkenskap (Matt 12:36). Profeten säger: ”Reta inte upp dig på de onda” (Psalt 37).

Moderna medier lockar människan att ständigt ”tycka” och ha åsikter om allt mellan himmel och jord.

Det är som om dessa medier, trots alla sina möjligheter, också lockar

fram det sämsta i människan.

Ett kloster som nyligen upptagits i Katolska kyrkan fick frågan: ”Vad tycker ni om ekumeniken?”

Abbedissan svarade: ”Vi tycker inte”.

Men motiveringen går djupare. ”Död och liv är i tungans våld”.

Inte bara så att mångordighet lockar till synd. Människans sätt att använda sin tunga avslöjar hennes hjärta, de visar hur hon förhåller sig till livet i stort. Omedelbart efter detta skriftcitat följer en utsaga om munken som lärjunge till sin abbot: ”att tala och undervisa tillkommer mästaren tiga och lyssna anstår lärjungen”. Detta är mera än en disciplinär utsaga. Indirekt antyds munkens hela livssituation.

Tystnaden blir ett uttryck för kallelsen som sådan. Regelns första ord till den blivande munken är: «Lyssna!» Lyssnandet konkretiserar att munken har ersatt egenvilja och godtycke med viljan att lyda den sanne Konungen. Den fortsatta tystnaden är förutsättningen för att förbli i detta lyssnande och i denna lydnad. På detta hänger «död och liv». Munkens förhållande till tystnad och lyssnande, respektive pratande och argumenterande, är symptom på vad som präglar hans inre. Munken kallas att «lyssna sig fram» i livet, till skillnad från den som «pratar sig fram». När det sägs

Unum 8

att även «fullkomliga lärjungar endast sällan får tillstånd att tala», är det därför en hjälp att växa i frihet.

en dimension av tystnaden som, åtminstone «understundom», ger den ett högre värde än t.o.m. «goda ord» (RB 6: 2). Också i den efterföljande meningen talas om Att kapitlet, trots sin skenbart enk- «tystnadens vikt». la och förmanande karaktär, ändå rymmer denna dynamik, bekräftas Hur kan tystnad vara bättre än också av dess centrala plats i regeln. goda ord? - Ord och tystnad är inte Lydnad (kapitel 5), tystnad (kapitel varandras motsatser. Människan 6) och ödmjukhet (kapitel 7) utgör vore inte människa utan ett språk. det monastiska livets andliga fun- Språket är hennes adelsmärke, som dament. gör henne till människa. Djuren är inte tysta. De saknar förmåMen detta gäller inte bara munkar. gan att tala. Ändå är verkligheten Många har erfarenhet av samma större än mänskliga ord kan utgrundlag i det vanliga umgänget trycka. Att vara kallad till tystnad med andra, i familj, på arbetsplats - Tomas Mertons självbiografi fick och bland vänner. Relationer stel- den titeln på svenska - är inte att nar och kallnar, missförstånd och kallas till något omänskligt, men konflikter uppstår, ofta därför att att kallas till det som är större än människor inte längre lyssnar på mänskliga ord. I avslutningen till varandra. En liknande lag gäller i fjärde kapitlet talar Benedictus själavården. Ve den själasörjare som om det himmelska slutmålet. Till talar och ger råd utan att ha lyssnat skillnad från sin närmaste förlaga, och förstått vari problemet består. den s.k. Magisteregeln, valde BeKartusianen Guigo av Chartreuse nedictus att uttrycka detta, inte i (död 1188) säger om förhållandet positiva termer, utan apofatiskt: till Gud, men det tycks mig också ”vad intet öga sett, vad intet öra gälla mellan människor: ”Den som hört, vad Gud berett åt den som inte lever i tystnad hör inte den an- älskar honom.” dre”. ”Vad intet öra hört”, det ännu inte hörbara - Paulus talar om ord som Att tiga med goda ord för tystna- ”ingen människa kan eller får dens skull uttala” (2 Kor 12:4) - kan det sökas Även om RB inte driver tystnad annat än i tystnad och stillhet? som ett absolut krav antyder den Unum 9

PARADOXENS LOGIK

om glädjen över att höra Gud i Har människan smakat den goda tystnaden. Den sanna bönen är tystnaden, kan hon också ana hjärtats bön i tystnaden. logiken i att Gud talar ur tystnaden. Benedictus talar, hundra år senare, Fäderna vittnar om det genom hela om intentio cordis, om bön av kyrkans historia. hjärtat.

Ignatius av Antiokia (död cirka 110) säger: ”En är läraren som talade, och det blev till. Det som han har gjort i tystnad är värdigt Fadern”.

Johannes av Korset (död 1591) säger: ”Faderns unika ord talades i den eviga tystnaden”.

Kyrkan besjunger denna paradox i en julantifon, när hon mediterar över inkarnationen: ”Medan djupaste tystnad omslöt allt och natten hade nått mitten av sitt lopp, steg ditt allsmäktiga ord, Herre, ned från sin himmelska tron.” (Vish 18:13).

Trons paradoxala vittnesbörd bekräftas av de troendes erfarenheter.

Johannes Klimakos (död cirka 650) säger: ”Tystnad, tillsammans med kunskap, är bönens moder, den skyddar elden och tankarna och är kompanjon till vilan (hesychia)”.

En lång rad av medeltida vägledare, benediktiner, cistercienser, dominikaner, Thomas a Kempis m.fl., utgör ekon av vad de äldsta fäderna har sagt. Även om dessa fäder och mödrar tycks leva i en annan värld än de flesta av oss idag har de flesta erfarenhet av något liknande. Den bedjare som inte nöjer sig med standardböner erfar snart samma paradox. Ju mera bedjaren traktar efter föreningen med den älskade, desto tystare tycks det bli. Alla ord förlorar sin mening. Aposteln Paulus har redan sagt det: ”Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara” (Rom 8:26). Ändå finns det ingen undanflykt. Varje efterföljare av Jesus möter tystnad.

Tomas Merton talar om att bevara tystnaden i hjärtat och att ”samla alla själens krafter där nere i dess djupaste medelpunkt, för att vila i tyst väntan på Guds ankomst…

Isaak Syriern (död ca 700) säger: i fullkomlig kärlek och blind tro ”Älska tystnaden mer allt annat. och ren förtröstan på Honom, Den är porten in i vilan.” utan tanke på annat än att göra Augustinus i väst (död 430) talar hans vilja. Och sedan vänta i frid Unum 10

och tomhet och glömska av alla ting”. Merton citerar Klagovisorna 3:28 ur Vulgata som säger: ”Det är gott att hoppas i tystnad på Guds räddning”.

rum och ram. Det gemensamma lyssnandet får sin tillämpning i den personliga läsningen av bibeln, lectio divina. De ord han hör upprepas, fäderna använder ordet ruminare, idissla, och orden blir hans egna böner (Jes 55:11). Det AVSLUTNING Ord som talar ur tystnaden blir det Paradoxen har sin logik. Ordet dagliga brödet. De ord som bevaras har framgått ur tystnaden och kan i själen under tystnad beskriver bara höras i tystnad. En variant av Johannes Cassianus som ”ett påskens mysterium, genom döden sött och doftande vin”. (Collatio till livet. Vi lyssnar oss genom XIV:13, Hjärtats ro s. 43) Den yttre dödens tystnad in i den heliga ramen och de goda redskapen blir tystnaden, den som övergår alla spegel och hjälp för det inre. ord. Ändå är klostrets avskildhet inte Men - och det är vår tröst - redan skild från kyrkan i övrigt. Klostrets barnet i skogen som ”lyssnade på avskildhet är en bild för alla tystet” anade det. Ordet har lämnat troende. sina spår. Bredvid de många och destruktiva orden, de som Varje lärjunge har ett kloster i sitt förebådar ”dödens tystnad”, finns inre, hjärtas kammare, när hon en glipa, ett sus (1 Kung 19:12) av stänger dörren för det yttre larmet en livgivande tystnad och stillhet. och för de onda tankarna, stänger Människan anar, och aningen gör dörren för att lyssna, i hopp och förväntan. henne till lyssnare.

Lärjungen är, per definition, en ”Det är gott att hoppas i tystnad på lyssnare. Med alla sina sinnen lever Guds räddning”. hon i Modern Kyrkans, gemenskap, vars gudstjänst, heliga böcker, böner och helgonens talande vittnesbörd hela tiden ljuder som ett eko i lärjungens öra.

Munken får privilegiet att leva omgiven av den goda tystnadens Unum 11

Måndagen den 31 oktober 2016 Sr Veronica, dominikansyster och medarbetare på Berget.

V

i är många i Lunds domkyrka, samlade kring påven Franciskus och biskop Munin Younan, ordförande för lutherska världsförbundet.

digbyggd i slutet på 1100-talet när Dominikus och hans biskop, Diego från Spanien, anlände till Lund, som då var en dansk stad. De välkomnades av den katolske biskopen Andreas Sunesson. Dominikus För mig, som dominikansyster, återvände aldrig till Spanien, han känns det speciellt att vara på den- stannade i södra Frankrike och na plats som är förknippad med vår grundade så småningom predikahistoria. Domkyrkan var just fär- rorden.

Unum 12

Nu är det ett annat möte. Otänkbart för bara några decennier sedan. För 500 år sedan splittrades den västerländska kyrkan och orsakade ett sår som orsakat mycket lidand. Femtio år av ekumenisk dialog har gjort denna samling möjlig. Nu ska vi, för första gången i historien, lutheraner och katoliker, ihågkomma Reformationen tillsammans. Vi kan göra det, vi har gått en lång väg från konflikt till gemenskap.

Vi tackar Gud som lett oss på försoningens väg. Vi tackar honom för hans nåd som aldrig sviker och för de gåvor som kommit genom Reformationen och som alla kristna kan få del av, bland annat kärleken till Skriften.

Vi ber om förlåtelse för vår synd.

Vi bekänner vår gemensamma tro och ber Herrens bön tillsammans.

FÖRPLIKTELSE

Påven Franciskus och biskop Munin Younan undertecknar ett dokument som är förpliktande för oss katoliker och lutheraner: • Vi ska alltid börja i enhetens perspektiv och inte i splittringens.

• Vi vill låta oss förändras genom mötet med den andre och det ömsesidiga trosvittnesbördet vi ger till varandra.

• Vi förpliktigar oss att söka synlig enhet.

• Vi vill gemensamt återupptäcka kraften i evangeliet om Jesus Kristus för vår tid.

• Vi ska vittna tillsammans om Guds barmhärtighet.

I denna förtätade stämning i Domkyrkan, blir det oss givet att för ett ögonblick uppleva ”Hur ljuvligt det är när bröder kommer samman”, Det är som en försmak av den enhet som Herren vill ge sin kyrka.

Men är vi redan vid målet, har vi uppnått enheten? Har det skett nu, här, inför våra ögon?

Nej, förstås inte! Redan dagen efter, på väg tillbaka till Rom, förklarar påven Franciskus, som just blivit välkomnad av ärkebiskopen Antje Jackelen, att Katolska kyrkan inte kommer att prästviga kvinnor.

Han citerar Johannes Paulus II och påminner om Kyrkans Petrinska struktur och hennes Marianska dimension, där kvinnan kan finna hela sin plats. Detta är förstås helt obegripligt och till och med ohörbart i ett samhälle såpräglat av genderteorin.

Från annat håll hörs andra röster som markerar sin olikhet och tar upp teologiska frågor där vi trodde att vi hade nått ett samförstånd: ”sola sciptura”, ”sola fide”…

Unum 13

”HUR SKALL DET SKE?”

Vad betyder då detta vackra firande? Är det bara ett sken?

I den intervju med den helige fadern som pater Ulf Jonsson SJ nyligen gjorde, säger påven att den teologiska dialogen måste fortsätta, men de kristna kan inte vänta tills de har kommit överens för att tillsammans engagera sig i världen.

Han säger: ”vi behöver fokusera på gemensam bön och sociala insatser, snarare än på entusiasm.”

Jesus ska vi närma oss varandra med ödmjukhet och inte uppifrån, som den som vet bäst, den som tillhör eliten! Vi är alla medmänniskor och vi behöver själva bli frälsta.

Vi ska lära oss om och om igen att lyssna, att ta emot vad den andra har att ge oss, innan vi ger oss in i en polemik!

De fem imperativ som vi förpliktar oss till att följa ska vara en hjälp på vägen. De manar oss till öppenhet, respekt för varandra, lyhördhet …

Som Påven Franciskus gång på I sin predikan över saligprisningar- gång upprepar, ska vi sluta att tala na på Allhelgonadagen den 1:a no- illa om varandra. vember säger Franciskus: ”saliga de saktmodiga…Detta är Jesu andliga Den helige Johannes Paulus II porträtt…Saktmod är ett sätt att hoppades att alla kristna skulle vara och att leva som närmar oss kunna gå tillsammans in i detta Jesus. Det gör det möjligt för oss nya millenium som en enad kyrka. att vara förenade med varandra; Nu inser vi att våra egna ansträngsaktmod gör att vi kan lämna åt ningar inte räcker till, enheten är sidan allt det som skiljer oss från en gåva som Gud vill ge oss: Jesus varandra och som gör oense; det får har bett för det, vi måste gå in i oss att alltid leta efter nya sätt att hans bön, så att Gud kan göra i oss och genom oss det omöjliga. gå framåt på enhetens väg.”

Påven bjuder oss till en hjärtats ”Hur skall det ske? ” (Luk 1:34) omvändelse: att vara saktmodig frågar Maria; vem kan bli frälst som Jesus. Jesus som kommer ner undrar lärjungarna? ”Jesus såg på till oss, som den gode Herden som dem och sade: ”För människor är med tålamod letar efter det förlora- det omöjligt, men inte för Gud. Ty de fåret. Jesus som inte dömer, utan för Gud är allting möjligt” (Mark upprättar. Jesus som fortsätter att 10:27). se Guds avbild i varje människa, hur sårad avbilden än är. Jesus som kommer för att hela, frälsa. Som

Unum 14

Ikonmålningskurs 24-28 maj Denna unika ikonmålningskurs är avsedd för både nybörjare och de som redan målat några ikoner.

Ledare för ikonmåleriet är den koptiske ikonmålaren AYMAN WILLIAM som målade Himmelskyrkan i Sharm El-Shikh och målar nu även den stora kupolen i El Katedralen i El Abbasia, Egypten.

OBS! Begränsat antal deltagare!

Helpension 3 000:-, kursavgift 1 500:- inklusive allt material. info@berget.se Unum 15

“S:T DAVIDS KAPELL FÖR ENHET”

Här återges Stiftelsen Bergets styrelses brev till Sveriges kristna råd (SKR), till de fyra kyrkofamiljerna.

Rättvik, S:t Davidsgården, den 7 oktober 2016

I

Bergets vision förtydligas att Kyrkans enhet och andlig fördjupning är Bergets speciel la ka l lelse. I våra gudstjänster har alla kristnas synliga enhet alltid varit ett centralt förbönsämne. På Berget går vi så långt vi kan i riktning mot enhe-

ten; i bön, relationer och undervisning. Våra volontärer, kurs- och retreatledare kommer sedan länge från de fyra kyrkofamiljerna och Berget vill mot denna bakgrund fortsatt vara ett hoppets tecken för enheten i Kristus.

Unum 16

Inspirerade av att biskop Mikael Mogren i september i år öppnat upp S:t Davidsgårdens kapell för Katolska kyrkans mässfirande och att högtidlighållandet av 500-årsminnet av reformationen inleds denna höst med en högtid den 31 oktober i Lunds Domkyrka, har Berget fattat beslut om en ny inriktning av gudstjänstfirandet i S:t Davidsgårdens kapell, nämligen genom att göra kapellet till ett ekumeniskt kapell där alla de fyra kyrkofamiljerna som ingår i Sveriges Kristna Råd kan fira gudstjänst. På så sätt blir detta ekumeniska kapell en Enhetens kyrka för svensk kristenhet. Vi tror att sådana tecken behövs för att ekumeniken i vårt land inte ska gå på tomgång utan få ny fart genom den Helige Andes vind.

kyrkofamiljerna ska kunna f ira gudstjänster i ”S:t Davids kapell för enhet”.

Kommuniteten Den Heliga Treenigheten har fått i uppdrag av Stiftelsen Bergets st yrelse att ansvara för gudstjänstlivet på Berget. Kommuniteten, som för närvarande består av medlemmar från såväl Svenska kyrkan som Katolska kyrkan, har till syfte den enskilda människans och alla kristnas enhet och helhet. Dess ekumenik vill vara synlig genom att "leva Kyrkan", vilket bland annat innebär att leva i den heliga Eukaristin och tidebönerna, att leva i gemenskap, odla och vårda vänskapsband, upprätthålla och erbjuda Bergets resurser samt att låta allt ske i saligprisningarnas anda: glädje, enkelhet och barmI anslutning till att S:t Davids- härtighet. I denna anda ser vi i dag gården i Rättvik 1962 invigdes nya möjligheter för Berget att vara och togs i bruk invigdes också ännu mer tillgänglig för de fyra S:t Davidsgårdens kapell av då- kyrkofamiljerna i vårt land och att varande biskopen i Västerås stift, ”S:t Davids kapell för enhet” ännu biskop Sven Silén. Alltsedan dess tydligare kan vara en plats för har kapellet dagligen använts för försoning, där alla kristna samlas gudstjänster. Mässfirandet har i till bön om den fulla enhetens nåd regel firats i enlighet med Svenska och gåva. kyrkans ordning. Numera f iras Vi vill härmed meddela Sveriges också mässa i Katolska kyrkans Kristna Råd detta beslut och be ordning och vi ser det som ett att denna information vidarebesteg mot att församlingar, repre- fordras till de olika medlemskyrsentanter och olika grupper även korna, i hopp om fortsatt och från de Ortodoxa och Frikyrkliga fördjupad vänskap i Kristus.

Unum 17

”Vår fru av Berget”!

- äntligen en mariastaty F. Peder Bergqvist, föreståndare på Berget.

VÄLSIGNELSEBÖN

Vi lovprisar dig, du ofattbare Gud, som redan före världens skapelse bestämde att Kristus skulle vara världsalltets upphov och mål.

I din kärleksplan förenade du den saliga Jung frun Maria med honom som hans moder och förtrogna, som en bild och ett föredöme för Kyrkan, som allas vår moder och förebedjerska.

Hon är den nya kvinnan, som helade den skada som Eva hade vållat.

Hon är dottern Sion, som förenade sina böner med patriarkernas längtan och tog emot honom som det gamla Israel hade väntat på.

Hon är den fattiga och ringa tjänarinnan ur vilken rättfärdighetens Sol gick fram, din Son, vår Herre Jesus Kristus.

Helige Fader, vi ber dig ödmjukt att de troende, som skall be inför denna bild av Guds Moder, blir stärkta av hennes beskydd och i sitt hjärta fäster den bild som deras ögon skådar.

Låt dem bli starka i tron och fasta i hoppet, låt deras kärlek växa och deras ödmjukhet bli äkta.

Ge dem uthållighet i motgången och värdighet om de måste lida nöd, gör dem till verktyg för freden och rättvisan, till dess att de har fullbordat vägen genom denna värld i kärlek till dig och sin nästa och når den eviga staden, där den saliga Jungfrun Maria ber för oss som Moder och härskar som drottning på din Sons högra sida, han som lever och råder i evighet.

Unum 18

M

ariastatyn som tillverkats i södra Frankrike gestaltar att Maria står i fronten, i kampen mot det onda. Jungfru Maria uppfyller profetian i första Moseboken om fiendskapen mellan ormen och kvinnan, och att hon tillsammans med sin Son besegrar Djävulen: ”Jag skall väcka fiendskap mellan dig och kvinnan, mellan din avkomma och hennes: de skall trampa på ditt huvud och du skall hugga dem i hälen” (1 Mos 3:15). Kyrkan, och därmed vi själva, är med i denna kamp som också beskrivs i Uppenbarelsebokens tolfte kapitel.

Unum 19

Vännerna på Berget önskar alla en välsignad adventstid och ett glädjefyllt firande av Kristi födelses fest!

Unum 20

Walking and Praying with the Saints III Four English Saints

- föredrag 3 från den retreat som den anglikanske biskopen Michael Perham gav på Berget under påsktiden 2016!

I

want this morning to talk about four saints from my own country, at least three of them are from England, one might be called an adopted son. I have not chosen the most famous of English saints. If I had I might have included Alban, the Roman soldier who is believed to have been the first Christian martyr on English soil, or Aidan, who from the island of Lindisfarne off

the coast of Northumberland sent Christian missionaries through much of northern England, or Augustine, sent by Pope Gregory in 597 and who set up the headquarters of his mission in Canterbury, or Hilda, Abbess of Whitby, who presided over a double monastery of men and women and presided at a synod that united the Celtic and Roman factions that had left the English Church weakened by dis-

Unum 21

unity, or Thomas Becket, probably our most famous martyr, an archbishop killed in his cathedral on the orders of King Henry II, or Thomas More, a lay man, Lord Chancellor of England, put to death on the orders of another Henry, the VIII, because he would not submit to Henry’s desire to be supreme head of the Church in England. None of those.

The reason for none of those is that I have wanted to choose the saints whom I have been close to, the ones with whom I have had a particular association, the ones I most easily call my friends, the ones whose presence and prayers I sense when I too am praying. This has led me to George,to Kyneburga,to Alphege and to Julian. I want to talk a little about each, suggest something we may value about each and share with you the collect of their feast.

1) I BEGIN WITH GEORGE Saint George is the one who is not a native Englishman, but an adopted son, adopted because he is, rather surprisingly, the patron saint of England. (He is also a patron saint of Venice, Genoa, Portugal, Lithuania and Georgia. My sources tell me that he was one of the Fourteen Holy Helpers in a 14th century cult which spread from the Rhine Val-

ley across Germany to Hungary and Sweden, so perhaps you have a little claim on George too.

But my own connection with George is more personal. I grew up as a child a stone’s throw from a medieval church dedicated to Saint George and was baptised in its font.

Decades later I was for eight years parish priest of another church of St George, this time not an ancient one, but a fine modern church built in 1960. So George is part of my story. As it happens it is his feast day on Saturday, the 23 April.

George was a soldier living in Palestine at the beginning of the fourth century. He was martyred at Lydda, now Lod in Israel, in about the year 304 at the beginning of a persecution of Christians by the Emperor Diocletian. A monastery was dedicated in his name in Jerusalem in the fifth century and his tomb at Lydda was visited by pilgrims from about that time. Pope Gelasius, who died in 496, spoke of George as among those “whose names are greatly reverenced by humankind, but whose acts are known only to God”. And that is true, for we know nothing for certain of George other than that he was a martyr for Christ.

Unum 22

There is, of course, a wonderful much loved legend that he slew a dragon and rescued a maiden.

There are various suggested explanations for this story, but it does not appear to have been known until the eleventh century. This was not long before European crusaders travelling to Palestine to fight the Muslim world encountered the cult of George and brought it home with them. It is somewhat ironic, because George does have a place in Islamic tradition, yet became the patron saint of soldiers, a champion of Christianity against Islam in a period of history about which we are now embarrassed by our Christian triumphalism. It was crusaders returning from the Holy Land who created over the door of the church where I grew up the stone carving of George slaying the dragon. But the dragon is a distraction. The important truth about George is his martyr’s death.

Yes, George is always an Eastertide saint and there is something special about the saints whose martyrdom is celebrated in Eastertide. They enable us to make a key connection. The word “martyr”, of course, simply means “witness”, but in Christian usage it has come to be attached only to those whose witness has been sufficiently eloquent and steadfast that they have been willing to die for their faith. And George had such faith in the power of Christ and the hope of the resurrection that he went to his death rejoicing. What a witness that was!

No wonder the Church has always seen martyrdom as a kind of second baptism, this time not in water, but in blood. You will remember the words of Jesus to James and John: Can you drink the cup that I shall drink and be baptised with the baptism with which I am baptised?

And his words to all his disciples: Unless a grain of wheat falls into the I’ve long valued the words of St Pe- ground and dies, it remains a single ter Damian, who lived in Italy in grain. But, if it dies, it yields a rich the 11th century. Speaking about St harvest.

George’s Day, 23 April, Peter Damian said: Yes, a martyrdom witnesses to Today’s feast doubles our joy in the Easter and to the power of the resglory of Eastertide like a precious jew- urrection, and the martyr is a jewel whose shining beauty adds to the el in Christ’s crown. I am glad to splendour of the gold in which it is set. have this particular martyr among the saints to whom I can feel close Unum 23

as I walk the Christian pilgrimage.

And I am glad also to be reminded that martyrdom does not belong only to the early centuries. There were more Christian martyrs in the 20th century than in any other and I both fear and rejoice that the 21st century has already claimed new martyrs for the Risen Christ.

Please think today a little about George and the whole company of martyrs. Here is the Collect in the Church of England for the Feast of St George: God of hosts, who so kindled the flame of love in the heart of your servant George that he bore witness to the risen Lord by his life and by his death: give us the same faith and power of love that we who rejoice in his triumphs may come to share with him the joy of the resurrection; through Jesus Christ our Lord.

2) I WANT TO MOVE ON now from the fourth century to the latter part of the seventh century and to bring you in your mind’s eye to the city of Gloucester. If you have never been to Gloucester, I hope you will go one day. If you do, you will find in the cathedral a fine modern statue of the saint to whom I now turn.

We know very little more about her than we do about George, but she has a special place in my heart.

The great church in Gloucester

has been a cathedral only since the Reformation of the 16th century. Before that it was St Peter’s Abbey, occupied by Benedictine monks, but before even the Benedictine monks there was a community of both men and women.

The founders of that community in about the year 679 were Prince Osric and his sister, Kyneburga, who ruled the community as abbess for 29 years and died in 710. The statue in the cathedral today is of Saint Kyneburga. These double communities of men and women, living in separate enclosures, but within one compound, followed a model from Gaul, and sprung up all over Europe. In England the most famous was at Whitby, on the north-east coast, where Saint Hilda presided as Abbess and brought together a synod where English Christianity decided to follow the Roman way that had arrived from the south, rather than the Celtic way, which had come from the north. Another such double monastery was presided over by Saint Etheldreda at Ely - more about Ely this afternoon.

And another, of course, here in Sweden by your own Saint Bridget.

These double monasteries died out and were replaced by single gender communities, but that involved the loss of a pattern of religious life that has sometimes been revived

Unum 24

and which may provide one of the models for the new experimental forms of monasticism emerging in the Church today.

I’m drawn to the figure of Kyneburga, who ruled over her community of men and women with wisdom, grace and skill for nearly thirty years, making it a strong and robust foundation, partly because St Peter’s Abbey that became the Cathedral has stood on the same site for more than 1300 years, with its daily offering of prayer and worship and its commitment to hospitality and I had the privilege of being part of its life for ten years of my ministry. I don’t know the extent that this would be true of Sweden, but in England the great majority of our cathedrals began life as monastic houses and, when the monks were banished at the Reformation, the community life was changed, not lost. Choirs of boys and men (nowadays girls as well) replaced the monks and the daily singing of the divine office continued. There is a wonderful sense of continuity about that that enables you to be caught up in a rhythm of prayer across the centuries. For me Kyneburga and her monks and nuns always seemed very close when I prayed in that church. It wasn’t the same building, of course,

except for the foundations, for subsequent generations had rebuilt the church in a larger grander style, but the prayers went right back before the present building, and so did the sense of community and of holy place. I am glad that among the saints that have meant the most to me are those who lived in community, prayed in community, offered hospitality in community, and have given that to me as a model that every church should seek.

I have valued Kyneburga also because, like Hilda, Etheldreda and Bridget, she presents us with a helpful model of women in authority in the Church. I suspect that among those of us here today there is no agreement about whether it should be part of Catholic order for women to be priests and bishops. Although I myself have consistently worked for the admission of women to the episcopate in the Church of England, I don’t want to engage in that issue here, but to accept that good Christian people have reached different conclusions about such a development. But I am struck by the fact that something was lost when double monasteries led by inspired women came to an end and when the Reformation brought to an end (at least for some centuries) the existence of women’s

Unum 25

communities led by an abbess and that the Church needs to rejoice in the model of leadership they have bequeathed to us and to find ways of acknowledging that the voice and authority of women have too often been suppressed by the Church.

But thank God for Kyneburga, for Hilda, for Bridget, for Scholastica, Hildegarde and Clare. Please think today about the monastic communities that have been places of prayer and hospitality through the centuries, for the women and the men who have guided them, and for those seeking to reproduce new patterns of community life today.

coincidentally was yesterday, 19 April, but also because I seem to be following him around. He was a monk at Deerhurst in the Diocese of Gloucester, but then became a hermit in Somerset, where I now live, before becoming Abbot of Bath, which is in the Diocese of Bath and Wells where I am now an Assistant Bishop. Later he became Bishop of Winchester, where I was once the Bishop’s Chaplain, and then Archbishop of Canterbury.

His tomb is in Canterbury Cathedral where I was ordained deacon forty years ago and priest thirty nine years ago. So Alphege is associated with many places that are The feast of St Kyneburga is on 25 important to me.

June. Here is the Collect of her feast: God of all grace, who enabled your There’s a lot I could tell you about servant Kyneburga to lead your people Alphege, but I will be brief. Deerin the way of truth and generosity: kin- hurst where he was a monk is a little dle in our hearts the fire of your love, village near Gloucester where there that we may share with her and all is a quite extraordinarily beautiful the saints in the joy of your kingdom; priory church hardly altered since through Jesus Christ our Lord.

Alphege lived there in the tenth century. Very few buildings have 3) AND NOW TO THE end of survived from that period, but the tenth century and to Saint Al- Deerhurst is the exception. It is one phege. I could be in trouble now, of those places where heaven seems for Alphege was murdered by men very near. The poet TS Eliot talked from Scandinavia. Fortunately they of “thin places” and Deerhurst is were Danes, not Swedes! Alphe- one of them. On the day of my inge is special to me, partly because stallation as Bishop of Gloucester I twelve years ago I became Bishop of renewed my baptismal vows there Gloucester on his feast day, which, at the font that dates back to AlUnum 26

phege’s time and on the millennium of Alphege’s martyrdom Archbishop Rowan Williams consecrated a new altar to St Alphege in Deerhurst priory church just below the medieval stained glass window of him. Alphege is remembered as austere, generous and much loved.

In the year 1011 the Danes overran south-east England, taking Alphege, by then Archbishop of Canterbury, prisoner. They put an enormous ransom on his head, but Alphege refused to pay it and forbade anyone else from doing do, knowing that it would impoverish the ordinary people even more. He was brutally murdered by his captors at Greenwich, near London, on 19 April 1012. Alphege was immediately regarded as a martyr, though some questioned that. Anselm, Abbot of Bec and a fine theologian, defended the description of Alphege as a martyr on the grounds that, just as John the Baptist had been a martyr for truth, so Alphege was a martyr for justice. As such he sits alongside George, whose feast is four days later, George who was a martyr for faith.

because, like Kyneburga, he represents the monastic community life of prayer and hospitality, and also because, like George, he is an Eastertide martyr. But for me what Alphege adds is this element of justice. Christian faith should always lead us to be friends of the poor and protectors of the powerless. Christian faith should always inspire us to heroic defence of the oppressed and articulate denunciation of injustice. I want among those saints with whom I walk closely to find those who will not let me be content to live in a religious bubble protected from the realities of a fallen and sometimes brutal world where the poor are easily forgotten. Alphege does that for me, challenges me not to sit idly by in the face of exploitation. Think today, if you will, about the saints who have understood the radical nature of Christian faith and contended for justice often at very great cost.

The Collect for St Alphege’s Day reflects the fact that his martyrdom happened in Eastertide: Merciful God, who raised up your servant Alphege to be a pastor of your people and gave him grace to suffer for justice and true religion: grant that we who Alphege has a special place in my celebrate his martyrdom may know the affection because of all those con- power of the risen Christ in our hearts nections with places where both and share his peace in lives offered to he and I have ministered, also your service; through Jesus Christ our Lord.

Unum 27

4) MY FOURTH AND FINAL saint is Saint Julian. In 1992 I moved with my family to Norwich in the part of England we call East Anglia to be a canon of the cathedral. Norwich is a fine city. Its cathedral is more than nine hundred years old. It began life as a Benedictine monastery. But the saint whom I associate with Norwich had nothing to do with the cathedral. She lived in an anchoress’s cell attached to a little church dedicated to Saint Julian, a fourth century saint. We do not even know the real name of my St Julian, for she is given the name Julian only because she lived in her cell at St Julian’s Church. We would know nothing about her, indeed her memory would have been entirely lost, had she not had a series of mystical visions which she faithfully recorded. The result is a wonderful book, The Revelations of Divine Love.

She lived through much of the 14th century and died around the year 1413. She was a Benedictine nun who was at some stage in her life accorded the right to live as an anchoress. She will have lived in a cell of two or three rooms, with three windows one of which looked into the church, where she might see the worship and through which she might receive the sacrament, another of which looked into a par-

lour where people might come to consult her privately, and one to the outside world. There she lived a life of constant prayer. She upheld the world with her prayers, and though she did not go out, the world came to her.

On 8 May (now kept as her feast day) 1373, when she was 30, she had been ill and in pain for nearly a week, and her life was despaired of. She prayed that she might see Christ’s passion and her prayer was granted in fifteen visions over a period of seventeen hours. She spent the next 20 years of her life pondering the meaning of the visions and recording them in the first book that we have written by a woman in English, The Revelations of Divine Love. And divine love is what the book is all about.

There are many passages I would love to quote to you, but one must suffice. (I have modernised the English a little to make it easier to understand): In this time our Lord showed me a spiritual sight of his homely loving. I saw that he is to us everything that is good and comfortable for us: he is our clothing that for love wraps, clasps us and entirely encloses us for tender love, that he may never leave us; being to us everything that is good, as to mine

Unum 28

understanding. Also in this he showed me a little thing, the quantity of a hazel-nut, in the palm of my hand; and it was round as a ball. I looked thereupon with eye of my understanding, and thought: What may this be?

And it was answered generally thus: It is all that is made. I marvelled how it might last, for I thought it might suddenly have fallen to nothing for littleness. And I was answered in my understanding: It lasts, and ever shall last because God loves it. And so all things have being by the love of God. In this little thing I saw three properties. The first is that God made it, the second is that God loves it, the third that God keeps it.

us and entirely encloses us for tender love, that he may never leave us.

Think today about the saints who reveal to us the depth and reliability of God’s love and model for us a response that is also loving, our loving God because God first loved us.

This is the Collect for her feast: Most holy God, the ground of our beseeching, who through your servant Julian revealed the wonders of your love: grant that as we are created in your nature and restored by your grace, our wills may so be made one with yours that we come to see you face to face and gaze on you for ever; For me it is important that one of through Jesus Christ our Lord. the saints to whom I feel close is one who emphasises over and over Think about George and the whole again the love of God. Everything company of martyrs. Think today in her visions reveals some aspect about Kyneburga and the monastic of God’s love and indeed the love communities that have been places of Jesus too. There are saints whose of prayer and hospitality through lives and witness tell us about God’s the centuries and for the wombeauty, God’s justice, God’s power, en and the men who have guided God’s mercy, God’s strength and them. Think about Alphege and all are important. But I want for a the saints who have understood the companion in prayer and pilgrim- radical nature of Christian faith age one who, more than anything and contended for justice. Think else, will keep reminding me of about Julian and the saints who reGod’s love. Hear her words again: veal to us the depth and reliability I saw that he is to us everything that of God’s love. And think about the is good and comfortable for us: he is saints who walk and pray close to our clothing that for love wraps, clasps you.

Unum 29

Kommuniteten på reformationsminne och påvebesök i Skåne!

F. Peder Bergqvist, föreståndare på Berget.

Unum 30

Genom det mediala genomslaget för Påve Franciskus sverigebesök så krockade den kyrkliga världen med den profana världen på ett ganska roligt sätt och ibland på ett irriterande sätt. Irriterande eftersom det så tydligt framgår att journalister och samhället i stort inte har någon aning om vad de pratar om när de ska försöka säga något om Påven, Katolska kyrkan och kristen tro i allmänhet.

T

id i g t p å mor g one n den 31 oktober satte sig Ingrid, Ann-Ida, Marie och jag, f. Peder, på tåget som skulle ta oss från Rättvik till Skåne. Sr Veronica hade åkt tidigare för att kunna vara med i Lunds domkyrka. När vi åkt förbi Hedemora ringde P4 Dalarna och ställde några frågor som, måste man ändå säga, var lite roliga: - Du sitter på tåget på väg ner till Skåne. Hur känns det i magen just nu?

- Går det att jämföra Påven med superstjärnor som Justin Bieber eller Lady Gaga?

- Vad är Påven för slags kille?

Så fort vi kom fram gällde det att så snabbt som möjligt ta sig fram till Malmö Arena, förbi alla säkerhetskontroller och poliser som dessa dagar hade ockuperat området mellan Lund och Malmö. Poliserna var oerhört vänliga, glada och de skötte allt på ett utmärkt sätt. Väl inne i Malmö Arena så fick vi följa gudstjänsten i Lunds domkyrka för att sedan lyssna till olika artister som framförde musik och cirkuskonster.

Det var ett gediget program som kretsade kring dokumentet “Från konf likt till gemenskap” vilket är den produkt som lutherska världsförbundet och Enhetsrådet i Katolska kyrkan tagit fram för att tillsammans beskriva reformationen, teologiska skillander, och ett försök att blicka framåt på ett hoppfullt sätt. Därför hette högtidligkommandet “From Conf lict to Communion - Together in

Unum 31

Hope”. Själva poängen var att göra detta tillsammans, att vara tillsammans under ett tak, trots alla de skillnader som finns och trots alla de hinder som fortfarande återstår att lösa innan den fulla kommunionen kan återupprättas.

oförmåga att förstå hur det är för vanliga kristna i lokala församlingar och kommuniteter. En annan ref lektion vi har gjort i kommuniteten är att detta högtidlighållande av reformationen kanske inte blev som det var tänkt. Det blev istället För oss som ekumenisk kommuni- ett tydliggörande av att kyrkorna tet, som lever med det ekumeniska står väldigt långt ifrån varandra perspektivet hela tiden, så var i dag. Kanske är det detta som är detta väldigt spännande. När vi den största behållningen av dessa har pratat om vad som verkligen dagar, att många f ler fått en mer hände dessa dagar i Skåne och realistisk syn på ekumeniken, hur vad som var viktigt så finns det långt vi har kommit och hur mycket inte en enkel bild att presentera. som återstår.

Det var en stor glädje att få vara Den insyn vi har fått i vad som tillsammans, en stor inspiration skett bakom kulisserna visar på att för alla som var med, framför allt relationerna nog aldrig har varit så vanliga kristna som träfffades, bad, ansträngda mellan Katolska kyrkan sjöng och skrattade tillsammans. och Svenska kyrkan som just nu.

Det fanns också ett djupt allvar Och det är ett stort problem att de över dessa dagar eftersom det inte högsta ledarna för kyrkorna sitter bara handlade om att vara tacksam i TV-soffor och gör reportage i utan också om ånger, omvändelse tidningar där det ska framstå som och att kyrkorna förpliktade sig att de är överens när vi vet att det att tillsammans söka den synliga formligen råder krig dem emellan. enheten. För mig personligen blev På något sätt är det som när två det så tydligt att det var så många föräldrar försöker upprätthålla en vackra ord som uttalades, ord som yta för barnen om att allt är bra rimmar illa med den fula verklighe- medan barnen förstås vet att de haten. Eller uttryckt på ett annat sätt; tar varandra och gör varandra illa. låt oss först i handling visa enhet och sedan kan vi sätta ord på den KATOLSK MÄSSA I som faktiskt fungerar. En känsla MALMÖ av att kyrkans ledare försöker göra Så var det sedan dags för Påvens det lätt för sig, smög sig steg för mässa på Alla Helgons dag. Bara steg in i mitt medvetande, och en det är unikt, att Påven inte är i Rom Unum 32

på Alla Helgons dag, och sedan att han firar denna mässa i Sverige, utomhus i november, med körer från hela Sverige, hundratals präster, ordensfolk och församlingar, och så vidare.

För mig var detta en mycket märklig erfarenhet, att sitta på Malmö FFs hemmaarena tillsammans med massor av andra katolska präster och titta ut över den gröna gräsmattan, ja det var fotbollsplanen som var i centrum för alla. En fotbollsplan utan spelare, alldeles tomt, och sedan snett upp till höger om oss präster celebrerade Påve Franciskus mässan, omgiven av ett rigoröst säkerhetspådrag. På något sätt förkroppsligade denna mässa, där människor satt och frös, det utanförskap som katolikerna i Sverige erfarit under så lång tid.

Samtidigt var det befriande att vi var utomhus, att vi andades in den svenska novemberluften, såg alla fåglar som seglade ner från himlen och ner på fotbollsplanen, att Påve Franciskus predikade så levande om saligprisningarna och det kristna livets kallelse till helighet. Han ly fte fram våra svenska helgon, den heliga Maria Elisabeth Hesselblad och den heliga Birgitta. De bad och arbetade för att förstärka enhetens och gemenskapens band mellan kristna. Påven avslutade predikan

med orden: “Kära bröder och systrar, kallelsen till heligheten är till för alla, och den bör tas emot från Herren i en anda av tro. Helgonen uppmuntrar oss med sina egna liv och med sin förbön inför Gud, och vi behöver varandra för att bli heliga. Låt oss tillsammans be om nåden att ta emot denna kallelse med glädje och arbeta tillsammans för att fullkomna den. Till vår himmelska moder Maria, alla helgons drottning, anförtror vi våra böneämnen och den dialog som söker den fulla gemenskapen mellan alla kristna, så att Gud välsignar alla våra ansträngningar och så att vi uppnår heligheten i enheten.”

“Heligheten i enheten”, att all ekumenik och allt arbete för enhet endast kan lyckas för dem som går helighetens väg. En dimension av denna helighet är det som Påven ofta talar om, det han kallar ”ömhetens revolution”. Just denna ömhet saknas i dag i det ekumeniska arbetet i vår kultur. Vi som kristna behöver bli bättre på att visa varandra ömhet, barmhärtighet, och verkligen ha en försonande, ödmjuk och botfärdig attityd till varandra.

Efter påvebesöket ser vi nu tydligare vad som fortfarande skiljer oss åt, och just det kan hjälpa oss att möta varandra respektfullt, med ömhet, på vägen mot återställandet av Kyrkans synliga enhet.

Unum 33

S:T SIGFRIDS BOKLÅDETIPS

Jesu liknelser Denis Mcbride Veritas, 2016 Finns det några inslag i Bibeln som är oftare dryftade än Jesu liknelser? Denis Mcbride är katolsk präst från Skottland och han inleder sin bok med att beskriva hur hans mor berättade bl.a. dessa liknelser för honom och hans syskon, på ett fängslande sätt.

Chesterton, anti-modernist för moderna framtider Tomas Carlberg Mater Misericordiae, 2015

Författaren G.K. Chesterton är förmodligen mest känd för den breda publiken som skaparen av novellserien om Fader Brown, den lille katolske prästen som milt och försynt löser de svåraste kriminalgåtorna. Samtidigt finns det så Nu som präst väljer han att på ett mycket mer att berätta om denne gediget sätt gå igenom Jesu liknel- författare, journalist och inte minst ser för att än en gång genomlysa lekmannateolog. dem, så att deras lyskraft framträ- I Carlbergs bok får läsaren bekanta sig med denna profil, som förresder på nytt. ten var mycket prominent under sin levnad i Storbritannien. Läsaren får också ta del av åtskilliga utS:T SIGFRIDS drag på originalspråk från diverse av Chestertons texter, vilket ger en BOKLÅDA ytterligare närhet till bokens huvudperson.

Vi har böcker, skivor och ikoner vill spegla vår ekumeniska inriktning.

Öppettider: tisdag till söndag kl. 14.00-16.00 (onsdag till 15.00) Kontakt: bokladan@berget.se Unum 34

Nystart för Bergets Meditationsledarutbildning!

Hösten 2017 VÄLKOMMEN TILL BERGETS JULFIRANDE! 23 - 27 december Juldagar i vila, enkelhet och glädje inför Kärlekens under, att Gud blev människa!

Dagarna ger möjlighet att samla sig, vila, läsa, delta i bibelmeditationerna, öva djupmeditation, delta i julens gudstjänster, vara ute i naturen.

S:T SIGFRIDS ANTIKVARIATSHYLLOR Har du god andlig litteratur som du skulle vilja att fler fick tillgång till?

Nu öppnar vi St Sigfrids antikvariatshyllor!

Skicka ett mail till bokladan@berget.se med vilka boktitlar det gäller så ger vi respons på detta (eller ring 0248-79 71 77 mellan kl 14-16 tis-sön).

De böcker som vi vill ta emot till vår lilla antikvariatshylla kan du sedan antingen skicka per post (vi kan tyvärr inte betala porto) eller ta med dig nästa gång du besöker Berget!

Så kan vi, till en billig peng, sprida god andlig litteratur som inte längre finns att tillgå i bokhandeln.

OBS att vi först behöver veta vilka böcker du vill skänka (vi tar inte emot Biblar eller psalmböcker).

Välkommen att höra av dig! bokladan@berget.se Unum 35

Några av deltagarna vid det ekumeniska symposiet om tystnad som arrangerades på Berget 7-9 oktober. Avslutningen skedde i samband med den gudomliga liturgin i ”De heliga apostlarna Petrus och Paulus kyrka” i Östra Rönnäs, cirka 3 mil från Rättvik. Fotot taget utanför den ortodoxa kyrkan efter liturgi och kaffe. Det är fader Mikael Liljeström och hans fru Iris som sköter denna kyrka och den svenska delen av den Serbisk-ortodoxa kyrkans arbete i Sverige.

Tempelvägen 10, 795 91 RÄTTVIK 0248-79 71 70 E-POST: info@berget.se WEBBSIDA: www.berget.se Nästa nummer är temat: KRISTEN DJUPMEDITATION, PÅ BERGET

U

UU U

STIFTELSEN BERGET

U

är en tidskrift som utges fyra gånger per år Prenumerationsavgift 150 kr.

Medlemmar i Bergets vänförening får Unum utan kostnad.

Medlemsavgift 300 kr.

Studerande under 25 år 150 kr.

Betalas via Bankgiro: 574-3323