Unum 2018 nr 2 by Stiftelsen Berget

NR 2 ÅR 2018 ÅRGÅNG 35

UU U U

tidskrift för kristen enhet, retreat och meditation

Tema: ARVET EFTER HANS HOF OCH RMC

INNEHÅLLSFÖRTECKNING Tema:

ARVET EFTER HANS HOF OCH RMC

Ledare 3 f. Peder Bergqvist ”Att söka och finna sanningen i Varat” Bo Pehrsson

4-10

Till minne av Hans Hof 12-13 Henrik Karlsson I väntan på Anden 14-18 Sr Veronica OP Sven Östlin (1929-2018) 19-25 Terttu och Åke Persson, Elsa Mases, Björn Edström Bergets styrelse presenterar sig 26-29 Philip Widell och Per Englund Ett försök till biografi, Per Mases • del 3 Elsa Mases

30-33

Boktips 34 Vänbrev 35 KONTAKTUPPGIFTER & ANNONSPRISER ANSVARIG UTGIVARE: Peder Bergqvist. ADRESS: Stiftelsen Berget, Tempelvägen 10, 795 91 R ÄT T VIK. TELEFON: 0248 -79 71 70. BANKGIRO: 574 -3323. IBAN: SE92 6000 0000 0007 9712 8298 BIC/SWIFT: HANDSESS E- POST: info@berget.se. WEBSIDA: w w w.berget.se. PRENUMER ATION OCH ANNONSBOKNING: 0248 -797170, info@berget.se TRYCKERI: Henningssons Tr yckeri AB i Borlänge. UTGIVNINGSPL AN: Fyra gånger per år. ANNONSPRISER Storlek Pris enstaka annons Pris för fyra annonser 1/1 2 000:- (180x120 mm) 6 000:1/2 1 500:- (90x120 mm) 4 500:1/4 1 000:- (90x60) / 60x30 mm 500:-. 3 000:- / 1500:Baksida 5 000:- 15 000:-

PRENUMERATION Enstaka nummer 40:Årsprenumeration 150:Medlemsavgift i Bergets vänförening 300:-

Stiftelsen Berget har utgivningsbevis för Unum som periodisk skrift och förbehåller sig rätten rätten att göra justeringar i de bidrag som lämnas in till tidningen. Unum betyder “ett ” (Joh 17:21) och syftar på Bergets kallelse att verka för Kyrkans synliga Enhet.

Unum 2

Vänskap och konflikter

et har varit många strider på Berget genom åren och man kan t ycka att det motsäger Bergets vision som baseras på vänskap, gemenskap och enhet. När vi ser på de allra mest betydelsefulla händelserna i kyrkans och i världens historia så har inte sällan konf likterna varit en del av lösningarna. Ja, även om konf likterna är smärtsamma och inte kan lösas på ett enkelt sätt så har de lett fram till verklig försoning, fred och vänskap mellan människor och grupper.

om hur Hans Hof och Per Mases hade träffats, de hade samtalat och de hade omfamnat varandra och de hade försonats. Bara med några veckors mellanrum dör sedan både Per och Hans vintern 2010-2011.

Det var som Gud själv arrangerat detta, som att det var ett kapitel i historien som både avslutats och inneburit en startpunkt för något nytt.

Så började saker och ting hända; personer som varit engagerade i RMC kontaktade mig, de som hade lämnat Berget utifrån denna konUtan konf likter saknas ofta det f likt började komma tillbaka, det som krävs för att man ska fatta de var som att en ny tid hade inträtt. nödvändiga besluten. Det vanliga är att vi låter saker och ting som är fel Jag vill som föreståndare tacka få fortgå under förevändning att vi Hans Hof, alla som genom RMC och det som sprungit fram från deninte vill skapa konf likter. na rörelse, bidragit till vad Berget Hur som helst mötte jag år 2010, som varit och är. Ett särskilt tack också ny föreståndare på Berget, en historia till Zenvägen och Stiftelsen Mäster som präglats av många skiftande Eckhart-Sällskapet och dess ledkonf likter. En av de mest känsliga ning för att ni förvaltar Hans Hofs konf likterna jag fick information och RMCs arv på ett så fint sätt. om var det som hände när RMC Framför allt vill jag tacka Gud för (Rätt viks MeditationsCentrum) att han, i oss, lagt ned möjligheten lämnade Berget. Det var ett sår som till försoning i alla konf likter och fortfarande blödde och gjorde ont. motsättningar. ”Mörkret är inte Men det var samtidigt inte dött utan mörkt för dig, natten är ljus som det fanns något som levde, även om dagen, själva mörkret är ljus” (Ps det var under ytan, som ett vetekorn 139:12). som lagts i jorden. Jag hörde talas Unum 3

”Att söka och finna sanningen i Varat” Bo Pehrsson, ordförande i Stiftelsen Mäster Eckhart-Sällskapet och mångårig vän till Hans Hof. Hans Hof och benediktinmunken Willigis Jäger. Unum 4

ramlidne professorn i religionsfilosofi i Uppsala, Hans Hof var kanske den viktigaste personen bakom införandet och utbredningen av zenmeditationen i Sverige samt för byggandet av Meditationsgården i Rätt vik (R MC) under 1970-talet. Om Hans Hof kan mycket berättas: om olika händelser i hans innehållsrika liv, om hans filosofi, teologi, mystik, formella meriter, m m. Jag tänker i det följande ge några korta glimtar från den Hans som jag lärde känna, från våra möten och om hans budskap och andlighet så som jag uppfattade den. Även om Hans var en filosof så skulle jag inte vilja påstå att det var hans filosofi eller de metafysiska kartor han använde för att förstå verkligheten som var viktigast eller mest utmärkande för honom. Han skulle utan tvekan säga att de metafysiska kartorna pekar in mot verkligheten men att de inte skall förväxlas med den verklighet som de pekar mot.

för mig intressanta frågor på ett okonventionellt sätt och dels för att författaren var präst i Svenska kyrkan och professor i teologi. Skriver en präst och professor i teologi på det här sättet? tänkte jag. Denna min första kontakt resulterade i att jag reste till Berget i Rättvik för att träffa Hans Hof för att meditera. Något möte med Hans blev det inte den här gången men jag fick meditera i en mycket fin miljö på Berget. NÅGRA ÅR SENARE träffade jag ändå Hans Hof då jag studerade teologi och religionsfilosofi i Uppsala. Jag upptäckte att Hans var en entusiasmerande lärare och det undgick nog ingen att han även önskade bibringa sina elever mer än bara boklig bildning. Hans viktigaste syfte var att ge studenterna en möjlighet att växa, att bli ”mer människa”. Under andra halvan av 80-talet fick jag även Hans som lärare på doktorandseminariet i religionsfilosofi i Uppsala. Även om han var en inspirerande professor och lärare resulterade mina studier inte i någon avhandling eftersom arbete och barn vid den här tidpunkten tog alltför stor plats i mitt liv.

FÖRSTA GÅNGEN jag kom i kontakt med namnet Hans Hof var i början av år 1974 då jag i en bokhandel kom att bläddra i en bok med titeln ”Mer människa”. Den väckte mitt intresse av två I MITTEN AV 90-TALET konskäl: dels för att den tog upp taktade jag Hans för att höra om Unum 5

han ville leda en återsamling för präster som prästvigdes 1985. Det lyckades mig nästan att övertala Hans men i slutänden kastade han ändå in handduken. Mötet blev emellertid startpunkten för en samvaro mellan oss som varade ända till Hans död 2011. Jag fick därför förmånen att under många timmar sitta vid hans köksbord på Linnégatan i Stockholm och prata om andliga ting. SÄGAS K AN OCKSÅ att vår samvaro inte endast inskränkte sig till andliga spörsmål. Ibland fick jag rycka in och byta glödlampor eller förklara hur någon teknisk pryl fungerade. Jag gav även Hans en videobandspelare som jag inte hade behov av men den lyckades han aldrig använda. Hans var ingen praktisk människa - eller också var det så att han inte var intresserad av det praktiska. Kanske var det både och. ÄVEN KROPPEN fick sin förplägnad vid våra möten och något av det första som Hans införde var blåbärsmuffins. Vår samvaro innefattade alltid muff ins och kaffe och jag hade alltid med mig blåbärsmuffins till våra kaffestunder. Jag brukade överräcka en kasse med två sodavatten, fyra blåbärsmuff ins och några ba-

naner då Hans öppnade dörren. Vid dörren brukade jag få frågan: ”Och vad talar vi om idag?” - Jag brukade svara ” jag vet inte”. På det svarade Hans ”Då får vi ta det som det kommer”. OCH ”HUR KOM DET SIG” då? Ofta kunde vi lite trevande inleda med någonting som Hans hade läst eller hört. Han kommenterade gärna en gudstjänst som han lyssnat till (och som ibland hade förargat honom), ett tidningsurklipp eller något han hade läst i en bok. Han återknöt på äldre dagar ofta till några av sina egna minnen som uppenbarligen hade satt djupa spår: barndomen i det schartauanska och fundamentalistiska hemmet på västkusten, mötet med naturläkaren Birger Ledin som hjälpte honom att överlåta sig till kroppen, meditationserfarenheterna, olika möten med människor och förstås även till filosofiska och teologiska spörsmål. Kanske är det riktigare att säga att det framför allt var andliga och inte filosofiska och teologiska spörsmål som var viktiga. För även om teologin och filosofin var viktiga ämnen för prästen och religionsfilosofen Hans Hof så var det framför allt den andliga grunden som vi ägnade den största uppmärksamheten.

Unum 6

I sin uppsats ”Verkligheten som mysterium” skriver han att ”den andliga /religiösa upplevelse, i vilken vi människor upplever den av oss levda verk ligheten som mysterium, är och måste vara en existentiell upplevelse” och att verklighetens djup uppenbaras i ett ”avobjektiverat verklighetsmedvetande”. Viktiga ord för en andlig människa och en mystiker! K A N DÅ SPR Å K L IGA uttryck och föreställningar hamna i konf likt med andlig utveckling? – Det är inte alltid som orden befriar och ibland kan orden stänga inne och hindra oss från att förverkliga vår potential som människa. Orden kan låsa oss inne i föreställningar som vi själva eller andra har skapat. Hans återkom ofta till den fundamentalism som han mötte i sin ungdom med krav på att kunna leverera ”det rätta svaret”. Kan ett språk eller en viss mängd föreställningar ge ”det rätta svaret”? – Naturligtvis inte, svarade Hans. Om vi tror detta så har vår tro stelnat till en ”tro på en tro”. Dogmerna kan sätta käppar i hjulet och då blir de aldrig verktyg för människans befrielse.

att tvivla på en del av de postulat, som han fick sig till livs som ung, så övergav han aldrig språket och de möjligheter som det ger oss att hantera verkligheten. Han tog, vilket jag själv fick erfara i mina f ilosof istudier i Uppsala, även hjälp av analytisk filosofi för att förstå och hantera verkligheten. Viktigt var emellertid att använda verktygen språk och förnuft i sitt rätta sammanhang. V I D KÖK SBOR DE T r itade Hans ofta, som han kallade det, en metafysisk karta över verkligheten. Till exempel var den av honom ofta använda bilden av ett träd en sådan metafysisk karta. För att ett träd ska kunna utvecklas till ett starkt och fullvuxet träd behöver det vara rotat i marken. Först när trädet med sina rötter gräver djupt ned i markens mylla kan stam och krona växa och trädet utvecklas efter sina förutsättningar. På samma sätt är det med människan. Det är först när hon är rotad i djupet och i sin egen grund som hon kan växa upp och utveckla sin potential som människa.

HANS FICK UPPLEVA detta på sitt eget speciella sätt. När han MEN TAPPADE DÅ INTE be- i unga år inte av egen kraft kungreppet sanning all innebörd för de leva upp till ”det rätta svaret” Hans? Nej, för även om Hans kom utvecklade han en nervös mage. Unum 7

Boten mot denna fick han inte genom medicin eller terapi utan genom att överlåta sig åt kroppen. När han mötte naturläkaren Ledin fick han inga andra förhållningsorder än att lägga sig ned på rygg och överlåta sig åt kroppen och underlaget. Det ledde till att Hans f ick en helhetsupplevelse av verkligheten och upptäckte att människans kropp har potential för att uppleva helheten. Att överlåta sig åt kroppen är att överlåta sig till människans rötter som bär ner mot djupet. ”Du glömde väl inte bort att tala om kroppen?” kunde Hans fråga när jag hade varit ute och pratat i något sammanhang.

Sonen kan födas in i människan”. Denna födelse, här och nu, är potentiellt möjlig för alla människor. Om detta fick jag många gånger möjlighet att tala med Hans som i Eckharts texter fann något som refererade, inte bara till ett intellektuellt och teologiskt system, utan till verkligheten som sådan. En fullständig överlåtelse till människans fysiska och andliga kropp innebar ett uppgivande av den egocentriska människan, av egot.

DEN NYA MÄNNISK A som på så sätt upptäcker sitt ursprungliga ansikte (”Guds grund och människ ans g r und ä r en och samma grund”) reser sig och ser TRÄDET SOM metafysisk mo- på världen med nya ögon. Hans dell låter kanske inte så spännande har i uppsatsen ”Verk ligheten men Hans fick av medeltidsmysti- som mysterium” skrivit och bekern Mäster Eckhart hjälp att ut- rättat om ett besök på hemorten veckla modellen. Mäster Eckhart och den förändring som det inre betonade vikten av att människan uppvaknandet innebar när han överlåter sig, tömmer sin ”skål” på återsåg den. Han talar, för egen allsköns bråte, missmod och be- del, om sitt ”lilla exempel” och svikelser, förhoppningar och stolt- inte om ett ”stort exempel” (en het, ja allting som vi människor viss blygsamhet infinner sig här). går och bär på. Detta är ytterst Omvä rlden ser med den nya svårt och inte en viljeakt. Det är erfarenheten likadan ut men är först när människan, avskild står ändå inte riktigt densamma. Det där med sin ”tomma skål”, som det nyupptäckta kan varseblivas i allt gudomliga från tillvarons grund, skapat. Eller som Eckhart säger, kan födas in i människan eller, ”med den styrka som födelsen ger Jim styrelsemedlem i Stiftelsen Berget som Lagerlöf, Mäster Eckhart säger, ”som bryter jag mig (”ännu ädlare”)

Om mig och Berget Unum 8

tillbaka in i den gudomliga verkligheten”. Evangeliet talar om att ”se Kristus i sin medmänniska”. Det gudomliggjorda blir synligt genom alla ytans strukturer. ÄR DETTA högmodigt tal? – Det uppfattas inte så när vi läser om det i religiösa skrifter eller när det omvittnas av de stora mystikerna. Är det högmodigt då ”en av oss närstående” talar på det sättet? Många skulle nog mena det. MEN OM NU DENNA verklighetens grund är en gemensam grund (”Min grund och Guds grund är en och samma grund”, enligt Mäster Eckhart) så är den potentiellt tillgänglig för oss alla. Himmelriket finns inom er, säger Jesus. Vi gör oss själva en otjänst, skulle nog Hans säga, om vi inte lyssnar uppmärksamt till det som händer oss. En stilla susning kan vara andens röst som rör vid vårt inre. Allt behöver inte ske med pukor och cymbaler utan även det lilla exemplet går att uppleva här och nu av alla som är uppmärksamma. Det är möjligt när vi inte är låsta till tankestrukturer och föreställningar.

kom först i nästa steg och förhoppningsvis kunde detta nästa steg också peka tillbaka på det första och ge vägledning. När vi konstaterar detta blir det också möjligt att tala om begreppet sanning på ett annat sätt än på det sätt som vi vanligen gör. Vi talar vanligtvis om sanning som en överensstämmelse mellan ett påstående och ett faktum (epistemologi). Sanningsbegreppet får istället en alltmer ontologisk karaktär när det används om vår erfarenhet av varat eller kanske, bättre uttryckt, hur varat erfar sig själv. Då handlar det inte primärt om den eventuella skillnaden mellan ett påstående och den verklighet som påståendet refererar till. Hans närmar sig här f ilosofen Heideg gers sa nn ing sbeg repp som ett av täckande av Varat. Varat, som sådant, avtäcks på sitt innehåll och det avtäcks utanför dualismens vanliga kunskap som utmärks av att ett subjekt som vet något om ett objekt. Hans talade ofta om ”det icke-vetande vetandet” eller om en verklighet ”som presenterar sig själv”. Om detta, och våra erfarenheter, handlade våra möten i Hans kök på Linnégatan i Stockholm.

DET ANDLIGA handlade för Hans om existentiell varsebliv- MAN BRUKAR SÄGA om den ning och språk och föreställningar amerikanske teologen Paul Tillich Unum 9

att han i sin undervisning aldrig fann en fråga för dum eller för enkel om den var ärligt menad. En ärligt menad fråga kommer ur människans djup och de svar och frågor, som en allvarligt menad fråga väcker öppnar för en andlig utveckling. Ett interaktivt och fördjupande möte med Hans var ett ”öppet möte” som sökte sitt sammanhang bortanför de språk liga uttr ycken. I mötena fanns en förutsättningslöshet där Hans inte, vilket ju hade varit naturligt, satte sig i en position över mig och pratade till mig. Hans pratade i många sammanhang om det tvåväga mötet eller det interaktiva mötet som öppnade upp för något nytt. Ibland kunde det hända att vi i samtalet ”bröt igenom” de yttre språkliga och föreställningsmässiga förutsättningarna. Någonting oförklarligt blev levande i vårt möte. Då kunde Hans ringa till mig senare på kvällen och utbrista ”Märkte du vad som hände!?” O C H J AG H A R M Å N G A gånger senare tänkt på våra möten och tänkt att de faktiskt på f lera sätt varit anmärkningsvärda. Men inte anmärkningsvärda i den meningen att de skall uppfattas som övernaturliga eller på andra sätt konstiga. Om vi uppfattar

dem så kan vi komma att skjuta dem ifrån oss och se dem som ouppnåeliga. Istället är det något som händer, och alltid kan hända, oss människor eftersom vi är utrustade med de förmågor som verkligheten har tilldelat oss (vi är ”kroppsliga”). Hans skulle dock snabbt inf lika att det är viktigt att inte våra metafysiska kartor (religiösa och andra regler) får stå emellan oss och verkligheten. När verkligheten på det här sättet bryter in i oss äger någonting heligt rum. Av detta heliga var Hans uppfylld och det var för honom viktigare att tala om än den religionsfilosofi och teologi som också var viktiga delar av hans liv. PÅ SLUTET GRUMLADES Hans medvetande och det påverkade våra möten. Men då jag besökte honom på sjukhemmet, den gång som kom att bli den sista gången, och hjälpte honom med att vända sig i sängen kom våra ansikten nära varandra och våra blickar möttes. Då klarnade hans ögon och ett leende sprack upp på hans läppar och han sade ”Nu möts vi igen!” Och jag svarade ”Ja Hans, nu möts vi igen!”. Det blev för mig ett djupt och innerligt minne av prästen, religionsfilosofen, författaren, mystikern men framför allt människan, Hans Hof: ”Nu möts vi igen!”

Unum 10

1976 ger RMC (RĂ¤ttviks meditationscent r um) ut en brochyr dĂ¤r Hans Hof skriver:

Unum 11

TILL MINNE AV HANS HOF

Henrik Karlsson, mars 2011, från tidskriften ”Zenvägen” Föreningen Zenvägen har en medlemstidsskrift som heter jkust ”Zenvägen”. Henrik Karlsson skrev i nummer 127, mars år 2011, en text till minne av Hans Hof som återges här.

id Meditationscentret i Rättvik finns en skogsväg som alla brukade vandra under pauserna, ensamma eller i sällskap med någon nyfunnen själsfrände och lyssnare. Jag minns inte exakt vilket problem jag tänkte dryfta med Hans. Troligen handlade det om att vara inom eller utanför kyrkan. Han föreslog att vi skulle ta den vanliga rundan på ett par kilometer som brukade ta en halvtimme eller så - vid särskilt intensiva ögonblick i diskussionen avbröt han vandrandet och man måste stanna upp ett tag. När vi kom tillbaka var vi enligt Hans inte färdiga med temat, så vi gick rundan en gång till för att komma till punkt. Det var då jag kom att tänka på Hjalmar Gullbergs dikt

"Sjön '' om Bernhard av Clairvaux. (Han red mediterande runt en sjö tolv gånger utan att märka sjön - läs dikten, den f inns på nätet). MODEORDET "mindfulness" fanns inte på 1970-talet, och såväl den helige Bernhard som Hans Hof skulle nog bli anklagade i dag för att vara mindfulla på felaktigt sätt, alltför hundraprocentigt "on" eller "off ”. Till Hans snabba intellekt hörde att han kunde växla fokus helt obehindrat, kanske som ett intuitivt sätt att rensa huvudet, sortera argumenten eller vänta in nya kopplingar i hjaärnvindlingarna. UNDER EN ANNAN skogsoch diskussionsvandring kallade naturen på honom och han ställde sig vid en stenmur. "Pst, kom hit!" viskade han, och jag undrade inombords varför jag skulle bevittna att professorn slog en drill. Men anledningen var en annan: rakt framför honom på muren låg en

Unum 12

hoprullad huggorm och stirrade lugnt och outgrundligt på oss. Jag minns att vårt samtal fick en ny omstart efter denna blick och påminnelse från en annan värld. Det hade samma effekt som gonggongen eller ett slag av kyosakun, som vi använde på den tiden. Sådana plötsliga skiftningar i fokus och medvetandenivåer inträffade ofta i mina samtal med Hans, kanske har andra liknande minnen. SOM REDAKTÖR for medlemsbladet bad jag ofta Hans om rad vid översättningar av texter från engelska och tyska. Vi brukade diskutera termer, ord och nyanser vid en vegetarisk lunch på Östermalm som utvecklades till långa seminarier, och när Hans hittade en bra formulering och slutsats kunde han dunka näven i bordet så att bongroddarna dansade på tallriken. Han blev aldrig sur på invändningar och kritik utan hade förmågan att vända på sådana inpass och låta dem ingå i sammanhanget, så att säga med en högre växel, och var särskilt nöjd när det lyckades. Och så den oundvikliga slutfrågan: "Förstår du mej?" JAG HADE OCKSÅ förmånen art få arbeta tillsammans med Hans i de första kurserna i "Musik och meditation". Han hade förbe-

rett sig noga utifrån den uppläggning vi bestämt och skrivit alla sina föredrag och kommentarer i förväg för att inte glömma något väsentligt. Men efter varje dags övningar tog han starka intryck, gick upp klockan tre på natten och skrev om alltsammans. Det var en nyttig lektion för oss andra i att leva i nuet - och att relationen mellan teori och praktik, tanke och kropp, inte är något fast och permanent utan f lyter och förändras ständigt. JAG ÄR HANS evigt tacksam för att man alltid kunde vända sig till honom som referenspunkt och rådgivare i alla slags frågor, stort som smått. Det är banala ord för något egentligen mycket större och svårt att beskriva, något som gav mitt liv en helt ny bas och inriktning från och med hans introduktionskurs en kulen novemberhelg i Rättvik 1973. Jag tror inte att jag är ensam om den upplevelsen, och väljer just det ordet med tanke på Hans. Om han hörde att vi använde det skulle han bli glad. Och han menade alltid att både hjärna och kropp måste vara involverade och sammankopplade för att det skulle bli en verklig djupupplevelse, ett av hans absolut centrala begrepp.

Unum 13

I VÄNTAN PÅ ANDEN

Denna artikel är ett kapitel ur Sr Veronicas bok: ”Ett nytt liv” som snart kommer ut på Artos bokförlag. Sr Veronica, medarbetare på Berget

i firar långfredag och två dagar senare sjunger vi Påskens halleluja. Sorgen ersätts med jubel, vi gläder oss åt att han har uppstått.

arna. Under skärtorsdagskvällen, när de låg till bords tillsammans med Jesus, hade han gett dem bröd att äta – sin kropp – och vin att dricka – sitt blod. De var alla samlade och upplevde en underbar SÅ VAR DET INTE för lärjung- närhet till sin mästare. Han öppUnum 14

nade sitt hjärta för dem och talade ensamhet. Chocken är outhärdlig. förtroligt med dem på ett sätt som de aldrig tidigare varit med om. Ni kommer att gråta och klaga, hade Jesus sagt. De förstår inte längre SEDAN GICK allting så fort. De någonting. En gränslös sorg uppvandrade till trädgården i Kidron- fyller deras hjärtan. De famlar i dalen, där de ofta hade varit för mörkret, var och en för sig, och att vila efter en ansträngande dag. kan för sin inre syn bara se den sista Och plötsligt var där nu soldater bilden: Jesus hängande på ett kors. med lyktor, facklor och vapen. De Allt annat har försvunnit. Tiden omringade honom. går oerhört långsamt, den tycks ha stannat, natten tar aldrig slut. De DEN SOM VISAR dem vägen vet inte hur länge det varade. var en av lärjungarna – Judas. De hade sett när han lämnade deras FÖRSTA DAGEN efter sabbaten sällskap under måltiden, men de kommer kvinnorna och berättar att trodde att han skulle köpa någon- graven är tom, att han lever. De har ting till festen, den stora Påsken, sett honom. Hur ska de kunna försom de skulle fira om två dagar. Nu stå det, hur ska de kunna tro det? befann han sig där som en fiende. Han kommer själv, men de kan Petrus drog sitt svärd och skadade inte tro. De är rädda. De tror att en av dem, översteprästens tjänare, det är en ande. Lukas skriver att men vad hjälpte det? De var star- de av idel glädje ännu inte kunde kare. tro (Luk 24). Han är där och ändå har de så svårt att tro. Han följer JESUS FÖRDES BORT och med de två på vägen till Emmaus lärjungarna skingrades. De flyd- men deras ögon är förblindade och de. Johannes och Petrus försökte de känner inte igen honom. De är följa med på avstånd. Men Petrus ute med Petrus och fiskar. De ser kunde inte uthärda det fasansfulla honom på stranden vid elden men som hände nu. Han förnekade tre de förstår inte att det är han. gånger sin mästare, sin vän. VARFÖR ÄR DET SÅ? Vad är JESUS KORSFÄSTES mellan det som hindrar dem från att känna två rövare. Han dog. Ljuset slock- igen honom? Det är ju Jesus, deras nar för lärjungarna. Det blir ett mästare, men samtidigt är det inte fullständigt mörker, en fasansfull som förr. Han är med dem, men Unum 15

sedan försvinner han. De ser honom inte längre. Han bär sårmärken i sin kropp och samtidigt tycks han inte längre dela deras jordiska villkor. Han är inte begränsad av tid och rum. Han är Herre över tid och rum. Han är uppstånden. Gud har gjort honom till Herre (Apg 2:36). De måste lära känna honom på ett nytt sätt. Under fyrtio dagar visar han sig för dem. Anden, som han har utgjutit över dem på påskdagen genom att andas på dem (Joh 20:22), undervisar dem. Sedan går det ytterligare en tid, en lång retreat på tio dagar tillsammans med Maria, fram till Pingst, då de blir uppfyllda av den helige Ande. Jesus hade sagt: Stanna i staden tills ni har blivit rustade med kraft från höjden (Luk 24:49).

år i öknen. I fyrtio nätter gick Elia till Guds berg Horeb (1 Kung 19:8). Jesus var i öknen fyrtio dagar där han frestades av Satan. ”FYRTIO” ÄR I SKRIFTEN prövningstidens längd. Det är en lång tid men inte en oändlig tid, den har ett slut. Sedan kommer Pingst den femtionde dagen – efter sju veckor; i det första förbundet är det skördens fest, frukternas tid, i det nya förbundet är det Andens utgjutelse, uppfyllelse och fullbordan.

EFTER JESU DÖD befinner sig lärjungarna i ett chocktillstånd. Ingenting annat än mörker finns. Döden är slutet. Vägen kan inte leda längre än till graven. De är instängda i ett nu, utan mening. TIDEN MELLAN Påsk och Men efter kvinnornas berättelser Pingst blir för lärjungarna en och när de själva har sett honom lång tid av prövning, osäkerhet, kommer så småningom minnena frustration och väntan. En lång tillbaka. De ser för sin inre väg som de måste gå för att bli syn hur det gick till. De minns uppfyllda av den helige Ande. och de konfronteras med sina tillkortakommanden. MOSE BLEV KVAR på berget i fyrtio dagar och fyrtio nätter och I GETSEMANE SOV DE, de folket trodde att Gud hade övergett orkade inte vaka med honom fast dem. De sade till Aron: Gör oss en han hade bett dem om det. De gud som kan gå framför oss! Vi vet inte flydde. Petrus minns hur Jesus vart den där Mose har tagit vägen, vände sig om och såg på honom, han som förde oss ut ur Egypten (2 just när tuppen gol. Vilken blick, Mos 32:1). Folket vandrade fyrtio den genomborrade hans hjärta och Unum 16

öppnade tårarnas källa. I denna kärleksfulla blick får han nu mod att se på sig själv, att gå vidare, att bli klippan som håller fast vid Jesu förlåtelse. LÄRJUNGARNA MINNS – det första mötet – hur de lämnade allting för att följa honom. De kommer ihåg hur Jesus öppnade de blindas ögon, de dövas öron. De minns hur halta kunde gå, hur spetälska blev renade. Mitt i stormen hutade Jesus åt vinden och det blev stilla. Han gav dem bröd i öknen och väckte Lasaros ur hans grav. Han undervisade dem. SÅ SMÅNINGOM kommer ord tillbaka som de inte hade förstått. De var på väg till Jerusalem och Jesus hade talat om för dem att han skulle bli förkastad av de äldste och översteprästerna. Han skulle lida mycket, bli dödad och uppstå efter tre dagar. Ja, nu inser de att de inte hade lyssnat ordentligt på honom, de hade förträngt det. Petrus hade just erkänt honom som Messias. En fantastisk framtid öppnade sig för dem. Messias var på väg till sin stad och de var hans närmaste män. Jakob och Johannes drömde om att sitta till höger och till vänster om honom. Alla ville få de bästa platserna. Det uppstod en tvist mellan dem om detta.

LÄRJUNGARNA MINNS – De hade lämnat allt och följt honom med entusiasm och stor generositet, de älskade honom. Nu blir de så småningom varse hur lite de förstod honom. De trodde att de följde honom, men i själva verket var de instängda i sina egna drömmar. De sökte sitt eget bästa, de främsta platserna i ett jordiskt rike, framgång och rikedom. De börjar nu förstå Jesu ord till fariséerna: Hur skall ni kunna tro, ni som vill bli ärade av varandra och inte söker äran hos den ende Guden? (Joh 5:44). SÅ SMÅNINGOM öppnas deras ögon, deras öron, deras hjärtan. De låter Andens ljus tränga in i hela deras väsen, besöka alla mörka vrår. De upptäcker att de inte kan följa honom med sina mänskliga krafter. De behöver bli rustade med kraft från höjden. Jesus hade sagt: Hjälparen, den helige Ande som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er (Joh 14:26). LÄRJUNGARNA MINNS – Detta är Andes verk i deras hjärtan. De ser tillbaka på sin vandring med Jesus och den blir genomlyst av den Uppståndnes ljus. Vardagen får nu en annan dimension. Evangelisten Matteus rapporterar hur den

Unum 17

Uppståndne stämmer möte med sina lärjungar i Galileen. Han har uppstått från de döda, och nu går han före er till Galileen. Där skall ni få se honom, säger kvinnorna (Matt 28:7). Galileen, den trakt de kommer ifrån, där allting började. Uppståndelsen öppnar en ny väg, en okänd väg i vår trånga, mörka värld, i våra hårda, stängda hjärtan. En väg som endast Gud kan öppna. VI SKA SÖKA DEN Uppståndne i vår vardag. Han som är Herre och Mästare upplyser vår vardag med sin närvaro. Där ska vi söka honom. Han är med oss alla dagar intill tidens slut. Vi har alla vårt Galileen, vår vardag. Där skall Anden lära oss att läsa vår heliga historia och upptäcka hans spår i allting.

EFTER KRISTI himmelsfärd är de alla samlade i Jerusalem tillsammans med Maria, Jesu mor, under ständig bön. Nu är de framme. Anden har fört dem samman efter den långa inre resan, där de steg för steg har låtit sig besökas, helas, upplysas av honom. De väntar i bön med tomma händer och ett öppet hjärta. De har lärt sig att det som är omöjligt för människor är möjligt för Gud (Luk 18:27). DE VET INTE VART vägen kommer att leda men de litar helt på Anden och den uppståndne Herren, som är med dem intill tidens slut. De är i Faderns hand och ingenting kan skilja dem från honom. Nu kan de vittna om allt detta för alla folk.

Pilgrim Travel tar dig till de kristna skatterna

5/9 Ljuvliga Lourdes 6/9 Det ortodoxa Moskva 2/10 Karmeliternas Ávila med Peter Halldorf 2/10 Rundresa i sköna Montenegro 25/10 Rom med Biskop Kozon 27/10 Portugal och Fátima med Fr. Tadeusz Bienasz

Kontakta oss gärna för info och bokning: Tel 018-44 44 533 info@pilgrimtravel.se På ingång: Padre Pios Italien, Det heliga landet, Anafora i Egypten m.m. www.pilgrimtravel.se Unum 18

SVEN ÖSTLIN 1929-2018

Terttu och Åke Persson, Bergets Vänförening Unum 19

ven Östlin gick ur tiden i början av mars strax efter att ha fyllt 89 år. Sven och Rakel Östlin flyttade till Rättvik redan i slutet av 80-talet.

Sven gick runt och uppmuntrade alla, från vedbacken till storstädningen. Sven t o m lovade skämtsamt att hålla kafferasterna för dem, som inte själva hann ta sina raster. Vi alla fick ökad arbetsglädje Sven blev en ovärderlig hjälp un- och fick njuta av Svens goda humor der mer än två decennier på Berget och stora omtänksamhet. Som med alla slags praktiska göromål. vi minns var det alltid solsken på arbetsdagarna. På kvällarna För oss, som kom till Berget på diskuterades i brasrummet saker av arbetsdagar, var Sven, skämtsamt stor bredd, djupa och mindre djupa, kallad hövdingen eller generalen, samt naturligtvis arbetsinsatserna. en centralgestalt. Detta bidrog till samhörighet och gemenskapskänsla bland deltagarna Tillsammans med husfolket pla- och många vänskapsband knöts. nerade han arbetsfördelningen och visade med sin egen- Som Bergetvänner saknar vi Sven händigt vackert illustrerade och minns honom med vemod och karta alla uppgifterna för värme! arbetande vänner. Den jovialiske

Sven brukade alltid förbereda en pedagogisk kreativ karta för alla som deltog under Bergets arbetsdagar. Unum 20

TACK SVEN!

Från vännerna på Berget, text av bland andra Elsa Mases och Björn Edström Sven Östlins sista besök på Berget den 15 februari 2018, här syns också bland andra Björn Edström och Ann-Ida Fehn.

lsa Mases skrev i Unum 2014 nummer 4 att hon mött Sven under 25 år; «vid morgonmässan, som ledare för arbetsdagar, som

medverkande vid julfirandet, där han förde herdarnas talan i julspelet, som den som framförde revisionsberättelsen vid årsmöten, och inte minst som konferencier vid olika fester.”

Unum 21

BERGETS MÅNGÅRIGE vän Björn Edström skriver om Sven (utifrån ett samtal han hade med honom den 26 september 2017), att Sven föddes den 8 mars 1929 i Alfta, Sveriges bästa landskap, enligt Sven, som den yngste i en syskonskara på tre. Svens far hette Edvard och modern Teresia. Fadern, som hade ett åkeri i Alfta i Nordanå by, hade ett nära samarbete med snickaren och begravningsentreprenören i byn. Barnaåren i byn präglades av fin sammanhållning. Föräldrarna var medlemmar i nykterhetsrörelsen IOGT och Sven blev själv medlem redan 1943. I övrigt stöttade man de frikyrkoförsamlingar som fanns på orten, som Missionsförbundets, Baptistsamfundets och Pingströrelsens samt Sjundedagsadventisternas grupper. OM SVENS MODERS FAR kallad ”gubben Ekman” går en historia vid den tid då man i slutet av 1800-talet drog fram stambanan genom Hälsingland. Rallarna hade fullt upp med arbete under veckan, men vid helgerna levde ”rallarna rullan” och trakasserade kvinnorna i byn och de störde även dem som kämpade med att uppföra ortens IOGT-Iokal. Framförallt för att skydda sina döttrar skaffade ”gubben Ekman” en pistol. Om den kom till användning vet ingen,

men att pistolen hade en avskräckande effekt det vet man. Nämnda pistol har Sven förvaltat efter sina föräldrar. BJÖRN EDSTRÖM skriver vidare om att Sven efter åren i folkskolan började som springpojke i ortens affärer, vilket sedan genom ökad kompetens kom att omfatta olika uppgifter i konsumbutiker i Hälsingland. Sin affärs- och ekonomiska utbildning fick han genom Kooperationens Vår Gård i Saltsjöbaden. Han träffade tidigt betydelsefulla personer inom rörelsen, bl a styrelseordförande i KF Hans Alsen, VD i KF Harry Hjalmarsson och en av de ledande i KF Stockholm Holger Landström, vilket i sin tur ledde till en utveckling till olika viktiga ledande befattningar inom Kooperationen i Sverige. Sven fick möjlighet att studera varuhusrörelserna i USA, Canada, Schweiz och ltalien. Han var sedan med i planeringen av bade Domus- och OBSvaruhusen i Kiruna, Timrå, Jakobsberg, Hudiksvall, Malmö, Kalmar, Vaxjö, Borlänge och Falun. NÄR DENNA etablering var avklarad blev han seniorkonsult för att följa upp och rätta till det som inte fungerade i varuhusen. Det handlade ofta om personalproblem.

Unum 22

Men det kunde aven gälla strategiska val exempelvis ”skall alla varuhus på en ort ha söndagsöppet?” Här kom Svens förmåga att ta folk på rätt sätt till nytta och det gjorde att han på ett smidigt satt kunde lösa uppgiften.

ar, var Sven mycket intresserad av idrott och speciellt bollsporter. Detta innebar bland annat att han under åren i Uppsala och Norrköping var med i styrelserna for Sirius i Uppsala och IFK Nörrkoping. ”Jag fanns ofta med i sammanhang där man hade ekonomiska problem SVEN SA ATT HAN själv hade och eftersom jag var van att lösa haft stor glädje och förmån av att problem inom KF-rörelsen fick jag ha varit helnykterist i hela sitt liv. på det har viset hjälpa till och glädLedningen inom KF begåvade jas at fåreningarnas både idrottsliSven med en taxichaufförsmös- ga och ekonomiska framgångar.” sa (uniformsstilen). Det var en fin utnämning, eftersom han alltid NÄR SVEN OCH RAKEL unfanns till hands och redo att köra der december 1987 var på besök i hem de som hade varit med på en Karlstad - det var inte mer än 2,5 finare fest eller sammanträde med mil mellan Kil och Karlstad - träfsamkväm. fade de dominikansyster Veronica, som inbjöd till Julfirande i Rättvik. SVEN GIFTE SIG 1980 med Ra- Rakel och Sven fick fin kontakt kel, född Bengtsson, Örebro. De med syster Veronica och när de läst träffades genom hennes bror i Bo- igenom prospektet tog de kontakt den. Rakel hälsade på hos honom med Berget i Rättvik. Det var Ingoch det var i pingstkyrkan där som rid Eriksson som svarade och de de träffades. Av en händelse träf- bestämde sig för att fira jul i Rättfades de sedan i Stockholm. Hon vik. Så nämnde Sven att de hade bodde då i Göteborg och arbeta- katt och att den gärna ville vara i de som kontorschef i ett varuhus närheten av dem. Men då blev det i staden. Sedan hade Rakel olika problem, eftersom gästerna inte uppdrag som kamrer och konsult fick ta med sig husdjur. Nåval det åt skilda företag och institutioner i löste sig. Ingrid Eriksson ringde kommuner och landsting. upp och förklarade att eftersom JÄMSIDES MED SITT uppdrag en annan dominikansyster, Ingrid, inom Kooperationen och medlem- hade tagit hand om en vild katt skap i ett antal ideella förening- som rörde sig i terrängen runt Bergets anläggningar och i bokhanUnum 23

deln ”Boklådan”, en mycket välsorterad sådan med andlig litteratur, kunde de inte neka Rakel och Svens begäran. Så blev detta inledningen till en idag 30-årig nära gemenskap med kommuniteten Den Heliga Treenigheten på Berget och arbetsgemenskapen för att hålla anläggningarna fina, men också för att finnas till hands för övriga verksamheter på Berget. När Rakels mor dog 2004 ledde detta till att Rakel och Sven lämnade Värmland och flyttade till Rättvik. Därmed underlättades kontakten med Berget varvid Rakel och Sven blev ännu mer engagerade vid Berget.

spadar, skyfflar och gräsklippare m.m. som en ortodox präst som var medarbetare hade byggt vid entrén till S:t Davidsgården. Efter att ha rivit skjulet och tagit vara på tusentals spikar kunde man återställa naturen på platsen. NÄR SVEN HADE en sjukdomsperiod för ett par år sedan samlades man i en församling i Alunda och bad för honom och sände sedan en böneduk som följde honom vid hans operation och konvalescens.

BLAND DE SAKER som Sven uppskattade på Berget var ekumeniken, att vi kunde be tillsammans SVEN BLEV UNDER vistelsen och att man inte gjorde skillnad på intresserad av hur Berget skötmänniskor – en vänskapens miljö. tes med många ideella insatser av medlemmar som alla medförde DET HAN FRAMHÅLLER sina kunskaper. Redan följande vår om tiden på Berget är också kondeltog han i arbetsdagarna som takten med Per Mases, som rådhan sedan lett och organiserat i 25 gjorde med honom om pratiska år. Han gick under flera år under frågor men också om saker som namnet Generalen: Sven planeraverksamhetens utveckling, ekonode och delade ut arbetsuppgifterna mi, samhällsfrågor – livet. och om någon opponerade sig och sa att de inte kunde uppgiften svaNÄR VI MÖTTE SVEN såg vi rade Sven med humor och sa att de ofta att han bar ett speciellt smycke var gamla nog att lära sig. på bröstet. Det visade att Sven hörde till Tempelriddarorden, en orBLAND DE ROLIGASTE uppden som bygger på kristen tro och gifterna arbetsdagarna haft under etik, som säger nej till alkohol och åren lyfter Sven fram rivandet av droger och som framhåller välgö”Pascals svartbygge”, ett skjul för Unum 24

renhet och broderlig kärlek. Sven var tempelriddare i över 50 år.

SVENS LIVSGÄRNING kan sammanfattas så, att i de olika verksamheter han varit engagerad i VARFÖR GILLADE ALLA har hans insats präglats av ett enSven? - För att han tyckte om gagemang för människor och för människor – han personifierade det goda i tillvaron. Det han har den broderliga kärlek som tempel- bestämt sig för att göra det har han riddarna! gjort helhjärtat och ytterst för Jesus Kristus och Guds rikes utbredning på jorden.

Sven Östlin med fotboll på ett av de familjeläger som genom åren arangerats på Berget. Sven kunde umgås med alla, gamla och unga, hög och låg, de som delade hans värderingar och de som inte g jorde det. Unum 25

Artikelserie: Bergets styrelse presenterar sig

itt namn är Philip Widell och jag har varit med i styrelsen för Stiftelsen Berget i ungefär ett år. Jag är född och uppvuxen i Göteborgsområdet – något som många påpekar fortfarande trots det är 40 år sedan jag flyttade därifrån – pga en viss sorts humor. Växte upp i ett kristet hem som enda barnet. Flyttade i unga år till Uppsala och studerade först på Fjellstedtska Skolan där jag tog studenten för att sedan direkt börja läsa teologi vid Uppsala Universitet. Det var viktiga år för mig när det gällde att finna var jag hörde hemma andligen sett. På Fjellstedtska var alla kyrkliga traditioner representerade bland eleverna men jag kom tillsammans med några andra att ganska snart finna vägen först till den så omtalade prästen Figge Sidwall i Mikael-

skyrkan och sedan till Klaus Moritz i Helga Trefaldighets kyrka i Uppsala. Klaus Moritz var en god vän till oss studenter och följde oss även efter det att vi lämnat Uppsala och våra studier och blivit prästvigda i våra hemstift. Han skickade plikttroget sina utskrivna predikningar till oss i god tid inför söndagarna som hjälp i våra förberedelser de första åren vi var i tjänst. Det var beundransvärt! Likaså var de årligen återkommande Akf helgerna i Uppsala en ständigt återkommande inspiration som formade mig in i svensk högkyrklighet, där jag allt sen dess varit hemma. Dessa helger var fantastiska arrangemang med hundratals deltagare i slutet av 1970-talet och framåt.

EFTER PRÄSTVIGNING, endast 22 år gammal, av Biskop Bertil Gärtner, assisterad av Biskop emeritus Bo Giertz, i januari 1982 kom jag att placeras i den så kallade Västgötadelen av Göteborgs Stift. I de trakterna – dessutom i Skara Stift - kom jag att i olika omfattning och med olika avbrott tjänstgöra ända tills 2015 då jag flyttade till Uppsala igen. Har vid ett antal tillfällen under denna period ”hoppat av” vanlig församlingstjänst och även parallellt gjort annat. Har arbetat med krishanteringsutbildningar sedan 1980-talet bl a inom Räddningstjänst och Civilförsvar. Utbildade mig till brandman/befäl som ung. En

Unum 26

utbildning jag haft stor nytta av hela livet. Där lärde jag mig att tänka taktiskt, prioritera och finna alternativa lösningar i stressade situationer. Arbetar fortfarande med enstaka uppdrag inom krishantering och arbetsmiljö på konsultbasis. Erfarenheter från tiden inom Räddningstjänsten, arbete på ett ambulansföretag med krishanteringsfrågor och på ett brandskyddsföretag i Stockholm på senare år har gett mig kunskaper och erfarenheter som jag också hoppas kunna tillföra Berget.

FÖR MIG är mässan i centrum. Livet i alla dess former utgår från den. Jag celebrerar gärna mässan. Därför upplever jag det positivt att också få vara sk Gårdspräst på Berget och ha den svenskkyrkliga mässan där under retreater och andra samlingar. Det har jag varit sedan ca 1.5 år tillbaka. Bor sedan tre år tillbaka på nytt i Uppsala. Här är min andliga hemvist Sankt Ansgars Kyrka och den församling som finns där. Det har varit en fantastisk upplevelse att få dela gemenskapen kring mässan på Sankt Ansgar efter alla år som ensam präst ute i förskingringen. Här är vi nästan alltid fem präster som koncelebrerar på söndagarna. Vi är ett antal präster som på ideell basis hjälper till i församlingen tillsammans med föreståndaren Bo Brander.

barnsben haft en relation till England. Min mor bodde i London strax efter Andra Världskriget och jag tillbringade mina barndoms somrar – på 1960-talet - uppe i nordöstra England. Som familj, när våra barn var små, bodde vi många somrar i södra England i ett område som kallas New Forest, Hampshire. Tillbringar fortfarande ungefär en månad om året i Storbritannien. Anglikanska Kyrkan, framförallt då den tradition som kallas just ”Anglo-Catholic”, har också betytt mycket för mig. Utan tvekan finns det en anknytning till denna min bakgrund och till mitt ämne för de doktorandstudier i kyrkohistoria som jag sedan ett år ägnar mig åt. Jag forskar kring ämnet fältpräster i det Brittiska Flygvapnet, Royal Air Force, under Andra Världskriget, strax före och efter. HAR TRE BARN, varav en dotter bor just i London, som hennes farmor en gång gjorde. Hon håller på att doktorera, även hon, fast på medeltida kristna ritualer i krig. Den andra dottern bor just på Sankt Ansgars Studenthem här i Uppsala och läser denna terminen ekonomisk historia. Sonen bor i Stockholm och arbetar som mäklare.

VÄLKOMMEN – kanske vi ses antingen på Sankt Ansgars i Uppsala IDAG SER JAG mig själv kanske eller på Berget i Rättvik! mest som anglokatolik. Har sedan Unum 27

Artikelserie: Bergets styrelse presenterar sig

örsta gången jag mötte S:t Davidsgården var som konfirmandledare på Sundbornsgården 1967. Vi mötte Stiftsgårdens gäng i volleyboll. Självklart ingick ett besök på S:t David. Sedan dess har jag varit på Berget som gårdspräst, retreatledase, stipendiat, kursdeltagare, retreatdeltagare, vikarierande föreståndare och styrelseledamot.

UNDER GYMNASIETIDEN blev jag andligt formad inom Kyrkliga Gymnasistförbundet, KGF, och i S:t David/Berget kände jag igen det vi pratade om på gymnasistmötena. Det var verkligen ”att komma hem”, som det ofta sägs. ÅR 1970 PRÄSTVIGDES jag för

Strängnäs stift. Mina första prästår gjorde jag i Eskilstuna där jag fick goda relationer till den ortodoxa kyrkans tänkande. Efter några år som studentpräst i Örebro fick jag ge tillbaka till KGF något av vad jag fått av den. Under fem år fick jag ingå i ledningen för KGF. EKUMENIK HAR alltid varit en utmaning. I en dialog får man ge och ta och vara beredd på att påverkas. Under Uppsala -68, Kyrkornas Världsråds möte i Uppsala. Fick jag vara med som volontär och då blev ekumeniken väldigt närgången. Sedan dess har jag haft en nyfikenhet och deltagit på flera sätt i det ekumeniska arbetet. Jag tror att Kyrkan måste enas och tydligt

Unum 28

markera en synlig enhet. Att se TVÅ ANDRA KALLELSER är varandra som vänner är för mig viktiga för mig: missionen och det grundläggande, med risk/möjlig- monastiska livet. Båda dessa inhet att påverkas. Och påverka. gick i KGF-livet. Missionärer kom SOM KYRKOHERDE i Vint- och berättade och syster Marianne rosa pastorat i Närke under tolv år hade Böneskola och berättade om fick jag öva ekumenik i en bygd där kloster och tidebön. Jag blev aldrig Helgelseförbundet bildades och munk men har följt utvecklingen det fanns många bönhus i byar- och är bekymrad för utvecklingen na. Där fanns rädsla och oro inför i Svenska kyrkan. Eftersom jag var församlingspräst i Alsike försam”statskyrkan”. ling åren 1992 - 2004 med dess EN EKUMENISK rörelse gav kloster erfar jag hur enormt viktig mig verktyg att vidga och fördjupa den regelbundna bönen i kapelmin tro och kallelse: Focolarerörel- let är men också väldigt orolig för sen. Med Jesus i centrum som den bristen på kallelser. övergivne vid korset, med Johannes och Maria blev de för mig ett teck- NÅGRA TRÅDAR i en varp som en för enhet. ”Se din son – se din kan heta Per. Tillsammans blir det mor.” Ordet ”enhet” blir en utma- en kallelseväv som vill säga: all ära ning, för varje enskild person och åt Gud Treenig. varje relation. Också mellan och inom religioner.

ARBETSDAGAR

26 maj kl. 14.30: ÅRSMÖTESFÖREDRAG

21-25 maj Måndag kl. 13 till fredag kl. 14 Intresserad? kontakta: info@berget.se BERGETS ÅRSMÖTEN 25-26 maj Härmed tillkännages att Stiftelsen Bergets Vänförening och huvudmannaförsamling har årsmöte: den 26 maj kl. 11.30 S:t Sigfrids Boklåda har årsmöte den 25 maj kl. 19.00.

Unum 29

Biskop Biörn Fjärstedt

En ögonblicksbild från den sista gången Per Mases var på Berget, i samband med hans födelsedag och upptagning i Katolska kyrkans fulla gemenskap. Unum 30

ETT FÖRSÖK TILL BIOGRAFI

PER MASES • del 3

Elsa Mases, medlem i kommuniteten Den heliga Treenigheten BÖCKER Per var mycket produktiv. Förutom de åtskilliga meditationsserier han skrev under 47 år redigerade och skrev han regelbundet Vänbrev till vänföreningen. Han skrev också Retratledarrundbrev under några år, Rundbrev som alla kunde prenumerera på och Meditationsledarbrev. När tidskriften PILGRIM började ges ut från Bjärka-Säby på 1990-talet blev Per en av medlemmarna i dess referensgrupp.

och meditation samt framtidsvisioner. Bergets förlag 2002 • Bergets vision. Bergets förlag 2008 • Kulturum – våra andliga rötter Bergets förlag. Per skrev boken, 2010 och den utgavs 2011 efter hans död.

KONVERSION Per stavade ordet Kyrka med stort K. Hans strävan var att gudstjänsten, med Ordet, bönen och sakramenten, skulle vara centrum i allt HAN HAR OCKSÅ lämnat efter arbete i Kyrkan. Själavården och sig flera böcker: vårt ansvar och omsorg om varan• Nattvarden och Jesu sju ord på dra hörde också till det viktigaste. korset, Verbum 1976 • Den inre trädgården öppen mot Besvikelserna på Svenska Kyrkan himlen - Om retreat, meditation över politisering och anpassning och kristen mystik. Bergets förlag var många under årens lopp och 1998. han sörjde över utvecklingen men • Jesus Kristus är densamme igår, tillät aldrig detta ta överhanden. idag, och i evighet. Bergets förlag 2000 Han skrev själv i en meditation: • En liten vägledning till Tystna- Vår helt personliga kallelse är oskiljden, Cordia 2002 aktigt förenad med ett stort VI. Guds • Ett kapitel i boken Gud vi tackar Ande vill väcka en ny glädje över vår Dig. Om erfarenheter från retreat personliga kallelse och en ny kärlek till Unum 31

den universella Kyrkan – Guds kärleksförbund för världens räddning. Det är det kärleksförbundet som vi är kallade att älska och tjäna. För att älska Kyrkan måste vi se henne med Jesu ögon – han som älskat Kyrkan och utlämnat sig själv för den (Ef. 5:25) – så som han också har älskat var och en av oss – ja, som han har älskat mig och offrat sig för mig. (Gal. 2:20)

EFTER EN DRYG månad på lasarettet låg han hemma och fick omvårdnad av hemtjänsten och palliativa teamet. Vi fick ett fint halvår tillsammans. Per skrev sin sista bok, jag läste högt för honom och vi lyssnade till musik och pratade. Många goda vänner kom på besök. Per såg med glädje och utan rädsla fram mot döden.

PÅ JULAFTONS förmiddag kom Samuel med familj och vi hade en glad timme tillsammans, sjöng julsånger och tände julljusen. Per kramade om var och en. Klockan 18 på kvällen kom Samuel tillbaka och sa till Per: ”Nu är jag här igen, pappa”. Då andades Per ut och lämnade detta livet. Per var ett vittne också under sin sjukdomstid. På juldagen kom komPERS SJUKDOM OCH DÖD muniteten och sjöng psalm 704 ”Din Per hade en besvärlig astma under trofasta kärlek aldrig mig lämnar... många år men fick hjälp att övervinna och ”läste ut” honom och Per lämnaden. 1967 fick han diskbråck när han de hemmet. skulle bära en stapel stolar på Stiftsgården. Han blev förlamad från mid- KJELL SUNDBERG skrev om bejan och ner till fötterna och operera- gravningen: ”Den 10 januari fylldes des och återfick rörelseförmågan, men Rättviks stora kyrka till sista plats av hade mycket värk resten av livet. Han kristna från olika kyrkor och samfund åt sista året en medicin för ryggen till en glädje- och tacksägelsegudssom kunde ge magsmärtor som biver- tjänst. Det var begravning. Per Mases, kan. Därför observerade han inte sina sedan nästan 50 år verksam som präst cancersmärtor förrän de blev outhärd- och andlig vägledare på Stiftelsen liga och han fick åka in till akuten en Berget i Rättvik, skulle vigas till den kväll i juni 2010. Han opererades för sista vilan. Där fanns biskopar, präsmagcancer samma natt, men cancern ter och pastorer, munkar och nunnor, hade redan spridit sig till lungorna. vanligt folk och professorer. En maniNÄR PER FÅTT BESKED om att hans cancer inte gick att bota och hans krafter minskade sa han: ”Nu kan jag inte längre göra något som präst i Svenska Kyrkan. Nu vill jag konvertera.” På sin 76-årsdag den 20 oktober 2010 upptogs han i Katolska Kyrkan och han var mycket lycklig.

Unum 32

festation av de kristnas enhet, mitt i splittringen. Alla hade sin personliga relation till Per. Skaran hade mångfaldigats om alla som har Per och Berget att tacka för sin andliga utveckling hade kommit”.

Ave Maria under avskedstagandet. Ulf Jonssons slutord i predikan var: ”Gå in i glädjen hos din Herre, du gode och trogne tjänare. Amen.”

KISTAN BARS ut av Samuel och hans söner Gustaf och Fredrik, StuPRÄSTER VID begravningsmäs- re Lundqvist, Pers svåger, Sumedsan var pater Ulf Jonsson, SJ, (som ha Dharmasiri, tidigare volontär på tog emot Per i katolska Kyrkan vid Berget, och av Bergets nya förestånhans konversion,) pater Fredrik dare Peder Bergqvist. Efter begravEmanuelsson, OMI (kommuni- ningen var det en minnesstund på tetens ekumeniska rådgivare) och Berget. broder Jonas Svensson, OCD från Norraby (tidigare volontär på Ber- BEGRAVNINGEN vittnade om get). En av bibeltexterna lästes av en sådan enhet och glädje i tron på Peter Halldorf från Bjärka-Säby. uppståndelsen att den är ett ljust Hanna Brander (tidigare volontär minne som hjälper i saknaden efter och medarbetare på Berget) sjöng Per. Per Mases begravning i Rättviks kyrka den 10 januari 2011.

Unum 33

S:T SIGFRIDS BOKLÅDETIPS Guds liv i oss Smith Wigglesworth Sjöbergs förlag 2014

Andens 9 frukter Berth Löndahl Församlingsförlaget

I Sverige i dag är det inte så många som känner till ovanstående predikant, men han var nog så känd på sin tid. Han föddes i England i mitten av 1800-talet och verkade som predikant inom Pingströrelsen till sin död 1947.

För oss som lever nu och lever med i Bergets liv är denne författare desto mer välkänd, visserligen pensionerad, men i högsta grad verksam. Dessutom är han styrelsemedlem i Stiftelsen Berget. Just denna bok är tämligen Denna bok innehåller en tunn till formatet, men desto betraktelse för varje dag under mer innehållsrik. Andens frukter året, inte närmare angiven genom framställs tydligt och pedagogiskt, datum, utan kan läsas när som som ett gott stöd till läsarens egna helst. Texterna andas ett icke- andliga växt. fördömande och nådefullt budskap.

S:T SIGFRIDS BOKLÅDA Vi har böcker, skivor och ikoner som speglar vår ekumeniska inriktning.

Öppettider: tisdag till söndag kl. 14.00-16.00 (onsdag till 15.00) Kontakt: bokladan@berget.se Unum 34

ergets ekonomi är fortfarande ett stort trosprojekt, och vi vet fortfarande inte så mycket i förväg om hur en månad eller en termin kommer att gå. Men Gud är trofast och hjälper oss, han ser hela tiden till oss och våra behov, och vi kan lita på honom. Jag vill vädja till alla Bergets vänner och välgörare att fortsätta stödja Berget med bön, arbetsinsatser och gåvor. Vi är enormt tacksamma för allt stöd vi fått men vi vill också påminna att detta stöd behöver fortsätta och spridas till ännu f ler.

En konkret arbetsinsats man som vän till Berget kan göra är att komma på sommarens arbetsdagar som är mellan 21 - 25 maj. Välkomna att anmäla er till: info@ berget.se. Vi får då också besök av biskop Biörn Fjärstedt som kommer att ansvara för årsmötesföredraget.

Det ekumeniska livet fortsätter att fördjupas och utvecklas på olika sätt. Vi kommer nu under våren att få besök av flera koptiska grupper och det finns många signaler från Svenska kyrkan om framtida möjligheter att kunna samarbeta med stift och församlingar. Jag vill också vädja om tålamod eftersom mycket av det som kommer att ske i framtiden först måste förankras genom att vi bygger ett förtroende med berörda, genom samtal som inte kan föras via media. Vi får tillsammans leva i tilliten att Gud leder allt på bästa sätt och lita till att Berget fortsätter att utvecklas även om det inte står något om det i tidningar eller i sociala medier. Just nu är de förtroliga och långsiktiga samtalen i stillhet den bästa vägen framåt. Det mest konkreta just nu är ändå behovet av resurser; både ekonomiskt och i form av volontärer och medarbetare. Peder Bergqvist, föreståndare

www.berget.se Unum 35

Rättviks meditationscentrum (RMC) troligtvis omkring år 1975. Det är detta som sedan 1984 varit Meditationsgården som en integrerad del av hela Stiftelsen Berget, tillsammans med S:t Davidsgården.

Tempelvägen 10, 795 91 RÄTTVIK 0248-79 71 70 E-POST: info@berget.se WEBBSIDA: www.berget.se Nästa nummer är temat: BERGET - EN MILJÖ FÖR ALLA!

UU U

STIFTELSEN BERGET

är en tidskrift som utges fyra gånger per år Prenumerationsavgift 150 kr. Medlemmar i Bergets vänförening får Unum utan kostnad. Medlemsavgift 300 kr. Studerande under 25 år 150 kr. Betalas via Bankgiro: 574-3323