Unum 2018 - 1

U

NR 1 ÅR 2018 ÅRGÅNG 35

UU U U

tidskrift för kristen enhet, retreat och meditation

Tema: ÅLDRANDETS SPIRITUALITET

INNEHÅLLSFÖRTECKNING Tema:

ÅLDRANDETS SPIRITUALITET

Ledare 3 f. Peder Bergqvist Tiden är begränsad.

Jag måste lära mig konsten att bli gammal 4-7 Sr Veronica OP Om mig och Berget 8-9 Jim Lagerlöf ÄTHGA (Äran tillhör Gud Allena) 10-11 Maria Björkroth Åldrandets spiritualitet f. Peder Bergqvist

12-19

Meditationsprocessen 20-27 Ann-Ida Fehn Boktips 28 Vänbrev 29 Ett försök till biografi, Per Mases • del 2 Elsa Mases

30-35

KONTAKTUPPGIFTER & ANNONSPRISER ANSVARIG UTGIVARE: Peder Bergqvist.

ADRESS: Stiftelsen Berget, Tempelvägen 10, 795 91 R ÄT T VIK. TELEFON: 0248 -79 71 70.

BANKGIRO: 574 -3323. IBAN: SE92 6000 0000 0007 9712 8298 BIC/SWIFT: HANDSESS E- POST: info@berget.se. WEBSIDA: w w w.berget.se.

PRENUMER ATION OCH ANNONSBOKNING: 0248 -797170, info@berget.se TRYCKERI: Henningssons Tr yckeri AB i Borlänge. UTGIVNINGSPL AN: Fyra gånger per år.

ANNONSPRISER Storlek Pris enstaka annons Pris för fyra annonser 1/1 2 000:- (180x120 mm) 6 000:1/2 1 500:- (90x120 mm) 4 500:1/4 1 000:- (90x60) / 60x30 mm 500:-. 3 000:- / 1500:Baksida 5 000:- 15 000:-

PRENUMERATION Enstaka nummer 40:Årsprenumeration 150:Medlemsavgift i Bergets vänförening 300:-

Stiftelsen Berget har utgivningsbevis för Unum som periodisk skrift och förbehåller sig rätten rätten att göra justeringar i de bidrag som lämnas in till tidningen. Unum betyder “ett ” (Joh 17:21) och syftar på Bergets kallelse att verka för Kyrkans synliga Enhet.

Unum 2

Åldrandet är framtiden!

D

et är minst sagt provocerande när en liten unge tittar upp mot en och på ett hånfullt sätt säger: ”Du är ju jättegammal”. När den lille krabaten dessutom lägger till att jag inte kan göra så mycket, att mitt liv i princip är meningslöst, då får jag hålla tillbaka min vrede för att inte klappa till ungen!

tera det som varit och att se framåt, mot det som kommer när vi för varje dag blir äldre: ” jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig och löper mot målet för att vinna det pris där uppe som Gud har kallat oss till genom Kristus Jesus. ... låt oss fortsätta på den väg som fört oss hit” (Fil 3:13-14, 16).

Det ä r någonting obehagl ig t med vå r k u lt u rs nedsät tande inställning till åldrandet, denna uppmuntran att se ned på äldre, skratta åt äldre, och till och med att föräldrar inte säger ifrån när deras barn säger oförskämda saker om dem som är äldre än de. Det är en form av barn- och ungdomens tyranni.

Vi behöver förnyas på så många sätt och även vår syn på åldrandet är i behov av förnyelse. Vi behöver erövra en ny attityd till vårt eget och andras åldrande. För det är genom åldrandet vi kommer närmare Gud och det eviga livet. Det är tvärtom mot för vad vi matas med hela tiden, i vår ungdomsfixerade kultur. I åldrandet finns hela tiden något nytt att upptäcka och få.

Att inte uppskatta åldrandet är Ungdomligheten den förgår och blir detsamma som att inte uppskatta historia men i åldrandet finns alltid livet. Oftast börjar det redan i något nytt, något mer att få, något familjen då ett syskon föds och att se fram emot. man inte längre är yngst. När Inte minst är det nödvändigt för dem man sedan f lyttar uppåt genom de som är yngre, att de får hjälp att se olika stadierna i skolvärlden så är djupare på livets olika faser, så att det tydligt för alla att man aldrig de inte ger upp när de själva märker kommer att komma tillbaks till att deras krafter sviker. Vi behöver den första skoldagen, då man var uppmuntra varandra att lämna det yngst, minst. Tiden är irreversibel som varit och blicka framåt, att om och det enda konstruktiva sättet och om igen överlåta allt till Herren. att hantera livet på, är att accepUnum 3

Tiden är begränsad. Jag måste lära mig konsten att bli gammal Sr Veronica OP, dominikansyster och medlem i kommuniteten Den Heliga Treenigheten på Berget. legat kring 35. Jag minns vilken uppståndelse det var när den vördade priorinnan fyllde 40 år.

I

det stora klostret jag trädde in i fanns tre olika grupper: noviserna, junioristerna – som fortfarande var under utbildning och ännu inte hade avlagt eviga löften – och själva kommuniteten med cirka 30 systrar som vördnadsfullt kallades för ”Soeurs anciennes”. Medelåldern måste ha

ETT ÅR, i slutet på sommaren, fick vi besked om att vi skulle få den stora äran att ta emot två riktigt gamla systrar, den ena cirka 75 år gammal och den andra över 80.

De skulle berika vårt kloster med sin långa livserfarenhet, sin stora visdom och inte minst sin bön Det var en stor nåd för oss unga att ha dem så nära och vi fick till och med tillstånd att besöka dem i deras celler, där man ställt en liten pall för besökarna. Cellerna var ju det mest privata och heligaste och ingen fick gå in annars i en annans cell! Jag minns att jag avlade ett besök hos båda dessa vördnadsfyllda systrar men kommer inte ihåg samtalet. Däremot blev jag djupt imponerad över Mère Marie du Calvaires (Moder Maria av Kalvariets) bön. Hon var över 80 år och

Unum 4

ganska bräcklig men det syntes att hon hade varit en stark och energisk kvinna. Hon bad långa stunder i ett sidokapell och när hon trodde att ingen såg henne bad hon med utsträckta armar.

SÅ SMÅNINGOM dog dessa två systrar, och även några andra. Döden var en del av klosterlivet, dess självklara avslutning. Systrarna blev sjuka och sängliggande några veckor eller bara några dagar, husläkaren kom, sjuksystrarna och andra hjälpsamma systrar vårdade dem och vakade med dem de sista nätterna.

När dödens stund närmade sig kallades hela kommuniteten samman för att be med och för den döende systern i kyrkans vackra bön för de döende: Du kristna själ, bryt upp från denna värld i Guds den allsmäktige Faderns namn, ty han har skapat dig, i Jesu Kristi, Guds Sons namn, ty han har lidit och dött för dig, i den helige Andes namn, ty han är utgjuten i dig.

Må du idag finna fridens ort och din boning hos Gud i det heliga Sion tillsammans med Guds moder, jungfrun Maria, den helige Josef och alla Guds änglar och helgon …

Sist sjöng vi Salve Regina.

SYSTERN UTANDADE sitt sista andetag omgiven och buren av sin kommunitet. Efter döden och fram till begravningen, som ägde rum ett eller två dygn efter döden - den tid som behövdes för familjen och vännerna att komma - vakade systrarna över den avlidna. Vi var alltid två tillsammans vid systerns dödsbädd och avlöste varandra varje timme och bad om och om igen de hundrafemtio psaltarpsalmerna. Kistan bars sedan till kyrkan och begravningsmässan firades.

DEN LATINSKA requiemässan var högtidlig. Något av det himmelska öppnade sig när vi bad den vackra antifonen: In paradisum.

Må änglarna leda dig till paradiset Må martyrerna ta emot dig och leda dig till det heliga Jerusalem Må änglarna komma dig till mötes…

EFTER MÄSSAN följde hela församlingen med till klostrets kyrkogård. Det var en vacker syn att se den långa processionen med systrarna, familjen, kistan och prästerna som långsamt skred fram till graven genom den blommande trädgården (när det var på våren) och höra klockan klämta. Sedan sänktes kistan ner i jorden och det var slut, ett långt liv hade tagit slut. Det sista kunde bara vara tillbedjan: Gud, Du är Gud!

Unum 5

Du allena är helig, Du allena Herre Du allena den högste, Jesus Kristus.

DET HÄR VAR FÖR länge sedan. Tiden och vår relation till åldern och döden har förändrats sedan dess, både i världen och i klostret.

sta chocken kom när jag fyllde 40. Mina vänner i Arvika hade ordnat en mycket fin fest och jag kände mig omgiven av vänskapens värme, men jag fyllde ju 40. Livet var inte längre framför mig, tyckte jag, utan bakom mig. Hade jag någonting mer att vänta mig av livet?

Hur skulle jag kunna fortsätta leva?

Just när jag befann mig mitt i detta dystra tillstånd, alltså under själva kalaset, stoppade någon ett litet kort i min hand. Jag kände genast igen br. Bernard Durels handstil.

Där stod det att en dörr öppnade sig när man passerat 40 års tröskel och ett nytt skede av livet började.

Det blev för mig en oerhörd tröst, jag var inte instängd i det som varit och jag kunde se mot framtiden med tillförsikt, Herren skulle öppna den och leda mig in i den.

JUST INNAN JAG skulle flytta till Sverige - jag hade då fyllt 30 och var verksam i en kommunitet i Le Havre - fick jag en kallelse till ett möte för ”unga systrar”. Jag blev häpen. Kunde jag betraktas som ”ung syster” när jag varit i klostret i så många år, över 10 år. Jag tvekade att anmäla mig och trodde att det var ett misstag. Men det visade sig att det inte var det. Jag tillhörde verkligen de unga systrarna, de som hade kommit efter mig var i DET HAR SNART GÅTT 40 min ålder eller knappast yngre och år sedan jag fyllde 40. Det har varit många av dem lämnade klostret spännande år, men jag ser inte fram just efter detta möte. emot 40 år till, jag vet att tiden är begränsad. Jag måste lära mig konNÄR JAG KOM TILL Stock- sten att bli gammal: ”åldrandets holm var jag yngst i kommunite- spiritualitet” som man så vackert ten och när jag senare flyttade till säger. Ja, det är på tiden. Kanske Karlstad var jag också yngst. kan jag en annan gång skriva någonting mer om det. Jag vet i alla NU NÄR JAG SKRIVER detta fall att Gud är trofast, han som lett har det gått många år och jag är mig hela mitt liv och ska göra det på Berget. Från yngst i så många intill slutet. år, har jag blivit äldst. Den förUnum 6

Bön av en engelsk 16-1700-talsnunna i Wells Cathedral ”Herre, Du vet bättre än jag själv att jag håller på att åldras, och att jag en dag kommer att vara gammal.

Bevara mig för den olycksaliga ovanan att tro att jag måste kommentera allting och i alla omständigheter säga något.

Befria mig från begäret att jag skall ordna upp alla människors angelägenheter.

Gör mig betänksam, men inte svårmodig: hjälpsam men inte härsklysten. Med tanke på mitt förråd av levnadsvisdom, tycks det mig tråkigt att det inte kommer till användning, men du vet att jag kommer att behöva ett par vänner på slutet.

Rädda min ande från att upprepa en ändlös massa småsaker: ge mig vingar så att jag kan tränga fram till sakens kärna. Försegla mina läppar vad angår mina egna smärtor och lidanden. De är i tilltagande och lusten att räkna upp dem blir allt större med åren.

Att be om så mycket nåd att jag finner behag i andras klagovisor, det vågar jag inte: men hjälp mig att lyssna på dem med tålamod. Jag vågar inte heller be om ett bättre minne: men ge mig mer ödmjukhet och mindre självsäkerhet när mitt minne tycks stå i motsats till andras. Lär mig den storartade insikten att även jag ibland kan ta miste.

Gör mig i någon mån älskvärd.

Jag går inte in för att vara ett helgon – somliga av dem utgör ett föga angenämt sällskap – men en sur gammal människa är en av djävulens mest framstående uppfinningar.

Skänk mig förmågan att kunna se det goda på även de mest oväntade ställen, och begåvning hos människor som jag inte tilltrodde dem. Och ge mig nåden att också säga det till dem. Amen.”

Unum 7

Artikelserie: Bergets styrelse presenterar sig

Om mig och Berget Jim Lagerlรถf, styrelsemedlem i Stiftelsen Berget Unum 8

J

ag heter Jim Lagerlöf och sitter i Stiftelsen Bergets styrelse sedan några år.

Jag tror det var medan jag skalade potatis i S:t Davidsgårdens kök som jag fick frågan om jag ville sitta med i styrelsen. På den tiden läste jag teologi i Uppsala och åkte ofta och gärna till Berget som volontär, både på sommaren, men också under terminerna ibland. Det var ett bra sätt för mig att hantera mitt intensiva studietempo. Jag kom till Berget med trötta steg och kunde återvända till Uppsala full av ny kraft och energi.

NUMERA ÄR JAG PRÄST i Svenska kyrkan och arbetar med barn och ungdomar i Hudiksvall.

Jag prioriterar fortfarande att åka till Berget för att vila och för att leda retreat vilket jag fått möjlighet att göra regelbundet. Mässan och tidebönerna har blivit som mitt livs

stöttepelare och på Berget får jag ny inspiration att leva detta också i min vardag. Ofta kan vi åka båda två, min fru och jag, och vi uppskattar att vara tillsammans på Berget, promenera, arbeta i köket och vila oss. För mig som inte har ett särskilt praktiskt arbete på hemmaplan är det nästan som semester att vara i Bergets kök.

SOM UNG PRÄST är det så otroligt skönt att ha Bergets spiritualitet och vänskap med mig som en referenspunkt i livet. I vår tid, när många saker framstår som relativa och föränderliga, är det grundläggande positivt att stå stadigt i den jordmån där Guds ord bär frukt.

På Berget har jag också mött många spännande och intressanta personer genom åren, den ekumeniska miljön och nyfikenheten på den andre som finns på Berget har präglat mitt sätt att se på kyrkan som ett vänskapens sakrament.

Pilgrim Travel tar dig till de kristna skatterna

9–14/5 Kievs gyllene kupoler 9-14/5 Katedralresa till England 27-31/5 Valamo med Ladoga 14-18/6 Armenien 2-8/10 Avila med omnejd 27/10-2/11 Fatima och Lissabon Kontakta oss gärna för info och bokning.

Unum 9

Tel 018-44 44 533 info@pilgrimtravel.se www.pilgrimtravel.se

ÄTHGA

Maria Björkroth, styrelsemedlem i Stiftelsen Berget

J

ag fick höra talas om Berget något av de första åren på 1980-talet.

En väninna berättade hänfört om att det var ett ställe som var ett öppet fönster till himlen. Att det var ett betydelsefullt ställe kunde jag inte undgå att förstå.

Några år senare veckopendlade jag vägen förbi Rättvik. Jag räknade ut var avtagsvägen till Berget var.

Plötsligt stod där en vägskylt som Ingrid Eriksson beställt av Vägverket.

Jag åkte förbi några gånger men en dag tog jag av från riksvägen för att utforska stället. Jag kom till hus som var alldeles folktomma. Till slut i det längst bort belägna huset hittade jag en levande själ, det var Ingrid som satt på sitt kontor.

DET VAR FÖRSTA gången jag kom hem till Berget och det blev början på en varaktig relation. En relation med många olika slags innehåll och möten med människor som jag aldrig skulle mött om det inte varit för Berget.

Ibland är jag övertygad om att den som stannar på Berget kommer att möta fler betydelsefulla människor än han eller hon gjort om de bara varit där ibland, eller inte kommit alls.

PÅ DEN TID som kan kallas Per Mases tid, tackade jag ja till att vara en av Bergets huvudmän och 2017 blev jag en av ledamöterna i stiftelsens styrelse. Under den tid som jag kan överblicka har Berget vuxit och utvecklats som en människa som blir äldre och visare. Kroppen har utvecklats och själen har vuxit. Idag finns fler och bättre gästrum, större kök och fler bostäder. Idag finns en stor trygghet i Bergets ekumeniska uppdrag, hängivet husfolk, nyfikna volontärer och gäster som fördjupar de andliga frågor som är aktuella i dagens samhälle. Det är en fantastisk växt som gror och vårdas i Bergets hägn.

Unum 10

JAG BOR I TORSÅNG mellan Falun och Borlänge och har så nära till Berget att jag då och då kan ta ett kökspass eller nåt annat praktiskt och göra vad jag kan för att bidra till att vidmakthålla den miljö som Berget är för alla dem som på ett eller annat sätt söker sig och kommer dit.

OM MINA INTRESSEN och ideella engagemang kan man säga att min tid fylls av att jag är en inbiten körsångare och ibland har jag samtidigt varit engagerad i flera kyrkokörer, men nu är jag valpmatte så det blir lite mindre gudstjänstsjungande. Jag är aktiv i Rotary i Falun. I Rättvik sitter jag också i styrelsen för Folkmusikens Hus och i Falun/Borlänge i styrelsen för Dalregementets museer. Jag har koncentrerat mina ideella engagemang för att vara närvarande i Bergets verksamhet.

norr om Berget. Det grekisk ortodoxa klostret är också en del av Bergets historia eftersom det byggdes upp av den grekiske prästmunken Eusbios Vittis under den tid han arbetade på S:t Davidsgården.

PÅ DEN TID DÅ S:t David av Munktorp verkade hade kristenhetens delning i en östkyrklig och en västkyrklig del knappt påbörjats. Fram till S:t Davids tid var kristenheten en, men hade samtidigt många olika lokala variationer. För mig finns denna enhet också på Berget. Vi ser olika ut och vi kommer från olika traditioner men vår grund och vårt mål är gemensamt.

Genom att granska det som skiljt oss åt kan vi också finna hur det idag förenar oss och för oss samman i framtiden. Min hemförsamling är Heliga Anna av Novgorods ortodoxa församling som firar gudstjänst och den gudomliga liturgin i Apostlarna Petrus och Paulus kyrka i Östra Rönnäs som ligger mellan Leksand och Insjön.

MITT YRKE ÄR museiantikvarie och det gjorde också att Per Mases en gång i tiden drog in mig i arbetet med att skapa den utställning som I GAMMAL FOLKKONST kan är Bergets Kulturum. Våra andliga man ibland se bokstavskombinationen rötter är det som förenar alla kristna ÄTHGA vars betydelse idag är bortoavsett vilken tradition vi idag tillhör. glömd för de flesta. Långt före sms-tiden användes kraftfulla förkortningar.

VARJE ÅR PÅ S:T NIKOLAUS, SDG är kortform för latinets Soli Deo 6 december eller därikring, gör Gloria men ÄTHGA är inget annat än jag vad jag kan för att vara med svenska: Äran TillHör Gud Allena. på årsfesten i den helige Nikolaos kloster i Draggådalen sju kilometer Så enkelt är det - ÄTHGA Unum 11

ÅLDRANDETS SPIRITUALITET

f. Peder Bergqvist, föreståndare för Stiftelsen Berget

F

ör många är bara tanken på att man ska bli gammal väldigt jobbig och ut ma na nde. Ma n ha r ingenting mer att se fram emot.

Man blir bara skröpligare, tröttare och det kan bara bli värre.

I vår kult ur är det attraktiv t att vara ung och när vi blir allt ä ld re , de g a m l a en st ä nd ig t växande grupp, så blir allt ännu mer inriktat på att vara ung, det ungdomliga. Äldre ska klä sig ungdomligt, se unga ut, bete sig ungdomligt. Sorglig attityd: ”Ju yngre desto bättre. Hellre oerfaren än gammal”, är ett tänkande som blir alltmer utbrett, inte minst i arbetslivet i dag. Också kyrkan kan gå för långt i sin iver att attrahera ungdomar. Kyrkornas beundran för ungdomlighet gränsar till avgudadyrkan. Man vill vara ungdomlig för att slippa känna sig som förlorare.

bli äldre bet yder att det stora mötet med Honom som vi älskar närmar sig. ”Den som är gammal har tur”, säger Charles Péguy (1873-1914). Han har tur därför att han närmar sig livets slut, eller snarare, det egentliga livets början. Det är just precis tvärtom mot vad vi brukar tänka. Vi måste tänka om. Det handlar om att bli medveten om den glädje som f inns i åldrandet. Först och främst därför att ålderdomen förutsätter allt det som kommit före i livet och att den gamle är ensam om att ha levt ett fullständigt liv, därnäst, och framför allt, därför att ålderdomen vätter ut mot det eviga. Åldrandet är en möjlighet, något värdef ul lt, en vä lsignelse och en nåd, en gåva, en uppgift, en mission, som f inns medfödd och inbyggd i oss alla, som en potential.

Med en sund kristen människo- ”För kyrkof äderna var männsyn kan vi inte se på åldrandet iskan skapad till Guds avbild, på detta destruktiva sätt. Att med gudomliga egenskaper som Unum 12

förnuft, frihet, odödlighet, och ett förvaltarskap över naturen, människan är skapad till Guds likhet, att bli Gud lik, vilket är fullkomningen av denna avbild.

Det betyder att människan är skapad för att leva evigt i Gud, att träda in i den inre rörelsen i Treenighetens liv och att ta hela skapelsen med sig” (Henri de Lubac). Vårt liv är en rörelse, en växt, en mognad, ett framåtskridande, med ett mål, bortom alla våra begränsningar: platsen på Faderns högra sida, i Sonen, genom den helige Ande. Vårt åldrande är en del av denna rörelse, genom åldrandet kommer Gud närmare oss. Åldrandet är Herrens ankomst i våra liv!

At t bl i ga mma l ä r f örst och främst en gåva, en gåva och en uppgift, ja, varje livsfas har sin egen uppgift och förvandling.

Aposteln Paulus hade en stark erfarenhet av detta välsignade åldrande: ”Även om min yttre människa bryts ner förnyas min inre människa dag för dag” (2 Kor 4:16). Att k roppen br y ts ner medan det inre livet kan ut vec k l a s oc h ta for m ä r en viktig erfarenhet i kyrkan. Det ha nd l a r i nte om en du a l ism mellan kropp och själ utan mer om en disproportion där människan allt eftersom åren går kan

mogna i sitt andliga liv och bli heliggjord samtidigt som kroppen bryts ner och till slut dör.

Det and l iga å ld randet er fa rs ofta som att vår kraft dras inåt, mot det allra djupaste av vårt väsen, där vi alltmer förenas med tillvarons grund; Fadern, Sonen och den helige Ande.

DE T A N DLIGA LI V E T OCH Å LDR A NDET

I åldrandets process är det viktigt att ägna tid och k raft åt det andliga livet. Vi kan inte pensionera oss från det andliga livet och samtidigt är det som inte integrerats i unga år svårt att kompensera senare! Om vi inte gett näring åt vårt andliga liv tidigare är det svårt att kompensera det när vi blir äldre. ”Tänk på din Skapare i din ungdom” (Pred 12:1). När vi är unga räcker lite nåd väldigt långt, vi har lätt för att bli inspirerade medan det k rävs mycket mer av nåd, ande och liv för att det ska tränga in och inspirera en äldre människa. Därför är det ännu viktigare med bönelivet, den andliga läsningen och kyrkans sakramentala liv när vi blir äldre. Det är detta som är så fascinerande med Symeon och Hanna i templet, att det inte är

Unum 13

de unga utan de gamla som är Å LDR A NDET I BIBELN? andef yllda, inspirerade, Guds Symeon och Hanna i templet speciellt utvalda redskap.

(Luk 2:36-40) visar tydligt på Man kan också se åldrandet som å lderdomen som en gåva och en särskild tid där Herren besö- en uppgift. Symeon och Hanna ker oss. Åldrandet är Herrens visar den gamla människan som ankomst, Herrens kommande låtit sig uppfyllas av den helige till oss, den sista, def initiva och Ande, som prioriterat den andliga avgörande förberedelsen för att aspekten av åldrandet, låtit den gå in i det eviga livet, det saliga helige Ande få öppna deras ögon skådandet. Åldrandet blir något för det inre, andliga livet. Men heligt när vi låter det samverka det finns så många andra exemmed Fadern, Sonen och den he- pel i Bibeln på hur Gud handlar lige Ande. Vi får låta vår hunger i gamla människors liv. Ja, ibland efter Gud och hans hunger efter ser det ut som att Gud väntar tills oss samspela i åldrandet. Teresa vi blivit verkligen gamla. Se på av Lisieux förlorade mot slutet Abraham! Han måste bli 100 år a l l k raft men hon upprepade innan Gud gör det som är själva ändå ständigt: ”Allt är nåd”. den yttersta meningen med AbI å ldrandets process stä l ls v i rahams liv: ”Då föll Abraham ner t yd l ig t inf ör utmaningen at t på sitt ansikte, men han log och förneka eller acceptera hela vårt tänkte: ”Inte kan man bli far när liv. Ur andlig synvinkel handlar man är hundra år gammal? Och det om mer än att acceptera, det inte kan Sara föda barn, hon som handlar om att v ilja sig sjä lv är nittio år?” (1 Mos 17:17). Det är och sitt liv. Gud vill vårt liv, intressant att denna existentiella han har kallat oss till livet för fråga om åldrandet kommer redan att han vill det, och han kallar i Genesis sjuttonde kapitel: finns oss till helighet. Varför skulle det någon mening med ålderdointe vi vilja oss själva och vårt men? Det är mer än en existentiell liv, när Gud först har gjort det? fråga, det är en andlig fråga som Om åldrandet får bli ett andligt Gud besvarar genom att visa hur mognande, en helig tid, då vi han på ett särskilt sätt verkar i mer och mer ser med Guds ögon äldre människors liv. ”Sara blev på oss själva och livet, så kan havande och födde en son åt Abraham på hans ålderdom, … också vi säga: ”Allt är nåd”.

När Isak var åtta dagar omskar Unum 14

Abraham honom, så som Gud hade befallt. Abraham var 100 år när hans son Isak föddes” (1 Mos 21:1-4). ”I tro fick han kraft att avla en son, fast han, liksom Sara, var överårig. Han litade på den som hade gett löftet. Därför f ick han, denne ende man som dessutom var så gott som död, en avkomma talrik som stjärnorna på himlen och de oräk neliga sandkornen på havsstranden” (Hebr 11:11-12). Abraham var så gott som död när Gud besöker honom oc h a nvä nder honom som ett redskap för hela människosläktet.

Predikarens tolfte kapitel är en genomgång av vad som händer när vi blir gamla, när krafterna sviker, då synen och hörseln försämras, det blir svårare att tugga, rösten blir svagare, då man bävar för en backe eller en lång trappa, då potensen försvinner, och därför är det viktigt att redan som ung ”tänka på sin Skapare” (Pred 12:1). Men Predikaren ser också någonting annat i åldrandet, att det är den välsignade tid ”då människan går till sitt eviga hem” (Pred 12:5), då någonting av det allra mest vack ra inträffar i människans I psaltarpsalmerna ser vi också liv, då ”silvertråden slits av och att Gud har en särskild nåd för guldskålen brister, kruset krosalla livsfaser, inte minst i åld- sas vid källan och brunnshjulet randet, och ibland uttrycks det går i bitar; då stoftet återvänder med en bön om hjälp att åldras: till jorden, sitt ursprung, och livsanden återvänder till Gud, ”Från min första stund har du som gav den” (Pred 12:6-7). I varit mitt stöd, från moderlivet åldrandet kommer vi närmare min styrka, jag sjunger ständigt Gud, det eviga livet, himlen, ditt lov. Jag har blivit ett tecken vårt mål och vårt hem. för många i min fasta förtröstan på dig. Min strupe fylls av lovsång till dig, dagen lång vill jag Å LDR A NDETS sjunga till din ära. Stöt inte bort SPIRITUA LITET mig på min ålderdom, överge Jesuitpater Piet van Bremen, som mig inte när krafterna sviker. besökt Berget (född i Bussum, […] Överge mig inte, o Gud, Nederländerna, den 23 juni 1927), när jag är gammal och mitt hår skrev en artikel 1997 om ”åldrandets har grånat, låt mig f örkunna spiritualitet”, som översattes till din kraft för nya släkten” (Ps svenska och publicerades i tidskrif71:6-9, 18).

Unum 15

ten Karmel. 2003 skrev han sedan, som 76-åring, en liten bok ”Om att bli gammal – som en andlig väg” (åldrandet som gåva och uppgift).

Den finns inte på svenska men däremot på bokmål.

P. van Bremen skriver i denna bok om att bli gammal, att det är en process rör hela livet, kroppsligt, kulturellt, psykologiskt, familjen, men framför allt lyfter han fram det andliga livets betydelse.

som behåller något av lekfullhet.

Det gör gott att kunna le och skratta, kroppen och själen slappnar av.

Kanske är humorns största gåva att den ger distans, sätter saker i ett sammanhang, hjälper oss att integrera, att acceptera vårt liv, som det är och som det varit. Människor lider ofta i onödan genom att oroa sig för saker man fruktar ska hända.

Men Jesus säger: ”Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga” (Matt 6:34). Vi behöver också öva oss i att ha tillit till Gud, hans försyn, hans omsorg om oss, att gång på gång överlåta allt till Gud, i hans hand.

Det finns både faror och hjälpmedel.

En fara är att klamra sig fast i det förflutna, att idealisera det förflutna En annan fara är upplösningen av alla konturer, att vi låter allt flyta, att inte bry sig, att bli oberäknelig och opålitlig. Överdriven pratsamhet Tacksamheten å sin sida hjälper oss att värdesätta vårt liv, och se det som kan vara ett tecken på detta. en gåva. I begynnelsen av allting För att undvika dessa extremer be- finns alltid en gåva. Tacksamheten höver man i åldrandet anstränga sig gör oss i stånd till att varken ta allt för att hålla sin ande sysselsatt, vara för givet eller att se allt som tillfällvaken och öppen för utvecklingen i igheter. Genom tacksamheten för vi världen och i Kyrkan. För att mot- allt tillbaka till källan, till ursprungverka att man blir förstelnad finns et. Men det förutsätter tillit, den två viktiga hjälpmedel; humorn och som vi inte litar på kan vi inte heller tacksamheten. visa tacksamhet gentemot. Och det är först genom tacksamheten vi fullständigt kan acceptera något.

HUMOR OCH I tacksamheten når livet fram till TACKSAMHET helhet, helande och enhet. Till och Humorn avlägsnar ilska, irritation med våra misslyckanden finner där och skam, och hjälper till att hela sin plats och en äkta frid kan fylla inre sår. Lycklig är den människa våra hjärtan.

Unum 16

ÖVERLÅTELSE

vad inget öga sett och inget öra hört Förutom humor och tacksamhet så och ingen människa anat, det som är överlåtelsen helt avgörande i vårt Gud har berett åt dem som älskar åldrande. ”Sannerligen, jag säger honom” (1 Kor 2:9). dig: när du var ung spände du själv Ålderdomens viktigaste uppgift är bältet om dig och gick vart du ville. därför överlåtelsen, att ge sig själv. I Men när du blir gammal skall du åldrandet kan vi förena oss med Jesu sträcka ut dina armar och någon an- överlåtelse: ”Fader, i dina händer nan skall spänna bältet om dig och lämnar jag min ande” (Luk 23:46). föra dig dit du inte vill” (Joh 21:18). Oavsett vad som händer i vårt liv, Gud vill ge sig själv till oss, det är en sjukdomar, död, förluster, någonting egenskap hos Gud, han vill meddela som är ovisst i vårt liv, så är överlåsig själv till oss, och det är detta telsen vår bästa och mest fruktbara som sker i Treenighetens mysteri- hållning och livsattityd. um. Fadern ger sig helt till Sonen, Sonen ger sig helt till Fadern, utan att hålla något tillbaka. Gud är helt och fullt överlåtelse. I skapelsen vill Gud ge sig helt till människan och i Jesu liv fortsätter denna överlåtelse, både gentemot Fadern och gentemot människan, ända till döden, döden på ett kors. I Eukaristin blir denna Jesu gåva förevigad. Treenigheten är en ostoppbar rörelse av att ge sig själv, av överlåtelse.

Människans viktigaste uppgift är att ta emot den som ger sig själv.

Hela livet är en pågående övning i att ta emot och att överlåta, ta emot och lämna tillbaka. I döden måste vi lämna tillbaka allt, men det blir inte tomt, utan fullt. I åldrandet och döendet erfar vi livets fullhet: ”Vi förkunnar, som det står i skriften,

Vi får hålla fram allt inför Gud och ge honom det och lita på honom.

Allt sker i förening med honom, allt är försonat i honom, det handlar om att ha frid i sitt hjärta, att vara tillfreds med sig själv och sitt liv, i Gud och med honom. Överlåtelsen är en process, ingenting statiskt, den måste ständigt växa och efterfrågas. Den är inte passiv, utan den högsta formen av aktivitet, och samtidigt är det ett mottagande av det som endast Gud kan göra. I överlåtelsen är samverkan med Gud total.

Överlåtelsen är som att lära sig cykla, den är endast möjlig genom övning i överlåtelse, att öva sig i att överlåta sig gör att man lär sig att överlåta sig. Överlåtelsen förutsätter att man tagit emot och accepterat

Unum 17

livet som en gåva ur Guds hand.

Om man har tillit till den hand som gett oss livet kan man också ge det tillbaka till den handen.

När Symeon sett Frälsaren fylls han med frid och kan överlämna allt i Guds händer (Luk 2:25-35). Denna scen är också det sista Rembrant målade, sedan dog han, och så kunde han också lämna allt tillbaka till Gud. ”Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat” (Luk 2:29).

oss på djupet. Det är en lång process som riktar sig fram mot att vi kan förlåta oss själva, acceptera vår skuld, och hela vårt liv.

Det finns ett sådant djup i varje människas liv, ett djup som närmast kan beskrivas som ett mysterium.

Guds mysterium motsvaras av ett människans mysterium: ”Djup ropar till djup i dånet av dina forsar” (Ps 42:8). Gud vill verkligen vårt liv, han kallar oss redan i moderlivet. Det är alltså redan något heligt att bli till, att bli människa. Vi blir kallad till livet av Gud, och redan i moderlivet ATT ACCEPTERA OCH kallas vi till helighet. Detta fortsätFÖRLÅTA ter när vi är barn, att vara ett barn En mycket viktig aspekt av åld- är också en helig tid, då Gud kallar randet är accepterandet av livet, oss till helighet. som det varit och som det är. Den Heligheten som börjar redan i andliga aspekten av accepterandet moderlivet, fortsätter i barndomen, är förlåtelsen. När vi blir äldre så och rakt igenom hela livet, ungfinns nyckeln till livet i att ta emot domsåren, studierna, arbetslivet, förlåtelsen. Förlåtelsen ges på många familjelivet, medelåldern, och sedan olika sätt, i dopet, Eukaristin, o.s.v. på ett särskilt sätt i åldrandet. men den kulminerar i biktens sakrament. Sakramenten visar att Ja, vi bör få en annan och ny inställförlåtelsen måste tas emot med ning till åldrandet, att det är genom åldrandet vi kommer närmare Gud öppna händer. och det eviga livet. Det är tvärtom Det är viktigt att förbereda bikten, mot för vad vi matas med hela tiden, att rannsaka sig själv. Men det är i vår ungdomsfixerade kultur. I åldlika viktigt vad som kommer efter randet finns hela tiden något nytt att bikten… Vi behöver tid och ro efter upptäcka och få. Ungdomligheten mottagandet av förlåtelsen för att den förgår och blir historia men i förlåtelsen ska kunna tränga ned i åldrandet finns alltid något nytt, Unum 18

något mer att få, se fram emot. Se bara på Abraham, han var 100 år när det började hända intressanta saker i hans liv. Paulus hade upptäckt att åldrandet var en unik möjlighet att växa i sitt andliga liv. ”Därför ger jag inte upp. Även om min yttre människa bryts ner förnyas min inre människa dag för dag” (2 Kor 4:16).

Moder Angelica (1923-2016) tillhörde ”De fattiga Clarissorna av den Ständiga Tillbedjan”. År 1996 började hon bygga ett nytt klostrer i Hanceville, Alabama, som blev Shrine of The Most Blessed Sacrament (Det Allraheligaste Sakramentets Sanktuarium). Där levde hon fram till sin död år 2016. Hon skriver om Det andliga åldrandet erfars ofta vikten av att inte stagnera, utan att som att människans kraft dras inåt, växa hela livet, i alla livsfaser, med mot det allra djupaste av hennes vä- Jesus som förebild: sen: Treenigheten. Efter hand som ”Om vi inte fortsätter att förvandlas människan åldras kan hon mogna till Jesu avbild förblir vi andliga i sitt andliga liv, medan kroppen barnungar - och det är inget positivt! ser hur dess krafter ebbar ut och Som Skriften säger, ”Pojken växte och slutligen dör. Först måste vi dock fylldes av styrka och vishet, och Guds acceptera våra kroppsliga villkor, välbehag var med honom.” (Luk 2:40). integrera kroppen. Sedan kan vi steg Många kristna är idag andligen endast för steg börja leva alltmer utifrån runt tolv år gamla. De skriker upp böden rent andliga polen i vårt väsen. ner till den store Fadern och de hoppas ATT VÄXA, INTE STAGNERA

att han ska svara dem. Detta är den andliga nivå de har uppnått.

Du är inte kallad till att förbli en Kallelsen till helighet börjar redan okunnig tonåring, inte i detta liv. Vad i moderlivet och blir mer och mer du vill är att utvecklas i helighet, och viktig ju närmare vi kommer det denna utveckling är i proportion till eviga livet. Alltså är helighet särskilt hur lång tid det tar dig att säga ja till viktig i åldrandet. Helighet handlar Gud, att älska den medmänniska som om växt, att inte stagnera. Och här du minst tycker om. är Jesus själv vår förebild, det står att Kärlek är att vilja andra väl, att göra Jesus, efter frambärandet i templet, gott och att be för andra. På den nivån ”växte och fylldes av styrka och kan man älska vem som helst.” vishet, och Guds välbehag var med honom” (Luk 2:50).

Unum 19

MEDITATIONSPROCESSEN

Ann-Ida Fehn, kommuniteten Den Heliga Treenigheten

N

är det gäller meditation och den andliga vägen är det alltid vanskligt att generalisera då alla har sin personliga väg, ja, Gud har sin väg med oss, och jämförelser kan skapa mycket bekymmer.

Samtidigt vet vi av Kyrkans tradition, genom århundraden av vägledningserfarenhet, att det andliga livet ofta går genom vissa faser, mer eller mindre liknande för oss alla.

Meditation handlar inte om ett sökande efter upplevelser, andlig

extas eller kickar, utan nästan precis det motsatta; det innebär ett avskalande, avklädande, stillhet, lyssnande. ”Den som mister sitt liv finner det”. Tomheten och öknen är en naturlig del av den vägen.

Det är där och då som vi ger rum för Gud att leva, älska och handla i oss, och med oss.

DEN RIKTNING vi väljer i meditationen är av avgörande betydelse; Gud och hans kärlek, Gud/ Kärleken - det är i och genom den-

Unum 20

na kärlek som allt sker. Det finns som bekant många, många meditationsformer och i kristen meditation går vi en andlig väg, en väg mot Kristus, med Kristus. Det jag söker beskriva handlar därför om detta.

MEDITATIONEN HJÄLPER oss att gå från yta till djup - både vad gäller oss själva och vad gäller trons värld, Gud. Det är en omvändelse - från oss själva, till Gud. Här har vi nyckeln, kärnan i vår meditation; vi går från föreställningar, inbillning, drömvärld, idévärld, ledda av kärleken, till verklighet och sanning.

På Berget märker vi hur många olika ingångar människor har till meditationen, alltifrån en stressad stadsmänniska som vill varva ner, en andligt sökande; vad är meningen, finns det något större...?

Det kan gälla en vilja till självutveckling; man anar att människan är mer än konsument, mer än en produkt av sin omgivning, eller en djupt troende, som av olika skäl lämnat kyrkan men aldrig tron, som vill söka sig närmare. En kristen som känner sig dragen till den inre, tysta bönen, osv.

MEDITATIONEN, den inre bönen, gör det möjligt för oss alla att sitta tillsammans, i djup gemen-

skap, utifrån våra olika ingångar, livshistorier och förutsättningar. I tystnaden leds den som vill låta sig ledas.

ATT BÖRJA MEDITERA är att svara på en inre längtan, och inte sällan upplevs den första tiden som en förälskelsetid. Det kan vara en kärlek till tystnaden, stillheten. För den som varit uppe i varv en längre tid är det fantastiskt att faktisk kunna bli stilla, komma något litet till ro. Våga bli stilla. Det är som att gå ut i öknen. Man får ro från alla sinnesintryck. ”det klarnar i huvudet” som en del säger. Så småningom upptäcker den med viss självkännedom att det är riktigt skönt att bara vara jag, min egentid, i meditationen finns ingen risk för konflikter och skav som annars i vardagen, i mötet med människor.

Förr eller senare möter vi dock på svårigheter, vi möter ju oss själva!

Och vi påminns om vår trefaldiga relation; Gud, medmänniskan och mig själv. Det kan ta sig lite olika uttryck; det kan drabba uthålligheten, jag ger upp. Inte alls ovanligt! Det kan ske många gånger. Vi börjar meditera och slutar efter ett tag, börjar om osv. Eller som ett inre motstånd, irritation. Mycket kan finnas som hindrar, binder eller täpper till.

Unum 21

Etty Hillesum skriver: ”I många av livets frågor verkar jag fullt kompetent och ändå sitter djupt inne i mig ett hoptrasslat nystan, och någonting snärjer mig och håller mig i ett fast grepp, och trots all klarsyn är jag ibland ändå bara en rädd liten stackare”. Jag ser vem jag är, kanske en rädd liten stackare jag också. Vi vet att Gud identifierar sig helt med människan. ”Jag var sjuk och ni gav mig att äta”, (eller inte). ”Vad ni vill att människorna ska göra för er...”.

Det vill säga, så som vi har det med våra människor, så har vi det med Gud. Det är inte alltid så lätt att ta till sig... men lika sant ändå.

inte tro att vi är drömmare, men den som börjar meditera upptäcker snart vilken drömmare hon är!

Men hur går vi då från jagcentrering till Gudscentrering? En enkel avsikt och intention. Att välja riktning. Vara hos Gud, som alltid är hos oss. En enkel bön; Ske din vilja. Ibland tar denna fas lång tid.

Jag vill inte, vågar inte släppa taget om mig och mitt. Tankarna är min snuttefilt, min tröst eller mitt skydd. Men den som vill gå en andlig väg måste våga detta språng som i praktiken snarare är många små, små steg. Vänd om, vänd tillbaka.

LÄNGRE FRAM I sin dagbok skriver Etty den djupa och befriande upptäckten, sanningen; ”I mitt inre finns en mycket djup brunn. Och i den brunnen finns Gud. Ibland når jag fram till den men oftast ligger det en massa sten och grus över brunnen, då är Gud begraven. Då måste han grävas fram igen.”

Tomhet Första fasen består i att välja riktning, och så inleds en tid av tomhet. Alla distraktioner och tankar får ge vika för nuet och närvaron. ”Herre, töm mig på allt som jag är fylld av och fyll mig med allt som jag är tom på” (Augustinus). Det innebär att beslutsamt och uthålligt öva ett återvändande till nuet.

Med hjälp av våra sinnen när vi är ute i naturen, att känna in kroppen när vi sitter - att vara uppmärksam på dess förnimmelser, av följa andningen. Vår kropp är den Helige Andes tempel. Att vara uppmärksam på den hjälper oss att ge rum för Gud. Att förbli här, återvända när vi förlorat oss i

DÅ KOMMER VI TILL nästa avgörande nyckel, det som Frans Jalics beskriver som ”Jagcentrering och Gudscentrering”. Vi upptäcker vår jagcentrering bl a när vi övermannas av våra känslor. Rädslan, vreden, ja, alla negativa känslor bottnar i detta fokus på oss själva. Likaså fantasivärlden; vi vill ju

Unum 22

tankar, det är att våga förlora allt, också sådant som vi tror binder oss vid Gud. Det som innebär att jag bär tron, istället för att tron/Gud bär mig. «Meditationen består i att vara vad man är och ingenting annat.»

DET SKA SÄGAS REDAN nu att detta är helt olika för alla människor. Jag vet en del som efter en hel veckas intensiv meditation inte kommer förbi första steget.

De är fortsatt upptagna av sina tankar, idéer, andliga bilder eller inre förnimmelser. Andra har av olika orsaker mer eller mindre disassocierat sig från sin kropp, och för andra så kan andningen liksom låsa sig, förbi ytlig t ex. Sådant är en del av vägen och vi söker möta människor där de är och forcerar inte processen eller personen på hennes väg. Det kan ta tid att hitta en bra sittställning, innan andningen blir fri och djup. Här gäller det som ledare att fortsätta vägleda, utan att så att säga rätta till eller avslöja personen. Det som vi så lätt betecknar som hinder är ofta en avgörande och betydelsefull del av vägen. Vi kan tänka på barnets växtvärk som helt enkelt är en del av barnets utveckling och växt.

Ibland händer något viktigt vid en meditation, man hittar en sittställning som gör att man

på något vis verkligen «landar», och man är redo att gå vidare, att öppna upp. Andningen går från bröstkorgen ner i buken som slappnat av. Naturligtvis hänger kropp, själ och ande ihop i detta.

Vi behöver, eller kan inte, alltid förstå varför det finns blockeringar, eller varför det vid ett visst givet ögonblick sker ett «framsteg».

Vi sitter, övar oss i att vara hos Gud. Resten är Guds och varje människas ensak.

VI LEVER I EN TID när vi mycket snabbt och gärna ger oss på hemmasnickrade teorier om vad som sker på psykets nivå.

Visst händer något i psyket också, men vi behöver inte alltid börja analysera det - av två skäl; dels för att vi faktiskt inte alltid vet (ibland behöver vi hänvisa till dem som gör det) och dels för att vi riskerar att bli självupptagna och missa målet, alltså en fördjupad tillit till Gud. Vi går en andlig väg, där hela personen är indragen, ande, själ och kropp. Djupare än mina känslor och tankar finns andens nivå. Härifrån verkar Gud. MEN ÄR TOMHET verkligen tomhet? R. Daniels skriver i The virgin Eye, att när vi umgås med Gud (Communing with God), är indragna i Guds stora och generösa

Unum 23

tystnad - bortom önskningar och ord - erfar vi en mystik tomhetfullhet (Joh 3:30). Paradoxen består i att från självuttömmandet (kenosis) kommer självfinnande (självförverkligande).

När vi avsäger oss (renounce) oss själva, ytjaget som Stinissen säger, så finner vi honom inom oss. «Din inre stillhet är alltid närvarande, alltid tillgänglig, väntar på dig innan du stannade upp och blev medveten om dess närvaro.

Betrakta stillheten som ditt inre landskap.» Det är vetekornets lag.

står i Gud, som är dess verkliga styrka. Den är väsentligen rotad i Gud som är dess eviga kärlek. Om vi alltså vill lära känna vår själ och njuta dess gemenskap, så är det nödvändigt att söka den i vår Herre Gud, i vilken den är fullständigt innesluten.” Och på ett annat ställe skriver hon: ”I oss är han nämligen fullständigt hemma – i oss har han sin eviga hemvist. Människans själ är nämligen Guds sanna hemvist.”

Detta är det unika för den kristna djupmeditationen, upptäckten att Gud har sitt hem i oss. Människan är inte ensam, övergiven och utlämnad Självkännedom och åt att fixa livet själv. Hon har en Gudskännedom Vägvisare, en hjälpare, en tröstare Br. Wilfrid Stinissen talar i sin bok och en befriare. «Gudsbilden finns om ytjaget och djupjaget. Detta är i varje människa» (KKK 1702) och en del av processen, att gå från yta i den inre bönen «Samlar vi vårt till djup, från periferi till centrum. hjärta och hela vårt väsen. Vi låter I människans centrum, i vår våra masker falla och vänder åter innersta kärna finns Gudsbilden, vårt hjärta till Herren som älskar Imago Dei. Därför hänger all oss, för att så överlåta oss själva åt självkännedom samman med honom.» (KKK 2711).

Gudskännedom, och vice versa.

Vi kan tro att psykologin är en DEN INRE BÖNEN ges oss som modern disciplin, men de andliga en gåva, en nåd att ta emot. Vi vet mästarna visar oss att så inte är ju inte hur vår bön egentligen ska fallet. Deras insikter rör dessutom vara, men anden vädjar för oss med hela människan, både kropp, psyke rop utan ord. Detta är vad som sker och ande. i meditationsprocessen. Vi börjar förnimma att Gud verkar i oss. Vi JULIAN AV NORWICH skriver bereder plats för Gud att handla. på 1400-talet, ”Vår själ vilar i Gud, som är dess verkliga vila, och den Unum 24

Förlösningen I öknen möter vi vårt mörker, Gud älskar oss och håller oss upp. Det är en naturlig del av livet, också av meditationsprocessen, att det kommer svåra tider. Våra instinkter och vår kultur uppmanar oss att undvika detta, men i meditationen är det, för den som söker leva sant, i princip omöjligt. Allt som möter oss i vardagen, allt vi är; vår drivkraft, rädslor, våra reaktionsmönster mm uppenbaras också i meditationen.

Med tiden möter vi vårt mörker, det som är vår synd, våra sår. Ofta tar det sig uttryck i rastlöshet, förströddhet, irritation, på någon eller något omkring mig, ilska, sorg, förvirring. Det vi gör när något av detta kommer till oss är att vi övar oss i att förbli hos Gud, att inte fly. Och när vi märker att vi flyr, söker vi återvända.

När vi förmår stannar kvar sker här små men genomgripande och djupgående genombrott. En djupare överlåtelse, en fördjupad förtröstan, tro. Vi förnimmer Guds närvaro i mörkret, Jesus i Getsemane. Övningen nu är alltså densamma som i början, bli kvar hos Gud. Det som sker här, att vi möter Gud mitt i det djupaste av vårt mörker, kan inga samtal eller terapier göra. Det ligger en kraft så djup, en strimma av ljus in i det meningslösa, smärtsammaste i våra

liv, som kan påbörja en läkning som vi inte trodde var möjlig. «Nattens mörker är inget mörker, Gud, för dig. Nej natten sprider ljus liksom dagen».

VI KOMMER I KONTAKT med djupet; ibland gäller det djupa sår, smärtor. Ibland ser vi våra sanna avsikter, drivkrafter och intensioner klarare. Det är en väg till helande, till rening och försoning. Här gäller det att låta Gud handla, vår enda övning består i att bli kvar hos honom. Att vända tillbaka till Närvaron, också när vi blir rädda, när vi vill fly, när förströddheten lockar oss bort.

DET ÄR EN STOR frestelse för de flesta av oss att gå in i analyser eller egna funderingar, men vi behöver inte själva försöka förstå vad som sker. F. Osuna skriver att vi inte ska låta oss drivas av nyfikenhet eller analyserande när vi erfar Guds nåd i själen utan öppna vårt hjärta, ta emot (accept) den inre nåden med all kärlek och hela ditt vara... tveka inte att stiga ner i djupet...

FÖR ATT ÅTERKOMMA till Julian av Norwich så beskriver hon också bönens växlingar; «Han [gav] min själ det djupaste andliga välbehag. Jag blev uppfylld

Unum 25

av en evig tillförsikt, som jag stadigt bibehöll, utan det minsta inslag av plågsam fruktan. Denna upplevelse var så andligt lycklig, att jag kände mig helt tillfreds och avspänd; ingenting på jorden kunde ha oroat mig. Detta pågick emellertid bara en kort stund, och jag började i stället gripas av en känsla av ensamhet och missmod, och jag fick ett intryck av livets meningslöshet. Jag kände mig så trött på mig själv, att jag knappast brydde mig om att leva längre. Nu fanns det inte möjlighet till lättnad eller avspändhet, utan bara ”tro hopp och kärlek”. Och inte mycket av förnimmelse av dem, utan bara som rena fakta».

GUD VILL FÖRA OSS till en nivå som är djupare än känslolivet, andens nivå. Meditationen ger oss en viss distans till känslorna - vi kan se på dem, låta dem vara, och bottna i «rena fakta». Att vi är älskade, även om missmodet sluter sitt grepp om oss och Gud tycks långt borta.

MEN meditationen kan också befria oss från denna instängdhet i oss själva, när vi övar oss att bli kvar hos Gud som är kärleken.

Bli inte bedrövad eller missmodig när det inte går! Det skulle bara vara att fortsätta på samma självupptagna spår. Nej, säg som F.

Osuna; «Var har du tagit vägen min själ?» Elisabeth av Treenigheten beskriver bönen som ”ett underbart utbyte, en utväxling av kärlek”. Vi återvänder gång på gång, omvänder oss till Kärleken.

Beredskap att lida...

Detta är kanske det svåraste att tala om, eftersom vi skyr, avskyr, lidande. Men det finns en djup hemlighet i att låta det svåra vara, vara där, i meditationen. Att när smärtan uppenbarar sig, inte heller då följa tankebanor, inte söka lösa det själv. Men acceptera det, stanna - och låta Gud genomlysa, försona.

Det kan gälla både det som drabbat mig själv, likaväl som det onda jag vet att jag tillfogat andra. Jalics skriver, endast det vi genomlidit i kärlek och i kontakt med vårt livs centrum, Gud, har en återlösande kraft. Lidandet självt innebär oftast inte den svåraste smärtan.

Mycket mer genomgripande och djupgående är smärtan att inte kunna älska dem som tillfogat oss smärta.

VI ÄR INNE PÅ EN VÄG, en vandring, och som vi sa i inledningen behöver vi påminna oss om riktningen, Kärleken.

«Varken liv eller död, inte djupaste nöd, kan mig skilja från Guds kärlek»

Unum 26

VÅR ÖVNING BESTÅR alltså i detta enda, detta enkla; att bli kvar hos Gud, i detta nu, att låta honom älska oss, och att älska honom.

«Vi älskar därför att han först har älskat oss».

• Francisco de Osuna, Third spiritual alphabet

Hänvisningar och citat För fortsatt fördjupning:

• Wilfrid Stinissen, Kristen djupmeditation.

• Frans Jalics, De andliga övningarna i kontemplativ form.

• Robin Daniels, The Virgin eye torwards a contemplative view of life

• Julian of Norwich, Uppenbarelser av den Gudomliga kärleken.

KKK, Katolska kyrkans katekes

• Etty Hillesum, Det förstörda livet.

VÄNFÖRENINGENS ARBETSDAGAR 21-25 maj Måndag kl. 13 till fredag kl. 14

26 maj kl. 14.30: ÅRSMÖTESFÖREDRAG Biskop Biörn Fjärstedt

Om du är intresserad av dessa dagar kontakta: info@berget.se

BERGETS ÅRSMÖTEN 25-26 maj Härmed tillkännages att Stiftelsen Bergets Vänförening och huvudmannaförsamling har årsmöte: den 26 maj kl. 11.30.

S:t Sigfrids Boklåda har årsmöte den 25 maj kl. 19.00.

Biskop Biörn kommer att dela med sig av sina gedigna erfarenheter av den ekumeniska situationen i vårt land och vad han ser för utmaningar och möjligheter.

Unum 27

S:T SIGFRIDS BOKLÅDETIPS Hårt arbete och tro på mirakel Ingemar Sköld och Benny Haag Kalla kulor förlag 2017 Denna bok handlar inte på något sätt om Berget, ändå har den en stark koppling hit, eftersom boken handlar om Ingemar Sköld, kursledare på Meditationsgården sedan många år tillbaka.

missbruk och hur det kan vara att ta sig ur ett sådant.

Grundglädjen Martin Lönnebo Verbum 2017

I denna bok tar författaren med läsaren genom en utforskning och problematisering av glädjen. Detta Ingemars och Benny Haags sker genom Martin Lönnebos egna erfarenheter utgör grunden egna personliga reflektioner och för denna bok, där de enkelt iakttagelser, men också genom och öppet berättar om yrkes- fruktbara möten med andra under och sportframgångar såväl som livets gång.

S:T SIGFRIDS BOKLÅDA Vi har böcker, skivor och ikoner som speglar vår ekumeniska inriktning.

Öppettider: tisdag till söndag kl. 14.00-16.00 (onsdag till 15.00) Kontakt: bokladan@berget.se Unum 28

B

ergets ekonomi är ett stort trosprojekt, vi vet inte så mycket i förväg om hur en månad eller en termin kommer att gå. Men Gud är trofast och hjälper oss, han ser hela tiden till oss och våra behov, och vi kan lita på honom.

Fredagen den 27 januari gick vi ut i ett nyhetsbrev och på vår Facebooksida med information om det ekonomiska läget och vädjade om hjälp. Direkt började det komma in pengar. Många gav 500:- eller 1 000:- och snart hade vi fått in 100.000:-. Det fortssatte under de I detta vänbrev vill vi tacka alla följande dagarna och snart hade vi Bergets vänner och välgörare för fått in över 300.000:-. de många gåvor som Berget fått! Detta är en oerhört betydelsefull Vi hade aldrig kunnat tro på en uppmuntran för oss som varje dag så omedelbar och överf lödande sliter och kämpar för Berget. Att generositet, från så många. det finns så många som vill Berget Det var den sista torsdagen i ja- och vill stötta och hjälpa oss är nuari och kassan var tom. De räk- verkligen inspirerande. ningar som låg inne för betalning kunde inte betalas och f ler stora fakturor var på gång. Vi har haft räkningar på närmare en miljon kronor från slutet av december till början av februari. Anledningen till dessa utgifter var de vanliga räkningarna i kombination med betalningen av renoveringen av vår vattenskadade bastu.

Vi vill också bjuda in till sommaren arbetsdagar som är mellan 21 25 maj. Arbetsdagarna är också ett uttryck för vänskapen på Berget då många av våra vänner hjälper oss med allt från storstädning och trädgårdsarbete till vedkapning och måleriarbeten. Välkomna att anmäla er till: info@berget.se.

Peder Bergqvist, föreståndare

www.berget.se Unum 29

Elsa och Per Mases fångade på bild vid Bergets 25 årsjubileum 1987, för 30 år sedan. Berget fyllde 55 år den 18 november i år.

ETT FÖRSÖK TILL BIOGRAFI

PER MASES • del 2

Elsa Mases, medlem i kommuniteten Den heliga Treenigheten.

Unum 30

UTVECKLINGEN PÅ BERGET

SENARE VAR HAN angelägen att benämna meditationsmetoden Retreatverksamheten på S:t Davidsgården utvecklades och fick många ”kristen djupmeditation”. Medivänner men mötte också stort tationsövningarna kompletterades motstånd i många sammanhang. med eutoni och sjukgymnastik.

Den uppfattades som katolsk och Liksom till S:t Davidsgården samfarlig. S:t Davidsgården var en lades det in pengar för byggande av del av Stiftsgården och ekonomin Meditationsgården vars första två sköttes där, men Bergets ekonomi delar uppfördes 1972-73. var helt skild från Stiftsgårdens. Per höll regelbundet meditationInga församlingsanslag gick till kurser men det var framför allt retreatverksamheten. Kritiken blev Hans Hof som bar upp verksaminte mindre när S:t Davidsgården heten. kompletterades på Berget med Meditationsgården, av några kallat FLERA FÖRSAMLINGAR i stiftet hotade nu med att helt dra ”hednahuset”. in bidrag till Stiftsgården på grund PER INBJÖD 1970 till en retre- av utvecklingen på Berget. Därför atledarkurs på S:t Davidsgården beslöt Stiftsgårdens styrelse 1973 med karmelitbroder Wilfrid Sti- att skilja av husen på Berget till nissen och professor Hans Hof om en särskild stiftelse med egen sty”Djupmeditation och den mystiska relse. Organisationsförändringen erfarenheten” som ett svar på den bekräftades genom beslut i Stiftsvåg av intresse för meditation, som gårdens styrelse den 29 juni 1974 vid den tiden vällde fram i väst- (Petri och Pauli dag) och Stiftelsen världen. Det kom så många anmäl- S:t David bildades. ningar att kursen måste flyttas till Stiftsgården. Det blev flera kurser VID EN omorganisation 1978 och Per sändes 1971 till Tyskland bytte stiftelsen namn till Stifoch senare till Japan för utbildning telsen Berget. Som ansvariga för hos jesuiterna och professor Willi- verksamheten bildades en förenam Johnston. Efter resorna konsta- ing med styrelse för vardera huset: terade han att ”zenmeditationen, RMC (Rättviks Meditationscenbåde som bönens förskola och hög- trum) och S:t Davidsgårdens Vänskola, kan ge oss en ny och nöd- ner. Enligt stadgarna fick ingen vändig retreatform.” Från denna verksamhetsförening gå med förtid mediterade Per en timme varje lust mer än två år eftersom det då skulle komma att inverka på den morgon före mässan.

Unum 31

andra verksamhetsföreningen.

1982 KONSTATERADES att RMC, som hade gått med förlust i två år, såg ut att göra ett tredje förlustår. Vidare fanns en motsättning mellan RMC och stiftelsen. RMC ville att verksamheten skulle vara religiöst neutral medan stiftelsen framförde att Berget skulle vara en kravlös miljö på kristen grund.

Hans Hof lämnade alla åtaganden på Berget. Dialogen mellan stiftelsen och RMC ledde till att RMC:s styrelse i augusti 1983 beslöt att lämna Berget.

VID INVIGNINGEN av S:t Davidsgården medverkade Frälsningsarmens musikkår och bland deltagarna fanns nunnor från Whitby och Malvern Link i England. Systrar från dessa båda anglikanska kloster var medarbetare på S:t Davidsgården i några perioder på 60-70-talet.

1968-80 var en ortodox präst som flytt från juntans Grekland, Euebios Vittis, vaktmästare på Berget. Under årens lopp har det bland medarbetare och ledare funnits representanter för såväl katolska och ortodoxa kyrkorna och frikyrkorna.

NYA STADGAR utarbetades i vilka verksamhetsorganisationerna avvecklades. Under hela ”organisationsperioden” 1962 – 1984 höll Nils-Hugo ytterst i tömmarna.

Den 1 juni 1984 utsågs Per till föreståndare för hela verksamheten på Berget, Nils-Hugo Ahlstedt avled i november samma år.

NÄR S:T DAVIDSGÅRDEN blev en självständig stiftelse var dess första ordförande, Sven Ersman, katolik (1974-1984). Av fem ordföranden har ytterligare en, Kjell Sundberg, varit katolik.

på Stiftsgården och kallades 1957 av biskopsmötet till Rättvik för att hålla retreatledarkurs.

JESUS BER ATT ”de alla skall bli ett för att världen skall tro” (Joh 17:21). Men om världen skall tro

PERS MÅLSÄTTNING för Berget har var att S:t Davidsgårdens gudstjänstliv skall ha en puls som alltid skall slå, och skapa en levanEKUMENIK de miljö, en vänskapens miljö, där Ekumeniken var självklar på kristna från olika traditioner kan S:t Davidsgården från början. leva och be tillsammans och lära sig Nils-Hugo och John och Eva Cull- älska varandra. berg reste under 1950-talet till re- TRE BIBELORD återkom han treater i England och Belgien. ofta till: ”Ni är mina vänner... Detta EN ANGLIKANSK franciskan- befaller jag er:att ni skall älska varmunk, father Hugh, höll retreater andra” (Joh 15:14, 17).

Unum 32

måste det vara en synlig enhet och det måste finnas något/ någon som håller ihop Kyrkan. Jesus instiftar Petrusämbetet. ”Du är Petrus, och på denna klippa skall jag bygga min kyrka” (Matt 16:18).

BERGET HAR HAFT goda kontakter med flera kommuniteter som har ställt upp med retreat- och kursledare. Ungdomar som varit volontärer på Berget har senare gått vidare till olika kommuniteter och kloster.

PÅ BERGET går vi så långt vi kan i riktning mot enheten i bön, BRÖDERNA I Heliga Korsets relationer och undervisning. brödraskap avlade sina första löften EN FÖRUTSÄTTNING för i Rättvik inför Nils-Hugo Ahlstedt detta var att det fanns flera fasta ungefär samtidigt som S:t Davidsmedarbetare på Berget, som vil- gården kom till. De bodde först i le dela Pers målsättning. Det var Västerås och flyttade senare till lättare de perioder vi hade ordens- Östanbäck i Sala. En av dem, broder Johannes, var husfar på Berget i folk bland medarbetarna. två omgångar under 1960-70-talet.

PATER ERWIN Bishofsberger Per hade ofta kontakt med broder tipsade Per i början av 1980-talet Caesarius när FKE (Förbundet för om att det fanns en grupp domi- Kristen Enhet) bildades i slutet på nikansystrar i Karlstad som skul- 1960-talet. En av bröderna var vole bryta upp därifrån. Per besökte lontär på Berget innan han gick in först systrarna i Karlstad och sedan i klostret. biskop Brandenburg i Stockholm Systrarna gjorde en överenskom- DE SISTA 10 ÅREN tillbringade melse med sin orden och sedan Per en vecka före jul i klostret där flyttade fem dominikansystrar till han deltog i gudstjänsterna, förbeBerget 1983. Redan 1988 blev do- redde julens arbete och var rådgiminikansystrarna tvungna att flyt- vare till några bröder. ta vidare. Sr Ingrid Grave som drev BLAND Mariadöttrarna i EnköS:t Sigfrids boklåda fick tillåtelse ping fanns en syster som tillhört av sin orden att stanna kvar.

Gloria Dei. Dit hör också Sr Lydia som gjort vägvisaren till Berget, KOMMUNITETEN förbönsträdet i kapellet och korsTanken på att bilda en kommunitet vägen i tidigare entrétrappan till bland de fasta medarbetarna fanns S:t Davidsgården. Medarbetarnas som en dröm hos Per under flera år. årliga retreat har ägt rum hos Mariadöttrarna i Enköping.

Unum 33

PÅ HELIGA HJÄRTAS kloster utanför Vadstena (där det finns en tidigare volontär på Berget) har medarbetarna och senare Bergets kommunitet haft flera retreater.

DRÖMMEN OM en kommunitet på Berget fick förnyad aktualitet när dominikansystrarna flyttade 1988. Sex blivande medlemmar började fundera på vad det skulle innebära och arbetet på att ta fram en regel började. I och med att Sr Ingrid fick tillåtelse av dominikanorden att ingå i en sådan gemenskap utgick vi från att Bergets kommunitet skulle vara ekumenisk. Per rådgjorde med Wilfrid Stinissen som godkände det utkast vi hade och 1994 avlade sex fasta medarbetare löften om att leva efter en gemensam regel och kommuniteten Den Heliga Treenigheten bildades 1993-1994.

1997 DELTOG kommuniteten i en resa till Rom. I samband med onsdagsaudiensen uttalade påven Johannes Paulus II följande ord på svenska: ”Må Gud hjälpa oss kristna till full enhet. Jag ber Gud välsigna den ekumeniska gemenskapen från Rättvik och en grupp från svenska kyrkan”. Därefter gick han ner till kommunitetsmedlemmarna och gav var och en välsignelsen.

RESOR

Pers resor gav honom mycket inspiration och längtan efter en synlig kristen enhet.

Unga Kristna Arbetare var en katolsk ungdomsorganisation som Per gärna hade velat ha in på Stiftsgården.

I januari 1969 reste han med den svenska gruppen på ett stort möte för UKA till Spanien. Han hade 2001 SÄNDES regeln till katol- kontakt med dem i flera år, men ska biskopsämbetet för att man det blev aldrig något samarbete. därigenom skulle få klarhet i om RETREATDELTAGARE från regeln kunde anses bygga på all- Finland, Norge och Island som vilmän kristen tradition. Biskop An- le införa retreater i sina hemländer ders skriver i sitt svar: ”Det är en inbjöd Per att komma och leda restor glädje att se hur denna kom- treater hos dem. Och han reste flemunitet har vuxit fram och funnit ra gånger till varje land. Nils-Hugo en så god grund i vår gemensam- Ahlstedt hade lett flera retreater i ma bibliska och andliga tradition.” Östtyskland och Per fortsatte den År 2002 fick kommuniteten motta kontakten. Han ledde också någvälsignelse av Västerås stifts biskop ra retreater på Wettershus retreatClaes-Bertil Ytterberg. gård, Hjelmserydstiftelsen och på Unum 34

Bjärka-Säby. Där deltog han också flera år i vintermötet och Peter Halldorf ledde retreater på Berget.

SOM FAMILJ gjorde vi många semesterresor i Europa med bil och tält. Under resor till Tyskland och Rom reserverades alltid tid för Per att gå på upptäcktsfärd i bokaffärer med teologisk litteratur och när vi efter Pers död packade ihop hans saker fick vi ihop 13 banankartonger med teologisk litteratur på tyska.

NÅGRA AV VÅRA RESOR var mer speciella. 1966 firade polska kyrkan 1000-årsminnet av Polens kristnande och efter kontakt med en polsk präst i Sverige reste vi till Polen och deltog i firandet. Det var en fantastisk upplevelse med gudstjänster och mässor ledda av kardinal Wiscinsky med ibland flera tusen deltagare. Som utländska gäster blev vi mycket uppmärksammade och en nunna bokade in oss för samtal med ärkebiskopen i Krakow Vi fick under en timme berätta om Stiftsgården och S:t Davidsgården och om vår ekumeniska strävan, och han lovade oss förbön.

När vi några år senare var i Israel fick vi se en löpsedel, där det stod

att han blivit påve och tagit namnet Johannes Paulus II.

NÅGOT ÅR EFTER Polenresan reste vi till Ungern med ett antal adresser till personer och kyrkliga institutioner som man både i Österrike och Sverige förlorat kontakten med. Det visade sig mycket svårt att få en personlig kontakt.

På det katolska prästseminariet i Budapest sa man rakt ut:”Vi vågar inte tala med er”. Det var endast den evangeliska kyrkoherden i Budapest som tog emot oss för ett längre samtal om situationen under kommunismen.

VID FLERA TILLFÄLLEN reste vi till Taizé och Per var också där ensam och deltog i en retreat.

Broder Johan Danell kom ett par gånger till S:t Davidsgården och ledde retreater. (fortsättning följer i nästa nummer)

Unum 35

S:t Davidsgården fyllde 55 år den 18 november 2017. Här ser vi denna vackra retreatgård i vinterbelysning.

Tempelvägen 10, 795 91 RÄTTVIK 0248-79 71 70 E-POST: info@berget.se WEBBSIDA: www.berget.se Nästa nummer är temat: HANS HOF OCH RMC

U

UU U

STIFTELSEN BERGET

U

är en tidskrift som utges fyra gånger per år Prenumerationsavgift 150 kr.

Medlemmar i Bergets vänförening får Unum utan kostnad.

Medlemsavgift 300 kr.

Studerande under 25 år 150 kr.

Betalas via Bankgiro: 574-3323