Ledare

På framsidan av detta Unum ser vi Sune Garmo celebrera Mässan vänd mot korset. Den förste som började celebrera Mässan vänd mot församlingen i S:t Davids kapell var den legendariske prästen Gunnar Rosendahl. Bergets barndom var nära relaterat till den ekumeniska rörelsen och förnyelsen av liturgin som hörde samman med Andra Vatikankonciliet. S:t Davidsgården invigdes 1962, samma år som konciliet öppnades och samtidigt som den första sessionen av konciliet pågick. Ja, det var till och med så att Västerås stifts biskop, Sven Silén, som också invigde S:t Davids kapell, var Lutherska världsförbundets observatör vid konciliet och kom direkt till invigningen från den första sessionen. Med sig hade han en stola, som en gåva och ett tecken till Berget, där följande text var broderad: ”Ut Omnes Unum Sint”. Jesu bön till Fadern att de alla må bli ett (Joh 17:21). Man skulle kunna brodera vidare på detta tema och säga att den mystika dimensionen på Berget har en ekumenisk ton. Inom mystiken finns just denna dragning till enhet, till förening med Gud, med alla kristna och vidare med alla människor och med hela skapelsen. Den kristna vägen är en resa mot förening och enhet, en process av helande av all splittring, halvhet, kluvenhet, till försoning, av inre förening, frid, skönhet. Det som gör oss till ett med oss själva, till ett med hela mänskligheten, alla människor, till ett med Alltet, som är Gud. Ja, det finns en fredsaspekt i den kristna mystiken, en riktning mot försoning med allt. Men det är en paradox; enheten nås bara genom isolering och konflikt. Den kristna mystika vägen innebär ofta att man skiljer sig från andra människor; man går en väg som man inte kan dela med andra, man gör något som avviker, men det är en separation som samtidigt är början på vägen mot enhet, mest beroende av bönens riktning mot försoning och förlåtelse. I johannesevangeliet beskrivs den mystiska föreningen med Gud också som att man blir en fullödig person. Vi är i Jesus; Jesus är i Fadern; vi är alla i varandra. Vi är fullständigt ett med Gud och andra människor och med hela universum; och samtidigt är vi oss själva som vi verkligen är, och når höjdpunkten av mänsklig personlighet och äkthet. Här når vi fram till vår sanna frihet i relationen till andra människor. När vi är i varandra på detta sätt är vi inte längre bundna av de andra, utan vi är liksom Sonen i Fadern, och liksom han är i oss, är vi i varandra.