Mystikens historia

Fader Peder Bergqvist, föreståndare på Berget.

Religionsdialog, påverkan, assimilering har alltid funnits mellan olika religioner och kul-

turer. Historiskt är ordet mystik förbundet med mysteriekulterna som florerade i den grekisk-romerska världen under kristendomens första århundraden. Många olika mysteriereligioner levde sida vid sida med kejsardyrkan och polyteistiska folkreligioner, som var uppblandade med högt utvecklade religiöst-filosofiska system. Kärnan i mysteriereligionerna var en tanke om att man genom extas kunde uppleva en förening med det gudomliga. I denna miljö föddes Jesus och Kristendomen. Mithraskulten med sin persiska bakgrund, som växer fram samtidigt med kristendomen, som kretsade kring dyrkandet av guden Mithras (som liknar Jesus på många sätt men denna kult var endast till för män), och Dionysos-kulten med fruktbarhetsguden, vin, extas… De mest betydelsefulla av dessa uppstod kring tre stora gudinnor, grekernas Demeter (den eleusinska kulten), egyptiernas Isis där det mesta kretsade kring frågor om döden och Roms Kybele (den stora Modergudinnan: Alma Mater). Det var en renässans för matriarkal religiositet i en tid av ökade ingrepp i naturen och behov av att blidka moderjorden. Begreppet, mysterier, kommer av det grekiska ordet mystes, en som invigs i hemliga riter, med bibetydelsen ’en som är tillsluten’, det vill säga håller munnen stängd, och som i vissa mysterier även har slutna’ ögon, dvs. bär ögonbindel under åtminstone vissa faser av initiationsriten. Mysterieinvigningen var således hemlig och förenad med tystnadsplikt. Mysterierna hade vissa gemensamma drag, fasta, offer och reningsritualer, nattlig initiering, vars centrala moment bestod i inlevelsen i gudinnans/gudens öde via dramatiska iscensättningar av skeenden som de flesta var djupt förtrogna med. Drivkraften var längtan efter personlig tröst och

frälsning, en förhoppning om ett vänligare, ljusare dödsrike och om en fördjupad religiös erfarenhet. Aristoteles (300-t f.kr) framhåller att en mystes inte skulle lära sig något, utan (passivt) försättas i ett tillstånd, likt åskådaren på teatern glömma sig själv, personligen leva sig in i dramats känslor och därigenom renas genom en katarsisupplevelse. De Eleusinska mysterierna (760 f.Kr-395 e.Kr). Vid ett stort tempelområde i Eleusis nära Athen förbereddes varje initiand, mystes, och vägleddes under hela den långa ceremonin av en mystagog, en andlig vägledare. Det fanns inga förpliktelser efter initiationen; en initiering ansågs tillräcklig för en inre förvandling. Men tystnadsplikten var absolut. Det var förenat med dödsstraff att yppa något om vad man varit med om under den heliga natten och utan lov beträda tempelområdet. Mystik var alltså från början förbundet med mysterium och något hemligt. Det upptogs i nyplatonismen (200-t: Plotinus, Proklos, Origenes) där det förknippades med ett annat slags hemlighållande. Nu kom det att betyda att avsiktligt stänga ögonen för alla yttre ting, den nyplatonska meditationen som gick ut på att öva sig i att stänga ute världen för att kunna nå upp till det Ena. Ordet Myo användes om de stängda ögonen hos en som är försjunken i djup meditation. Medan kroppens ögon var stängda, var det inre ögat öppet, sökande efter visdom. Ordet mystica introducerades av en syrisk munk på 500-talet, en kristen nyplatoniker, som skrev teologiska texter under pseudonymen Dionysios Aeropagita. ”Det var dock några som slöt sig till Paulus och kom till tro, bland dem Dionysios, som var medlem av areopagen” (Apg 17:32-34), Athens förste biskop. Hans verk spreds över hela Europa från 800-talet (latin) och framåt och fick stort genomslag genom Albertus Magnus, Thomas av Aquino och Bonaventura på 1200-talet. Hans Mystica Theologia har bidragit enormt mycket till hur vi förstår mystik. Han beskriver hur sinnet höjer sig till en nivå av yttersta mottaglighet och inre tystnad genom att lämna alla bilder och tankar bakom sig och gå in i ett mörker. Direkt efter denna artikel följer ett exempel på hur Dionysios Aeropagita uttrycker sig i en av sina texter.

Ordet mystik har hos Aeropagita kvar sin betydelse av hemlighet (han skriver till exempel om de oinvigda och behovet av invigning i mysterierna) men nu är det ett sinnets hemlighet, då det inte rymmer några klart utmejslade tankar och bilder utan förblir i dunkel och mörker. Genom att avstå från begreppen och sträva mot Gud genom icke-vetandet når man längre än genom att försöka förstå Gud genom mänskliga begrepp. Detta är den så kallade negativa eller apofatiska teologin som enligt Dionysios Aeropagiten har biblisk grund. Mose stiger upp på berget Sinai och upptas i ett mörkt moln (2 Mos 19:9, 24:15f) Mose kan inte se Gud, men han vet vem Gud är genom att icke veta. Han vet i mörker, han vet med sitt inre öga. Dionysios lär oss att mystikens natur är icke-diskursiv, det är inte fråga om att tänka, diskutera eller logiskt bevisa något utan om att överskrida allt tänkande. Här befinner man sig i icke-vetandets moln eftersom man inte vet med bilder och tankar. Men det finns en inre rik mättad tystnad som kan liknas vid en tyst harmoni, musik, ett språk. Det råder begreppsmässigt mörker, men det inre ögat är fyllt av ljus. Men förståelsen av mystiken fördjupas. När Dionysios Aeropagita översätts till engelska på 1300-talet så beskrivs uppstigandet till Gud, det som överskrider tanken, som att man lyfts upp av kärleken. Och Mose går upp på berget dragen av en stor kärlek. Så blir Dionysios tolkad som att allt ytterst handlar om kärleken. Det är kärleken som är drivkraften i mystiken, som leder oss bortom tankar, bilder och begrepp, i en värld av tystnad. Det inre ögat är nu kärlekens öga. Det är endast kärleken som förmår tränga fram till kärnan hos den andre, då tankar och föreställningar blir onödiga, överflödiga. Så definieras nu mystik som kärlek.

Sammanfattningsvis:

• Mystik är visdom eller vetande som man vinner genom kärlek: det är kärlekens vetande. • Det handlar om erfarenhetsmässigt vetande, inte teoretiskt vetande. Det handlar om att känna, att beröra och erfarenhetsmässig kunskap om Gud kan endast vinnas genom kärlek. ”Mystisk teologi är erfarenhetsmässigt vetande om Gud genom den förenande kärlekens omfamning” (Gerson 1363-1429).

”Även om vi inte kan veta något om Gud kan vi älska honom. Genom kärlek kan man röra vid och omfamna honom, men aldrig genom tanken” (författaren till ”Icke-vetandets moln”). Under 1200-1300-talen fanns många olika mystika traditioner: benediktin, cisterciens, franciskan, victorian (runt klostret Sankt Victor) - skolor, den rhenländska dominikanska skolan (Eckhart, Tauler, Suso), den flamländska mystiken med Jan van Ruysbroek, Hadewijk av Antwerpen med flera. Engelska mystiker som Julian av Norwich och den anonyme författaren till ”Icke-vetandets moln”. Även om Dionysios Aeropagita påverkat den medeltida mystiken så kommer huvudinspirationen från de bibliska texterna i sin helhet. Man kan liksom exempelvis S:t Bonaventura på 1200-talet upptäcka att det finns ett mystikt skikt i alla bibliska texter. ”Om ni älskar mig kommer ni att hålla mina bud. Jag skall be Fadern, och han skall ge er en annan hjälpare, som skall vara hos er för alltid: sanningens ande” (Joh 14:15-17). Mystiken har således sin grund i den inneboende Anden och människans gudomliggörande. Anden som är kärlek bringar vishetens gåva vilket är ett speciellt kännetecken för det mystiska livet. Anden är nyckeln till vår förståelse av mystikens teologi. Den inneboende Anden omvandlar oss till Kristi kropp och får oss att ropa ”Abba, Fader” (Rom 8:15). Samme Ande upplyser vårt inre öga och visar oss Sonens härlighet så att vi kan ropa ”Jesus är Herre.”