Resedagbok Glentress, Skottland Oktober 2009 Text: Direkt saxat ur Niklas resedagbok (skriven i en iPhone). Bild: Ur Pers kamera.
Dag 1 - torsdag Nu har vi haft vår första dag i Glentress Skottland. Per Hagdahl från Falun, Erik Appelqvist Stockholm och så jag. Länge har man funderat och sett fram emot hur stigarna ska se ut och hur allt ska funka med att ta sig hit och bo, äta osv. Det skulle visa sig att inga av ens föreställningar var ens i närheten av hur det blev... Först och främst var resan en baggis. Bil till Skavsta från Falun, 2h flyg till Edinburgh och så bil upp till Peebles som tog 40 min. Visserligen en riktig skräckupplevelse att köra vänstertrafik trött, sent på kvällen och inte alls veta vart man skulle, utan fick lita på gps hela tiden. ”Det är nog den avfarten hon menar!”. ”Nej hon menade DEN!! Åååhh, nu får vi vända nånstans! Se upp, här kommmer en och ska kör a om! Aaakta!! Puh. Nej!! Vägen är avstängd, vi svänger in här och ser om hon kan hitta en ny väg åt oss. Japp det gjorde hon.” osv.. Men vi kom fram helskinnade och fick lots sista biten av hotellets ägarinnas aspackade man, som mycket trevligt men sluddrigt visade oss allt i huset. Och vilket hus! Vi har varsitt rum, delar fullt utrustat kök och vardags-
rum m platt-tv och lädersoffor. För 300:-/natten och person. Dessutom ligger det mitt inne i staden Peebles m gångavstånd till allt. Dagen började med en liten frukost i huset och sedan åkte vi upp 2km med bil till stigarna, där också hotellet som äger vårt hus ligger. Vi skulle få kaffe av hotellägarna så vi satt oss ned där och kollade lite väder och fick gott kaffe. Bra start på dagen! Men det skulle bli mycket mycket bättre.. Efter kaffet skulle vi träffa Andy som är med i stigbyggargänget i Glentress. Han ville bjuda på kaffe han också, och om han kunde skulle han följa med på en liten vända också. Vi kände först att vi bara ville få ut våra cyklar och sedan ge oss iväg, och kanske kanske ta en snabb kopp med Andy. Så vi stack upp till The Hub och plockade ut våra heldämpade Orange Five. Fick pedaler fixade och bytt plats på bromsarna, för det är inte bara vänstertrafik här, de har bakbromsen på vänster sida också. Skräck. Nåja, vi högg oss varsin hjälm ur hjälmtunnan och ringde Andy, som var precis i närheten. Nu kom egentligen det roligaste på hela dagen.
V책ra trevliga Orange Five
Erik trampar upp책t mot Buzzards Nest i solskenet.
400 höjdmeters klättring kan få vem som helst att börja ryka.
Det visade sig att Andy var deras mountainbike park ranger, och pappa till i princip varenda stig i Glentress. Så inte bara kunde han alla stigar utantill, han hade både designat dem och varit med och byggt dem. För det är hans jobb! Vi kom av oss helt, vi satt och pratade med en av mountainbikevärldens mest kända stigbyggare och han var jätteglad att få träffa OSS! Han kunde allt om stigbygge och berättade om hur tjockt bärlager deras stigar håller, och hur de bygger dem. Från ax till limpa. Och så ville han gärna visa oss några av hans favoriter. Så upp i skogen bar det. Upp och upp och upp. Lång klättring på den finaste singletrack jag nånsin kört. Vid det första stoppet frågade jag om bärytan var naturlig eller om de fått köra in nåt stenmjöl. ”Här där vi kört nu har vi nog lagt mellan två och tre ton per varje tio meter”. Jisses. Stigen snirklade sig upp för en brant sluttning i gles lärkskog, med en switchback var 200e meter kanske. Här och där låg tillsågade stockar utlagda, med greppfärg påmålat, som vi balanserade över. Jag har aldrig varit med om att det kunde vara så kul att cykla uppför! Och då gillar jag ändå uppförsbackar.. Andy stannade oss titt som tätt för att berätta om nån feature de byggt, eller hur de tänkte när de planerade just den sträckan vi precis kört. Singletracken bara fortsatte uppåt och efter ett tag hade vi gjort 200 höjdmeter och kommit upp till freeridebanan och den övre parkeringen. Där fick vi träffa två kollegor till Andy, som höll på att fixa till staket
kring banan. Vi frågade en massa och Andy var nog rätt nöjd att han fick presentera oss och visa vilka vi var, eftersom han tagit ”ledigt” från sitt kontorsjobb idag för att visa de svenska stigbyggarna sitt område. Insäljning helt enkelt, och nätverkande. Just insäljningsbiten är något som även hotellet håller på med för oss, för det fjäskas friskt och frågas om vi tar hit några fler svenskar. OM vi kommer! Bara stigen upp hit har varit värt resan, och då har vi inte ens börjat köra nedför än! Men vi rullar vidare uppför, efter att lite halvt bokat en till dag med Andys kollega Andy. Verkar som att alla heter det här. Den KAN vara så att hotellsnubben också heter så, men det har aldrig gått att uppfatta hans namn riktigt... Upp och upp. Vi rullar hela tiden uppåt, mestadels på skogsvägar men en och annan otroligt fin singletrack bjuds också. Målet är toppen av ökända Spooky Woods, som ligger nästan 500 höjdmeter ovanför där vi började klättrandet. Och till slut efter säkert en timmes klättrande når vi fram. Nu började de roligaste timmarna jag haft på en cykel sedan jag flyttade från USA, och frågan är om inte detta även slår de mesta där också. Just Spooky Woods var lite för sönderkört, och Andy kommenterade att han måste upp dit direkt och fixa, det var alldeles för mkt vattenpölar och stenigt. Men sedan följer drömsektion efter drömsektion. Super G, Hit Squad Hill, som liknar vår hopptornsstig mycket, The Matrix som hade många roliga djupa kostigar och shortcuts, klättring tillbaka upp
Pålastning för avfärd mot Innerleithen.
Obligatoriskt morgonkaffe utanför The Hub.
P책 v채g upp mot Minch Moor.
NĂśjda cyklister pĂĽ toppen av Minch Moor.
till Andys stolthet The Pie Run, handbyggd av Trailfairies och riktigt teknisk och tajt. På ett par ställen hade man max en deci på vardera sida om styret. Här kommer också dagens första vurpa. Det är jag som halkar av med framhjulet från en stor rot, som såg helt torr ut men var såphal. Vidare! Efter Pie Run kommer Mushroom Pie som var lite mysigt slingrig med ett par kul stockar högt över bäckar, och utmanande svängar precis framför träd. Sen kommer mytomspunna Magic Mushroom, med långa sektioner träbroar klädda med hönsnät. Tur det, för annars hade man halkat av direkt! Just ja, dagens första punktering klarades av precis efter Super G. Det var Per som fick pyspunka. Precis då han fixat sin, visade det sig att även jag hade punka... Efter M M tyckte inte Andy, som nu varit från kontoret många timmar, att vi skulle ta lunch än. Så vi drog uppåt en dryg halvtimme igen och klämde av den blå turen nästan från toppen. Den ledde oss in på freerideområdet så vi fick köra lite rejäla hopp och broar. Klart uppiggande. Nu hägrade dock lunchen. Klockan var ju ändå tre på eftermiddagen (fast det visste vi inte då) så vi tutade ned längs Falla Brae, en nyrenoverad stig med kurvor som huggna och slipade ur kalksten. Detta fick ju fart på en och ett par hundra meter senare är dagens andra krasch ett faktum. Jag sladdar omkull i säkert 30 knyck och glider några meter på sidan längs stigen. Det gick bra men jag fick ett par rejäla skrapsår på högra sidan. Suck. Eller snarare tur att det inte blev värre. Andy noterade platsen och skulle skicka upp några att fixa problemet till veckan. Så vi hoppar på igen och brakar nedför resten av FB och landar på cafet för ett par varma mackor och kaffe. NU upptäckte vi vad klockan var.. Efter lite mat kunde vi dock inte hålla oss, utan tutade uppför den blå leden ett par hundra höjdmeter och körde i princip samma sträcka igen som innan lunch men helt utan röda och svarta sektioner. Det tog tre timmar och vi fick avrunda i skymningen på den i särklass finaste downhillen i hela området. Nu var man lite trött efter 6 timmar på cykeln, så vi masade oss ned till hotellet, låste cyklarna, nej, ställde in dem i ett rangligt träskjul, gick in och blev bjudna på öl, tog bilen in till Peebles, gick på indisk restaurang och låg sen och kollade på kanalen Wedding TV - Asian weddings till vi inte orkade längre (gick rätt fort). Slut på dag ett. Det här kunde väl aldrig gå att toppa? Egen guide, toppstigar osv.. Jodå.
Dag 2 - Fredag Ok. Erkänner. Gårdagen hade ganska dåligt väder. Det var +12 och disigt, ibland duggregn. Så idag när man tittade ut över de med avloppsrören på utsidan prydda stenhusen, såg man inte annat än blå himmel. Vi hade dock lite dåligt samvete för att vi tackat nej till att få en guidning av Andys kollega Andy runt den svarta leden eftersom alla vi pratade med frågade om vi kört Innerleithens XC-bana på två mil än. Så det kändes som rätt prio att ta den idag med finväder och inte helg. Och eftersom allt verkar gå vår väg hittills, tackade givetvis Andy ja till det, och erbjöd dessutom att skjutsa oss med cyklar och allt de 8km det var upp till Innerleithen. Där berättade han vad som ingår i uppgifterna kring en trail inspection. Kolla säkerheten är nummer
Erik och Niklas surfar nedför Deliverence.
ett. Grenar, broar osv. Sen gav vi oss ut på stigen. Ojojoj vad fint det var. Strålande sol, varmt och en helt prefekt stig. Heeeelt prefekt. 7km uppför väntade, och det skulle ta oss drygt 400 höjdmeter upp på toppen av Minch Moor. Rena rama kalfjället. Därifrån går en superstig som i princip erbjuder en MIL mer eller mindre konstant nerförsbacke på smala slingriga stigar. Några hundra meter innan toppen fick Andy ett telefonsamtal så vi fick vänta en kvart i ljungen med lite godis, fin utsikt och några riktiga kodak moments. Sen bar det av. Nedför. I fullkomlig extas. Svårbeskrivligt. Och allt finns på film i min headcam. Tur det, för det är nästan minneslucka så kul som det var. Ja, det ringlar på hela vägen ned till parkeringen.
Kilometer efter kilometer med perfekt singletrack. Sista biten kallas Cadon Bank, och där är det extra brant och svårt så där gick vi först första 100m för att se om det verkligen är någon mark att landa på efter de uppifrån sett bottenlösa dropoffsen. Och det var det. Men långt ned. Och så bar det iväg. Även detta finns på film. Sedan for vi tillbaka på lunch. Efter lunch tog vi ungefär samma blå runda på tre timmar som dagen innan, men denna gång valde vi den röda leden ner, och passade på att fotografera en hel del i kvällssolen på väg upp. Majestätiskt. Oslagbart. Och så vidare. Bara vi, ensamma på stigarna. I höstglöden. Dagen avslutades på Sunflower Restaurant med bl.a. Vildsvins och chorizogryta.
Dag 3 - Lördag Idag var det stora stigbyggardagen. Vi skulle få vara med Glentress Trailfairies på deras nya projekt Zoom Or Bust, som legat på bordet för godkännande av vidare byggnad från förvaltningen (känns ju igen). En iskall morgon där vi fick skrapa rutorna ersattes av hackande, grävande och släpande så att vi blev mer än varma. Samt en kakbuffe utan dess like ute i en skog. Förutom stigbygge, är kakor deras stora intresse. Vi lärde oss om organiska jordens icke-vara, om hur man bryter ny mark, och specialtrick därikring samt hur man fyller och packar med stenmjöl. Kantlutning, dränering, verktygsval och en hel vetenskap om hur man packar med maskin. Efter kakstunden var vi nöjda och stigarna hägrade. Vi hade ju hittills kört i princip allt i glentress men
En av The Trail Fairies j채mnar ut stenkross p책 nya Zoom or Bust.
Andy fĂśrklarar.
Kakfrossa i skogen.
Stigperfektionism. Onaturligt idag, en fantastisk stig om ett halvĂĽr!
Niklas inspekterar ett av m책nga hopp p책 Cadon Bank.
den svarta stigen återstod. 30km singletrack. 400 höjdmeter. Flera kilometer ihållande downhill. Sol, vindstilla och över 10 grader varmt. I mitten av oktober.. Höstfärger och... ja nu kan ni det där. Det går inte att beskriva känslan helt enkelt. Höjdpunkterna var Britney Spears och Deliverance. Just Britney gav Per en blåsning (eller vad ett blåsjobb nu heter på engelska) eftersom han fick punka efter tre svängar. Varför heter den Britney Spears? ”Hit me baby one more time” säger ju allt.. Deliverance var i klass med Minch Moor från dagen innan. Topp tio. Topp fem. Topp tre. Topp två. Efter deliverance återstod dagens näst sista klättring, ca 250 m upp till toppen av blåa leden igen, där vi brakade iväg i full fart på samma sätt som de båda sista dagarna.
Både idag och igår blev headcamfilmen helt perfekt. Nere i dalen igen tog vi en fika, och diskuterade hur vi skall kunna smälta upplevelsen dessa dagar. Svårt. Dagen avslutades med några öl, stigfilm och sedan på indisk restaurang. Sedan packades det med utmaningen att få med sig de tre McLeods vi fick från Forestry Commission i bagaget. I morgon resdag. //Niklas