Katalog REORIENTED & BODENSARNAS BODENSKOLA 2012

H EL A D EN NA TI DN IN G Ä R EN AN N ONS FÖ R HAVREMAGASIN ET

REORIENTED –

BODENSARNAS BODENSKOLAN 30 J UN I – 30 SE PTEM BER 2012

HAVRE MAGASIN ET

OMSLAGSBILD: MARGARETA NABRINK & KAJ BERGMAN

2 –

HAV REMAGASIN ET A RT MANAG EM ENT G ROU P –

REO RI ENTED, BO D ENSA RNAS BO D ENS KO L AN OCH

P R OJ E K T L E DA R E RICKY SAN DBERG

HAV REMAGASI N ET 1 00 Å R. D ESSA UTSTÄ LLN I N GA R S KU LLE I NTE

CO - C U R ATO R J AC K P E R S E K I A N

KU N NA GÅ AT T VISA NÅG O N AN NANSTANS ÄN I BO D EN. I NTE I LO N DO N , I NTE I N EW YO RK OCH I NTE I VEN ED I G.

M A R K N A D S FÖ R A R E / S Ä L J A R E PETER SUN DSTRÖM P R OJ E K T KO O R D I N ATO R / KO N S T P E DAG O G PI LAR DE BU RGOS U T S TÄ L L N I N G S T E K N I K C A R LO S S EG OV I A U T S TÄ L L N I N G S T E K N I K / P E D H A N D L E DA R E J A N - E R I K FA L K P R OJ E K T KO O R D I N ATO R B O D E N S KO L A N INGELA ÖGREN WEINMAR

JAG SK A FÖ RSÖ K A FÖ RKL A R A VA RFÖ R. Med spänning och tillförsikt ser vi fram mot 2012 års sommarutställningar på Havremagasinet!

Vi kommer att få ta del av särskilt intressant konst, därtill presenterad på ett lite överraskande vis.

Nya konstnärliga kontakter och ny stimulans tillförs Norrbottens konstliv.

—

U T S TÄ L L N I N G S A S S I S T E N T VIVEKA ENGHO LM den tidigare stängda militärstaden som nu satsar på turism och som tar emot flyktingar från oroshärdar runt om i världen, är som en komprimerad bild av den globalisering som sker internationellt.

Namnet på den stora internationella utställningen, Reoriented, med verk av konstnärer från Norden och Mellanöstern, bär på fler än en betydelse. Dels syftar det på den omorientering Boden genomgår just nu; när det lokala som sker är en spegling av det globala skiftet. Dels anknyter namnet också till de stora förändringar som sker i Mellanöstern, med dess omvälvande, ofta tumultartade skeenden.

Utställningen är en naturlig fortsättning på 2010 års utställning Ryssen kommer! där konstnärer från Ryssland och Norden visade verk som handlade om gränser, krig och rädsla. Ryssland var tidigare fienden i öst som Boden skulle försvara Sverige mot, men nu utbildar Boden i stället soldater som mer aktivt tar del av konflikter utomlands.

Och då företrädesvis i länder i just Mellanöstern.

Här sker ännu en omorientering: försvarslinjen mot Ryssland flyttas nu i stället långt söderut.

Boden med sin militära historia av att försvara landets gränser och som nu har en mer aktiv roll i konflikter utomlands, är en del av internationell politik och globala frågor. Något som är bärande frågeställningar i den internationella samtidskonsten.

Boden som från 40-talet och framåt gjorde det möjligt för de 14 konstnärerna som går under begreppet Bodenskolan att utvecklas och leva på sitt konstnärskap. Något helt unikt för norra Sverige och något som märkbart påverkat den norrbottniska konsthistorien. Detta var möjligt bland annat tack vare ett genuint konst- och kulturintresse hos bodensarna. Vilket inte minst visade sig under en helg i maj månad i år då det var kö till Havremagasinet med hugade bodensare som ville låna ut konst av de 14 Bodenkonstnärerna till BODEN,

GRAFISK DESIGN KASPER LAHTI T E X T B E A R B E T N I N GA R THERESE ENGSTRÖM T E X T O C H B I L D H AV R E M AGA S I N E T S 1 0 0 Å R P EO R A S K E KO N O M I G E R T RU D BAC K M A N

KO NSTMUSEET I N O RR – P R OJ E K T L E DA R E M A R I A R AG N E S TA M

Konstmuseet i Norr är ett samarbete mellan Norrbottens läns landsting, Kiruna kommun, Bodens kommun och Luleå kommun

Medfinansiärer:

I Norrbottens kulturplan, som är ett verktyg för utvecklingen av kulturen i Norrbotten, är konsten ett av två särskilt prioriterade områden. Dansen är det andra. Utgångspunkten i kulturplanen är att vi gemensamt ska stärka tillgängligheten till och infrastrukturen för kultur i Norrbotten genom starkare, stabilare kulturverksamheter runt om i vårt län. Konstmuseet i Norr, är “paraplyet” för den stora konstsatsning som görs mellan Norrbottens läns landsting, Kiruna kommun, Bodens kommun och Luleå kommun.

Det utgör det mest påtagliga beviset på vår satsning. Arbetet med ett länskonstmuseum i Kiruna med turnerande utställningar och pedagogiskt arbete i länet, Havremagasinet i Boden med åretruntverksamhet med utställningar och pedagogiskt arbete och ett Resurscentrum för konst i Luleå för utveckling och samverkan mellan konstnärer,

offentlig verksamhet, näringsliv och andra intressenter är unikt i Sverige. Utvecklingen följs med stort intresse runt om i landet!

Det är alltså mycket som händer inom konsten i Norrbotten just nu. Vi gläder oss över det som sker i länet och att det finns en samsyn bland så många om att konst är viktigt och värt att satsa på.

I denna konstsatsning spelar Havremagasinet och utställningarna på Havremagasinet en mycket central roll. Själva byggnaden med sin historia, som är så starkt sammankopplad med Bodens historia som militärstad, ger en alldeles speciell och unik möjlighet till konstverksamhet. Här finns också en naturlig koppling till Bodenmålarnas bidrag till konsthistorien. Hur många utanför Boden kände till Bodenmålarna innan dessa lyftes fram vid sommarutställningen 2010? Det var en kulturgärning i sig.

Möjligheten till extraordinära upplevelser erbjuds oss genom presentationen av internationell samtida konst. I år ska vi möta Orienten ur olika perspektiv.

Havremagasinet med sina utställningar står i centrum för vårt konstintresse i sommar.

Jag hoppas att många hittar till Havremagasinet, unga som gamla, norrbottningar och tillresande från olika håll i Sverige och världen!

ELISABETH LAX Divisionschef Kultur och Utbildning Norrbottens läns landsting

sommarens utställning Bodensarnas Bodenskolan.

Vi fick då in 220 konstverk att välja bland för en utställning som rymmer 75 verk.

Boden sommaren 2010 var ett annat exempel på bodensarnas konstintresse då Havremagasinet besöktes av hela 13 000 besökare under några sommarmånader.

Vi märker att Havremagasinet står bodensarens hjärta nära. Havremagasinet har potential att bli Bodens eget Kulturhus. Samtidigt är det en utblick mot den stora världen och ger influenser från andra kulturer som gynnar en utveckling mot en framtid med förståelse och samförstånd mellan olika kulturer.

Boden med byggnaden Havremagasinet som med sin unika funktion är en del av rikets kulturarv. Det är en ära för oss som arbetar här att kunna visa upp detta för våra besökare.

Jag vill rikta ett varmt tack till Jack Persekian som trodde på Havremagasinet och som hjälpt oss att sätta samman utställningen Reoriented. Tack även till Saatchi Gallery i London och Galerie Polaris i Paris. Och ett tack till de bodensare som köade för att låna ut konst. Jag vill också tacka de politiker och tjänstemän i Norrbottens läns landsting och Bodens kommun som stödjer Havremagasinet organisatoriskt och ekonomiskt. Tack till Försvaret och Fortverket som gjort det möjligt att omorientera byggnaden från förråd till en konsthall. Tack till arkitekter och hantverkare som gjort det bättre och finare för besökare. Jag vill även tacka personalen på Havremagasinet som jag vet brinner för både byggnaden och verksamheten. Jag vill även tacka våra volontärer. Men främst vill jag tacka de konstnärer som visar sin konst här, både Bodenskolans medlemmar och de konstnärer som ingår i utställningen Reoriented. att ett besök på Havremagasinet ska ge bestående intryck och vara en grogrund för nya tankar.

JAG HOPPAS

VÄ LKOM NA — RICKY SAN D BERG P R OJ E K T L E DA R E

4 –

5 –

ATT NOGGRANT IAKTTA JACK PERSEKIAN

SOMMARENS STO RA KONSTU PPLEVELSE! — I en militärhistorisk byggnad som nu blivit en av Sveriges största konsthallar (3 600 m2) presenteras tre utställningar som på olika sätt behandlar vår gemensamma historia och framtid:

TH E SUMM ER’S G REAT A RT EXPERI ENCE! — In a historic military building that has now become one of Sweden’s largest art galleries (3,600 square metres), three exhibitions are being presented that in different ways address our common history and future:

REO RI ENTED — 13 BO D ENSA RNAS BO D ENSKO L AN — 19 HAVREMAGASIN ET 1 00 Å R — 22

Jag borde ha iakttagit strömningarna som konstnärer i den arabiska världen formulerat under de senaste 15 åren mer noggrant, och jag borde ha kopplat dem till det som man känner som gatans puls, insett deras förmåga att spegla samhällets bördor och förhoppningar, och verkligen trott på konstnärens roll som “samhällets själ”. För då skulle jag, och andra med mig, för ett bra tag sedan åtminstone ha anat att något dramatiskt nytt höll på att uppstå på den arabiska gatan och att människorna inte längre var en foglig flock, hopplöst och hjälplöst undergiven sina härskare.

Inför öppnandet av Saadyiat Island i Abu Dhabi 2008 kurerade jag en utställning med titeln “disorientation II”. Där placerade jag 60-talets optimistiska period, då drömmen om den arabiska enigheten fortfarande levde och föreställningen om ett segerrikt lyckligt slut fortfarande fanns, bredvid vår nuvarande historia. Den gestaltades av konstverk som kritiskt pekade på ett visst förakt för den hopplöst oförsonliga situation man upplever inom många områden i den arabiska världen idag, med förlust, konflikt, omflyttning och sammanbrott.

Ett slående exempel från den här utställningen är Hrair Sarkissians fotografier som framställer ett antal torg i tre syriska städer (Aleppo, Latakia och Damaskus) på vilka offentliga avrättningar sker. Vid första anblicken verkar bilderna skildra stilla och rofyllda platser, men de visar sig vara tyngda av maktkamp och rå brutalitet när man läser bildernas titlar: “Avrättningstorg”. Den tidiga morgonens landskap inger onda aningar och i motsats till dagens liv och rörelse är torgen tomma och atmosfären spänd. Sarkassian låter de monumentala fotografiernas tomhet gestalta dem vars liv har blivit avslutade. Vi vet att torgen och gatorna snart ska fyllas av liv, men den kusliga tanken på att ingen vågar visa sig vid denna tidiga timme för att bevittna avrättningarna fyller oss med fruktan och motvilja.

I “Rochers Carrés” arbetar konstnären Kader Attia på ett sätt som har viss anknytning till Sarkissians verk. De fotografiska serierna skildrar människans samspel med en arkitektur som är laddad med en historia av kolonialism, en nutid som är plågad av fattigdom och omöjliga drömmar om framtiden.

“Rochers Carrés” är en vågbrytare på stranden, konstruerad av den algeriska presidenten Houari Boumedienes administration. Den är tillverkad av kolossala betongblock, vars sidor når upp till tre till fyra meters höjd. Attia undersöker innebörden av gränser: det avstånd som skiljer de unga människor som sitter på vågbrytaren och tittar på havet, från utsikten till ett bättre liv på kontinenten bortom detta vidsträckta hav. Det är ironiskt, skriver Attia, för de här unga algeriernas förbittring skiljer sig inte mycket från den man fin-

D EN TI DIGA M O RGO N ENS L AN DS K A P I N G E R O N DA AN IN GA R

ner i de franska förorterna, där de flesta algeriska invandrarna hamnar. “Samma brist på hopp, samma sexuella misär, samma frustration, samma brist på socialt erkännande, samma känsla av misslyckande och samma lidande.” Och nu kan vi läsa om ett av resultaten av detta misslyckande och lidande i den eländiga och sorgliga historien om den fransk/algeriska massmördaren i Toulouse, Mohammed Merah i Frankrike. Ändå påminner detta mönster av förlust och sammanbrott, som tycks gå i spiral, om Ibn Khaldouns teori om historiens rörelse, såsom den exemplifieras av en stads levnadslopp. Ibn Khaldoun menar att mäktiga regimer bygger på och härskar genom Assabiya (blodsband); städer uppstår, blomstrar och tillväxer men strax därefter tar omåttlighet och dekadens över.

Maktkamper för med sig uppdelningar och politisk korruption som leder till gradvis rasering och slutligen ödeläggelse — bara för att därigenom ge möjlighet för en ny Assabiya att ta över.

Jag tror att vi har nått, eller är mycket nära, botten av det djupa hålet och att historiens cykel strax därefter (kanske om ett år, kanske om tio år) inleder ett nytt varv så att vi blir vittnen till en stigande våg av optimism och pånyttfödelse. Icke desto mindre ska man vara försiktig med, och till och med misstänksam mot, Assabiya och politiska anslutningar baserade på troslära, ras och även nationalitet.

Emellertid — det jag vill säga är att hade vi noggrannare studerat och dragit slutsatser av vad konstnärerna har berättat

för oss under det senaste decenniet eller så, kunde vi åtminstone ha anat, eller till och med räknat ut, att kaos väntade runt hörnet och att allt som händer runt om i den arabiska världen, från människor som sätter eld på sig själva till revolutioner, från civil lydnad till fullt inbördeskrig, till slut var oundvikligt.

Man skulle kunna ta en bråkdel av alla miljarder som säkerhets- och spionmaskineriet över hela världen gör av med för att försöka övervaka och förutse vad människor tänker och planerar och låta konstnärer använda dem istället. På så vis skulle man kunna lära sig väldigt mycket – och det är ett faktum som gör mig förundrad.

Jack Persekian, en av de ledande konstkuratorerna i Arabvärlden.

Persekian är Co-curator till utställningen Reoriented.

O BSERVIN G —

If Jack Persekian had been more careful in observing the artists’ work in the Arab world for the last decade and had he acknowledged their ability to formulate — long before it is obvious to everybody — what is taking place in the society and among people, he claims he and others much earlier would have realised that turmoil was inevitable soon to come. However, he believes that the Arab world has reached — or is very close to — the bottom of the pit in the cycle of history and that soon we will witness an upward surge of optimism and regeneration. What amazes Persekian is that if only a fraction of all the billions of dollars that is spent on the security and espionage apparatuses all over the world would be used by artists instead, one would learn quite a lot from them.

6 –

7 –

BODEN — EN STAD I UNIFO RM

 �

‡ˆ‰ Š ‹Œ ‹ Ž ‰Ž‹ �  � ‹  �� ‡

Â?Â? Â?Â? Â

 ­ €

„ … �� † „­ „ € � � ˆ ‡  � �� � � ‡ ‰ Š� � � ‚‡‹Œ Ž ˆ ‡ � ‡� ‘ ’ �� � � ‡ �

 � � � � �� � � �  � ��

‚‚‚ƒ ƒ  † � � � ‡ � � † � � � � �� � � �  �

EI LERT G EZELIUS

 ­€‚ ƒ €„…Â

Upplev en fullspäckad konserthÜst!

Alla historiska tillbakablickar har sin bÜrjan nügonstans. FÜr Boden, dü ett mycket mindre samhälle än i dag, startar tillbakablicken pü en stad i uniform ür 1900.

Det är nämligen dü, efter nästan tjugo ürs utredningsarbete, som den svenska riksdagen beslutar att en militär fästning ska byggas i Boden. Året därefter smäller den fÜrsta sprängsalvan i Gammelängsfortet och nu startar det omfattande arbetet med att bryta sig in i omkringliggande berg och skapa en ointaglig fästning. Femton ür senare har 600 000 ton sten forslats ut ur bergen och en del av stenblocken har üteranvänts till grundarbeten fÜr alla kasernbyggnader och inte minst som markhinder runt Boden.

Det här blir fÜrstüs ett jättelikt uppsving fÜr Boden. Pü bara nügra ür tredubblar staden sin befolkning och folk strÜmmar till frün alla hüll.

1904 rycker de fÜrsta soldaterna in. Det är ett specialutbildat ingenjÜrskompani som i tre ür utbildats vid I 19 i Notviken. De flyttar nu in till vad vi i modern tid kallar A 8-omrüdet. Därefter sker allt slag i slag. De fÜrsta artilleristerna som skall betjäna forten kommer hit 1906 och üret därpü dünar väldiga kanonsalvor i Boden. Detta blir ett nytt inslag i det nya Boden, en stad i uniform.

Norrbottens Kammarorkester och Rigmor Gustafsson

Norrbotten NEO

Ă„lvsbyn FolkhĂśgskolan ons 12 sept 19.00 LuleĂĽ Kulturens Hus tors 13 sept 19.00 Ă–vertorneĂĽ Folkets Hus fre 14 sept 19.00 Pajala Kyrkan lĂśr 15 sept 15.00 PiteĂĽ Studio Acusticum sĂśn 16 sept 16.00 Arjeplog Medborgarhuset mĂĽn 17 sept 19.00 Jokkmokk Folkets Hus tis 18 sept 19.00

1912 ETT NÄRMAST M AG I S K T Å R När man tittar i historiens backspegel är 1912 ett närmast magiskt ür. Nästan alla forten med smü mellanliggande batterier är färdiga. Men fÜr att klara grundprincipen fÜr ett fästningsfÜrsvar müste man vara självfÜrsÜrjande pü materiel, livsmedel och ammunition.

Tygstationen som tidigare haft provisoriska lokaler inne pĂĽ A 8-omrĂĽdet fĂĽr nu helt nya byggnader vid TrĂĽngforsbron.

Där tillverkas i princip allt som behÜvs fÜr soldatutbildning fÜr fyra vapenslag.

Garnisonssjukhuset stür färdigt. Oscar II:s soldathem Üppnar sina portar. Den nya Militärbron (Hedenbron) invigs och är dü norra Europas längsta enspannsbro. Den fÜrsta ballonguppstigningen sker frün I 19:s Üvningsfält Ex-fältet, populärt kallat Pampas. Pü det fältet landar 1912 även det fÜrsta flygplanet i Boden med Calle CederstrÜm vid spakarna. Men ännu är inte det magiska üret till ända. Havremagasinet är nybyggt och detsamma gäller hela det sü kallade AIB omrüdet med bageri och Üvrig livsmedelshantering.

Havremagasinet är ett perfektionsarbete där arkitekten Erik Josephson stütt fÜr grundidÊn. I Bodens (Överluleüs) kyrka stür fÜr Üvrigt den orgelläktare och orgelfasad kvar som han ocksü formgivit. När man idag, 100 ür efter uppfÜrandet av Havremagasinet, träder in i byggnaden, fylls man av andakt och man für en känsla

Schnee

av att här har tiden stütt stilla. InteriÜrt püminner byggnadsstilen mycket om en äldre kyrka. Ytan är 3600 kvadratmeter och varje takstol och pelare har stütt där i 100 ür och är sü tätt laskade ihop att man inte ens für in ett papper i skarvarna. Ingen som en güng varit inne i Havremagasinet glÜmmer upplevelsen. Det är stort och det är mycket mäktigt.

Det är inte vilken byggnad som helst, det är ett tempel fÜr det som dü var viktigast av allt: fÜdan till soldatens bästa vän och redskap. Alla fÜrband pü den här tiden var hästanspända. Hästarna var nÜdvändiga fÜr att man skulle kunna ta sig fram med büde personal och materiel. I Boden fanns frün 1909 ett speciellt fÜrband som hette Fältartilleriet (A 5), där hästar drog fram fältkanoner i terrängen.

Havremagasinets konstruktion är unik och funktionell fÜr sitt ändamül.

Säden kom med järnväg till Boden sÜdra. I magasinets markplan fanns intagningshül där säden skottades ned, fÜr att därefter fÜras in i byggnadens mittparti med en enkel men sinnrik skovelliknande skruvanordning. Där tog hissar vid och säden fÜrdes skopvis pü ett lÜpande band upp till vindsvüningen, där den vid behov torkades i speciella bingar. Säden genomgick rensningsmaskiner och fÜrst när den

var klar fÜr leverans ükte den vidare till vüning tre, där det fanns en automatisk vüg inställbar pü antingen 50 eller 100 kg. Det var en enkelt men noggrant utfÜrd konstruktion, som gjorde att den ofantliga mängd havre man fÜrvarade inte fÜrstÜrdes av fukt eller skadedjur.

Den var dessutom i det närmaste automatiserad, men självfallet behÜvdes det flera anställda som süg till att allt fungerade.

Havremagasinet fick sitt elddop samma ür som det stod färdigt: dü genomfÜrdes en fÜrsÜksmobilisering med ett par tusen extra soldater i Bodens fästning, vilket medfÜrde en ännu intensivare användning av hästar. Under andra världskriget rüdde liknande fÜrhüllanden, med som mest nästan 7000 soldater i Bodens närhet.

Merparten av den säd som anlände till Boden utgjordes fÜrstüs av havre, därav byggnadens namn, men även Üvriga sädesslag passerade genom magasinet. Ni har nu under sommaren mÜjlighet att besÜka denna fantastiska byggnad. GlÜm fÜr all del inte att studera byggnadstekniken — och skicka gärna en tanke till forna tiders snickare och ingenjÜrer. Havremagasinet är inget fuskbygge, det är Bodens mest fantastiska byggnad.

dirigent Petter Sundkvist Stockholm Musikaliska 29 sept 19.00

LongKalsong Maten är klar

FamiljefÜreställningar Boden Folkan lÜr 22 sept 13.00 Luleü Kulturens hus sÜn 23 sept 14.00

Arctic Light – Song of Hope

BO D EN – A TOWN IN UN I FO RM In 1900 it is decided that there will be a fortress built in Boden. This means a considerably rise for the small village and in a few years the number of inhabitants is tripled. Looking back, Gezelius claims 1912 to be an almost magic year; the building of forts are completed, as is the building of the military hospital, the town is now self-supporting in materials, provisions and ammunition and The Oats Warehouse is ready to be used. Inside, the impressive building resembles an old church, with open spaces and wooden pillars. In former days, when it was used as a forage depot for the horses of the Swedish national defence, the handling of the oats inside the building was almost entirely automatized.

Norrfjärden Kyrkan lÜr 29 sept 16.00 Arvidsjaur Kyrkan sÜn 30 sept 18.00 Gällivare Kyrkan tis 2 okt 19.00

MADE IN SWEDEN

A Tribute to Billie Holiday !

DEE DEE BRIDGEWATER & NORRBOTTEN BIG BAND

UNDER LEDNING AV HÅKAN BROSTRÖM Uleüborg ¡ Elojazz festival 3 aug Ystad ¡ Sweden JazzFestival 5 aug København ¡ Koncerthuset 6 aug Vadsø ¡ Varangerfestivalen 8 aug

TOMMY KĂ–RBERG "JOJJE" WADENIUS & NORRBOTTEN BIG BAND LEDARE HĂ…KAN BROSTRĂ–M

Umeü Folkets hus, Idun ¡ tors 20 sept 20.00 Boden, Sagateatern ¡ fre 21 sept 19.00 Luleü, Kulturens hus ¡ lÜrdag 22 sept 19.00 Piteü, Acusticum ¡ sÜn 23 sept 19.00 Gävle, Konserthuset ¡ mün 24 sept 19.30 Kulturhuset Bollnäs ¡ tis 25 sept 19.30

8 –

9

MARIO MERZ / WHAT IS TO BE DONE? BILDMUSEET UMEÅ 20.6 - 30.9 TIS 11-20, ONS-SÖN 11-18. FRI ENTRÉ.

WWW.BILDMUSEET.UMU.SE

MAZAR-E SHARIF, 23 JUNI 1975.

A FG H A N I S TA N

HERAT, 14 JUNI 1975.

KABUL, 20 JUNI 1975

STRA X FÖ RE DET 30 -ÅRIGA KRIGET

Den unika byggnaden har sedan uppförandet 1911 fungerat som sädeslager. Via ett sinnrikt maskineri transporterades havre runt i huset, från vind till källare och tillbaka igen.

KJ E LL-A RN E J O HANSSO N

Första etappen av projektet innebar att se över entréförhållandet samt knyta samman entré, kapprum, butik och café. Vårt mål var att erhålla ett flöde som lotsar besökaren på ett logiskt sätt genom byggnaden.

VÄSTE RL ÄN N I N GA R SÅ TUN NA A RMA R? Den afghanske killen är lite yngre än jag.

Han dyker upp när jag sitter i en park i Herat i Afghanistan och skriver i min resedagbok. Hans fråga överraskar mig, det är därför jag minns den.

Antagligen svarar jag att de flesta är studenter som inte har kroppsarbetat.

Killen är trevlig och verkar mest vilja pröva sin engelska, fast jag blir ändå lite irriterad. Jag har sökt mig till den fridfulla parken för att få lite svalka i hettan och formulera de senaste dagarnas upplevelser i östra Iran. Kanske retar jag mig också på hans fråga. Jag är ju en av de tunnarmade från jordens överklass. Innan jag bryter upp tar jag ett kort på honom och han tar ett på mig. Sedan reser jag mig upp och promenerar tillbaka till hotellet som kostar två kronor dygnet.

Det är lördagen den 14 juni 1975. Jag är 23 år och på väg mot Indien. Jag har åkt buss genom Turkiet och Iran i en månad innan jag når Afghanistan. Bortsett från en Interrail-tripp i Europa har jag knappt varit utomlands tidigare. När jag startade min resa flög jag för första gången.

Resan har flera mål, utöver själva äventyret förstås. Jag vill bryta upp från mitt studentliv och jag vill få min världsbild bekräftad. Jag vill se om städer som Isfahan och Calcutta verkligen finns. Och jag vill undersöka om människor i fjärran länder är ungefär som jag.

1975 är ett speciellt år. Folken i Indokina har nyss segrat och vänstervinden är stark. Jag tror mig veta en hel del, även om framtiden. Alla våra analyser har ju bekräftats. Framtiden är ljus och jag är glad över att ha blivit vuxen i just denna tid.

Jag reser runt med buss i Afghanistan i två veckor. Av mina anteckningar framgår att jag upplever landet som en pastoral idyll. Svarta nomadtält, betande kameler och fårflockar, pinglande hästbjällror, gula vetefält som skördas med skära, snöklädda berg, vänliga och stolta män som inte slår ner blicken.

Nej, jag anar ingenting av det kommande 30-åriga kriget.

Men det gör knappast människorna jag möter heller.

1992 återvänder jag till Afghanistan, nu som gäst hos Svenska Afghanistankommittén. Gerillan, mujahedin, har segrat efter drygt tio års blodigt krig mot Sovjetarmén och sedan mot den Sovjetstödda regimen. Byarna är demolerade, det finns miljontals minor och många nygrävda gravar längs vägarna. Men återuppbyggnaden har inletts och flyktingarna har börjat återvända från Pakistan och Iran. Det står visserligen en galge i en park i Kabul, men den ska nog snart tas ner när förhållandena normaliserats.

Min slutsats är att krigströttheten talar för fred och någon sorts utveckling. Västvärlden står dessutom i tacksamhetsskuld till afghanerna som gett Sovjetimperiet dödsstöten. Men jag har fel. Jag hinner knappt komma hem förrän ett nytt inbördeskrig bryter ut.

Sedan kommer talibanerna, fler galgar, Usama bin Ladin, USAbomber och en ny ockupation.

Svaret finns fortfarande i vinden. Men jag tror inte att det är frihet och demokrati som väntar när också denna ockupation är över. Hur ser friheten ut i ett land där nästan alla barn lider av trauman och tror att de kommer att dö i krig?

Krig innebär inte bara ofattbart lidande och materiell förödelse. Krig brutaliserar även dem som anser sig slåss för en rättfärdig sak. Det gör världen svartvit. Krig stärker auktoritära strukturer. Krig gynnar de starka och de hänsynslösa.

Men kanske har jag åter fel. Kanske är det en ny sorts talibaner som snart återvänder till Kabul.

Jag letar fram mina 37 år gamla bilder. Vad hände med killen som ville prata engelska med mig i en park i Herat? Och med de skrattande soldaterna i Mazar-e Sharif?

En erfarenhet har i alla fall stått sig genom åren. De flesta människor är ungefär som jag och bemöter vänlighet med vänlighet.

A FGHAN ISTAN , J UST BEFO RE TH E TH I RT Y YEA RS’ WA R —

In 1975 Kjell-Arne Johansson travels through Afghanistan. He finds an idyllic country: black nomad tents, grazing camels and herds of sheep, fields of corn soon to be harvested and friendly people. Neither he nor those he meets suspect there is more than 30 years of war around the corner. In 1992 he returns to the country; now the guerrillas, the mujahedin, is the victor in the war against the Soviet army and against the Soviet supported regime. Johansson thinks there is peace to come in a country so worn out by wars. He is wrong. And know he asks himself what awaits Afghanistan when this latest occupation is over; and he is not too optimistic. War makes the world black and white, it brutalizes the people and it favours those who are strong and ruthless. There is little hope for peace and democracy. But maybe he is wrong, and there will be a new sort of Taliban returning to Kabul.

Exteriört är byggnaden helt skyddad genom det statliga byggnadsminnet.

Entrén mot söder kommer att återställas till dess forna utseende och samtidigt tillgänglighetsanpassas. .

Invändigt, en trappa upp, har även nya personal­ utrymmen tillkommit.

För att framhäva och stärka upplevelsen av konsten, har de flesta materialen valts för att harmo­ nisera med den befintliga byggnaden.

I några få detaljer används moderna material, som glas och stål, för att skapa kontrast och tydliggöra de nya delarna i arkitekturen.

Det har varit ärofyllt och väldigt roligt att få vara med och skapa en samlingsplats för konst och konstintresserade, som håller i längden.

MAF Arkitektkontor AB

Mats Öhman, Arkitekt SAR/MSA Henrik Eriksson, Byggnadsingenjör

Arkitektur, Byggteknik, Sammhällsplanering och Inredning... ...som håller i längden.

www.maf­ark.se

H OW M A N Y Y E A R S C A N S O M E P EO P L E E X I S T…?

VA RFÖ R HA R N I

Hösten 2011 erhöll vi uppdraget att utreda planerna om ändrad verksamhet i Havremagasinet. Önskan var att skapa ett konstcentrum av hög nationell och internationell klass.

10 –

11 –

DIANA AL-HADID — J ED MO RSE På den korta tid som förflutit sedan Al-Hadid tog sin Master of Fine Arts har hon skapat en imponerande mängd verk, bland vilka ingår ett antal teckningar och mellan- till storskaliga skulpturer och installationer. Dessa verk sträcker sig över hela skalan från det mänskliga till det arkitektoniska och visar på en rad olika intressen och inspirationskällor, inklusive arabisk och grekisk mytologi, arkitektur från gotiken och Mellanöstern, kosmologi och fysik. Trots deras personliga och intellektuella ursprung, är det deras fysiska närvaro och materiellt sett kortlivade karaktär som gör att skulpturerna kan väcka universella minnen av mänsklig erfarenhet.

Arkitektoniska fragment och ruiner har varit en ständig källa till både gestaltning och innebörd i Al-Hadids arbeten. Al Hadids skulpturer erinrar ofta om byggda strukturer — katedraler, kyrkoorglar, torn, labyrinter, städer — ändå är de ofta gjorda av enkla, många gånger klena eller ömtåliga material, såsom polymer, gips, smala järnstänger, plast, fiberglas, trä, polystyren, kartong, vax och färg.

Skulpturerna framstår som ofullbordade byggnader eller arkeologiska lämningar, och det är, som i fallet med Spun of the Limits of My Lonely Waltz, ofta svårt att avgöra om konstruktionen är under uppbyggnad eller håller på att kollapsa.

Många av Al-Hadids arbeten, pekar mot en vidgad undersökning av civilisationsstrukturer, där de roller som språk, berättande och myter har som viktiga byggstenar och begränsningar av kulturella och samhälleliga strukturer understryks. Andra konstruktioner, som Spun of the Limits of My Lonely Waltz, Self-Melt och All the Stops ställer arkitekturen på huvudet och låter stora massiva byggen på ett riskabelt sätt bäras upp av en serie smala, nästan omöjligt ömtåliga punkter.

Med inspiration från många källor, såsom dansscheman, ritningar över forntida labyrinter, partikelacceleratorer, muslimska pilgrimers cirklande runt heliga föremål och bilder på galaxer, behandlar många verk spiralens principi-

SPUN OF THE LIMITS OF MY LONELY WALTZ IMAGE COURTESY OF THE ARTIST AND MARIANNE BOESKY GALLERY. © DIANA AL-HADID. PHOTO CREDIT: TOM POWELL

ella konstruktion och rörelsens funktion. Spun of the Limits of My Lonely Waltz reser en katedral, stående på sina tornspiror, utifrån stegen i en vals. All the Stops uppenbarar en cirkulär orgel, påminnande om en amfiteater, med orgelpipor och valvbågar stigande uppåt i en spiraliserad form. År 2006, inte ens ett år efter det att Diana Al-Hadid tagit sin konstnärliga akademiska examen gjorde hon sitt verk Spun of the Limits of my Lonely Waltz, en 1.8 meter hög skulptur som är en uppochnedvänd gotisk katedral som vilar på spetsen av sina tornspiror. Detta verk, hennes första programförklaring som professionell konstnär, innefattade redan många av de ämnen som Al-Hadid skulle komma att utveckla i sina följande verk.

Gjord av kortlivade, vardagliga material, underminerar dess konstruktion den känsla av soliditet och stabilitet som man annars associerar med storslagna arkitektoniska byggnadsverk.

Betraktar man verket från ena sidan skimrar det guldmålade klerestoriet likt ett utsökt filigransarbete mellan de vita valvbågarna och det mörkare taket. Sett från den andra sidan ser man interiörens utbrända skal.

Tornspirorna liknar lika mycket stalaktiter i en grotta som torn utmejslade i sten. Ett strukturellt sammanbrott har banat väg för organisk växtlighet, eller, vilket i detta fall är precis lika troligt, så har naturliga strukturer utvecklats till arkitektur.

Viktigast är dock att skulpturen står i ett direkt förhållande till den mänskliga kroppen. Den är 1.8 meter hög och strax över 1.6 meter bred och djup, för de flesta människor aningen för stor för att man ska kunna se över den eller slå sina armar runt den. Detta format är avsiktligt. Såsom titeln antyder motsvarar de punkter där spirorna möter marken de punkter där konstnärens fötter sattes ner när hon dansade en ensam vals i sin ateljé. Det är denna utvecklade känsla för vår

egen fysiska sfär, dess begränsningar och de poetiska försöken att överskrida den som karakteriserar Al-Hadids verk.

Al-Hadids arbetsprocess återspeglar ofta den metaforiska grunden för hennes konstruktioner, med en central kärna som byggs på i lager på lager. Fundamentalt för denna metod är, som Anne Ellgood, senior kurator på Hammer Museum har skrivit, konstnärens “betraktande av tid — särskilt ett sammanbrott av geologisk och något som vi kan kalla för en arkitektonisk tid.”

I 1900-talets skulptur finns mycket få föregångare till AlHadids arbeten. Många konstnärer har tagit existerande arkitektur i anspråk för platsspecifika installationer, och några har skapat verk som anspelar på arkitektoniska strukturer eller som är konstruerade med en arkitektonisk måttstock, men få har behandlat upplevelsen av en arkitektonisk ruin.

(Man kommer att tänka på de arkitektoniska ingreppen av Gordon Matta-Clark. Clark skar ut hela sektioner från utdömda byggnader, nutida arkitektoniska ruiner, skapade enorma gapande hål och ställde ut den uttagna delen som konst. Men hans arbete hade sina rötter i post-minimalismen och visade en sparsmakad rätlinjig konstruktion, helt utan den barockkänsla som finns i Al-Hadids verk. Det samma kan sägas om Rachel Whitereads avgjutningar av arkitektoniska element — dörrar, fönster, till och med hela hus. Dessa verk talar om det förflutna och om minnen, såsom Al-Hadids arbeten gör, men de är outsmyckade avgjutningar av befintliga objekt, inte sällsamma, fantastiska skapelser.)

Spänningen mellan modernistisk stränghet – en reducering till det mest väsentliga – och ett barockt eller arabiskt utflöde — en strävan mot utsmyckning — är något som Al-Hadid känner igen i sina verk. På tal om Adolf Loos attack mot det dekorativa, Ornament and Crime,

konstaterar Al-Hadid att essän “stärker mitt försvar för min kulturs förkärlek för ornamentering, filigranarbete och mönster (som man ser i den islamska kalligrafin)… Jag kan uppfatta områden i mitt arbete där reducerande ordnande principer har innefattat rika utgjutningar och andra områden där driften att dekorera har tagit över en stramare form.”

För Al-Hadid är arkitektur och arkitektoniska ruiner stämningsmättade påminnelser om vårt fysiska förhållande till vår miljö, likaväl som vår känsla för platsen och jaget. Född i Aleppo i Syrien, där hon bodde till hon var fem år, emigrerade Al-Hadid till USA med sin familj. Hon har bott i båda världarna och under större delen av sitt liv har hon försökt förena de två kulturerna. “Som en immigrant till Amerika vid unga år” har hon förklarat “tror jag att jag i mitt stilla sinne förstår hur en person skulle kunna identifiera sig med och ändå inte vara det minsta nostalgisk inför en särskild plats, hur man samtidigt kan vara anknuten och avskild.

Gamla ruiner är kulturellt nostalgiska objekt som bär på en tydlig psykologisk verkningskraft.” Intresset för det gåtfulla och psykologiska intrycket av dessa fragment erinrar om det sena 1700- och tidiga 1800-talets fascination för ruiner. Konstnärer som Caspar David Friedrich odlade en känsla av fruktan och förebud i verk som till exempel Cloister Cemetery in the Snow (1819 (förstörd 1945), olja på duk, tidigare på Nationalgalerie i Berlin) genom att framställa ett möte med arkitektoniska kvarlevor. För dessa konstnärer satte ett möte med ruiner igång en förhöjd upplevelse av det sublima, en flämtande, rysningsframkallande känsla av ens existens; sambandet med det förflutna och ens dödlighet.

Det är den här känslan av nuets samband med företeelser som för länge sedan flytt som genomsyrar Al-Hadids verk.

Jed Morse, Chefskurator, Nasher Sculpture Center, Dallas Tack till Saatchi Gallery, London, för lån av skulpturer.

SELF MELT, 2008 IMAGE COURTESY OF THE ARTIST AND MARIANNE BOESKY GALLERY. © DIANA AL-HADID. PHOTO CREDIT: TOM POWELL

Diana Al-Hadid was born in Aleppo in Syria and when she was 5-years-old the family immigrated to USA. She has been living in both worlds and attempting to bridge the two cultures most of her life.

Her body of work includes numerous drawings, and medium- to large-scale sculptures and installations. These works range in scale from the human to the architectural and carry with them indications of a diverse set of interests and inspirations, including Arab and Greek mythology, Gothic and Middle Eastern architecture, cosmology and physics.

Architectural fragments and ruins have been a consistent source of both form and meaning in Al-Hadid’s work. Her sculptures often recall built structures—cathedrals, pipe organs, towers, labyrinths, cities—yet they are made of simple, often fragile materials. They may have the appearance of unfinished buildings or archeological remains, and it is often difficult to discern if the structures are in the process of construction or collapse.

A sense of connection in the present with things long past suffuses the work of Al-Hadid.

12 –

Internationell utställning med konstnärer från Mellanöstern och Norden. Intresset för mellanösterns kultur har ökat i Västvärlden på senare år. Inte minst nu när demokratiseringsprocesser i flera av dessa länder påverkar hela världen. Detta sätter även spår i den samtida konsten.

MITT FÖRFLUTNA HAR KOMMIT IKAPP MIG

13 –

An international exhibition with artists from the Middle East and the Nordic countries. The interest in the culture of the Middle East has increased in the Western World, especially now when democracy processes in many of these countries are influencing the whole world. This makes marks also in the contemporary art.

KHAZAR FATEMI

För reportern och filmmakaren Khazar Fatemi är det en viktig identitet att vara kurd. Men hon har också sina rötter i Afghanistan. I hennes dokumentärfilm ”Där mitt hjärta slår” kommer den afghanska civilbefolkningen till tals och får berätta om sina upplevelser under de senaste tjugo åren av krig.

Under arbetet med filmen växte Khazar Fatemis intresse för kvinnans situation i de konflikthärjade områdena i Mellanöstern och Centralasien. Nästa filmprojekt heter ”En kvinnas kamp”, där hon följer en kurdisk kvinna i gerillan.

Jag har alltid haft svårt för en fråga som de flesta tycker är mycket enkel. De svarar utan att behöva tänka efter. Det är den frågan folk oftast ställer till mig och jag får den var jag än befinner mig i världen. Genom åren har mitt svar varierat.

S Å VA R KO M M E R J AG I F R Å N ?

Jag är född i Iran, men därifrån flydde min familj när jag var ett år och jag växte upp i Afghanistan.

Efter något år i dåvarande Sovjet flydde vi vidare till Sverige. När jag var nio år och vi hade fått uppehållstillstånd här berättade mina föräldrar att vi är kurder och jag fick veta deras riktiga namn.

De sade att vi har en egen historia, språk, kultur, tradition. En egen folkdans som jag har lärt mig att älska, där finns en kraft i rytmen och rörelserna som är svår att förklara.

Det finns mellan 25 till 30 miljoner kurder, men vi har inget eget land. Vi är splittrade mellan länder som Iran, Turkiet, Irak och Syrien.

När jag under våra första år i Sverige försökte förklara om vårt folk och vår situation för mina jämnåriga, var det knappt någon som hade hört talas om kurder eller om Kurdistan. Det blev allt svårare för mig att tillhöra en folkgrupp som inte har något land. Det var inte ovanligt att jag fick kommentarer som ”Ni har inget land så ni finns inte”. Under tonåren tog jag avstånd från min identitet som kurd; varför ska jag bry mig, då vi ändå inte finns, tänkte jag.

M E N S E DA N H Ä N D E D E T N ÅG OT Jag blev stolt över att vara kurd och jag ville berätta om det för andra. Jag vet inte exakt vad det berodde på. Det fanns nog många orsaker: självförtroende, kunskap och känslor av rättighet och skyldighet.

Jag har rättigheter som jag tar för givna, men som för kurder i andra delar av världen under många år har varit förbjudna: att säga att jag är kurd och att tala kurdiska. Jag har skyldigheter just för att jag bor i ett land där man har yttrandefrihet och jag kan säga att jag är kurd. Man kan säga att det är min rätt att vara kurd och min skyldighet att säga det.

Jag vet att återföreningen med mina morbröder från Kurdistan också påverkade mig. Men framför allt har min morbror Ashrafs tavlor inspirerat mig.

M I N M O R B R O R S TAV LO R H A R H Å L L I T VÅ R H I S TO R I A V I D L I V Tack vare min morbror och hans målningar har jag blivit bekant med den kurdiska kulturen och kurdernas historia. Varje tavla bygger på verkliga händelser. Som före detta kurdisk gerillasoldat har han upplevt mycket och tack vare hans konst har jag haft möjlighet att ta del av hans erfarenheter.

Mina favoritmotiv var de som berättade om dansens betydelse. Hur dansen, som heter hellparke, förde soldaterna samman och gav dem styrka. De dansade ute i naturen, där de befann sig för dagen.

Det kunde vara inför en strid eller efter. Morbror berättade hur de tog varandras händer, tryckte axlarna mot varandra, stampade hårt i marken, gjorde sig av med ilska eller skapade en gemensam kraft. De blev till ett.

Jag älskar att dansa hellparke, men det är bara genom morbrors tavlor som jag upplever den kraft som dansen har gett det kurdiska folket. Därför tycker jag så mycket om dem.

IBLAND HÄNDER DET S A K E R I L I V E T S O M VÄ N D E R U P P O C H N E R PÅ A L LT Innan jag blev journalist levde jag i kulturens värld. Jag var danskoreograf och befann mig på toppen av min karriär, hade just vunnit SM-guld och försörjde mig helt på dansen.

Plötsligt attackerades New York och World Trade Center. Så anfölls Afghanistan i jakten på terrorister. Den dagen minns jag mycket väl. Jag satt framför TV:n när nyheterna visade de gröna nattbilderna från Afghanistan. Jag ringde mamma och grät; frågade henne vad som hände med våra grannar som bodde kvar, vad som hände med min bästa vän Mari.

Dagarna gick, samma bilder visades hela tiden.

Var finns människorna som drabbas av detta? frågade jag mig själv. Det var då jag bestämde mig för att lägga dansen åt sidan och börja läsa journalistik. Två år senare började jag praktisera på Rapport på SVT. VA R FÖ R F I L M ?

Jag ville veta mer om vårt folk och om Kurdistan, men innan jag kände mig redo för att åka tillbaka till Kurdistan som min familj och mitt folk kommer ifrån, behövde jag söka mig bakåt i min egen historia: till min barndom och mina minnen som fanns i Kabul.

Många har frågat mig varför jag gjorde en dokumentärfilm om min resa tillbaka till Afghanistan. Svaret på den frågan är enkelt. För att det är en film som behövs och för att jag hade möjlighet att göra den.

För ett tag sedan sände SVT ”Där mitt hjärta slår” som handlar om den resan. Där får tittaren följa med och möta de som verkligen har lidit av krigen. Reaktionerna på filmen har varit många och starka och ”Nu förstår jag!” är en av de vanligaste kommentarerna jag har fått. Filmen har använts i olika sammanhang: universitet och grundskolor har visat filmen, liksom Försvarsmakten, Migrationsverket, Röda Korset, länsstyrelser, Svenska kyrkan. Även Riksdagen har visat den för sina ledamöter. Jag tolkar detta på ett sätt: filmen låter oss se något som har saknats i media. Jag är tacksam över att jag har fått möjlighet att berätta min version av ett krig.

Frågan ”om” jag ska göra en film om kurder och Kurdistan har aldrig existerat; det har bara varit en fråga om när. Nu är tiden kommen. Jag har nyligen varit och filmat i den kurdiska delen av Irak under två veckor, och när jag lämnade Kurdistan var det med en konstig känsla i kroppen. Där hade jag träffat människor som alltid kommer att ha en plats i mitt hjärta. Det jag har sett och hört har ändrat min syn på livet, framtiden och det förflutna och jag känner mig nu mer motiverad än någonsin att göra den här filmen. Den behövs och jag har möjligheten.

MY PAST HAS CAUG HT U P WITH M E —

Khazar Fatemi works as a journalist and filmmaker. She was born in Iran, but when she was one-year-old her family fled to Afghanistan where they lived for some years before they came to Sweden. In her teens Fatemi dissociated herself from her Kurdish roots, but later on it became an important part of her identity. Now she says that as she lives in a country with freedom of speech, it is her right to be Kurd and her obligation to speak of it. In search for her roots she went back to Afghanistan, to the place of her childhood memories. The journey resulted in the documentary film “Where my heart beats” which has attracted much attention. Now it is time for her next film project: Fatemi is making a film about her people in Kurdistan, she is a depicting a Kurdish woman who fights in the guerrillas.

REORIENTED

15 –

ADEL ABIDIN Three Love Songs Video installation 3 synkroniserade videos, 8 min 41 sek loop

Adel Abidin är född 1973 i Bagdad, Irak men bor och verkar sedan 2001i Helsingfors i Finland.

Han arbetar främst med videoverk, installationer och fotografi och i sina arbeten undersöker han komplexa förhållanden mellan kultur, politik och identitet. Med ironi och humor skildrar Abidin med förkärlek situationer som handlar om svårgripbara erfarenheter och kulturellt främlingskap.

Abidin strävar efter att skapa upplevelser som går utöver det väntade och han blandar gärna det välbekanta med det främmande för att uppenbara nya synvinklar. Hans arbeten grenslar geografiskt och kulturellt motsatta världar, och demonstrerar motsägelsefulla begrepp såsom underhållande våld och uppsluppen sorg. “Som irakisk-finsk konstnär” säger Abidin, “bollar jag ständigt med min Mellanösternmentalitet och den europeiska känslighet jag med tiden har fått”.

Abidin har deltagit i stora internationella konstutställningar såsom Venedigbiennalen och Sharjah Biennial.

I Reoriented visar han videoinstallation “Three Love Songs” som undersöker begreppen skräck och kärlek. Den visar tre finska förföriska nattklubbssångerskor som i olika europeiska underhållningsmiljöer på en irakisk dialekt av arabiska sjunger vad de tror är traditionella, känslosamma kärlekssånger. Innehållet är dock något annat: det är irakiska propagandasånger från Saddam Hussein-tiden.

ADEL ABIDIN Three Love Songs Video installation 3 syncronised videos, 8 min 41 sec loop

Adel Abidin was born in Baghdad, Iraq in 1973 and has lived and worked in Helsinki, Finland since 2001.

He is a video, installation and photography artist, exploring the complex relationships between culture, politics and identity. In his work, Abidin merge the familiar with the alien to reveal another point of view. The pieces are straddling geographically and culturally opposing worlds, channelling contradictory concepts such as amusing violence or playful sorrow.

Abidin has taken part in major art shows, such as the Venice Biennial and the Sharjah Biennial.

In Reoriented he shows his video installation “Three Love Songs”, where three finnish female nightclub singers sings in Arabic what they think are traditional romantic lovesongs. But the content is completely different: it is propaganda songs from the days of Saddam Hussein.

Å S A B E RG DA H L Paradoxernas plats Teckning/Installation. Grafitpulver, kol, torrpastell, akryl, akvarell, kinesiskt tusch, papper, board och trä Teckningar: 140 x 100 cm

Åsa Bergdahl är född i Boden. När hon var i 20-årsåldern lämnade hon staden för att studera konst i Göteborg, på HDK, Högskolan för Design och Konsthantverk. Nu bor hon i Bjärtå, nära Kramfors, men inför utställningen Reoriented har hon återvänt och vistats i Boden en längre period.

Som konstnär har Bergdahl under årens lopp arbetat med många olika teman och uttryck. Gemensamt för hennes arbeten är dock att de har sin utgångspunkt i idéer och sociala strukturer, att de ofta handlar om människors förhållningssätt till olika skeenden i samhället. Hon säger: “Jag arbetar här med lager, mönster, strukturer och människors drömmar.”

I Reoriented deltar Bergdahl med ett verk som handlar om den förändring som startade i Boden för flera år sedan: från en tämligen homogen, sluten militärstad till en öppnare, mer mångskiftande stad där den militära närvaron inte längre är lika påtaglig. Om sitt verk säger Bergdahl: “Under de senaste åren har jag arbetat mycket med teorier och mest använt hjärnan, här har jag återvänt till att arbeta med klassisk teckning; och kanske mer intuitivt.”

Å S A B E RG DA H L Paradoxes place Drawings/Installation.

Graphite powder, charcoal, dry pastelcrayon, acrylic, watercolour, chinese ink, paper, board and wood Drawings: 140 x 100 cm

B O U C H R A KH A LI LI The Mapping Journey Project: The Constellations.

Silkscreen 40cm x 60cm

Åsa Bergdahl was born in Boden, but she left the town for art studies in Gothenburg when she was 20-years-old. Now she lives in Bjärtå, near Kramfors.

In preparation for the exhibition Reoriented, she has returned and been living in Boden for some time.

As an artist Bergdahl has been working in many different ways and techniques, exploring different subjects. Common to her works are their starting point in ideas and social structures; that they often are about people’s different ways of dealing with changes in society. Bergdahl says: “Here i work with layers, patterns, structures and people’s dreams.”

In Reoriented Bergdahl is exhibiting a piece about the changes Boden started undergoing several years ago: from being a rather homogeneous, closed military city, to a more open, more diversified city where the military presence is reduced.

Den marockanska konstnären Bouchra Khalili föddes 1975 i Casablanca och växte upp både i Paris och i Casablanca. Nu bor och verkar hon i Paris.

Hon arbetar med videoverk, installationer i mixed media och olika former av tryck.

I sina verk undersöker Khalili frågor om nomadism, liv som levs i hemlighet och emigrantupplevelser i framför allt Medelhavsområdet. I dem uppenbaras samband mellan nutida migration och kolonial historia, och där utmanas gränser mellan länder och mellan fysisk och imaginär geografi.

Khalilis arbeten har visats runt om i världen på stora konstutställningar och på många av de främsta konstmuseerna och gallerierna. Hon har även mottagit fina stipendier och priser för sina arbeten.

På Reoriented visas The Constellations (Stjärnbilderna), en serie med åtta silkscreentryck på papper. Åtta hemliga resor i Medelhavsområdet, först berättade och avritade av de illegala flyktingar som företagit sig dessa, har här förvandlats till bilder som liknar stjärnkartor.

Tack till Galerie Polaris, Paris för lån av konstverk.

B O U C H R A KH A LI LI The Mapping Journey Project: The Constellations.

Silkscreen Prints 40cm x 60cm

DIANA AL HADID All the Stops Skulptur. Trä, metall, glasfiber, plast, gips, kartong och färg.

173 x 142 x 164 cm Self Melt Skulptur. Polymer, gips, stål, polystyren, kartong, vax och färg.

147 x 142 x 190 cm

DIANA AL HADID All the Stops Sculpture. Wood, metal, fiber glass, plastic, gypsum, cardboard and paint.

173 x 142 x 164 cm Self Melt Sculpture. Polymer, gypsum, steel, polystyrene, cardboard, wax and paint.

147 x 142 x 190 cm

Paris-based Moroccan artist Bouchra Khalili was born in 1975, in Casablanca, Morocco and grew up in both Paris and Casablanca.

Khalili works in video, mixed media installations, and prints. In her works Khalili explores issues of nomadism, clandestine existences and emigrant experiences, focusing on the Mediterranean region. Interrelation between contemporary migrations and colonial history are being revealed and borders between countries and physical and imaginary geography are being challenged.

Khalili’s work has been shown extensively around the world in major art exhibitions and in many of the foremost art museums and galleries.

In Reoriented the work The Constellations are being exhibited, a series of eight silkscreen prints. In these, eight clandestine journeys in the Mediterranean area, first described by the undocumented immigrants who made them, are transformed to pictures resembling of sky maps.

Konstnären Diana Al-Hadid är född i Aleppo i Syrien. Nu bor och verkar hon i New York. När hon var fem år emigrerade hennes familj och hon till USA. Hon har bott i båda världarna och under större delen av sitt liv har hon försökt förena de två kulturerna.

Al-Hadid har skapat en imponerande mängd verk, bland vilka ingår ett antal teckningar och mellan- till storskaliga skulpturer och installationer. Hennes skulpturer erinrar ofta om byggda strukturer – katedraler, kyrkoorglar, torn, labyrinter, städer – ändå är de ofta gjorda av enkla, många gånger klena och ömtåliga material. De visar på en rad olika intressen och inspirationskällor, inklusive arabisk och grekisk mytologi, arkitektur från gotiken och Mellanöstern, kosmologi och fysik. Verken handlar om makt, rikedom, stadsutveckling, idéer om framsteg och globalism.

Men också om legender som Babels torn och verklighetens fasor som attackerna på World Trade Center – symboler för problemen med kulturella skillnader och konflikter.

I Reoriented visas Diana Al-Hadids verk All the Stops och Self Melt. Skulpturen All the Stops tycks vara både en orgel och en amfiteater, där orgelpipor och valvbågar stiger uppåt i en spiraliserad form. I Self Melt ställs arkitekturen på huvudet: en stor byggnadskropp bärs upp av smala, sköra rör.

Courtesy of Galerie Polaris,

Tack till Marianne Boesky Gallery, New York

The artist Diana Al-Hadid was born in Aleppo, in Syria. Now she lives and works in New York.

When she was five-years-old she and her family moved to USA. She has been living in both worlds and attempting to bridge the two cultures most of her life.

Al-Hadid’s sculptures often recall built structures—cathedrals, pipe organs, towers, labyrinths, cities – yet they are made of simple, often fragile materials. They display a diverse set of interests and inspirations, including Arab and Greek mythology, Gothic and Middle Eastern architecture, cosmology and physics. Al-Hadid’s sculptures deal with power, wealth, the development of cities, ideas of progress and globalization. They also depict problems with cultural differences and conflicts.

In Reoriented Diana AlHadid is exhibiting All the Stops and Self Melt. The sculpture All the stops seems to be both an organ and a coliseum, with pipes and arcades spiralling upward. In Self Melt architecture is turned on its head: a large, massive structure is carried by thin, weak pipes.

Bild: Tom Powell

Courtesy of Saatchi Gallery

Tack till The Saatchi Gallery, London för lån av skulpturer.

Paris.

London.

Special thanks to Marianne Boesky Gallery, New York Photo credit: Tom Powell

17 –

LALEH KHO RRAMIAN Twilight in the absence of Lt. A. Swimm Installation Mixed media

LALEH KHO RRAMIAN Twilight in the absence of Lt. A. Swimm Installation Mixed media

A N N -S O FI S I D É N Mitt land (Någonstans i Sverige) Videoinstallation. 38 minuter loop.

A N N -S O FI S I D É N My Country (Somewhere in Sweden) Video Installation. 38 minutes loop.

M A RYA K A ZO U N When the Horses Went on Swings Installation Glas, trä, plast, lim och akryl

M A RYA K A ZO U N When the Horses Went on Swings Installation Glass, wood, plastic, glue and acrylic

Laleh Khorramian bor och verkar i New York men hon föddes i Teheran i Iran år 1974.

Sina arbeten i mer traditionella tekniker som collage, monotypi (en tryckteknik som resulterar i ett unikt tryck) och teckning kombinerar hon med animeringar och digital media. I en sorts oscillerande process mellan de traditionella och de mer moderna teknikerna har Khorramian också använt sig av det kasserade och de slumpartade utfallen som en kreativ strategi. När hon på olika sätt bearbetar sina tryck; ritar, skrapar, gnuggar på dem, uppkommer bakgrunder, objekt, figurer och scenarier till de filmiska berättelserna. Det kan handla om våld, intimitet, katastrofer, inbillade eller omöjliga scener, influerade av medeltida kinesiska landskap och dess andliga filosofi.

I Reoriented presenterar Khorramian Twilight in the absence of Lt. A. Swimm: en installation som leder tankarna bort från vår värld till en annan dimension. Verket härstammat från Khorramians arbete med en science fictionfilm om den ödelagda planeten “M-Golis”. Filmen handlar främst om löjtnant Aurelio Swimm och hans liv på M-Golis och installationen på Havremagasinet består av en upplyst planritning av hans bostad.

Laleh Khorramian lives and works in New York, but she was born in Teheran in Iran in 1974.

Her works in more traditional techniques like collage, monotyping and drawing merge into her animations and works in digital media. In a vacillating process between them, Khorramian explore the discarded and chance outcomes as a creative strategy. When working with her prints in different ways, like painting and scratching on them, backdrops, objects, figures, and scenarios to her filmic narratives arise.

In Reoriented, Khorramian’s art piece Twilight in the absence of Lt. A. Swimm is on display.

The work stems from Khorramian’s work with a science fiction film of the devastated planet “M-Golis”. The film focuses on Lieutenant Aurelio Swimm and his life there and the installation is comprised of illuminated floor plans of his residence.

Den svenska konstnären Ann-Sofi Sidén, en av Sveriges mest etablerade samtidskonstnärer, är född 1962 och bor och verkar i Stockholm.

Som konstnär började hon med måleri, fortsatte med skulptur för att under senare år framför allt arbeta med film och videoinstallationer. Sidén är även professor på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm.

Sidén arbetar med video som visuell gestaltning. Hennes verk utgår ofta från platser, och Sidén säger att hon “vill skeva till saker, se dem från baksidan. Vända på en orkester, byta perspektiv, se växelspel och ge saker ny innebörd.”

I sina verk berättar konstnären engagerat men utan att moralisera om företeelser som pockar på betraktarens engagemang. Det kan röra sig om utsatthet, kontroll, subtilt våld.

På Reoriented visas hennes videoverk Mitt land (Någonstans i Sverige). Under hösten 2009 red Sidén från Stockholm till Skåne och filmen baseras på inspelat material från denna 38 dagar långa ritt. Konstnären beskriver sitt verk: “Filmen har klippts till ett högt uppdrivet collage med en blandning av stillbild och rörlig bild som söker, fokuserar och ger betraktaren olika intryck från en mängd topografiska platser, beteenden hos människor och deras boplatser. Bilderna drivs fram och skapas av ryttarens rörelse genom landskapet och tiden som strömmar igenom allt.”

Vår blick riktas mot det svenska landskapet och i förlängningen mot vår nationella identitet.

Hur ser bilderna av Sverige ut? Sidén tar fasta på markörer för samhörighet. Och för det som skiljer.

The Swedish artist Ann-Sofi Sidén, one of Sweden’s most established contemporary artists, is born 1962 and lives and works in Stockholm.

She started out as a painter, and then moved on to be a sculptor. In the last few years she’s mainly been working with films and video installations. Sidén is also a professor at Kungliga Konsthögskolan (Royal Institute of Art) in Stockholm.

Her works are visual interpretations, and in them she wants to change perspective; see things from behind, reveal interplays and give things a new meaning. Sidén tells us, with devotion but without moralizing, about facts engaging the onlooker. These can be about exposure, control, subtle violence.

In Reoriented her video installation My Country (Somewhere in Sweden) is on display.

In 2009, in the autumn, Sidén rode from Stockholm to Skåne and the 38 days long journey was filmed. The film is based on this material. In it, our focus is directed onto the Swedish landscape and from there it raises question about our national identity. What do the images of Sweden look like? Sidén concentrate on markers of kinship. And on those of distinction.

Marya Kazoun är en kanadensisk-libanesisk konstnär född i Beirut 1976. Detta var tider av krig, och när Kazoun var åtta år gammal flydde familjen från kriget till Schweiz och några år senare flyttade de till Montreal. Nu bor och arbetar hon i New York och Venedig.

Marya Kazoun arbetar huvudsakligen med installationer och performancekonst, ofta kombinerar hon dessa. I sina performances rör hon sig, iförd sydda klädskulpturer, i installationernas former och strukturer; befolkar sina alternativa världar, tillför sina arbeten ytterligare dimensioner.

Hon undersöker det mikroskopiska kontra det makroskopiska, det vackra kontra det frånstötande, hon försöker tämja mörkret och ge det en mjukare och vänligare sida.

Ofta använder hon vardagliga material som mjukt papper och tyg och arbetar med dem i tekniker som kvinnor använt genom århundraden; hon syr, stickar, väver, broderar.

Marya Kazoun har deltagit i många stora konstutställningar, såsom Venedigbiennalen och the Mediations Biennial i Poznan, Polen.

Verket When the horses went on swings… i Reoriented är inspirerat av att Boden är en häststad kopplat till att man på andra platser i världen förr födde upp arabiska fullblod som skulle användas i strid. Det är likt en fantastisk, bisarr, mytisk saga om en arabisk viking och en vit muslim och deras försök att hjälpa tre hästar. Dessa härstammar från mytiska trakter nära Sibirien och har deltagit i ändlösa krig i arabiska länder.

Marya Kazoun was born in Lebanon in 1976. The family fled the war by moving to Montreal. She now lives in New York and Venice.

Her pieces are mainly installations and performances, and often combinations of both. She is exploring the micro versus the macro, the beautiful versus the repulsive. She is trying to domesticate the dark and give it a soft friendly aspect.

Mary Kazoun has taken part in a number of major art shows, among them the Venice Biennial.

Her work When the horses went on swings… in Reoriented is inspired by the fact that Boden is a horse city and by the connection to how Arabian thoroughbreds were brought up to be used in battle. It is like a fantastic, bizarre, mythical saga about an Arabic Viking and a white Muslim och their efforts to help three horses. These stem from mythical regions close to Siberia and have participated in endless wars in Arabic countries.

Konstskolan grafik, foto, textil, trä, metall, emalj, textiltryck, måleri, keramik, digitalbild, konsthistoria, teckning, skulptur, färglära, design, arkitektur, formlära, inredning, utställningsteknik, pedagogik, belysning, raku, rumsgestaltning och modellkonstruktion.

www.sunderby.fhsk.se

18 –

K J E R S T I A N DV I G Den Brysomme Graven Ljudskulptur, mosaik och sten Storlek varierande

K J E R S T I A N DV I G Den Brysomme Graven (The bothersome grave) Sound sculpture, mosaic & stones Size variable

Concerning the Stone Skulptur. Rosa saltsten 90 x 50 x 20 cm

Concerning the Stone Sculpture. Pink salt rock 90 x 50 x 20 cm

Interiors Skulptur. Mirastarglas 190 x 20 x 50 cm

Interiors Sculpture, Mirastar glass 190 x 20 x 50 cm

Kjersti G Andvig (född 1978) växte upp i norra Norge och delar nu sin tid mellan Oslo och Berlin.

Ofta arbetar hon under längre perioder med sina konstprojekt som berör flera lager av tillvaron; från det personliga till det generella. Det är samhällsengagerad, samtidskommenterande konst som är både konceptuell och emotionell, utförd med känslighet och inte sällan även med humor. År 2003 tog hon sin examen på Konstakademien i Oslo, och har sedan dess deltagit i flera utställningar i bland annat i Oslo, Marseille, Paris och Stockholm.

I Reoriented deltar hon med tre verk: Den brysomme Graven, Concerning the Stone och Interiors. Verken är delar av ett större projekt, I swear on the stone, som handlar om att besjäla döda objekt, där muslimernas heliga Svarta Sten i Mekka är en viktig referenspunkt.

Den brysomme Graven är en installation med mosaik, sten och ljudet av en radio som hela tiden letar igenom alla kanaler. Det här är inte en rofylld viloplats, det här är en plats som känns lika rastlös som livet kan upplevas.

Concerning the Stone påminner om en gravsten, fast dess inskription talar om något annat än att vara en plats för förmultning, där står: “Read!” (“Läs!”) Bli inte kvar vid graven, vid kroppen som försvinner, det är i vårt sinne människor lever; läs!

Den ingraverade texten på skulpturen Interiors är Mahmoud Darwishs poem The Hoopoe. Den engelska versionen av denna text finns, bearbetad av Anders Ribu, ingraverad på den ena sidan av skulpturen och den arabiska originaltexten, bearbetad av Kifah Fanni, finns på den andra sidan. Ska man läsa hela verket behöver man alltså behärska båda språken.

Kjersti G Andvig (born 1978) grew up in the north of Norway and now lives part-time in Oslo, parttime in Berlin.

Her art projects are often carried out during longer periods of time, and they are about many aspects of our existence, from the personal to the general. This is art engaged in society and it is both conceptual and emotional, performed with sensitivity and humour.

Since she graduated from Kunstakademiet in Oslo in 2003, she has participated in several exhibitions, in Oslo, Marseille, Paris and Stockholm, among other cities.

In Reoriented she exhibits three works, Den brysomme Graven (The bothersome grave), Concerning the Stone och Interiors. All three of them are parts of a bigger project, I swear on the stone, which focuses on giving soul to inanimate objects, where the muslims’ holy stone, The Black Stone in Mecca is an important point of reference.

In the installation Den brysomme graven (The bothersome grave) made by mosaic and stones there is this sound of a radio endlessly searching through all the channels. This is not a peaceful resting place; this is a place feeling as restless as life can be.

Concerning the stone is shaped like a gravestone, but the inscription “Read!” tell us not to stay at the moldering body, it is in our mind people are living; read!

The text engraved on the sculpture Interiors is the poem The Hoopoe by Mahmoud Darwish. On one side there is a version in English and on the other a version in Arabic. To read the entire work one therefore needs to know both languages.

En utställning som visar vad Bodensarna har på väggen där hemma av de 14 konstnärer som går under begreppet Bodenskolan. Helgen 12-13 maj 2012 organiserades ”Antikrundan-liknande” dagar där bodensarna lämnade in 220 konstverk för urval till årets utställning.

Här får vi se konst som inte kommer alla till del i vanliga fall, här blir den privata konsten offentlig.

STEIN HENNINGSEN Crosses of Liberty Installation och fotografi

Stein Henningsen föddes 1962 och han bor i Longyearbyen, i Svalbard i Norge, där han också växte upp.

Under tolv år arbetade Henningsen i industrins och handelns värld och sedan som fotograf och konstnär åt företag och reklambyråer. Samtidigt som han tjänade sitt levebröd genom kommersiella uppdrag hade han flera utställningar i Norge.

Nu arbetar han med ett projekt med tydlig politisk ståndpunkt: ”Crosses of Liberty”.

Henningsen säger att han genom sina konstprojekt ”vill att människor ska börja tänka igen, och reflektera. Jag vill att de ska stiga ut ur sig själva under några minuter. Att befinna sig utanför sig själv med öppet sinne kan leda till nya visioner och idéer och kreativa, aktiva förändringar i hur man lever och uppfattar världen.”

Hans projekt Crosses of Liberty visas i Reoriented: en liten amerikansk militärkyrkogård, de vita korsen är kopior av dem i den amerikanska kyrkogården i Normandie. Korsen är symboler för alla civilpersoner som har blivit och kommer att bli offer för terrorismen. Henningsen vill att verket ska vittna om sambandet mellan terrorism och Amerikas politik och militära uppträdande sedan andra världskriget.

19 –

An exhibition showing which works of the 14 artists, known under the common name Bodenskolan, the inhabitants of Boden have at their homes. To organize a day reminding of “Antiques Roadshow”, where the citizens are invited to come and show their private art pieces for a selection to this year’s exhibition will create an even bigger interest in these artists. Here we have the chance to meet art which usually is not for everyone; here the private art turns public.

STEIN HENNINGSEN Crosses of Liberty Installation and photography

Stein Henningsen was born in 1962 and he lives in Longyearbyen, in Svalbard in Norway, where he also grew up.

Henningsen says that he, through his art projects “want to make people start thinking again and reflect. I want them to step out of themselves for some minutes. To stand outside oneself open minded can bring on new visions, ideas and create active changes in ways of living and ways of perceiving the world.”

His project Crosses of liberty is on display in Reoriented: a small American Military cemetery. The headstones are symbols of lost civilian lives and lives to be lost in terrorism and Henningsen want the work to witness of the relationship between terrorism and the American political and military behaviour since the Second World War.

BODENSARNAS BODENSKOLAN

20 – Bodenskolan var den lösa gruppering av 14 konst-

JUNE MONTANA LORENTZ

STIG SANDBERG

JOHN THORGREN

SVEN BOHMAN (1919 – 2008)

JEAN CARLBRANDT (1924 - 2005)

närer som på 50- och 60-talen anordnade kurser, målarresor och utställningar ihop; umgicks, inspirerade och lärde av varandra. Av dessa 14 blev många väletablerade och kunde så småningom leva på sin konst, medan andra hade ett civilt yrkesliv och ägnade sin fritid åt konsten. Men de är allihop tillsammans en viktig del av den Norrbottniska konsthistorien och de var — med gnet och stret i ett mer kulturkargt klimat — med om att lägga grunden för dagens norrbottniska konstliv.

flyttade under barn- och ungdomsåren runt en del på grund av faderns tjänst vid SJ, innan familjen slog sig ner i Boden.

Som tonåring var Bohman intresserad av att teckna och måla; det äldsta bevarade verket av honom är ett porträtt från 1934.

När han som vuxen arbetade på en färgaffär med avdelning för konstnärsmaterial stimulerades intresset ytterligare. Han var autodidakt och via självstudier kom han att behärska olja, akvarell, gouache och pastell; i dessa olika tekniker utförde han finstämda naturskildringar.

utbildade sig på Valands konstskola och flyttade på 40-talet från Göteborg till Norrbotten.

Han var målare och tecknare men utförde även olika offentliga arbeten i många städer i Sverige, från Göteborg till Töre.

Därtill var han inredningsarkitekt, formgivare och illustratör. På 60-talet flyttade han till Sundsvallstrakten.

Bodenskolan is the name of the loose grouping of 14 artists in Boden, who in the 50s and 60s arranged courses, painting trips and exhibitions together; learned from and inspired each other. A number of these artists became well established and eventually could live on their artistry, while others had a civilian working life and devoted their spare time to their art. But together they all are an important part of Norrbotten’s art history and they – by striving and struggling in a culture climate more barren – helped to form the basis of today’s art life in Norrbotten

GÖSTA HEDSTRÖM (1919 – 2005)

INGVAR JIGRUD (1918 – 1994)

BERTIL LINNÉ (1913 – 2000)

JAN OLOF MARNER (1919 – 1989)

GÖSTA HEDSTRÖM (1919 – 2005)

arbetade som posttjänsteman.

Han hade en förkärlek för torrpastellen och han använde den gärna för att utföra fjällmotiv om vintern, vilket var lite ovanligare inom landskapsmåleriet.

Hans måleri var utfört med finstämd känsla för naturens färger och ljus. I samarbete med Gammelstads handväveri utvecklade han textila landskapsbilder i röllakansteknik, varav många finns i offentlig ägo.

kom från Åsele, där han var född, till Boden i samband med värnplikten. Han arbetade som målare innan han kunde försörja sig som konstnär och han undervisade också under många år på Sunderby folkhögskola.

Han sökte balans mellan färg och form och hans måleri hölls ihop av en stark men tyglad känsla. Jigrud hade ett flertal separatutställningar runtom i Sverige och utförde många offentliga arbeten.

flyttade från Boden till Stockholm för studier vid bland annat Konstfack. Han arbetade också under några år som assistent åt konstnären Einar Forseth innan han 1940 återvände till Boden.

Hans målningar präglades av en stark koloristisk känsla och hans motivkrets var varierad, även om han gärna hämtade motiven från sina omgivningar.

Han utförde flera offentliga verk, det sista var altartavlan i Mariakyrkan i Sävast församling. Linné målade in i det sista och hann under sitt liv skapa tusentals verk.

beskrev någon gång sig själv som levnadskonstnär. Från och till arbetade han med reklam och scenografi — när han inte målade, vilket han gjorde egensinnigt och experimentellt, i olika tekniker och på olika material.

Han strävade inte efter och blev heller aldrig en del av Bodens konstetablissemang på så sätt att han gjorde offentliga utsmyckningar eller finns representerad i offentliga samlingar. Däremot var han en av initiativtagarna till Bodenskolan.

worked as a postmaster. He had a special liking for pastels and he often used the technique for his winter mountain motifs, a season choice which was a bit unusual in the landscape painting. His painting was executed with a delicate sense for nature’s colours and light. In cooperation with a local skilled weaving mill he developed pictures of landscapes in a special textile technique; many of these are public property.

JUNE MONTANA LORENTZ (1915 – 2007)

GÖSTA NÄSVALL (1918 – 1989)

HJALMAR RÖNNBÄCK (1896 – 1984)

STIG SANDBERG (1925 – 1961)

föddes i USA av svenska föräldrar. När fadern dog återvände modern till Sverige och Lorentz växte upp i Boden. Som 18-åring flyttade hon till Stockholm för att studera vid olika målarskolor. Hon hann också bo i bland annat Helsingfors, Paris och Norge innan hon 1945 återvände till Boden. Lorentz varierade sig stil-, teknik- och motivmässigt under sitt konstnärskap och undervisade även inom konst.

var ursprungligen från Råneå, men bosatte sig i Boden. Han arbetade som lokförare hela sitt liv och fann det fördelaktigt att kombinera sitt yrke med sitt stora konstintresse. Han deltog flitigt i samlingsutställningar, bland annat i Bodenskolans (eller “Bodengruppen”, som dess medlemmar då kallade sig) gemensamma utställning 1948 och hade senare även ett antal separatutställningar.

hade som hemmansägare sin yrkesbana utstakad. Han studerade konst vid Carl Wilhelmsson målarskola i Stockholm men i övrigt fick han vänta till pensioneringen innan han kunde ägna sig på heltid åt sitt konstnärskap. Som skulptör arbetade han helst i trä och järn, som han formade till massiva, levande figurer; människor och djur.

Han var även målare och valde då helst motiv från fjällen och hembygden.

studerade under två år för Isaac Grünewald. Senare var han påverkad av Västerbottensmålaren Helge Linden och hans puristiska, detaljfattiga måleri i dämpad färgskala. Sandberg utövade sedan i sin tur inflytande på de unga Bodenkonstnärer som han undervisade i kvällskurser.

Redan som tämligen ung var han en etablerad konstnär och 1952 hade han sin största utställning i Boden. Sandberg arbetade även som teckningslärare och företog studieresor till Frankrike och Spanien.

JOHN THORGREN (1918 – 2000)

RUNE WANLER (1924 – 2005)

STIG WINNERSKOG (1930 – 1994)

var en västerbottning som flyttade till Boden och gjorde militär karriär innan han på 50-talet kunde bli konstnär på heltid.

Under många år bodde Thorgren i Stockholm och hans motivkrets stammade från fyra områden: fjälltrakterna, Stockholm, Boden och Gotland. Thorgren var en målare som gärna uttryckte sig i stort format och förutom naturmotiv har han även målat porträtt.

hade sin debututställning 1959 tillsammans med Stig Winnerskog. Han levde hela sitt liv i Boden och var från början av sin konstnärliga bana påverkad av Stig Sandbergs purism, men utvecklade sedan ett allt mer expressionistiskt och koloristiskt måleri. Tvärtemot de flesta andra av Bodenkonstnärerna valde Wanler oftast bort naturen och ställde hellre människan och mänskliga relationer i centrum för sitt måleri.

närmade sig ett yrkesliv som konstnär stegvis: först arbetade han på SJ, sedan var han bildlärare och till slut kunde han ägna sig åt konsten på heltid.

Winnerskog var en naturlyriker som helst av allt gestaltade Norrbottens kustland, och då sökte fånga platsens stämning och ljus. På äldre dagar blev det allt viktigare att måla och tolka det som han kallade den inre bilden.

21 – SVEN BOHMAN (1919 – 2008)

JEAN CARLBRANDT (1924 - 2005)

moved, because of his father’s post at SJ (the Swedish Railway), around quite a bit during his early years, before the family settled in Boden. As a teenager Bohman was interested in drawing and painting, the oldest extant work of him is a portrait from 1934. Working in paint shop as an adult, where there was a department for artist material, stimulated his interest additionally. He was a self-taught artist and by private studies he came to master oil, water-colour, gouache and pastels; in these different techniques he executed delicate natural sceneries.

studied art at Valands konstskola in Gothenburg, before he in the 1940s moved to Norrbotten.

He was an artist who painted and drew, but also executed several public art works in many Swedish towns, from Gothenburg to Töre. Besides that, he was working with interior architecture, design and illustration.

In the 1960s he moved to the Sundsvall region.

INGVAR JIGRUD (1918 – 1994)

BERTIL LINNÉ (1913 – 2000)

JAN OLOF MARNER (1919 – 1989)

came from Åsele in Västerbotten, where he was born, to Boden for his military service.

He worked as a painter before he could support himself as an artist and he also taught art for many years at Sunderby folk high school. He searched for a balance between colour and form and his paintings were kept together by a strong but checked feeling. Jigrud had a number of solo exhibitions round about in Sweden and also created several public art works.

moved from Boden to Stockholm to study at, among other art schools, Konstfack (University College of Arts, Crafts and Design). He also worked as an assistant to artist Einar Forseth for some years before he in1940 returned to Boden.

Characteristic of his paintings was his strong colouristic sense; his motifs varied although he often found them in his immediate surroundings. He executed several public art works, the last one was the altar painting in the Sävast congregation’s Mariakyrkan. Linné kept on painting to the very last and he managed to complete thousands of art works in his life time.

at some occasion described himself as a connoisseur of the art of living. From time to time he worked in public relations and stage design – when he didn’t paint, which he did in a self-willed, experimental way, using different techniques and materials. He didn’t strive for and nor did he became part of the art establishment in Boden, meaning he didn’t create any public art works and he isn’t represented in any of the public collections. However, he was one of the initiators at the outset of the Boden group (now known as Bodenskolan).

JUNE MONTANA LORENTZ (1915 – 2007)

GÖSTA NÄSVALL (1918 – 1989)

HJALMAR RÖNNBÄCK (1896 – 1984)

STIG SANDBERG (1925 – 1961)

was born in USA. Her parents were Swedish and when her father died her mother returned to Sweden and Lorentz grew up in Boden. At the age of 18 she moved to Stockholm to study at various art schools. She also lived in Helsinki, Paris and Norway before her return to Boden in 1945. Throughout her artistry she varied her styles, techniques, motifs and she also taught art.

originally came from Råneå, but settled in Boden. He worked as an engine driver for his whole life, and found his profession very suitable to combine with his great interest in art. He was a diligent participant in group exhibitions, among them the exhibition of Bodenskolan’s members in 1948. Later on he also had a number of solo exhibitions.

had, as inheriting a homestead, his career predetermined.

He studied at an art school in Stockholm, but besides that he had to wait till retirement before he could devote himself to his artistry full-time. As a sculptor he preferably worked in wood and iron which he shaped into massive, living figures; human beings and animals. He was also a painter who chose his motifs from the local district and the mountains.

studied for two years for Swedish artist Isaac Grünewald. Later on Sandberg was influenced by artist Helge Linden and his puristic, detail poor painting in subdued colours. Sandberg in his part exerted an influence on the young artists in Boden he taught in art at evening classes.

When still quite young he was already an established artist and in 1952 he had his largest solo exhibition in Boden. Sandberg also worked as a drawing instructor and went on study trips to France and Spain.

BROR “BROCKAS” ZACKRISSON (1907 - ?)

JOHN THORGREN (1918 – 2000)

RUNE WANLER (1924 – 2005)

STIG WINNERSKOG (1930 – 1994)

BRO R ”BROCKAS” ZACKRISSON

föddes i Boden och förutom konstnär var han även en skicklig jazzmusiker. Han målade färgstarkt och ofta lätt surrealistiskt. Zackrisson finns representerad i ett antal kommuner och landsting.

moved to Boden from Västerbotten for a military career. In the 1950s he could become a full-time artist. For many years Thorgren lived in Stockholm and his choice of motifs stemmed from four regions: the mountains in the north, Stockholm, Boden och Gotland. Thorgren was an artist who preferred to work in large-scale and besides nature motifs he has also made portraits.

had his debut exhibition together with Stig Winnerskog in 1959. He lived in Boden his whole life and was from the beginning of his artistic career influenced by the puristic painting of Stig Sandberg. Later on he developed an increasingly expressionistic and colouristic painting. Quite contrary to the other artists of Bodenskolan, Wanler often chose to paint human beings and human relations instead of nature sceneries.

got closer a professional life as an artist: first he worked at SJ (the Swedish Railway), then he was an art teacher and eventually he could be a full-time artist. Winnerskog was a poetic painter of landscapes, preferably the Norrbotten coast. In his later years it became increasingly important to him to paint and interpret what he called the inner picture.

(1907 - ?)

was born in Boden and besides being an artist he was also a skilled jazz musician. His painting was colourful and often slightly surrealistic.

Zackrisson’s work is represented in a number of municipalities and country councils.

JAN OLOF MARNER

Om det unika magasinet och dess historiska användning.

22 –

23 –

About the unique Warehouse and its interesting history.

UR VIDEOVERKET MITT LAND © ANN-SOFI SIDÉN

FOTO: MARGARETA NABRINK & KAJ BERGMAN

HAVRE MAGASINET 100 ÅR B E H OV E T AV H AV R E M AGA S I N — I dag drivs militära fordon av bensin eller diesel. Så har det inte alltid varit. I minst fem tusen år har människan använt hästar i krig. Hästar behöver bränsle. Havre. För att kunna hålla ett stort antal hästar i rörelse krävdes stora mängder havre. Därför byggdes fyra havremagasin i Sverige, varav ett var detta i Boden.

Havremagasinet i Boden var under perioden 1913 till 1950 centralmagasin för Övre Norrlands Militärområde och försåg förbanden i regionen med foder. När förbanden så småningom blev helt motoriserade användes magasinet som upplag för brödsäd. År 1978 började magasinet byggas om till förråd. Då togs alla maskiner bort utom i en sal där några sparats av antikvariska skäl.

När man lagrar säd är det viktigt att vara uppmärksam på temperatur och fukthalt.

Om temperaturen överskred 20 grader var man tvungen att transportera runt säden i huset. Ett sinnrikt maskineri möjliggjorde att säden kunde fraktas runt i huset, såväl horisontellt som vertikalt. Från plan 7 ner till plan 2 och sedan upp igen. Så vandrade säden runt tills temperaturen sjunkit.

Detta skedde nattetid och med alla fönster öppna. På samma sätt torkade man säden om den var fuktig.

I magasinet kunde totalt 1 920 ton säd förvaras. I kristid, som under andra världskriget, var lagren alltid fyllda. År 2001 beslutade regeringen att Havremagasinet skulle förklaras som byggnadsminne.

T H E N E E D FO R OAT S WA R E H O U S E S — Today military vehicles are driven by gas or by diesel. That has not always been the case.

For at least 5 000 years man has been using horses in war.

Horses need fuel. Oats. Keeping large numbers of horses going demanded large amounts of oats. That’s why four oats warehouse were built in Sweden, among them this one in Boden. The oats warehouse in Boden was during 1913 – 1950 the central warehouse of the military command of the northern region (Övre Norrlands Militärområde).

When eventually the units were fully motorized the warehouse was used for corn storage. In 1978 the warehouse was rebuilt into a storeroom. All the machines were removed, except in one hall, where a few of them are kept for antiquarian reasons.

When storing oats, it is important to be watchful of temperature and humidity. If the temperature exceeded 20 degrees Celsius the oats had to be transported around in the building. Ingenious machinery made this possible and the oats were transported both horizontally and vertically in the warehouse; from 7: th floor down to 2: nd floor and then up again. The oats travelled round in this way until temperature had gone down. The procedure took place at night and all the windows were open. When damp, the oats were dried in the same way.

A total amount of 1,920 tons of oats could be kept in the warehouse. In time of crises, like during the Second World War, it was always filled to capacity.

In 2001 the government decided to designate the oats warehouse a historic building.

ANN -SO FI SIDÉN MITT LAND JAN ÅMAN Baka ihop Jack Kerouac, Neil Armstrong och Gunnar Ekelöf, lägg till några droppar Wim Wenders, och vi börjar så smått skönja av konturerna av Ann-Sofi Sidén. Visst är de andra gubbar, allihop, och visst finns det andra namn som kanske passar minst lika bra eller till och med bättre, men det är inte poängen. Det är inte namnen jag ute efter utan bilden och innehållet.

Hela vår moderna verklighet har byggts runt en dröm: den om The New Frontier. Vare sig vi är från Sverige, USA, Tyskland eller Frankrike så är vi alla symboliska cowboys som rider mot gryningen, ensamma, på jakt efter Det nya landet. Eller efter Ett annat land – som Gunnar Ekelöf och Edith Södergran kallade det – det vill säga till det land som ännu inte är taget i anspråk och som ännu inte har något namn. Det märkliga är att detta land förenar drömmen om ett annat liv med drömmen om pengar, drömmen om det nya forskningsrönet och drömmen den nya konsten.

Myten om världen som en ständigt stigande spiral av framsteg har förvisso gång efter annan kritiserats och smulats sönder till såväl idé som handling. Vi har under flera årtionden blivit smärtsamt medvetna om detta, och är så nu mer än någonsin, nu när Kina, Asien, Sydamerika och till och med delar av Afrika inte längre vill stå i skuggan av den gamla västliga dominansen.

Den Nordafrikanska våren är parallell med den Sydeuropeiska krisen.

I väst har vi—i alla fall ännu en stund—välstånd i våra hem. Men vi har det inte lika självklart i våra själar. För trots nedmonteringen av systemen står vi kvar där i våra mentala cowboyhattar och famlar i tomheten efter det som gav hela vår världsbild en mening. Vi famlar i beteende- och tankemönster som inte så lätt vill eller ens kan ge vika.

Ann-Sofi Sidén famlar inte, istället gör hon.

Detta eftersom hon har en egenskap som alla bra konstnärer måste ha men som i hennes fall är speciellt tydlig: hon skapar sin konst med den osvikliga vilja som fick nybyggaren att rida över prärien. Ann-Sofi Sidén famlar inte eftersom hon på djupet – och på ett sådant allvar att det också bjuder på en ömsint humor – undersöker just det

som gör att vi andra famlar.

Hon använder konsten som verktyg för att försöka förstå sig på de krockar som uppstår när cowboyhatten sitter kvar men verkligheten blivit en annan. Därför är hennes konst en konst som tar vår omvärld på allvar.

Ann-Sofi Sidén iklär sig utan att tveka roller som til�låter henne att upptäcka hur verkligheten reagerar på sig själv: av The Queen of Mud har – bland mycket annat – blivit en 2000-talets ridande cowboy.

Hon låter rittens lunk träda in i vår tids digitala ström. Hon låter olika tider och tidsuppfattningar ställas mot varandra som om det var den naturligaste sak i världen och på vägen upptäcker hon hur tiden är brännmärkt i landskapet.

Hon rider bakom och genom de förföriska ”resultaten”, som gör sitt bästa för att förblinda oss: nämligen det som vi ser genom teve, löpsedlar, datorer och facebook-events. Hon rider i det som finns snarare än det som syns, i det som är snarare än det som vill vara.

Mitt land hade sin prolog i kärnan av den moderna myten: i det som en gång var The New Frontier: Texas. Hon red ända från San Antonio och rakt in i Nasa:s Johnson Space Center i Houston, den industriella symbol som uppfanns när den horisontella rörelsen inte längre räckte till och nybyggaren var tvungen att söka sig vertikalt rakt ut i rymden.

I Mitt land blir folkhemmets möte med vår tid mer än synligt. Det finns en linkande, nästan tidlös vardag mitt bland alla sensationer, skandaler och urbana infall. Och det vilar en geografi – ett land – som aldrig går att utplåna bortom det tidsbundna.

Ann-Sofi Sidén berättar. Hon rider framåt den väg som hästen bär, men hon tar konsekvenserna av Kerouac, Ekelöf och Wenders: parallella händelser, parallella rörelser, kompletterande bilder. Det finns inget slut. Bara mer tid, mer berättelse: mitt land.

MY COUNTRY —

Ann-Sofi Sidén explores phenomena that make us other bewildered. She uses art to try to understand what happen to us when there are big shifts in our reality, shifts that leave us confused and with failed conception of the world. In My country she lets the slow pace of a long ride enter into the digital current of our time. Different times and perceptions of time are put face to face, and in the slow, watching mood of the ride, Sidén moves behind and through the things that blind us and obstruct us from seeing the world as it really is: what we see thorough the telly, computers, placards, facebook events. The meeting between the time when the Swedish Welfare State was built and our time is more than obvious and we are made aware of that there is a geography – a country – which cannot be obliterated beyond what is time-bound.

24

25 –

ÅSA BERG DAH L

ETT SAMTAL OM DET SOM SKER JUST NU — TH ERESE ENGSTRÖM

JAG FÖ RSÖ KER H IT TA SAN N IN GA R SOM Ä R GANSKA SVÅ RG RI PBA R A EG ENTLIG EN

Rubus Arcticus 2012

Ansök senast 1 september

Ett av Sveriges största kultur- och utvecklingsstipendier

4 x 100 000 kr

Heders- och förtjänststipendium

50 000 kr

Info & blanketter: www.nll.se/kultur · 0920-28 42 22

Militärpolisen ryckte filmen ur hennes kamera. Nej, Åsa Bergdahl levde inte i något land plågat av gerillor och milis.

Hon var ett barn i en svensk småstad, som hade fått en kamera och som gick på en skogsväg och fotograferade då militärpolisen kom. ”De dök upp som ur tomma intet. Det var väl nå’t jag lyckats fota, en kulle eller något. Jag funderar fortfarande på varifrån de kom…”

Åsa växte upp i ett Boden där den militära närvaron var det normala. I staden i sänkan, omringad av de fem forten i bergen, vimlade gatorna av grönklädda människor, vägar var avspärrade och ljudet av skottsalvor hördes ofta. Staden var sluten: människor av annan nationalitet fick inte vistas där utan särskilt tillstånd och Åsa berättar om hur en skotsk vän som var och hälsade på henne varje dag fick anmäla sig på polisstationen. Europa var uppdelat i öst och väst och i militärstaden Boden var man hela tiden medveten om det kalla kriget och

hotet från öster. Staden kallades Låset mot norr. I denna tidsanda var det i mångt och mycket militären som dominerade. Det var, som Åsa säger, “en röst som talade, en sanning som gällde.” i dåtidens stängda Boden.

I 20-årsåldern lämnade Åsa Boden för att utbilda sig i Göteborg, på HDK, Högskolan för Design och Konsthantverk. Nu är hon tillbaka i staden hon växte upp i. Fast ändå inte; Boden är på många sätt en annan stad nu än den var för 30 år sedan. Militären finns visserligen kvar, men i sin numera så krympta kostym och sin inriktning på internationella uppdrag är den idag inte på långt när lika dominerande i stadsbilden. Men även om det är en påtaglig och synlig förändring är det ändå bara en del av den vittomfattande process som skett: det märkvärdiga är, som Åsa upplever det, hur staden gått från att vara tämligen homogen och sluten till att bli mer olikartad och öppnare. Samhället i stort genomgår en förvandling och i Boden blir detta skifte än mer utmejslat. Åsa beskriver: “Nu finns här många olika röster: mångskiftande erfarenheter, många olika sätt att leva, många sanningar. Staden har blivit globaliserad: det finns flyktingar i A8:s och Ing 3:s kaserner, och Försvarsmakten genomgår stora förändringar, samtidigt som man numerva finns som fredsframtvingande utlandsstyrka i oroshärdar i världen, från vilka människor flyr. Många till Boden. Migrationsverket har tre enheter i staden där asyl och tillståndsärenden prövas. Människor byter plats med varandra.”

Som konstnär har Åsa under årens lopp arbetat på olika sätt, med många olika teman och uttryck. Hon har haft separatutställningar, deltagit i samlingsutställningar, i gestaltande projekt, och arbetat med offentliga utsmyckningar av skilda slag, men det som är gemensamt för hennes arbeten är att de har sin utgångspunkt i idéer och sociala strukturer, att de ofta handlar om människors förhållningssätt till olika skeenden i samhället.

Nu, när hon är på en längre vistelse i Boden och arbetar inför sin utställning på Havremagasinet, fördjupar hon sig i den förändring som har skett och sker i Boden och hur människor med olika bakgrund upplever detta.

“Jag försöker hitta sanningar som är ganska svårgripbara egentligen” kommenterar hon sitt arbete. Hennes ateljé är, träffande nog, belägen i en skärningspunkt av de här stora frågorna som hon arbetar med, då den ligger 500 meter från kasernerna och ovanpå stadens moské. För att gestalta de komplexa skeendena, dessa stora strukturomvandlingar, har hon valt den mest opretentiösa av tekniker; tecknandet, och hon utgår från det till synes enkla och lilla: sitt eget perspektiv, sin egen berättelse om Boden. Hon går vidare och berättar andras historier, situationer, drömmar, fångar olika röster i olika tider och fram träder mönster och strukturer.

Som hon uttrycker det: “det personliga möter det allmängiltiga, som möter världen”. Åsa sammanfattar intentionen med sitt verk: “Man kan ju ställa en massa frågor. Jag har inga svar, men jag visar på

den här förändringen, på mångfalden, alla lager på lager, jag lyfter fram det så att människor kan iaktta det och förhålla sig till det. Jag inbjuder till ett samtal omkring det som sker just nu.”

Åsa Bergdahl grew up in Boden.

When she was 20-years-old she left for art studies in Gothenburg.

In her childhood the military presence was normal and Boden was in many ways a closed city.

Bergdahl says that then there was only room for one voice speaking and one truth. Now, 30 years later, much has changed and the national defence and Boden are international. Refugees are living in what used to be military buildings and now there are many voices in Boden, many ways of living.

Starting point of many of the works of Bergdahl is social structures, how people react when they are submitted to changes in society. Now Bergdahl is working with the changes in Boden. She depicts what is happening by telling her own story about Boden, and she does it by drawing. Then she moves on to tell other people’s stories, their situations and dreams. She reveals patterns and structures.

As she puts it: the personal meets the generally applicable which meets the world.

26

Norrbottens museum!

Öppet!

Juni-augusti må 10-16 To-fr 10-16, lö-sö 12-16 Onsdagar 13.6 - 1.8 öppet 10-21

Fri entré

Kafé & butik

Foto Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum

Välkommen till

Hemslöjden 130 år! - 1912 års Norrbottensdräkt - Lekmiljön ”Förr i tiden” Onsdagar 13.6-1.8 kl 18 Visning ”Hemslöjden” Onsdag 27.6 kl 18-21 Trädstrumpor

Vi stickar strumpor runt parkens träd

Onsdag 4.7 kl 18-21 Jätteknyppling

Vi knypplar med rep och störar

Lördag 4.8 kl 12-16 SPIK UP! ”Spikers corner” - en slagkraftig workshop

Lördag 25.8 kl 12-16 Inspirera mera!

Möt & inspireras av slöjdiga personer

Lördag 1.9 kl 13 Mellan garngraffiti & gerillaslöjd

Föredrag om samtida och framtida slöjd, med Frida Arnqvist Engström

e!

Barnens timm Tisdag & torsdag 26.6 - 2.8 kl 13

Storgatan 2, Luleå Info 0920-24 35 02

www.norrbottensmuseum.se

S o m m a r m u s i k !

Onsdag 13.6 kl 19 Entré 40 kr Per Ödberg kvartett Onsdag 20.6 kl 19 Änglamark - musik av Evert Taube & andra

med Eva Plumppu & Ola Edeblom

Onsdag 27.6 kl 19 Vi sjunger allsång & önskevisor, del I Niklas Fredriksson & Börje Ekström

Onsdag 4.7 kl 19 Bengt Ek kvartett gästartist Birgitta Sjömark Onsdag 11.7 kl 19 Bambi Elinsdotter sjunger och berättar

BEFRIELSE

HÖSTENS UTSTÄLLNING —

27 O KTO BER 2012 6 JANUARI 2013

EN ÅTERBLICK PÅ FÖ RLO PPET — NAG LA SAMI R CU RATO R

om Billie Holiday

Onsdag 18.7 kl 19 Mattias Alkberg Onsdag 25.7 kl 19 Chickpeas - country, blues & folk Onsdag 1.8 kl 19 Vi sjunger allsång & önskevisor, del II

BILD: AHMED MOHSEN MANSOUR

Niklas Fredriksson & Börje Ekström

Söndag 26.8 Arkeologidagen

Om stenålderboplatsen i Aareavaara, Pajala Mer info på webben

Skogsbruks & flottningsmuseum

Lö 4.8 & sö 5.8 11-15 Kolmila i Storforsens naturreservat

Havremagasinet visar, i samarbete med Egyptens Kulturdepartement och Egyptens ambassad i Stockholm:

Kolmilan tänds lö kl 11 Info 0929-108 60

A VÄGAR USEET I NORR UTFORSKAR NY

LI BERATION

KONSTM

STEN 2012 BERGSTRÖM, SOM UNDER HÖ LIN MA DRA AN ND BLA D ME TILLSAMMANS OTTEN. H VISA HELT NYA VERK I NORRB KOMMER ATT PRODUCERA OC US EET INO RR.SE. PROJEKTET PÅ WW W.KON STM OM R ME LÄS H OC IK UTK LL SÅ, HÅ

M EDVERK AN D E KO NSTNÄ RER — AMMA R KHA LED HA FEZ N E RM IN E HAMMAM MAG DI MUSTA FA AH M ED EL SHAER

På tisdagen den 25 januari 2011 marscherade tusentals egyptier i protest mot Mubaraks regim. I Kairo var “Midan Al Tahrir” eller Befrielsetorget målet för de tillströmmande demonstranterna. Det var ett betvingande gemensamt ögonblick som ledde till en berg- och dalbanetur som egyptierna fick utstå under löftet om en övergång till demokrati.

“LIBERATION – A Process Review” (BEFRIELSE – En återblick på förloppet) är ett konstprojekt som presenterar fem egyptiska konstnärer som alla har varit aktiva i den egyptiska revolutionen. De utvalda verken återkallar milstolpar i händelseutvecklingen under de femton månader som följde efter den första revolutionära vågen i Egypten.

“Raseriets fredag”, marscherade hundratusentals människor mot Befrielsetorget.

En blev en dag av väldiga sammandrabbningar med kravallpolisen. Hundratals människor offrade sitt liv för sina ideal. I trots mot ropen om att allt skulle gå fredligt till skapade öronbedövande vrål efter frihet, gevärsskott, stönanden och skrik en intensiv ljudupplevelse. En upplevelse som utvecklas i Magdi Mustafas verk.

Natten kom, och militärfordon och soldater tog över gatorna då kravallpolisen drog tillbaka och polisstationerna övergav. Utegångsförbud utfärdades, det första på flera decennier. Demonstranterna sittstrejkade på Befrielsetorget. Vid den här tidpunkten upplevde folket att de fick understöd av militär personal och armén betraktades som revolutionens räddare. Sådana känslor kan förnimmas i konstverk som Nermine Hammams “Yupekkha”.

Den 2 februari trappades våldet upp då Mubaraks anhängare invaderade Frihetstorget i den beryktade “Kamelstriden”. Några anfallare stormade in på hästar och kameler i vad som framstod som en surrealistisk scen. Ahmed El Shaers verk “NEKH” är inspirerat av denna händelse, som var som från forna tider och samtidigt verklig.

Den 11 februari, “Avgångens fredag”. Mubarak avgick och överlämnade makten till the Supreme Council of Armed Forces (den egyptiska militärens högsta ledning), SCAF, ett icke författningsenligt beslut som från och med den dagen orsakade politiskt kaos i landet. Ändå jublade människor, och revolutionen hyllades som en framgång. Egyptierna kände lättnad och optimism — som dock snart skulle komma att vändas till ursinne!

Den egyptiska regimen har sedan 1952 byggt på en koalition mellan armén och byråkrater. Det tomrum som plötsligt uppstod kunde inte fyllas av de rebeller som ledde den enorma revolutionen men som själva var långt ifrån redo att utöva politik och statsmannaskap. SCAF fick därför all makt, och DEN 28 JANUARI,

REVO LUTION EN I EGYPTEN FO RTSÄT TER, D EN Ä R L ÅN GT I FR ÅN ÖVER.

de, som tidigare hade betraktats som revolutionens väktare, började nu motarbeta revolutionära handlingar och krav.

Den 9 mars blev dagen som bevittnade den första direktkonfrontationen då armépolisen utan förvarning stormade in på Befrielsetorget. De slet ner tält, arresterade sittstrejkande människor och släpade iväg dem till Egyptiska museet som förvandlades till säkerhetshögkvarter.

Häktade rapporterades ha blivit torterade och kvinnor tvingades, under hot om prostitutionsanklagelser, till att genomgå undersökningar för att kontrollera om de var oskulder. En skakande sammanstötning med en medeltida anstrykning, som fångade egyptierna i en fälla, lidande av känslor av förräderi, med förlorat förtroende och utan framtidstro.

Sådan förvirring och påfrestning skildras upprepade gånger i Khaled Hafez’ målningar och mediainstallationer.

Alltfler människor insåg att SCAF inte längre var revolutionens beskyddare, utan snarare dess motståndare. Ännu en gång, den 17 december, upplöste militära krafter sittstrejken i närheten av Ministerkabinettet. Demonstrerande kvinnor slets ner till marken i håret, några fick kläderna delvis avslitna, de blev brutalt slagna och trampade på. Ännu en sur-

realistisk händelse som manade konstnärer till att redogöra för händelserna genom sin konst.

Ett storslaget exempel på den råa vändningen som konsten tog är de senaste “Mandalas” av Nermine Hammam, lika bittra som vår förändrade syn på situationen.

Under de följande månaderna uppenbarades den pågående maktkampen inom SCAF, och det nya parlamentet, med en islamsk majoritet och rebel�ler som till övervägande del var liberala och sekulära, röstades fram. Ett år efter revolutionen visade en rapport av the International Federation of Human Rights (en internationell, ickestatlig organisation) att SCAF inte hade upprätthållit grundläggande mänskliga rättigheter.

Flera källor hävdar att övergångsperioden har bevittnat fler dödanden, arresteringar och antal civila i militära rättegångar än tiden under Mubaraks styre.

Idag betraktar många SCAF som den främsta förödaren av revolutionen.

Hur Egypten ska gå vidare är en gåta, då utmaningarna är så många. “Befrielse” ropade vi, men vi mötte många hinder under processen. Revolutionen i Egypten fortsätter, den är långt ifrån över.

LI BER ATIO N A PROCESS REVI EW -

Nagla Samir, Curator from Cairo, tells us about the Egyptian revolution and about the art project “LIBERATION – A Process Review” featuring five Egyptian artists. They have all taken an active roll in the Egyptian revolution and their works depict milestone events that unfolded during the 15 months that followed the first enormous demonstration in Liberation Square in Cairo, January 2011.

After a few weeks of massive demonstrations and clashes with the riot police at the Liberation Square in Cairo, Mubarak resigned. The authority now was in the hands of the Supreme Council of Armed Forces (SCAF), and they, once considered the saviour of the revolution, now started confronting revolutionary actions with brutal methods. Today, and since fifteen months, there is political chaos in Egypt with a struggle over power inside SCAF, and a recently elected parliament with Islamist majority, and rebels mostly liberals and secular.

Samir states: The revolution in Egypt continues, it is far from being over.

Havremagasinet är en av Bodens största byggnader med sina 3 600 m 2, sex våningar byggd i sten, och en del av Bodens garnison. Totalt 288 träpelare bar upp tyngden av säd för en hel garnisons behov under tidigt 1900-tal. Vid den här tiden var “fordonen”—det vill säga hästarna—havredrivna.

Arkitekten Erik Josephson ritade Havremagasinet som stod färdigt 1911-12. Byggnaden beskrevs redan på 1930-talet som ”fullt tidsenligt inredd samt försedd med maskinell utrustning av modernaste konstruktion”.

Havren förvarades i stora behållare och kunde flyttas med en snillrik mekanism mellan våningarna. Förvaringen av säd för Krigsmakten i Havremagasinet upphörde år 1950. År 2001 beslutar regeringen att Havremagasinet ska förklaras som byggnadsminne.

ÖPPETTIDER 30 JUNI – 30 SEPTEMBER ONSDAG-SÖNDAG 12-17 0921-930 41 070-930 78 44 WWW.HAVREMAGASINET.SE

HAV RE MAGASI N ET Boden Centrum

Norrbottensvägen 18