Katalog adler issuu by Havremagasinet länskonsthall

MARTIN AD LER — Ög o n bl ick

HAVRE M AGA S I N E T

VÅN I N GS PL AN / FLO O RPL AN —

S TÄ N G T F Ö R S Ä S O N G E N / C LO S E D F O R T H E S E A S O N

MARTIN ADLER

S H AU N TA N

MARTIN ADLER

C A F É/ SHOP

Arkitekten Erik Josephson är mannen bakom Havremagasinet

som stod färdigt 1911-12. Här förvarade krigsmakten havre till militärens hästar fram till 1950. Havremagasinet är en av Bodens största byggnader, en konstruktion i sten och trä med sex våningar på sammanlagt 3600 m2 och 288 träpelare. Sedan 2010 har huset utvecklats till att bli en av Sveriges största konsthallar. Här visas utställningar med lokal kulturhistorisk förankring, tillsammans med nordisk och internationell samtidskonst. Havremagasinet permanentades som länskonsthall 2014 och finansieras huvudsakligen av Norrbottens läns landsting och Boden kommun. Bakom idén och verksamheten står föreningen Havremagasinet Art Management Group.

Omslag / Cover

Afghanistan, Kabul, 1996 Pojke som samlar ved.

Det finns en röd tråd i Havremagasinets verksamhet, en RICKY SANDBERG

tråd som framstår allt tydligare för varje utställning vi

Konsthallchef

producerar.

Med utgångspunkt i Bodens historiska utveckling från stängd militärstad till ett samhälle som numera kan räkna in över 100 nationaliteter bland sina innevånare har Havremagasinet genom åren borrat djupt i samtidens mest aktuella frågeställningar om gränser, tillhörighet och konflikter. När vi nu visar ALMA-pristagaren Shaun Tans fantastiska bildskatt från boken Ankomsten och journalisten och fotografen Martin Adlers bildreportage från krigszoner runt om i världen sker det i ett försök att belysa problematiken från olika utgångspunkter. Medan Martin Adler dokumenterar människor på flykt och i krig i sina fotografier anlägger Shaun Tan ett inifrånperspektiv på samma situation i sin bok Ankomsten som i fantasins form skildrar känslan av att bege sig ut på flykt och komma fram till en värld, väsensskild från den man en gång bröt upp från. Vår förhoppning är att dessa två olika bildvärldar ska ge oss som betraktare möjligheter till en förståelse som går på djupet. Att de kan hjälpa oss att föreställa oss en värld där möjligheterna är fler än omöjligheterna, där en nyfiken fråga är viktigare än dogmer och bekvämlighet, som Shaun Tan så träffande har formulerat det. Kanske göra oss mer humana.

Sydostsudan, 1996

En medlem av dikkastammen flyr med sin son genom trĂ¤sken nĂ¤ra Nasir samtidigt som inbĂśrdeskriget rasar.

ÖGON B LICK

Martin Adler var dokumentärfotoANN-CHRISTINE KIHL

grafen och reportern som rörde sig

Jou rnalist och fö rfatta re

i krigszoner och katastrofområden över hela världen, men hade sitt hem i Västerås.

Därför hörde han till stadsbilden, i alla fall ibland. Man kunde se honom på väg ner på stan, tveklös i steget, strikt i kroppspråket. Som en “brittisk officer” brukade folk säga. Alltid sällsamt artig, fastän han bara sa “hej”. Och man konstaterade ,“nu är Martin Adler hemma”. Vi var kolleger men stationerade i skilda världar. Martin var den globala reportern som vi, inom den lokala dagstidningsjournalistiken visste lite om. Han spelade i en annan division. Hade sin egen lyster.

Liberia, Mon rovia, 2003

Ett krigets barn. En soldat ur regeringstrupperna visar stolt upp sin son. Dussintals krigare och deras familjer bor i det som en gång var Liberias National Banks huvudkontor i Monrovia. Det centralt belägna affärsdistriktet är en stridszon befolkad av krigare och hemlösa.

Demokratiska republi ken Kongo, Brazzaville, 1997

Före detta soldater i Cobramilisen utbildas i den nya nationella armén under president Sassou Nguesso.

Under sina 16 år som krigsjournalist gjorde Martin Adler fem-sex resor om året. Han rapporterade från ett 30-tal krigszoner: El Salvador, Rwanda, Kongo, Angola, Sierra Leone, Liberia, Tjetjenien, Bosnien, Afghanistan, Sri Lanka, Kashmir, Burundi, Somalia, Sudan, Eritrea, Irak. Men också från en grym och ständigt pågående vardag med cynisk handel med kvinnor och barn i länder som Indien, Kina, Pakistan, Guatemala, Lettland. Han var också en av de allra första som gjorde en chockad omvärld uppmärksam på de unga kvinnor i Indien, Bangladesh och Pakistan som utsattes för syraattacker och fick sina ansikten och framtidsutsikter förstörda.

Vad drev honom? I intervjuer kunde Martin Adler förklara att han ville berätta om platser “ingen annan bryr sig om”, att han ville påverka, slippa känna maktlöshet. Hans intresse för omvärlden var starkt, särskilt för Afrika och Afrikas Horn. Född av en brittisk mor och svensk far, var England hans andra bas, det var där han i ungdomen tog en universitetsexamen i socialantropologi. Men han drevs också av den personliga utmaningen, en vilja att prova gränserna för sin förmåga. Ett karaktärsdrag som sannolikt bidrog till hans yrkesval att i bild och ord rapportera från krigszoner och oroshärdar.

Etiopien, Shashamanne, 1989

Noel Dyer, en rastafaripionjär.

Utställningen med dokumentärfotografier av Martin Adler har fått namnet Ögonblick. Det är ett sällsynt bra namn. Ofta är det ögon och blickar som möter oss i Martin Adlers bilder. Blickar från människor som förtvivlar, svälter, slåss och dör i krig eller som mot alla odds lyckas förmedla mänsklig integritet och värdighet. Som den reslige pappan, på flykt i Sudans sumpmarker, med sitt barn på axlarna. I kraftfältet mellan personen framför kameran och Martin Adler bakom den, speglas hans stora begåvning som dokumentärfotograf. Där bor en förtrolighet, en överenskommelse: “Detta måste berättas”.

De intensiva närbilderna på människors ansikten återkommer i hela hans produktion, från de allra första reportagen han gjorde för organisationspress på 1980-talet från Etiopien, Nordjemen, Kap Verde och Gambia till barnen han möter i Afghanistan 2004. I deras ansikten har Martin fångat hela kriget. Man kan vid första anblicken njuta av det djupt konstnärliga i Martin Adlers bilder: komposition, ljus och blickfång. Vid andra anblicken, som i ett andra skikt, ser vi att han dessutom skildrat ett mänskligt helvete.

No rra Afghanistan, 2001

Barn i Nawabads flyktingläger sitter på metallskrot som övergivits av militären. Krigets spillror har blivit leksaker för flera generationer barn över hela Afghanistan.

Martin Adler gjorde många journalistiska scoop, eftersom han ofta var tidigt på plats. Han var en av de allra första i västpress som rapporterade om folkmordet på 900 000 tutsier i Rwanda april 1994. Redan på sommaren 1993 gjorde Martin Adler och journalistkollegan Peter Strandberg, även han från Västerås, reportage om den etniska rensningen som pågick i “Afrikas hjärta”. Samma höst återvände Martin ensam för att följa upp det han sett. Han tar sig in i bananlundar, fram till byar och finner döda människor, nedhuggna av machetes.

“Jag räknar till sjutton kroppar, de flesta kvinnor och barn, utslängda bland krossade kokkärl. En del av de döda har skalperats, på andra har man sökt utplåna anletsdragen genom att elda med bensin.” skriver han.

Guatemala, Cauguinic, 2000

Kekchki-indianflicka vid en öppningsceremoni för en ny väg, med soldater i bakgrunden.

Somalia, Mogadishu, 2002

Civilbefolkningen i Mogadishu fortsätter att leva i skuggan av miliser. Somalia har varit utan central regering sedan 1991. Istället har krigsherrar som stöds av tungt beväpnade miliser styrt landet.

När Martin Adler lämnade hemmet för sista gången den 14 juni 2006 låg Västerås i försommargrönska. Som vanligt hade han packat sina kameror, vattenreningstabletter, myggnät och nödproviant, alltid beredd att slå följe med rebellsoldater och leva på deras villkor eller ta sig fram till avlägsna byar och flyktingläger för att med egna ögon möta människor som kunde berätta om massakrer och övergrepp. Den här gången, i juni 2006, skulle han återvända till Mogadishu i Somalia där han varit flera gånger tidigare. En ny islamistisk regim hade just tagit makten i den laglösa huvudstaden och det fanns en ny situation att rapportera om.

Men när vi just börjat fira midsommarafton i Sverige, faller ett skott i Somalia. Martin Adler sjunker ned i det dammiga gruset på Tribunka Square i Mogadishu medan folkmassorna skingras.

Det sker när han bevakar en politisk demonstration som bedömts “fredlig” i det sedan decennier sönderfallna Mogadishu. Han skjuts i ryggen på nära håll och dör inom några minuter. Martin Adler satte alltid säkerheten högt under sina uppdrag. Han var fysiskt och mentalt tränad i överlevnadsteknik i England, visste hur man skulle agera vid gisslantagningar och kidnappningar, visste vikten av att vara påläst och hålla en låg profil i farliga situationer. Men han var inte förberedd för en kula i ryggen under en demonstration med många journalister och tusentals besökare. Den 23 juni 2006, när han mycket nöjd fått sina bilder och sina filmsekvenser från demonstrationen i Mogadishu skakade han hand med sin danska journalistkollega Flemming Weiss Andersen och fällde de ord som ska ha varit hans sista i livet: “This is great, isn’t it.”

Afghanistan, 2002

Shomalislätten norr om Kabul. Kvinnor i burka sitter hopkrupna med sina barn medan de väntar på transport till huvudstaden.

Indonesien, 1999 Aceh, No rra Sumat ra

Självporträtt. Martin Adler tillsammans med Commander Abdullah Syafi och gerillasoldater i GAM (Gerakan Aceh Merdeka - Free Aceh Movement).

Martin Adler föddes 1958 i Stockholm.

Hans mor kom från Storbritannien medan hans far var svensk. Han växte upp i Västerås och studerade i London där han tog examen i socialantropologi. Från 1990-talet och framåt levererade Martin Adler regelbundet reportage i text och bild från krigszoner världen över till både internationell och svensk press. Hans filmreportage visades ofta i brittiska nyhetskanaler. Utmärkelserna hann bli många. 1996 utsågs han till Årets pressfotograf i Sverige, 2001 tilldelades han Amnesty International Media Award, 2001 Silver Prize for Investigative Journalism vid New Yorks tv-festival, 2002 Årets bild i Sverige

och 2004 vann han The Rory Peck Awards for Hard News med sin film On Patrol with Charlie Company. Martin Adler dödades när han bevakade en politisk demonstration i Somalias huvudstad Mogadishu den 23 juni 2006. Han sköts i ryggen på nära håll av en okänd gärningsman. Året efter instiftade The Rory Peck Trust ett pris i Martin Adlers namn. Priset delas varje år ut av British Film Institute till minne av Martin Adlers arbete som journalist, filmare och berättare.

There is a main thread in the work RICKY SANDBERG

of Havremagasinet, a thread which

Di recto r

becomes more apparent for each exhibition we produce.

With a starting point in the city of Bodenâ&#x20AC;&#x2122;s historical development from a closed military city to a community that now includes people from over 100 nations among its citizens, Havremagasinet has over the years consistently explored the most current issues regarding borders, belonging and conflicts. When we now are presenting the extraordinary visual treasure of the ALMA-award winner Shaun Tan and his book The Arrival and journalist and photographer Martin Adlerâ&#x20AC;&#x2122;s reportage from war zones across the world, it is an attempt to illuminate these themes from different perspectives. While Martin Adler documents refugees and people under circumstances of war in his photographs, Shaun Tan chooses in his book an insider perspective on a similar situation, where a fictive narrative illustrate the feelings accompanying the refugee, including the sense of arriving to a world distinct from the one left behind.

1717

It is our hope that these distinct pictorial universes will give us viewers the opportunity towards a more profound comprehension of such situations. That they can help us imagine a world where possibilities outnumber impossibilities, where a curious question is more important than dogmas and complacency, as Shaun Tan so precisely has phrased it. And perhaps make us more human.

MOM ENTS

Martin Adler was the documentary ANN-CHRISTINE KIHL Jou rnalist and autho r

photographer and reporter that moved in war zones and disaster areas all over the world but whose home was in Västerås.

He was an integral part of the city, sometimes at least. You could see him on his way into town, with determination in his stride and a military-like bearing. Rather like a ”British officer” people used to say. Always polite even if he only said ”hello”. And you could safely say, ”Now Martin Adler is home”. We were colleagues, even though we were stationed in very different worlds. Martin was the global reporter that us local newspaper reporters knew little about. He played in another division. He had an aura about him. During his sixteen years as a war journalist he made five or six trips a year. He reported from about thirty war zones, including El Salvador, Rwanda, the Congo, Angola, Sierra Leone, Liberia, Chechnya, Bosnia, Afghanistan, Sri Lanka, Kashmir, Burundi, Somalia, Sudan, Eritrea and Iraq, covered the cynical trade of women and children in India, Pakistan, Guatemala and Latvia and was one of the first to shock the world with the news of how young women in India, Bangladesh and Pakistan were attacked with acid to destroy their faces and any future prospects. So what drove him? In interviews he would explain that he wanted to bring our attention to places that ”nobody else cared about”, that he wanted to make a difference

and not to have to feel powerless. He had a strong interest in the world around him, particularly Africa and the Horn of Africa. The son of a British mother and a Swedish father, England was his second base and was where, as a young man, he took a degree in Social Anthropology. But he was also driven by the personal challenge of wanting to test the limits of his capabilities. A trait that with all probability contributed to his choice of career – to report on war zones and conflicts in words and pictures. The exhibition of documentary photographs by Martin Adler is called Moments. Such an apt name. It is usually the eyes that captivate us in his photographs. The eyes of people that despair, starve, fight and die in wars, or that against all odds succeed in conveying human integrity and dignity. Like the tall father fleeing in the swamps of Sudan with his child on his shoulders. The field of vision between the person in front of the camera and Martin Adler behind it reflects his huge talent as a documentary photographer. There is an intimacy, a silent agreement: ”This story must be told”. The intensive close-up pictures of people’s faces are a recurring theme throughout his entire production, from the very first reports he did in the 1980s from Ethiopia, North Yemen, Cape Verde and Gambia to the children he met in Afghanistan in 2004. Wherever he was, he always succeeded in capturing the entire war in their faces.

At first sight, you can enjoy the deeply artistic side of Martin Adler’s work: the composition, the light, the focal point. When you take a second look, you notice the next layer. You see that he has also captured human suffering. Martin Adler had many journalistic scoops because he often arrived at the scene of conflicts early. He was one of the very first western journalists to report on the genocide of 900 000 Tutsis in Rwanda in April 1994. As early as the summer of 1993, Martin Adler and his journalist colleague Peter Strandberg, also from Västerås, covered the ethnic cleansing that was taking place in ”the heart of Africa”. That autumn, Martin returned alone to follow up what he had seen. He made his way through banana groves to villages and found people that had been stabbed to death with machetes. ”I have counted seventeen bodies, most of them women and children, thrown out among crushed pots and pans. Some of the dead have been scalped, on others they have tried to obliterate their features by setting fire to them with petrol”, he wrote. When Martin Adler left his home for the last time on 14 June 2006, Västerås was in the early throes of summer. As usual, he had packed his cameras, water purification tablets, mosquito net and emergency provisions, always prepared to join rebel soldiers and live on their terms or make his way to remote villages and refugee camps to meet the people who could tell him about massacres and assaults.

1919

This time, in June 2006 he was going to return to Mogadishu in Somalia where he had been several times before. An Islamic regime had seized control of the lawless capital and there was a new situation to report on. But just as we had started to celebrate Midsummer Eve in Sweden, a shot was fired in Somalia. Martin Adler collapsed on the dusty gravel on Tribunka Square in Mogadishu while the crowds scattered. It happened while he was covering a political demonstration that was assumed to be ”peaceful” in a Mogadishu that had been dilapidated for decades. He was shot in the back at close quarters and died within minutes. Martin Adler always put safety first. He was physically and mentally trained in England, knew how to react in the event of hostage taking and kidnapping, he knew the importance of making thorough preparations and keeping a low profile in dangerous situations. But he wasn’t prepared for a bullet in his back at a demonstration attended by numerous journalists and thousands of visitors. On 23 June 2006 when Martin Adler, highly content with his pictures and film sequences, shook hands with his Danish journalist colleague Flemming Weiss Andersen, he uttered the words that were to be his last ever: ”This is great, isn’t it.”

Martin Adler was born 1958 in Stock-

His mother came from Great Britain while his father was Swedish. He grew up in Västerås and studied in London where he received a degree in social anthropology. From 1990s and onwards Martin Adler regularly produced reports – often both text and images – from war zones across the world for both international and Swedish newspapers. His filmic reportage were often shown in British news channels. His awards were many. Press photographer of the year 1996 in Sweden, he received the Amnesty International Media Award in 2001, as well as the Silver Prize for Investigative Journalism at the New York TV-festival. In 2002, he won the Swedish Picture of the Year award and in 2004 The Rory Peck Awards for Hard News with his film On Patrol with Charlie Company. holm.

Martin Adler was killed on the 23rd of June 2006 when he was monitoring a political demonstration in the Somalian capital. He was shot in the back from close range by an unknown perpetrator. In the year after his death, The Rory Peck Trust founded an award in the memory of Martin Adler. The award is given annually in honour of his work as journalist, filmmaker and story teller.

HAVRE M AGA S I N E T