Katalog tan issuu

SHAUN TAN — An ko mste n

HAVRE M AGA S I N E T

3

4

VÅN I N GS PL AN / FLO O RPL AN —

A

6

B

S TÄ N G T F Ö R S Ä S O N G E N / C LO S E D F O R T H E S E A S O N

A

5

B

S TÄ N G T F Ö R S Ä S O N G E N / C LO S E D F O R T H E S E A S O N

A

4

B

S TÄ N G T F Ö R S Ä S O N G E N / C LO S E D F O R T H E S E A S O N

MARTIN ADLER

A

3

S H AU N TA N

A

2

MARTIN ADLER

A

1

5

B

MARTIN ADLER

WC

C A F É/ SHOP

29 oktober - 8 janua ri

KONSTHALLSCHEF / DIRECTOR

Ricky Sandberg

KONSTPEDAGOGISK LEDARE & UTSTÄLLNINGSKOORDINATOR / ART EDUCATION DIRECTOR & EXHIBITION COORDINATOR

Ingela Ögren Weinmar

MARKNADSFÖRING & PR / MARKETING DIRECTOR & PR

Marianne Söderberg

KOORDINATOR PUBLIKA AVDELNINGEN / COORDINATOR PUBLIC DEPARTMENT

Viveka Engholm

KONSTPEDAGOG / ART PEDAGOGUE

Eva-Lena Kurkkio

TEKNIKER & KOORDINATOR / TECHNICAN & COORDINATOR

Stina Engman

EKONOMI / ECONOMY

Gertrud Backman

TEXT: MARTIN ADLER

Ann-Christine Kihl

Vi vill rikta ett stort tack till Shaun Tan som lånat ut 30 av sina originalteckningar till utställningen och till Västerås Konstmuseum och Katarina Adler som producerat utställningen Ögonblick.

TEXT: SHAUN TAN

Shaun Tan

TEXTBEARBETNING / TEXT EDITING

Marianne Söderberg

ÖVERSÄTTNINGAR / TRANSLATIONS

Jan-Erik Lundström Annabel Oldfield

GRAFISK FORM / GRAPHIC DESIGN

Kasper Lahti

KATALOGTRYCK / CATALOGUE PRINT

Luleå Grafiska

HUVUDFINANSIÄRER

HAVREMAGASINET ART MANAGEMENT GROUP

6

7

8

ELEM ENTÄ R G EM ENSAM H ET

Kulturella skillnader är roliga och Shaun Tan

intressanta i sig, men de kan också berätta mycket om oss människor.

Att betrakta olika sätt att tänka eller leva väcker oundvikligen en undran om det mänskliga mötet. Vad är det vi har gemensamt bland alla dessa variationer? Vilka är de mest grundläggande egenskaperna som förenar oss och kanske definierar vår mänsklighet? Var är ‘tågstationen’ som alla dessa kulturella järnvägar passerar?

Detta kan uppfattas som stora filosofiska frågor. Men de behöver för den skull inte presenteras på ett bombastiskt filosofiskt sätt. Faktum är att de dyker upp hela tiden, särskilt i barn- och ungdomslitteraturen.

Här uppmanas vi ideligen att begrunda elementära saker och när den är som bäst ställer denna litteratur ytterst djupsinniga frågor på sätt som är avväpnande, underhållande, till och med stolliga, precis som barn gör.

9

Intressant nog gör inte författare och konstnärer (liksom barn) detta genom att undersöka livet på ett schematiserat sätt, såsom du kanske skulle ta isär en klocka, dela upp kemikalier i en grundämnestabell, eller knäcka DNA-koden och säga ”titta på dessa fundamentala byggnadsstenar”. Istället försöker vi göra som den evolutionära naturen gör, vi experimenterar med otaliga laterala variationer av existerande ting, och testar om någon variant fungerar. Att skapa små alternativa universum som förhoppningsvis möter vår egen verkliga värld på ett ovanligt eller överraskande sätt, likt de arter av skalbaggar som Charles Darwin studerade, där varje ny art ifrågasätter och omdefinierar essensen av att vara skalbagge.

Mina egna illustrerade böcker, särskilt The Arrival (Ankomsten), är exempel som jag är kvalificerad att diskutera. Denna bok började med den storstilade ambitionen

att berätta en allmängiltig historia om migranten. I mina första anteckningar förklarade jag för min redaktör att jag ur multipla och anekdotiska historier som jag efterforskat – i många länder och från många sekel – ville “destillera” en enskild berättelse som föreställer en allmän och Envar protagonist. Detta var mitt initiala tillvägagångssätt: destillationen. Men i praktiken kändes det omöjligt att begrunda så många berättelser från verkligheten på ett förenklande sätt.

Berättelserna var alltför unika och olikartade, och de sträckte sig från Asien och Mellanöstern till Europa och Afrika, från 1800-talets massmigrationer till nuets flyktingkriser, från unga barn till åldringar, omfattade outbildade och välutbildade, rika och fattiga, de förföljda, de äventyrliga, även de slumpmässiga migrationerna. Många olika skäl för att förändra sitt liv och många olika utfall, såväl positiva som negativa. Det

10

fanns helt säkert gemensamma ingredienser – hemlängtan, familjen, underlig mat, språk, arbete – men hur kan du visa essensen av dessa saker på ett intressant sätt, som varken är för abstrakt eller för enkelt. Med andra ord, hur få det att uppfattas som verkligt och uppriktigt?

Någon slags förenkling var uppenbarligen nödvändig, ett “elementärt” tillvägagångssätt som skalar av verkligheten.

I detta fall handlade det om att utelämna ord, karaktärernas identitet, och varje exakt uppfattning om tid eller plats. Också om att sväva mellan realism och teckningens drömlika mjukhet. Jag insåg att allt detta tillät läsaren att tolka berättelsen på sitt eget sätt, i sitt eget tempo och med sitt sätt att förstå. Men det mest fascinerande för mig som skapare är den parallella komplexiteten hos det nya universum som växte fram.

Ibland är fantasin det bästa sättet att vara ”sanningsenlig”.

11

12

Den plats som jag föreställde som ”Det nya landet” blev en plats fylld av alla slags detaljer; det är med andra ord inte alls en reducerad version av en verklig historia. Det är en historia sedd från sidan, ett alternativt universum som vi framgångsrikt kan jämföra med vårt eget, begrunda de gemensamma skärningspunkterna för känslor, för vad vi gör som internationella resenärer, liksom instinktivt som läsare. Stadsgatorna i boken är komplexa och främmande men också bekanta; vi känner igen leder, affärer, fordon, och andra nödvändigheter i ett fungerande samhälle. Språket är detaljerat men ändå inte möjligt att enkelt uttyda; att språket är svårt sätter fokus på de saker som är oss mest angelägna, det grundläggande behovet att kommunicera basala frågor och svar. Att maten i den nya världen är underlig – hur den ser ut, tillförskaffas, prepareras och äts – påminner oss om att våra egna ”normala” kulinariska ritualer egentligen är ganska märkliga. Och udda

13

problem i arbetslivet kan upplevas som än mer problematiska för den illitterata migranten; som att till exempel jagas av en stor reptil medan en delar ut paket kanske illustrerar en brist på skolning eller att en inte är så gatusmart.

Så det är genom det avvikande som vi möter en slags klarhet, likt det att betrakta saker på avstånd. Den här idén används också i Ankomsten genom ett antal sidoberättelser som illustrerar sociala och ekologiska kriser. Istället för att framställa dessa symboliskt eller förenklat, har jag föreställt mig imaginära parallella verkligheter som har eller inte har specifika innebörder, från svarta ormar som simmar i luften till maskerade jättar som reser sig över brinnande städer. Dessa är lika förbryllande för läsaren som de sannolikt är för berättelsens karaktärer. Och kanske kan de förmedla en känsla av hur det är att genomleva traumatiska historiska händelser i realtid, utan den allvetandes eller eftertankens trygghet.

Jag insåg snabbt att istället för att fokusera på de saker som verkade förnuftiga, i försök att förenkla den universella migrantens erfarenheter, att försöka förstå allt, så var det bättre att fokusera avvikelsen, förskjutningen och det komplexa. Att med andra ord försöka framställa världen som lika förvirrande som hur vår egen skulle upplevas av varje ny invandrare, bara för att föreställa sig hur detta kan vara. Och, framförallt, att aldrig egentligen förklara någonting.

Förvirring är inte en dålig sak, den kan ofta locka fram det bästa hos oss. Den väcker vår naturliga mänskliga förmåga att ge innebörd åt ett pussel, att använda vår fantasi, snarare än att luta sig mot att redan existerande kunskap eller visdom ska fixa det åt oss. Vi måste också lita på och respektera medmänniskors kreativa kapacitet, och jag betraktar mina läsare som medskapare, som investerar innebörder i illustrerade historier som egentligen är

14

halvfärdiga eller medvetet ofullbordade.

Jag har ofta upplevt surrealismen som mycket användbar av detta skäl. Om den nyttjas försiktigt kan den föra oss närmare verkligheten snarare än längre bort, genom att ”väcka oss” från den självbelåtenhet som finns i vår ordinarie uppmärksamhet. Vi börjar uppskatta att den ordinarie verkligheten inte är så ordinär.

15

Shaun Tan växte upp i en förort till

tillsammans med en malaysisk-kinesisk far och en mor med rötterna i England och Irland. Han började tidigt intressera sig för teckning och kom att studera konst och engelsk litteratur vid universitetet.

Redan som tonåring tecknade Shaun Tan science fiktion-serier och skräckhistorier för mindre tidningar och med åren har han ofta beskrivits som en förnyare av bilderboken som skapar visuellt storslagna berättelser med människan i centrum. Han använder sig av en rad konstnärliga uttryck: blyerts, tusch, färgpennor, måleri och olika trycktekniker och ser varje bok som ett experiment i visuellt och verbalt berättande.

Shaun Tans produktion omfattar ett tjugotal böcker och hans verk finns översatta till flera språk.

Perth i västra Australien

16

Han arbetar också med adaptioner av sina verk till animerad film, musik- och teaterföreställningar, liksom med fri bildkonst och muralmåleri.

2011 tilldelades Shaun Tan Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne (ALMA-priset), världens största barn- och ungdomslitteraturpris. Samma år hämtade han också hem en Oscar för bästa animerade kortfilm för The Lost Thing, baserad på boken Borttappad. Boken Ankomsten prisades 2007 som årets bästa illustrerade barnbok av New York Times.

ELEM ENTA L COMMONA LIT Y

Cultural difference is fun and Shaun Tan

interesting for its own sake,

but it also can tell us a lot about ourselves as human beings. That is, looking at so many different ways of thinking and living inevitably provokes a question of intersection. Among these variations, what do we all have in common? What binds us in the most elemental ways and perhaps defines our humanity? Where is the ‘train station’ through which all these cultural railways pass?

These might seem like big philosophical questions, but they need not be presented in big philosophical ways. In fact, they come up all the time at a modest scale, especially in literature for young people. Here we are compelled to consider elemental things all the time and at it’s best this literature asks very profound questions in a way that is disarming, entertaining and even silly, much as children do.

Interestingly, writers and artists (like children) don’t do this by examining life reductively, the way that you might pull a clock apart, boil chemicals down to a periodic table or crack a DNA code to say ‘look at these fundamental building blocks’.

Instead we try to do what evolutionary nature does, experimenting with constant sideways variations on existing things, testing to see if anything clicks. Creating small other universes that hopefully intersect in an unusual or surprising way with our own real world, like so many species of beetle studied by Charles Darwin, each further

1717

questioning and defining an essential idea of ‘beetle-ness’.

My own illustrated fiction offers an example I’m best qualified to talk about, particularly The Arrival. This book more or less began as a grand ambition to tell a universal migrant story. In early notes I explained to my editor that I wanted to ‘distil’ multiple anecdotal histories I was researching – across many countries and centuries – into a single story featuring a generic everyman protagonist. That was the initial guiding concept: distillation. In practice, however, it seemed impossible to think about so many real-life tales reductively.

They were all too unique and diverse, ranging from Asia to the Middle East to Europe to Australia; from 19th Century mass migrations to contemorary refugee crises; from young children to the elderly; the unskilled and educated, rich and poor; the persecuted, the adventuorous, and also accidental migrations. Many different reasons for changing lives and many different outcomes, both positive and negative. There were common elements certainly – homesickness, family, strange food, language, work – but how do you show the essence of these things in a way that’s interesting, and not too abstracted or simplistic. In other words, how to make it feel real and honest?

Certainly I realised that some reduction was necessary, an ‘elemental’ approach that involves stripping back reality. In this case, removing words, character identity,

any precise notion of time or place, and also hovering between realism and the dreamlike softness of drawing. I realised that all these things allowed the reader to interpret the story in their own way, and at their particular pace or level of understanding. But what is most interesting to me as a creator is the parallel complexity of the new universe then presented, that the best way to be ‘truthful’ is to sometimes go in the opposite direction: fantasy.

The place I thought of as ‘The New Country’ ended up being rich in all sorts of details, so is not a boiled-down version of real history at all. It’s a sideways history, an alternate universe that we might usefully compare to our own, and consider the common intersections of feeling, what we might do as international travelers, and instinctively as readers. City streets in the book are complex and alien but also familiar, so we recognize pathways, shops, vehicles and other necessities of a working community.

Language is detailed but indecipherable; the difficulty of it draws focus on the things that are most important to us, the essential need to communicate basic questions and answers. The weirdness of new-world food – how it looks, is acquired, prepared and eaten – reminds us that our own ‘ordinary’ culinary rituals are actually pretty strange.

And the problems of working life as an illiterate migrant seem more acute when they are odd; to be chased by a large reptile while delivering parcels, for instance,

18

might best illustrate a lapse in education or street-wisdom.

So it is that through strangeness we arrive at a kind of clarity, like looking at things from a distance. This idea also extends in The Arrival to a number of short back-stories that illustrate social or environmental crises. Rather than representing these in symbolic or simplified ways, I’ve imagined parallel realities that may or may not have specific meaning, from black serpents swimming in the air to masked giants looming over burning towns. These are as bewildering to the reader as they might be for the characters in the story, and perhaps offer some idea of what it is like to live through traumatic historical events as they unfold, without the security of omniscience or hindsight.

I quickly realised that instead of focusing on things that made sense, trying to simplify some universal migrant experience, trying to understand everything, the best thing to do is simply focus on strangeness, dislocation and complexity. In other words, trying to make a world as befuddling as our own would be to any new immigrant, to just imagine what that is like. And above all else, to never actually explain anything.

Bewilderment is not a bad thing: it can often bring out the best in us. It galvanizes our natural human ability to draw sense from a puzzle, to use our imagination, rather than lean upon received knowledge or wisdom get us through. We also need

to trust and respect the creative abilities of other people, and I do consider readers of my work as co-creators, needing to invest meaning into illustrative stories that are really half-finished, deliberately incomplete.

Surrealism has often felt very useful to me for this reason. If handled carefully it can get closer to reality rather than further away, more or less by ‘waking us up’ from the complacency of ordinary recognition.

We begin to appreciate ordinary reality as not so ordinary.

1919

Shaun Tan grew up in a suburb of

with a Malay-Chinese father and a mother with English and Irish roots. At an early age, he showed an interest in drawing and studied art and literature at the university. Already as a teenager, Shaun Tan drew science fiction and horror cartoons for smaller newspapers and in adult life he has often been described as an innovator of the picture book that creates visually powerful stories with the human being at its core.

He uses a variety of artistic techniques such as pencil, Indian ink, coloured pens and painting. He also employs different printing methods and regards every book an experiment in visual and verbal storytelling. His production consists of over twenty books and his works are translated to several languages.

He also works with adapting his works to animated films, music- and theatre performances, as well as with independent Perth in Western Australia,

20

visual arts projects and mural painting.

In 2011 Shaun Tan received the ALMA award, the literature award in the memory of Astrid Lindgren, the largest award for children’s literature, while his film The Lost Thing, based on the book of the same title, was given an Oscar for the best animated short film. The book The Arrival was awarded Children’s Book of the Year by New York Times.

HAVRE M AGA S I N E T