Inledning

Pingströrelsen är idag Sveriges största frikyrkorörelse. Medan mindre frikyrkosamfund ägnats vetenskapliga undersökningar, är de arbeten, som beskrivit pingströrelsen och dess utveckling mycket få till antalet.

En annan iögonenfallande iakttagelse är, att pingströrelsen som historisk-empirisk företeelse antingen beskrivits tendentiöst eller att den undersökts ur speciella aspekter.

Det första svenska vetenskapliga arbetet om pingströrelsen utkom år 1924. Docenten i religionshistoria med religionspsykologi i Lund Efraim Briem anlade i sitt verk ”Den moderna pingströrelsen” ett religionspsykologiskt betraktelsesätt för att bestämma pingströrelsens karaktär. Däremot beaktade han inte rörelsens religiösa och sociala förutsättningar utan såg pingströrelsen som en rörelse samlad kring tungotalet (glossolalin) som andligt särmärke.

Kyrkohistorikern, professor Emanuel Linderholm, Uppsala, utgick från en historisk bibelkritisk syn, då han i sina två arbeten ”Pingströrelsen” från åren 1924–25 behandlade rörelsen. Pingströrelsen var för honom en rörelse med en primitiv bibeluppfattning. Han fann paralleller till pingströrelsen bl.a. i extasen i det gamla Israel samt i senjudendomens och urförsamlingens entusiasm och apokalyptik. Linderholms arbeten är ytterst förtjänstfulla vid dokumentationen av den svenska pingströrelsens framväxt.

Pingströrelsens uppkomst som ett kyrkohistoriskt fenomen i en bestämd religiös och social historisk miljö har undersökts av den norske kyrkohistorikern professor Nils Bloch-Hoell i dennes arbete ”Pinsebevegelsen”, 1956. Tyngdpunkten i detta arbete ligger i de historiska skildringarna av pingströrelsens uppkomst i USA 1906 och hur den spreds till Norden av den norske metodistpredikanten T.B. Barratt samma år. Pingströrelsens framväxt i en nordisk miljö tecknas även av teol. dr Nils G. Holm i dennes licentiatavhandling ”Pingströrelsen i Svenskfinland 1908–35”. Värdefulla dokumentsamlingar utgör G.E. Söderholms ”Den svenska pingstväckelsens historia” (1929, 1933) samt Arthur Sundstedts fem band stora verk ”Pingströrelsen” (1969–73). Dessa sistnämnda arbeten utgör exempel på, att pingst-

rörelsen själv börjat bli medveten om, att den har en egen historia och att rörelsen är en egenartad historisk företeelse.

Karakteristiskt för samtliga nämnda arbeten är dock, att de ej ställt pingströrelsen i relation till det samhälle och den kyrkligt religiösa miljö, ur vilken den framgått. Denna undersökning visar, att pingströrelsen i sitt inledningsskede var en sekt. Karakteristiskt för sekten är att den är en proteströrelse, en reaktion mot den värld, det samhälle och den kyrka, som den lever i.

Forskningsuppgiften i föreliggande arbete blir att undersöka, om pingströrelsens egenart som sekt härvidlag undergått några förändringar under dess utveckling i Sverige. Undersökningen har tidsmässigt begränsats till perioden 1907–63. År 1907 konfronterades det svenska samhället och de svenska frikyrkosamfunden med pingströrelsen och tog ställning till denna. En av dem, som mottog denna karismatiska väckelse var Lewi Pethrus. Det övre gränsåret för undersökningen är 1963, då pingströrelsen genom sin ledare engagerar sig i planerna på bildandet av ett politiskt parti.

Målsättningen för undersökningen är att undersöka hur pingströrelsen förhållit sig till samhället och kyrkosamfunden under denna period. Behåller pingströrelsen sin protest mot samhället och kyrkosamfunden eller undergår dess sektkaraktär några förändringar? Undersökningen koncentreras kring tidningen Dagen, då vår hypotes är, att en daglig tidning, som inte enbart vänder sig till sektens medlemmar utan till allmänheten, är en viktig mätare på en förändring av sektens karaktär.

Tyngdpunkten har lagts vid händelseförlopp, där förändringar i rörelsekaraktären kunnat observeras. Framtida forskning kring pingströrelsen kan utifrån detta kartläggningsarbete gå vidare och göra mer djupgående analyser på enskilda avsnitt.