Analys: Ny mission i en ny tid

Den nya församlingsbildningen i Stockholm understryker på nytt behovet av ett för församlingarna gemensamt forum för diskussion och beslut motsvarande det som finns i frikyrkosamfunden.121

När den informella ordningen utmanas av de två grundarna uppfattades deras handlande som något som splittrade Pingströrelsen, inte minst eftersom de utmanade “doktrinen” om en församling i varje stad.122 Detta pekar mot nästa svårighet knuten till frånvaron av samfundorganisation, nämligen att bevara enheten inom rörelsen då nya församlingar bildas. För Pethrus var den lokala församlingen den enda möjliga ecklesiala organisationen, och för honom gestaltades enhet i den lokala församlingen. Att bilda en ny församling innebar då per definition att man gick splittringens väg. Ardenfors och Almkvist försöker betyga sin lojalitet mot Pingströrelsen genom att hänvisa till att de kommer att vara en pingstförsamling, och att man kommer möta Pingströrelsens gemensamma företag i församlingens foajé, men detta anses inte tillräckligt.123 När Pingströrelsen bildat samfund finns emellertid en överlokal ecklesial organisation som binder samman församlingarna. En nybildad församling kan svårligen anklagas för att splittra Pingströrelsen om man väljer att bli en del av Pingst - fria församlingar i samverkan.

Analys: Ny mission i en ny tid

Pethrus formulering och lansering av modellen en församling i varje stad bör förstås mot bakgrund av specifika historiska omständigheter i Pingströrelsen. Hit hör framför allt frånvaron av en officiell samfundsstruktur i en rörelse som ändå ville ha samfundets funktioner. Lösningen blev en stark central församling som kunde bära den gemensamma verksamheten. Utifrån en sådan modell blev andra församlingar i Stockholm konkurrenter. När Pethrus från 1940-talet utvecklar en missionsstrategi där stora projekt står i centrum blir behovet av starka församlingar än viktigare. Församlingarna ska vara en aktör i den stad där de verkar och forma civilsamhället, och detta kräver att resurserna koncentreras.

121 Dagen, 6.12.1995 (“Tala klartext om ny pingstförsamling”) 122 Se t.ex. Trons Värld, 8.12.1995, s. 9 (“Har ni frågat bröderna om lov?”) 123 Dagen 2.12.1995, “Ardenfors-Almkvist bildar ny pingstförsamling i Storstockholm”: “Vår dröm är att det i foajén till vår lokal, förutom Dagen och alla de gemensamma företagen, ska finnas en presentation: Det här är våra syskon i Stockholm.”

55

Pethrus modell återspeglar inte enbart konkreta historiska omständigheter, utan också en tidsanda. Modellen är barn av en modernistisk tilltro till social ingenjörskonst samt dess idealisering av storlek, styrka och professionalisering. Därför förordas stora församlingar som genom projekt och initiativ formar sin omgivning. I slutet av 1900-talet förändras så väl de historiska omständigheterna som tidsandan, och med det även Pingströrelsen.

När Passion Church, som senare blev Hillsong Church Stockholm, bildades år 2006 skedde det utan större diskussioner. Detta är ett tecken på att modellen med en församling i varje stad förlorade sin status inom Pingströrelsen i början av 2000-talet. Den viktigaste historiska omständigheten som möjliggjorde detta var att Pingströrelsen numera hade en officiell samfundsstruktur som kunde bära gemensamma verksamheter. Detta minskade behovet av stora och resursstarka församlingar, och därmed känslan av att nyetablerade församlingar konkurrerade med de redan existerande. Dessutom innebar gemenskapen i samfundet att flera pingstförsamlingar i en stad svårligen kunde uppfattas som splittring. Enheten uttrycks nu genom gemenskap inom samfundet, inte genom att man hör samman i en och samma lokalförsamling.

Förändringen kan också förstås i relation till den nya tidsandan. I ett postmodernt kulturklimat prioriteras inte storlek, professionalitet och projekt. Här är centrala värden snarare relationer, autenticitet och mångfald. Pethrus ville ha en stor verksamhet som kunde imponera på icke-troende. I postmoderniteten är autenticitet viktigare än professionalitet, och en församling med stor verksamhet riskerar att uppfattas som kommersialiserad och väloljad på ett sätt som väcker misstänksamhet.

Dessa faktorer formar ett nytt tänkande kring missionen. Hos Pethrus är de två centrala medlen för att nå människor en imponerande verksamhet och stora (väckelse)möten. Stora möten har flera fördelar, skriver han: den nyfikne kan “försvinna bland mängden”, församlingen kan hålla högre kvalitet på sång och musik och dessutom: “vilken betydelse har icke den inspiration, som ligger i de stora mötena”. Inget av detta är helt irrelevant på 2000-talet – exempelvis skulle Hillsongs framgångar i Stockholm kunna analyseras utifrån liknande faktorer: professionalitet i fråga om sång och musik, och en imponerande samling människor. Men generellt arrangerar allt färre församlingar idag utåtriktade massmöten, och för många är mindre, relationsinriktade grupper ett viktigare medel för evangelisation. Hit hör exempelvis bullgerilla, cellgrupper, alfaarbete och pannkakskyrka. Små församlingar kan uppfattas ha en fördel genom att de präglas av en tät

56