Två böcker om Lewi Pethrus

―――――――――――――――――――――――――――――――――――――― Tidigare publicerad i Årsbok för kristen humanism, 1978, s. 8086

• Lewi Pethrus, Ett sagolikt liv (1976) • Carl-Erik Sahlberg, Pingströrelsen och tidningen Dagen.

Från sekt till kristet samhälle 1907–1963 (1977)1

Lewi Pethrus (LP) har varit död sedan 1974, alltså fyra år, och det börjar bli möjligt att få perspektiv på denna ytterst kontroversiella personlighet. Två nyutkomna böcker ger god hjälp, om man önskar skaffa sig en helhetsbild av människan LP och hans livsverk. Den ena boken är betitlad Ett sagolikt liv. Den är, en av LP själv verkställd, välgjord revidering och förkortning av de fem memoardelar som han utgav 1953–56. Den andra boken är en läsvärd doktorsavhandling i kyrkohistoria av kyrkoherde Carl-Erik Sahlberg om Pingströrelsen och tidningen Dagen. Boktiteln till trots handlar detta arbete framför allt om LP och hans utveckling som andlig och politisk ledare.

Lewi Pethrus och Sven Lidman Att memoarförfattaren LP är partisk är självklart, det ligger i sakens natur. Resultatet är ett självporträtt med en myckenhet ljus och få skuggor. Av en akademisk avhandling väntar man däremot en objektiv och i möjligaste mån opartisk bild av det skildrade föremålet. En huvudinvändning som man vill rikta mot Sahlbergs arbete är att författaren framställt LP alltför okritiskt. Han förfaller till hjältedyrkan och har för kort avstånd till huvudpersonen i sin bok. Denna brist ser man tydligast i konfrontationen LP-Sven Lidman. En typisk sammanfattning lyder (s. 150): »Den karismatiske ledaren Lewi Pethrus anvisade i denna pingströrelsens brytningstid [1933-45] en väg till ökad politisk och ekumenisk medvetenhet. Hans medhjälpare Sven Lidman

_________________ 1 [Red. tillägg: Sahlberg, Carl-Erik 2009a (nyutgåva), Pingströrelsen och tidningen

Dagen. Från sekt till kristet samhälle 1907–63, till vilken hänvisningar görs.]

representerade, om än inte alltid fixerat, en ursprungligare, mer sekteriskt bestämd pingströrelse.« I denna formulering koncentreras resultatet av Sahlbergs forskningar. Pingströrelsen (PR) framställs som från början »sekterisk« och »apolitisk« men utvecklas under LP:s ledning i riktning mot större ekumenisk och politisk medvetenhet och ansvarstagande. Den sekteriskt bestämda PR ville förverkliga det ideala samhället inom den egna rörelsen (s. 207), under det att LP mer och mer hängav sig åt en ekumenisk öppenhet och ambitionen att i Sverige återuppliva den »kristna staten« och det »kristna samhället« (t.ex. s. 262) i kamp mot sekularisering och kulturradikalism.

I avhandlingen skildras åskådligt hur opinionen inom PR svängde mellan dessa båda ståndpunkter fram till det välmotiverade gränsåret 1963. Då genomfördes den bekanta namninsamlingen till förmån för religionskunskapsämnet i det nya gymnasiet. Den blev en viktig förutsättning för KDS:s uppkomst, det kristna politiska parti som LP, åtminstone till en början, helhjärtat satsade på. I dess tjänst ställde han sin tidning Dagen. Därmed började en ny epok i LP:s händelserika liv – han var då 79 år gammal. Det skedet återstår ännu att skildra.

I det av Sahlberg beskrivna skeendet representerar LP en progressiv, positiv kraft som i regel befann sig långt före den rörelse, vars självskrivne ledare han var. »Sekterisk« och »apolitisk« är för Sahlberg negativt laddade ord, och LP framstår för honom som den främste motståndaren till den därmed definierade tendensen inom PR. Inför denna historieskrivning vill man sätta flera frågetecken, först och främst inför författarens bruk av begreppen »sekt« och »sekterisk«.

Sekten definierar Sahlberg som en »proteströrelse, en reaktion mot den värld, det samhälle och den kyrka som den lever i« (s. 5). Man frågar sig: Var då inte också Luther och kyrkans övriga reformatorer »sekteriska« i denna mening? Vidare heter det (s. 44): »Genom sin missionerande aktivitet visade ’den nya rörelsen’ en attityd som i vidare mening kan betecknas som sekterisk.« I konsekvens därmed sägs Ibra radio utgöra ett »uttryck för sektens missionerande inriktning« (s. 168)! Allra mest förvånar Sahlberg när han talar om en »sekterisk attityd i den meningen, att tidningen [Dagen] ansåg, att de kristna samfunden måste vända åter till nytestamentlig form i lära och liv« (s. 195). Mera beprövade vägar vandrar författaren då han beskriver sekten som »biblicistiskt, apokalyptiskt och apolitiskt bestämd« (s. 54) och så naturligtvis som oekumenisk och isolationistisk.

Sahlberg har på detta sätt givit nyckelbegreppet »sekt« ett så allmänt och konturlöst innehåll att det i någon utsträckning är tillämpligt på alla kristna samfund. Inte minst PR själv är, trots LP:s ansträngningar, fortfarande en utpräglad sekt i Sahlbergs mening. Även LP förblev, enligt Sahlbergs måttstock, själv i viktiga hänseenden »sekterisk« till sin död. Särskilt missvisande blir den sahlbergska sektetiketten när den fästes på Sven Lidman.

Denne särpräglade, snillrike man var förvisso varken ekumeniskt eller partipolitiskt intresserad. Men att för den skull göra honom till en skygglappsförsedd, inåtvänd, biblicistisk pingstbroder är en total felbedömning. Varför blev sammandrabbningen 1948 mellan LP och Lidman så våldsam och oförsonlig? Sahlberg har på intet sätt förmått förklara denna dramatiska och avgörande händelse i PR:s historia. Den uppgiften kan naturligtvis inte heller lösas i en bokrecension. Men så mycket må konstateras att det här handlar om två unika, extremt olika personligheter som förr eller senare måste gå skilda vägar; det är högst förvånande att det skedde först efter 27 års nära samarbete. Att avfärda Lidman som »apolitisk« och »sekteristisk« vittnar om en egendomlig brist på förståelse för en av de främsta mystikerna och visionärerna inom 1900-talets svenska kristenhet. Lidmans främlingskap inför LP och det han representerade hör hemma på ett långt djupare och väsentligare plan än det där Sahlberg vill placera det.

Människan Lewi Pethrus Ett försök skall göras att teckna den bild av LP som de båda här recenserade böckerna förmedlar till sina läsare, ett försök som med nödvändighet är subjektivt och provisoriskt. LP, liksom Sven Lidman, har ännu inte kunnat utforskas på ett sätt som de båda förtjänar.

LP framstår i den hittills tillgängliga litteraturen och dokumentationen som en ovanligt rikt utrustad människa med många ytterst positiva egenskaper. Han var en framstående ledarbegåvning, intellektuellt välbegåvad och med utpräglat sinne för studier och boklig kunskap. Han var utomordentligt praktisk och väl förfaren i organisatoriska och ekonomiska ting. Han hade sinne för naturens skönhet, för språkets och musikens rika uttrycksmöjligheter; LP var på en gång religiös vältalare, författare och kompositör. Han förenade i sig karismatiska gåvor med kärv nykterhet. Denna kombination satte honom i stånd att framgångsrikt bekämpa överandlighet och osunda tendenser

inom PR. Han var utomordentligt viljestark och en man som älskade het strid för det han ansåg vara rätt och gudomlig sanning.

LP var vidare utrustad med social ansvarskänsla och inlevelseförmåga, vilket inte minst får tillskrivas hans eget folkliga ursprung i västgötsk småbrukar- och industrimiljö. Han skriver om sig själv i memoarboken, s. 41: »De fattiga och enkla människorna har intresserat mig, och jag har alltid haft svårt att falla undan för de privilegierades idéer och anspråk. Folkets rätt och folkets väl har framstått för mig inte endast som ett socialt utan även som ett kristet krav.« LP var en otrolig arbetsmänniska med outtömlig initiativkraft och uppslagsrikedom långt upp i den höga ålderdomen. Han var en expansiv människa på många plan: far till nio barn, ledare för Nordens största frikyrkoförsamling och en snabbt växande andlig folkrörelse. Han var grundare av och chefredaktör för en daglig tidning, upphovsman till en lång rad böcker, en folkhögskola, en kreditbank, flera förlag, Ibra radio mm.

LP:s förmåga till helhetssyn på tillvarons andliga och materiella sidor hör till det som gör det starkaste intrycket i hans memoarbok. Lyssna till detta sköna citat, s. 222:

Ett av de största misstag religionen kan göra är att stänga sig inne i tempel och kyrkor. När jag gräver i min trädgård, sysslar jag lika mycket med gudomliga föremål som när jag läser min Bibel eller predikar Guds ord, likaså när jag deltager i vårsådden eller i skördearbetet på hösten. … Jag har skattat det som en lycka att få gå efter en såningsmaskin och se sädeskornen falla ner i den svarta myllan, och då jag tagit mogen säd i mina händer och bundit den till kärvar har jag känt, att jag haft det gudomliga undret i min famn. Men samtidigt är LP en man med flera frånstötande karaktärsdrag. Särskilt påfallande och motbjudande är hans iskalla hårdhet och hänsynslöshet i förhållande till vänner och medarbetare som inte längre delade hans åsikter och värderingar. Fallet Sven Lidman har redan nämnts, och ett annat välkänt exempel är missionsledaren A.P. Franklin. LP skriver själv i sina memoarer, s. 224: »Ensamheten och offentligheten är de två områden, där jag känner mig hemma. Men det som ligger där emellan, det personliga umgänget, är mig långt mera främmande.« Individerna blev för LP lätt brickor i det stora, dramatiska spelet mellan vad han uppfattade som rätt och orätt, som Guds verk och Satans bländverk.

Sahlberg framställer LP som en man med växande öppenhet för ekumenik och gemenskap med andra kristna. Detta torde vara en av de stora felbedömningarna i hans avhandling. I stället lämnar Sahlberg i sin bok material till en helt annan bild, nämligen den av en hårdkokt kyrkopolitiker och taktiker. Ett exempel: 1944 befann sig Svenska Morgonbladet i en svår ekonomisk kris. LP visade först en positiv attityd i förhandlingar med SvM:s ledning och hävdade att det skulle vara en »stor olycka« om landets enda dagliga kristna tidning måste läggas ner »i en så ond tid«. Men när det kom till ett avgörande krävde LP att 50 % av aktiestocken skulle ägas av PR, att en rad redaktionsmedlemmar skulle utbytas mot pingstvänner och att tidningen i praktiken helt skulle domineras av PR (Sahlberg, s. 141). Avhandlingen ger en mängd andra exempel på hur LP bedrev »ekumenik« på sina egna villkor, och i sina memoarer återger han den paroll han säger sig alltid ha hållit högt, s. 85: »Gemenskap med alla troende som inte motverkar oss, och för övrigt ut på gator och gränder.« Vem är vän och vem är motståndare till PR? LP:s formulering erbjuder rika möjligheter till det taktiska manövrerande som LP var en mästare i.

I Dagen skaffade LP sig en utomordentlig plattform för detta spel med ömsom vänliga inviter, ömsom fräna angrepp gentemot kristna av annan tro och fromhetsriktning än PR:s. Detta ständiga rollbyte bottnade förmodligen i subjektiv övertygelse likaväl som hans hårdhänta utslagning av forna medarbetare. Hur medveten var LP om sina djupare bevekelsegrunder i dessa sammanhang? Mycket tyder på att det hos honom fanns ett drag av naiv omedvetenhet som i någon mån kan försona det djupt osympatiska i vissa sidor av hans offentliga agerande. Åtskilligt av det som dagens PR uppvisar av primitiv isolationism, småskuren åsiktslikriktning och brutal utslagning av oliktänkande kan säkerligen föras tillbaka på de här påtalade svagheterna i LP:s andliga ledarskap.

Slutligen skall ytterligare ett tredje svårsmält drag hos LP påpekas: den auktoritära, lagiska och konservativa hållning som kom till uttryck i hans syn på barnuppfostran och politik. I det första fallet får ett citat ur memoarboken tala för sig självt:

Det är en stor tillgång för barn att de har en bestämd vilja hos föräldrarna att falla tillbaka på inför tidens frestelser. Tänk, vilken hjälp det är för en pojke, som frestas av sina kamrater till sådant som han vet är orätt, om han kan tänka på att han får stå till rätta för sina handlingar inför en far och

mor som han har respekt för och som han inte vill såra. (s. 226, kursiveringen här.) Det mest förtjänstfulla i Sahlbergs avhandling är hans övertygande demonstration av hur LP från 1930-talet blir mer och mer politiskt medveten och aktiv. Pingstledaren driver envist och under hårt motstånd inom de egna leden igenom beslutet att starta Dagen 1945. Därmed fick han ett förträffligt organ för sin kamp för ett »kristet samhälle« och efter 1963 för KDS. Man önskar att Sahlberg hade trängt något djupare när det gäller att kritiskt undersöka LP:s politiska idévärld. Vad menade han och vad menar Sahlberg med »kristet samhälle«? Här är inte platsen för en sådan analys. Men det må vara recensenten tillåtet att tycka att LP:s försök att återuppliva en äldre tids kristna enhetssamhälle och enhetskultur ter sig som utslag av en orealistisk konservatism. Dessutom är det ödesdigert om kristna människor, samfund och pressorgan ensidigt slår vakt kring traditionell lag och ordning. Nådens och kärlekens evangelium kommer lätt bort i den hanteringen, och vad blir det då av det eftersträvade »kristna samhället«?

LP är alltså en personlighet som hos betraktaren framkallar högst motstridiga tankar och känslor. På samma sätt förhåller det sig med kyrkoherde Sahlbergs doktorsavhandling. Den är det första försöket att vetenskapligt beskriva den svenska PR i ett längre perspektiv. Boken lider av vissa påtagliga svagheter. Andra har redan framhållit att Filadelfiaförsamlingen i Stockholm med LP som ledare givits oproportionerligt stort utrymme i en framställning som säger sig vilja beskriva hela PR:s utveckling under 56 år. En skildring som vill omspänna så mycket både i tiden och rummet måste med nödvändighet bli ganska ytlig och rapsodisk. Sahlbergs alltför okritiska, positiva ställningstagande för LP och hans uppfattningar ansluter sig på ett olyckligt sätt till den naivt ensidiga kyrkohistorieskrivning som odlats och fortfarande odlas inom PR själv och som är i starkt behov av korrigering. Mycket återstår i det intressanta och angelägna företaget att försöka objektivt kartlägga den svenska PR:s historiska utveckling och egenart. Sahlberg har gjort en god början, och man vill gärna betyga honom sin tacksamhet för hans gedigna pionjärinsats på ett svårbearbetat fält. Carl-Erik Sahlberg kan känna tillfredsställelsen att ha lagt grunden till ett forskningsarbete som andra kyrkohistoriker kommer att bygga vidare på.