8 minute read
Pingstväckelsen och läran om Jesu andra tillkommelse
―――――――――――――――――――――――――――――――――――――― Tidigare publicerad i Tro & Liv 1972, s. 50-53
• Arthur Sundstedt, Pingstväckelsen – dess uppkomst och första utvecklingsskede (1969) • Arthur Sundstedt, Pingstväckelsen och dess vidare utveckling (1971) • Arthur Sundstedt, Pingstväckelsen och dess genombrott (1971)
»Talet om Jesu andra tillkommelse var något nytt. Det hade man aldrig hört om i kyrkan, ty prästen talade bara om den yttersta domen. Men nu då Jesus döpt en hel del i den helige Ande, blev denna sanning så levande för dem, att de vittnade om sin upplevelse och talade om sin tro, att Jesus skulle snart komma igen.«
Så berättar en pingstevangelist av första generationen i en skildring som citeras av Arthur Sundstedt i hans mäktiga arbete om pingstväckelsens uppkomst och dess utveckling i vårt land. Tre delar har hittills utkommit (1, 1969, 2 och 3, 1971, Normans förlag, tillsammans 907 s.). De går fram till omkring 1930. Författaren, som vid sidan av sitt författarskap uppehåller en lärartjänst, utlovar ytterligare två delar de närmaste åren. Det är ett kyrkohistoriskt storverk som växer fram, en imponerande översikt över en av vårt århundrades betydelsefullaste väckelserörelser.
Kritiska synpunkter på Sundstedts arbete Det är en mycket välkommen bok, välskriven och lättläst. Författaren är väl inläst i de källor och den litteratur han använder. Han ger en övertygande bild av den svenska Pingströrelsens snabba genombrott och utveckling. Han ger lika övertygande belägg för hur dominerande Filadelfiaförsamlingen i Stockholm och dess föreståndare har varit i
detta skeende alltifrån dess begynnelse. Detta förhållande framhävs i de föreliggande tre delarna så starkt att pingstväckelsen för övrigt endast skymtar som en bakgrund. Författaren bortser helt från det faktum att Örebro missionsförening också efter schismen 1913 fortsätter att vara en om än modifierad variant av pingströrelsen i vårt land.
Det har hittills saknats en modern framställning av den svenska pingstväckelsens historia. Under 1920-talet och början av 30-talet utkom inte mindre än tre sådana skildringar. De är av två olika slag. Den första akademiskt vetenskapliga typen härrör från de båda teologiprofessorerna E. Linderholm och E. Briem, den ene kyrkohistoriker, den andre religionspsykolog. En helt annan typ av historia skriver pingstvännen och f.d. kyrkoherden G.E. Söderholm i sitt arbete Den svenska pingstväckelsens historia 1907–1933 i två delar. 1956 publicerade nuvarande teologiprofessorn i Oslo N. Bloch-Hoell en akademisk avhandling om Pingströrelsen, men den behandlar övervägande den norska grenen. Sundstedts arbete fyller därför en lucka i den kyrkohistoriska litteraturen. Det fullföljer den apologetiska linjen från Söderholm på två sätt. Dels är det i båda fallen en övertygad pingstvän som håller i pennan, rörelsen ses helt inifrån och utan kritik. Dels är det fråga om två krönikeverk eller bokfilmer med rikhaltiga illustrationer och talrika citat ur samtida källor. Inget försök till djupare analys göres, pingstväckelsen sätts inte in i ett större tidshistoriskt sammanhang. Väl antyds andra samfund, både Svenska kyrkan och frikyrkosamfund, främst Svenska baptistsamfundet. Men de får främst tjänstgöra som en mörk och avskräckande bakgrund till en väckelse som tecknas i nästan enbart ljusa färger. Sundstedts del 3 mynnar ut i en skissartad skildring av hur en rad baptistförsamlingar under 1920talet förlorar en mängd medlemmar som »av Gud fördes ut« ur samfundet och ordnade sig som »fria bibliska församlingar«. Så upplevde pingstvännerna sin situation för 50 år sedan. Men en läsare, som själv inte är pingstvän, vill gärna fråga författaren: Har då ingenting hänt under de gångna årtiondena som kan ställa det förflutna i en något annan belysning än den de samtida källorna ger uttryck för?
Sundstedt skildrar helt korrekt och i nära anslutning till Gunnar Westins Svenska Baptistsamfundet 1887–1914 (1965) Filadelfiaförsamlingens i Stockholm uteslutning ur Baptistsamfundet 1913. Det finns inte mycket att tillägga till den bedrövliga historien. Men det känns beklämmande att det andliga liv, som rymdes inom övriga samfund under den svenska frikyrklighetens storhetstid på 1920- och 30-talen,
fortfarande skall behöva beskrivas som motsatsen till »frihet« och »bibliskhet«. Pingstväckelsens förbluffande andliga kraft och vitalitet under den perioden skulle framstå som ännu mera fängslande och trosstärkande, om rörelsen inte på ett i onödan tendentiöst och missvisande sätt kontrasterades mot andra former av kristet samfundsliv.
Denna invändning bemöter Sundstedt kanske med att säga att han främst avsett att låta pingstväckelsens egna trosvittnesbörd komma till tals. Läsaren måste givetvis, acceptera en sådan begränsning och konstatera att därmed en stor och intressant forskningsuppgift återstår, nämligen en allsidig framställning av den svenska pingstväckelsen i dess förhållande till övriga trossamfund, till samtidens politiska, sociala och kulturella liv. Många frågor kan ställas som väntar på svar. Ur vilka folkskikt rekryterades pingstvännerna och deras ledare? Hur ställde dessa sig till arbetar-, kvinno- och nykterhetsrörelserna, till pacifismen och försvarsfrågan, religionsfrihetsproblemet och många andra kommunal- och rikspolitiska frågor? Hur upplevde pingstväckelsens många missionärer i olika världsdelar den allmänna situationen, där de befann sig? Vilka svårigheter vidlåter den typ av världsfamnande yttre mission med små ekonomiska resurser som Pingströrelsen alltid praktiserat? Teologiska frågor kan också ställas: Hur får pingstvännerna det nytestamentliga apostolatet med dess vidsträckta inflytande över de lokala församlingarna att stämma med deras egen uppfattning om den »bibliska« lokalförsamlingens absoluta suveränitet? Hur går det ihop att å ena sidan säga att Jesus är i centrum av pingstbudskapet (Sundstedt, del 3, s. 217) och å den andra, som skett inom Pingströrelsen, så intensivt koncentrera uppmärksamheten på andedopet och tungotalet som dess särskilda tecken? Hur upplevde pingstvännerna det att Jesu omedelbara återkomst, som man så ivrigt väntade på, inte inträffade? O.s.v.
Jesu andra tillkommelse och pingstväckelsens senare utveckling Med den sista frågan är vi tillbaka vid det inledningsvis anförda citatet. Upprepade gånger slår Sundstedt fast att lärorna om Andens dop och Jesu snara tillkommelse mer än något annat utmärkt pingstväckelsens förkunnelse. Äkta och genuina prov på den sistnämnda trosövertygelsen lämnas ofta i Sundstedts framställning. Lewi Pethrus’ första i tryck utgivna skrift hette Jesus kommer (1912), och ett av Pingströrelsens tidiga tidningsorgan kallades Brudgummens röst. Pingstpastorn
Severin Larsen betecknade sanningen om Kristi andra tillkommelse som den »högsta tonarten i de andedöptas själsharpa«. När Filadelfiaförsamlingens blivande missionssekreterare Samuel Nyström med fru 1916 skulle bege sig till Brasilien som missionärer, skrev Evangelii Härold bl.a. följande om avskedshögtiden i Stockholm: »Under djup rörelse sade vi farväl till dem, och vi erfor, att de vemodiga avskedskänslorna undanträngdes av den saliga vissheten att vi snart skall mötas i skyn.« 1919 framträdde den kända danska pingstevangelisten, f.d. operasångerskan Anna Larssen-Björner i Stockholm. I en intervju i Dagens Nyheter yttrade hon bl.a.: »I fråga om hennes syn på framtiden sade hon sig tro att Kristi andra tillkommelse och tusenårsriket var nära förestående och angav en del tidstecken, som talade därför.«
Dessa exempel kunde mångfaldigas med hänvisning till Sundstedts böcker och andra källor. Under sina första årtionden bars pingstväckelsen av en stark visshet om tidens korthet och parusins närhet. Detta är uppenbarligen en viktig förklaring till rörelsens stora nitälskan för människors frälsning, för mission och evangelisation. På denna punkt föreligger en slående likhet mellan urkristendomen och pingstväckesen. Medvetandet om tidens snara slut bidrar också till att förklara varför de första pingstgenerationerna ägnade så ringa intresse åt förhållandena i denna världen. Man koncentrerade sig helt på att vinna individer för Kristus och församlingen och att förbereda dem för mötet med Brudgummen på himlens skyar. Den sociala räddningsmissionen som Filadelfiaförsamlingen bedrev i Gamla stan i Stockholm syftade även till kroppens hjälp, men man var framför allt inriktad på själens väl.
Så var det på 1910- och 1920-talen. Under 1940-talet förändras bilden av Pingströrelsen på ett radikalt sätt. Då är Lewi Pethrus under några år medlem av högerpartiets kulturråd. Då grundas Kaggeholms folkhögskola och tidningen Dagen. Då kallar Lewi Pethrus till döparkonferens i Filadelfia, och Pingströrelsen deltar i 1947 års fria kristna riksmöte i Stockholm. Här visar sig ett för pingstväckelsen helt nytt och oväntat intresse för politik, utbildning och ekumenik. Även i detta sammanhang kunde de återgivna exemplen mångfaldigas.
Någonting måste ha hänt med Pingströrelsen under 1930-talet som förberedde denna utveckling. En ny öppenhet för sociala, kulturella och politiska frågor banade sig väg inom rörelsen. Den breddade sig, började långsamt bli »samhällstillvänd«. Det korta perspektivet förlängdes, liksom fallet var i urkyrkan. Känslan av ansvar inskränktes
inte längre till den individuella själens och den lokala pingstförsamlingens begränsade värld utan utsträcktes till att också omfatta samhället och kristenheten i stort. Det blev populärt att tala om pingströrelsen som en »väckelserörelse inom Svenska kyrkan«. Denna breddning och perspektivförlängning är fortfarande inte allmänt accepterad inom rörelsen. Många kämpar uppenbarligen alltjämt med detta problem vilket Lewi Pethrus för egen del snabbt tycks ha löst redan för 30 år sedan. Många pingstvänner har säkerligen svårt att förena det traditionellt avgränsade livet inom församlingens ram och tron på Kristi snara tillkommelse med det breda sociala och folkmoraliska intresse och ansvarstagande som tidningen Dagen fem dagar i veckan bär vittnesbörd om.
Del 4 av Arthur Sundstedts historik kommer troligen att behandla 1930-talets utveckling. Det vore tacknämligt om författaren, åtminstone på den här vidrörda punkten, ville frångå sitt refererande, krönikeartade framställningssätt och gjorde ett försök att förklara den märkliga förändring som den svenska pingstväckelsen genomgick under tiden före och under andra världskriget. Kanske har själva krigshändelserna och deras återverkningar i vårt land spelat en viss roll. Resultatet har i varje fall blivit att väntan på Jesu andra tillkommelse inte längre är någonting som särskilt utmärker pingstvännerna till skillnad från andra kristna. Detta hopp har blivit en del av den allmänneliga kristna tro som pingstvännerna delar med oss andra som också vill bekänna oss till Kristus och hans församling. Det är glädjande att klyftan mellan pingströrelsen och den övriga kristenheten blivit allt mindre med åren. Därigenom har också andra kristnas öppenhet för de klassiska »pingstsanningarna« om andedop, troshelbrägdagörelse och Kristi tillkommelse blivit allt större. Därom bär den nu så aktuella karismatiska väckelsen vältaligt vittnesbörd.
En allsidig och grundlig kunskap om Pingströrelsen och dess historia kan ytterligare främja en sådan klimatförändring. En ensidig och tendentiös historieskrivning kan däremot skärpa motsättningar och befästa gamla fördomar. Det är att livligt hoppas att fortsättningen på Sundstedts stora och imponerande historieverk skall ge oss en klargörande och förlösande kunskap om den svenska pingstväckelsens senaste utvecklingsskede. Författaren önskas uppriktigt ett gott slut på sin långa möda!
