1.4 Varför en avhandling om Lewi Pethrus?

8 Intervjumaterial. Här finns både tidningsartiklar och böcker att tillgå. Särskilt användbar är Ivar Lundgrens Lewi Pethrus i närbild, 1973. 46

De motiveringar till arbetet som inledningsvis har berörts kan sägas knyta an till en i metodböcker vanlig distinktion mellan externt och internt uppkomna forskningsproblem. De förra har sin upprinnelse utanför vetenskapen medan de internt uppkomna relateras till den teoribildning med dithörande resultat och teser, som äger rum inom de vetenskapliga sammanhangen. Sambandet mellan de båda är komplicerat och skall inte här bli föremål för analys, men jag vill knyta an till distinktionen. En monografi om LPs kristendomsuppfattning saknas och frågan har ovan berörts. Vad vi har är artiklar och partier i avhandlingar som på skilda sätt berör LPs liv, verksamhet och trosuppfattningar. Att fylla igen luckor är en vetenskaplig uppgift. Arbetet motiveras vidare utifrån teser som framförts i tidigare forskning inom andra discipliner än systematisk-teologisk disciplin. Det ökade sociala och politiska engagemanget relateras i det här arbetet till kristendomsuppfattningen som den kommer till uttryck i LPs texter.47 En annan motivering är det i forskningen klara och ökande intresset för Sven Lidman och hans författarskap.48 Med ett intresse för Lidman följer ett intresse för LP, vilket i sin tur kan motiveras med upplysningen som studien Sven Lidmans livsuppgörelse, ger. Där påstår Carl-Erik Brattemo, att de betydande identifikationspersonerna i Lidmans liv var farbror Sam, Augustinus och Lewi Pethrus. Med viss tvekan antar Brattemo att av dessa tre är Augustinus den mest betydelsefulle. Sven Lidman »har införlivat Augustinus med sig«. 49 Någon rangordning av de båda andra sker visserligen inte, 50 men – enligt Brattemo – möter Lidman i LP »en man för vilken ett par av livets nyckelord är ’handling’ och ’lyd-

46 Lundgren berättar att han när han var klar med arbetet undrade om LP ville se manuskriptet för att kontrollera att han hade uppfattat honom riktigt. »Men han avböjde.« Dagen 7.2.1974. Citerat ur Olof Djurfeldts artikel »Bildkrönika och intervjuer i ny bok om Lewi Pethrus«. 47 Forskningsperspektiven presenteras i avsnittet om samhällsuppfattningen. 48 Brattemo, 1984; Sundberg, 1986; Sven Lidman mellan psykologi och teologi, 1986;

Lengborn, 1989. 49 Brattemo, 1984, s. 115. 50 ibid., s. 117.

nad’. Sven Lidman övertar hans nyckelord och gör dem till sina.«51 För att göra en djupare teologisk analys av Sven Lidman är det, om dessa överväganden stämmer, angeläget att också analysera LP. Man kan vidare notera, att Lidmanforskare här och var ger perspektiv på LP, vilka ställer Lidman i ett bättre ljus utan att LP enligt min mening särskilt väl analyserats. Striden mellan Lidman och LP 1948 är ett kärt ämne – »en brödrafejd, som går till historien«. 52 Den hade enligt Brattemo sin bakgrund hos Sven Lidman i den stigande olust han kom att känna från början av 1940-talet inför sin situation i den alltmer expanderande församlingen. Olust inför vad han upplevde som församlingens byråkratisering, kommersialisering och styrning efter Pethrus nyckfulla vilja; inte minst dess okänslighet inför individuella människoöden – som om medlemmarna var till för församlingens skull, inte tvärtom.

53 Men, hade inte Lidman efter sina insatser som LPs försvarsadvokat i den s.k. Franklin-striden själv framhållit och sympatiserat med uppfattningen, att »i denna väckelse betyder enskilda personer mycket litet …«?54 Vad är det som gör att Lidman först på 1940-talet vaknar till sans? En förklaring skulle kunna vara att LP lägger i dagen en annan inriktning och ett annat ledarskap under 1940-talet än vad som gällt tidigare. Stämmer detta? Eller var det så, att Lidmans blick för människor egentligen var »begränsad till det egna jaget«?55

Bilden av Lidman förbryllar och bilden av LP är långtifrån entydig. Inte heller kan schismen mellan Lidman och LP sägas vara uttömd på förklaringsmöjligheter. Måste de helt enkelt drabba samman? Hollenweger antyder en sådan uppfattning: »Daß eine so stark geprägte Persönlichkeit mit dem mehr volkstümlichen Schriftsteller und Pfingstführer L. Pethrus in Konflikt kommen mußte, ist klar.«56 Finns det månne ett teologiskt perspektiv som kan ge ytterligare ljus? Det här arbetet vill ge ett bidrag i den riktningen genom att LPs trosåskådning undersökes. Skall schismen tolkas teologiskt måste LPs trosåskådning också studeras. Vilka förutsättningar hade de för att förstå varandra?

51 Brattemo, 1984, s. 73. Lägg vidare märke till Lidmans ord med avseende på LP: »O demidium cordis mei – o du hälften av mitt hjärta.« Lidman, 1949, s. 28. 52 Westin, 1958, s. 180. 53 Brattemo, 1986, s. 66. 54 Sundstedt, 1972, del 4, s. 72; jfr Holmberg, 1980, s. 129. 55 Hallingberg, 1980, s. 39. Jfr Lidman, 1988, s. 26ff., 37, 81. 56 Hollenweger, 1971, s. 337.

Bilden av LP är som sagt inte entydig. I honom möter dels det principfasta, dels det som kan tolkas som nyckfullt eller som en beredskap till omprövningar. Journalister betraktade honom som extatiker, men var han verkligen det? Är det inte tvärtom en psykologisk gåta att »en person av sådan kylighet som Lewi Pethrus i sina memoarer röjer, kunnat så hängiva sig åt denna eldigt extatiska fromhet«?57 Någon mystiker i kyrkohistorisk mening, skriver Gunnar Westin, »är då pastor Pethrus sannerligen inte«. 58 Linderholm är av uppfattningen, att LP »är en av de främsta religiösa folktalare vi haft« samt att som »religiös ledare är han jämförlig med Rosenius, Wiberg, Ekman och Waldenström«. Det är – fortsätter Linderholm – »han, som i första rummet gjort den [dvs. den svenska pingströrelsen] till vad den är, och på en gång bevarat dess ursprungliga art hos oss och hållit den ren från en del mera bisarra och svärmiska yttringar …«59Efter att ha granskat pingströrelsens nyförvärv under 1920-talet knyter Linderholm sina eventuella förhoppningar till LP inför framtiden med avseende på pingströrelsens »höjning«, trots att han beklagar, »att denne man icke i unga år fick tillfälle till grundliga teologiska studier och någon kännedom om Jesu eget evangelium«. 60 Briem har samma perspektiv på LP: »Att pingströrelsen i Sverige, främst i Stockholm, undgått många av de ytterligheter, till vilka den förfallit mångenstädes i utlandet, torde icke minst vara Lewi Pethrus förtjänst: hans begåvning och utpräglade personlighet satte redan från början sina spår i den nya församlingens verksamhet.«61 Bloch-Hoell visar inte heller någon återhållsamhet med lovvärda ord. »L.P. tør vaere den fremste lederbegavelse p. har fostret. … Som leder har han dessuten lagt for dagen en innen p. usedvanlig nøkternhet …«62 Hollenweger har i sitt arbete The Pentecostals förutom LPs ekumeniska reservationer och kritiska hållning till David du Plessis tagit

57 Sandblad, 28.11.1953, s. 3. 58 Westin, 1953, s. 4. Jfr kapitlet »Vad är extas?« i Hänryckningens tid, 1954, s. 48−54. 59 Linderholm, 1925, s. 307. 60 ibid., s. 307f. 61 Briem, 1924, s. 133. 62 Bloch-Hoell, 1956, s. 423. I en intervju i Dagen 4.7.1970 (»Intervju av I. Lundgren«, s. 1, 2, 7) bekräftar Bloch-Hoell sin uppfattning om LP: »Lewi Pethrus’ verksamhet har varit mönsterbildande i balanserande riktning för pingstkyrkan i Sverige. Men man måste komma ihåg att Lewi Pethrus inte är detsamma som pingstkyrkan. Man kanske kan säga, att den syn han företrätt under de senaste 40 åren nu börjat tränga igenom i alla skikt i den svenska pingstkyrkan.«

fasta på att den av honom initierade skolverksamheten är synnerligen remarkabel med hänsyn till de icke-religiösa ämnen den inkluderar, men är väl knappast underkunnig om folkhögskolans roll i det svenska samhället. Vid den jämförelse Hollenweger låter vidta mellan Sven Lidman och LP konstaterar han: »Lidman, … was driven out by the less talented but more vigorous Lewi Pethrus, …«63

I samband med LPs död och begravning 1974 fälldes det stora ord om honom. Jag väljer ett av många möjliga. Dåvarande ärkebiskopen Olof Sundby framhöll, att »hans namn har en given plats i 1900-talets kyrkohistoria«.

64

63 Hollenweger, 1972, s. 481. 64 Dagen 5.9.1974, s. 16–18.