3.1 Terminologiska synpunkter

3 Lewi Pethrus och pentekostalismen

I detta delavsnitt skall jag dels ge några synpunkter på det terminologiska problemet pingstväckelsen/pingströrelsen, dels relatera LP till pentekostalismen samt i anslutning därtill mycket summariskt beskriva hans teologiska bakgrund.

3.1 Terminologiska synpunkter

Uttrycken »pingströrelsen« och »pingstväckelsen« används ofta som synonymer, men röster har höjts för att de bör hållas isär. Skälen bakom pläderandet för åtskillnaden är dels den kyrkohistoriska utvecklingen i Sverige efter sekelskiftet, dels det internationella språkbruket. Förespråkarna för distinktionen avser med pingströrelsen de »i formellt avseende fristående församlingar som slöt upp bakom Stockholms sjunde baptistförsamling Filadelfia och dess föreståndare Lewi Pethrus, sedan församlingen 1913 uteslutits ur Svenska Baptistsamfundet«.

1 Pingströrelsen ses som ett samlande begrepp för pingstförsamlingarna i Sverige.2 Med benämningen pingstväckelse avses det religiösa innehållet, nämligen »den väckelse som uppkom i Amerika strax efter sekelskiftet, varefter den på olika vägar snabbt nådde också vår världsdel«. 3

1 Lindberg, 1985, s. 133; Struble 2009/1982, s. 11. 2 Carlsson, 2008/1973, s. 14. 3 ibid. Innehållet kan uppenbarligen enligt denna uppfattning inte begränsas till några särskilda församlingar eller samfund utan är »överkonfessionellt, starkt alliansinriktat samt icke institutionaliserat«, men ger avgörande bidrag till att olika trossamfund uppkommer eller påverkas. Lindberg 16.6.1987, s. 5; Lindberg, 1985, s. 134.

Väckelsebegreppet har av förespråkarna för distinktionen icke nämnvärt diskuterats.

Lindberg som hyser tanken, att det är Gud »som sänder väckelse« blir i stånd att anlägga ett något mindre absolut perspektiv på »rörelsen«. »Väckelsen« såsom överordnad »rörelsen« kan förvaltas mer eller mindre framgångsrikt. Av det följer att pingstväckelsen »också är att finna inom andra trossamfund än Pingströrelsen«.

Lindberg 16.6.1987, s. 5. LP själv håller samman uttrycken, men använder oftare pingstväckelsen. Inte desto mindre menar han att benämningen pingst-»rörelsen« är mera biblisk. LP tar fasta på uttrycket i Apg. 2: »en stor rörelse.« Dagenledaren 28.12.1973, LP. I ett tidigare sammanhang uttryckte LP det så här: pingstväckelsen blev 1913 »en självständig rörelse här i landet«. En såningsman gick ut, 1956, s. 18.

Lagergren (1989, s. 46) har formuleringen: »pingstväckelsen blir pingströrelse«.

Form och innehåll hålles isär utan att någon som helst diskussion förs om svårigheterna med ett sådant betraktelsesätt.4

Beaktas det internationella språkbruket framhålles att The Pentecostal movement (ty. Pfingstbewegung) är den mest använda samlingsbeteckningen av fackmännen. Det är att reducera det internationella språkbruket. Så omnämns ej Pentecostalism, som är ett begrepp som inte enkelt refererar till antingen form eller innehåll.5 I stället verkar det som om begreppet har förmågan att hålla samman de båda perspektiven och aktualiserar dels olika historiska strömmar, dels olika teologier eller skiftande religiöst innehåll.

Kort kan de historiska strömmarna beskrivas på följande sätt. Den klassiska pentekostalismen – som i Sverige av tidiga forskare kallades den moderna pingströrelsen6 – har enligt den konsensus som råder bland forskarna sina rötter i USA vid vårt sekels början och spred sig från Azusa Street, Los Angeles, 1906,7 ut över världen och kom till Norge genom Nordens pingstapostel T.B. Barratt samma år.8 Det var där som LP 1907 kom i kontakt med den. Den andra fåran har sin upprinnelse på 1960-talet – också i USA – och har omväxlande kallats neopentekostalism, »charismatic renewal« eller på svenska »den karis-

4 Av tillgängligt material är det varken möjligt eller omöjligt att dra slutsatsen att bakom dessa försök till distinktioner ligger den »protestantiska principen« som vill påminna om att förhållandet mellan idén och dess manifestation är dialektisktkritiskt. Hodgson & Williams, 1986, s. 256f. Å andra sidan förs inga som helst diskussioner om den mänskliga erfarenhetens komplexa struktur. »Väckelse« är naturligtvis en mänsklig erfarenhet. När människan som erfarit densamma därför vill bringa till uttryck vad hon erfarit använder hon ett språk som bärs upp av bilder och begrepp, konnotationer och emotioner med en lång historia i den kulturgrupp som hon lever i.

Min grundläggande polemik mot distinktionen är således att den ger intryck av att vilja framhålla att pingstväckelse (det religiösa innehållet) är ett stormfritt område medan ett relativiserande perspektiv kan anläggas på pingströrelserna. Själv menar jag att detta relativiserande perspektiv måste inkludera »pingstväckelsen«. Jfr Schillebeeckx, 1980, s. 86ff. 5 World Christian Encyclopedia, 1982, s. 838: »Pentecostalism = a Christian confession or ecclesiastical tradition holding the distinctive teaching that all Christians should seek a post-conversion religious experience called Baptism with the Holy Spirit, and that a

Spirit-baptized believer may receive one or more of the supernatural gifts known in the Early church.« 6 Briem, 1924; Linderholm, 1925. 7 Robeck Jr, 1986, s. 1–4. 8 Bloch-Hoell, 1956, s. 139ff.

matiska väckelsen, -rörelsen eller -förnyelsen«. 9 Trots påverkan från den klassiska pentekostalismens spiritualitet blev den huvudsakligen kvar »within the confines of traditional Churches« eller »spilled over into interdenominational church fellowships«. 10 LP kom i kontakt med neo-pentekostalismen i samband med sina längre vistelser i USA på 1960-talet.11 En tredje flodbädd utgörs av vad Hollenweger kallar »Non-White Indigenous Churches«.

12

Svenska forskares tal om »pingstväckelsen« såsom en beteckning på ett gemensamt religiöst innehåll är svårbegripligt, inte minst beroende på att de icke klargör vad de menar. Åsyftar de »spiritualiteten« förhåller det sig så, att inte heller den är enkel att renodla.13 När pentekostalismen behandlas i den internationella forskningen omtalas teologin i pluralis, »the theologies of Pentecostalism«. Uppräkningen av teologierna är ibland denna: wesleyansk, baptistisk, »oneness« eller karismatisk pentekostalism.14 Och man kan tillägga: katolsk.

Konklusionen för avhandlingens del är att jag icke kommer att göra bruk av begreppet pingstväckelse eftersom det ger upphov till den enligt min mening felaktiga uppfattningen att erfarenheten av »Gud« – här i synnerhet Andens dop och charismata – kan isoleras från människans kulturella, sociala, personliga och teologiska bakgrund. En tes i detta arbete är att den mänskliga erfarenheten aldrig är förutsättningslös. Understöder denna tolkning gör den omständligheten att t.ex. katolska pingstvänner »see no conflict between their Catholicism

9 På 1980-talet kan termen neo-pentecostalism sägas ha övergivits till förmån för den karismatiska förnyelsen. Evangelical Dictionary of Theology, 1985, s. 838. 10 Evangelical Dictionary of Theology, 1985, s. 205: »On the American scene it is possible to date significant charismatic beginnings to the year 1960 … Since then there has been a continuing growth of the movement within many of the mainline churches: first, such

Protestant churches as Episcopal, Lutheran, and Presbyterian (early 1960s); second, the

Roman Catholic (beginning in 1967); and third, the Greek Orthodox (about 1971).« 11 Djurfeldt, 1984, s. 68. 12 Att dessa ses som »a legitimate expression of Pentecostalism« beror dels på att den spiritualitet som där möter på ett påfallande sätt påminner om den klassiska pentekostalismen, dels på att det är möjligt att spåra vissa historiska band mellan de tidiga pingstmissionärerna och grundarna av dessa oberoende kyrkor. Hollenweger, 1984, s. 409ff. 13 Karakteriseringen av »spiritualiteten« beror enligt Hollenweger (1986, s. 551) på huruvida »one considers the first five to ten years of its history as an expression of a not yet fully developed infant spirituality or as the heart of pentecostal spirituality«.

Hollenweger menar, att »väckelsen« tämjdes och »many of the original ingredients of black spirituality were lost«. 14 Synan, 1987, s. 34f.; Spittler, 1987, s. 79f. Jfr Hollenweger, 1966, s. 311f.