3.4 Sammanfattning

Avsnittet om kraftterminologin har spänt över vida fält, men kraftfenomenet och kraft-sökandet låter sig förstås funktionellt och instrumentellt, ett påstående som det citat vi stiftat bekantskap med väl belyser: »Gud har ju inte kallat oss till att bara vara lemmar i sin kropp, utan han vill göra oss till nyttiga lemmar.«62

I detta avsnitt om människan som Guds redskap har jag fört ansatserna i voluntarismen vidare och försökt visa hur grundläggande instrumentaliseringen och därmed de resultatorienterade handlingarna blir i synen på förhållandet mellan Gud och människa och mellan människa och människa. Gud verkar indirekt i världen, via människan. Människan framhålles emellertid som subjekt, vilket gör språkbruket aningen förvillande. Människan som »redskap« för tanken till ett mekaniskt bruksföremål. Som redskap vill Gud emellertid »uppfylla« människan med sig själv utan att hon därmed förlorar sin identitet eller sin »jag«-upplevelse. Att vara medveten eller att vara medveten om att vara medveten framstår som kärnan i människans identitetsupplevelse av att vara Guds redskap. Medvetandet misstros inte. Viktig i stil med medvetenhetsaspekten är subjektstanken. Människan varken besätts eller ockuperas. Hon är Guds redskap med sin hela och fulla vilja, hon har överlåtit sig själv med allt vad hon är och har åt Gud, som därmed får bestämmande- och dispositionsrätten.

Jag har utöver detta grundläggande perspektiv visat på en spänning som finns i det att olika traditioner finns företrädda i materialet. I synnerhet rör detta pneumatologin, och framför allt betingelserna för Andens dop. Vad rör syftet med erfarenheten är den enkel att inordna i instrumentaliseringen. Gud vill att människan som »tjänare« och »redskap« skall vara effektiv. Till detta krävs resurser som hon själv inte kan prestera eller hämta fram. »Andedopet« är ett »kraftdop«, ett resursernas dop. Kruxet är sammankopplingen med »heligheten« och syndens problem. Aspekterna som framkommit kräver en djupare analys.

62 Band 8, s. 75.