5.5 Katoliciteten

bibliska församlingen«. Oavsett formulering möter här den normativa aspekten. Den apostoliska församlingen »är mönsterbilden för Kristi församling i alla tider«. 58 Till mönsterbilden relaterar LP framför allt tre ting: församlingens grund, funktion och uppdrag. Om en grund raseras faller hela byggnaden till marken. »Vi har apostlarna ibland oss i deras vittnesbörd om Herren Jesus, om hans verk och uppståndelse. Det är på detta sätt, som församlingen är byggd på apostlarnas och profeternas grund.«59 Grunden är garantin för enheten. »Att alla lokalförsamlingar äger samma apostlar och genom dem samma »grundval« och samma »undervisning« – det borde vara en mäktigt sammanhållande förbindelselänk för vår tids församlingar, såsom det var, medan apostlarna levde …«60 Vidare ligger i citatet uppgiften att föra vittnesbördet vidare. LP uppfattar missionsverksamheten som »en apostolisk gärning alltfort«. 61 De skönmålande beskrivningar som kännetecknar vissa partier i LPs skrifter rör inte sällan den apostoliska tiden. Ofta föres då funktionella aspekter fram. Då inser man också, att »biblisk« och »apostolisk« är synonyma begrepp. »Församlingar må kalla sig ’bibliska’ huru mycket som helst, men de är icke bibliska, förrän de ge rum för Andens gåvor.« Samma villkor gäller för varje enskild kristen.62

Församlingens apostolicitet är fundamental. Apostoliciteten ger en kunskapsteoretisk aspekt. Det är endast om församlingen är apostolisk som den är en sann församling. Intimt förknippad med apostoliciteten är katoliciteten.

Uttrycket »katolsk« används inte i NT om kyrkan. Den förste som brukar termen i den meningen är Ignatius av Antiokia, och han gör det bl.a. när han talar om eukaristin.63 I Svenska Tribunen den 7 maj 1913 behandlar LP i en artikel Filadelfiaförsamlingen i Stockholm och nattvardsfrågan universaliteten i ett spörsmål om nattvarden. Där skriver han med adress till Svenska Baptistsamfundet: »Vi ha aldrig förnekat

58 Band 6, s. 131. 59 Band 8, s. 95. 60 Band 4, s. 161. 61 Band 8, s. 96. 62 Band 5, s. 61. 63 Till detta, Moltmann 1977, s. 347f.; Küng, 1967, 353ff.; Zizioulas, 1985, s. 143 not 3.

bibelns framställning av den lokala församlingen, men vi kunna icke heller förneka, att bibeln talar om en universell, allmännelig församling [kursiv]. Denna senare betydelse av församlingsbegreppet förnekas af rättrogna baptister.«

LP som polemiserar mot Svenska Baptistsamfundets tolkning av församlingsbegreppet anses i detta sammanhang dra en lans för en tolkning som sedan kommit att uppfattas som det för LP egenartade. Sålunda skriver Struble: »Med udden riktad mot samfunden, särskilt mot Svenska Baptistsamfundet, betonades den lokala församlingen som den enda bibliska församlingstypen«. 64 Enligt citatet tycks LP dock snarare betona den universella församlingen än den lokala när nattvardsfrågan kommer på tal. Det är den universella församlingen som baptisterna förnekar! LP skulle således gå i spetsen för församlingens katolicitet, inte för »den lokala församlingen som den enda bibliska församlingstypen«?

I artikeln skriven strax efter »uteslutningen« 1913 förklarar LP att konflikten egentligen inte rörde församlingsgemenskapen utan samfundsgemenskapen. Trodde då verkligen baptisterna själva att nattvarden var »till endast för baptister«? En sådan lära är enligt LP »oresonligt partisk«. I stället hävdar LP, att det är till den universella församlingen som »åminnelsemåltiden« är överlämnad. Apostoliciteten och katoliciteten flyter här in i varandra: »Hvad Jesus överlämnade åt apostlarna, gafs äfven åt oss.«

I några korta satser ser LPs syn på den universella församlingen ut så här. I LPs föreställningsvärld spelar distinktionen inre-yttre en stor roll. Dopet t.ex. är en yttre, synlig handling, som uttrycker en inre upplevelse hos människan.65 Över de inre erfarenheterna kan endast människan själv och Gud döma. Med detta tänkesätt i ryggen kan LP således skriva: »Det finns väl ingen bland de troende och döpta, som betvivlar, att det finns massor av kristna, vilka äro levande Guds barn utan att vara döpta som troende. Vi tro ju däremot, att de måste vara troende och levande kristna innan de skola bli döpta«. 66 Den universella församlingen är enligt LP därför summan av alla troende i alla tider och i alla kulturer och inte summan av alla lokalförsamlingar uppbyggda

64 Struble, 1984, s. 15. 65 Struble, 2009/1982, s. 251; Den kristne, nr 9, 1946, s. 258. 66 Den Kristne, nr 9, 1946, s. 258.

enligt bibelns mönsterbild.67 Den religiösa individualismen framträder med all önskvärd tydlighet i LPs syn på »katoliciteten«: »Varje själ,

67 Till detta, Struble, 2009/1982, s. 66, 91. Den snävare uppfattningen, dvs. att den universella församlingen är identisk med alla lokalförsamlingar uppbyggda enligt bibelns mönster, hyllades enligt Struble av baptisten G. Roberth, som tidigt blev pingstpredikant. ibid., s. 131, not 75. I det baptistiska församlingsbegreppet låg vid denna tid en klar betoning på församlingen som en lokal, synlig sammanslutning.

Själva begreppet »osynlig församling« var, hävdades det, »bibelvidrigt«. Hallgren, 1963, s. 116f. Helt i linje med denna uppfattning framhålles i trosbekännelsen 1861, att varje församling är »ett oberoende samfund, fritt uti sitt förhållande till alla andra kristna församlingar, och erkännande Kristus allena såsom sitt Överhuvud«. Hallgren, 1963, s. 129f. När en församling »felar« och hyllar falsk lärdom står Jesu anvisningar i Matt. 18 också som förebild för församlingars förfaringssätt mot varandra.

Jfr Hallgren, 1963, s. 130. Vid en jämförelse mellan A. Wiberg och K.O. Broady finner man emellertid, att den senare icke skilde mellan Guds rike och församlingen och därför kunde säga att församlingen också var osynlig. Broady var en av LPs lärare på Betelseminariet, och det finns sålunda skäl att misstänka, att bakom LPs formulering »vi kunna icke heller förneka, att bibeln talar om en universell, allmännelig församling« ligger influenser från honom. Från 1913 och in på 1920-talet stod tanken på den universella församlingen betydligt mer i förgrunden hos LP än vad senare blev fallet, då han i det närmaste accepterar och driver rättrogna baptisters uppfattning. Det är efter 1930 som den universella församlingssynen nedtonas, vilket enligt Struble (2009/1982, s. 76) leder till en mot andra kristna isolerande inställning.

Strubles tes kan lämpligen ställas mot Sahlbergs uppfattning, att pingströrelsen från 1930-talets mitt började upptäcka att sann kristendom fanns även utanför pingströrelsen. Sahlberg (2009/1977, s. 89) finner det första inslaget 1933 och vill gärna bygga samman denna iakttagelse med det politiska och ekumeniska intresse som han menar LP går i bräschen för. Dahlgren (1982, s. 54) går på samma linje och menar, att pingströrelsens isolationistiska attityd minskade under åren 1933–1945.

Anledningen till detta är att tanken, att »det kanske fanns sann kristendom även utanför Pingströrelsens egna led« mer och mer accepterades. Dahlgren kommer fram till sin slutsats genom att uppmärksamma aktiviteter iscensatta av LP. Vad analytikerna förefaller ha glömt är att LP skiljer mellan »individer« och »system«. I sin mycket kritiska uppgörelse med Stockholmsmötet 1925 t.ex. konstaterar LP att det finns »levande kristna« inom alla samfund och kyrkor, även inom »den grekiskkatolska kyrkan och påvekyrkan«. Band 5, s. 115. Men, var går gränsen till den universella församlingen? När LP besvarar frågan använder han sig dels av tanken om en ordo salutis, dels av distinktionen inre-yttre. För att tillhöra den bibliska universella församlingen »krävs« tre erfarenheter. Två av dessa är osynliga, dvs. sinnesändringen och mottagandet av Andens gåva. »Öfver en människas inre erfarenheter kan endast hon själf och Gud döma.« Den tredje är synlig, något yttre, nämligen dopet. LP menar att den människa som genom de tre erfarenheterna blivit en medlem i den bibliska församlingen inte kan utestängas från nattvardsbordet av det skälet att hon inte tillhör en baptistförsamling. Struble (2009/1982, s. 84) skriver, att det så småningom »blev ett måste för en pingstvän att vara ansluten till en lokalförsamling för att överhuvudtaget kunna tillhöra ’Kristi församling.’ «. Jag har inte funnit material hos LP som klart utsäger att detta var hans uppfattning. I en Dagenledare 14 januari 1969 diskuterar LP en insändare i samma tidning, som framhåller,

som kommer till levande tro på Kristus, blir därigenom en lem i Kristi kropp och således även en lem i Kristi universella församling, även om han aldrig har sett eller hört talas om en lokalförsamling.«68 Synsättet påverkar uppfattningen av den lokala församlingen och i profilskapande syfte skall ett ortodoxt teologiskt perspektiv antydas. Jolm Meyendorff menar att den ortodoxa ecklesiologin egentligen är baserad på att en lokal kristen församling, som är samlad i Kristi namn och över vilken biskopen presiderar är den katolska kyrkan, Kristi kropp, och inte en del eller ett fragment av den, när den celebrerar den evkaristiska måltiden. Skälet till denna syn är att »kyrkan« är katolsk genom Kristus, inte genom dess medlemskap.69 Utifrån denna grundsyn ger åtskilliga ortodoxa teologer prioritet åt den lokala kyrkan.70 Den svenske pingstledaren visar en djup oförståelse inför detta betraktelsesätt. Eftersom han tänker sig katoliciteten via individen uppfattar han att en sådan uppfattning om den lokala församlingen leder till idéer om »många kroppar«.

71

Jag har i utläggningen av katoliciteten eller allmänneligheten tagit fasta på begreppet »den universella församlingen«. Detta begrepp har i sig en universell syftning. Alla människor äro kallade och evangeliet riktar sig till varje människa i varje tid. Perspektivet och inriktningen är »världen«. 72 Allmänneligheten och apostoliciteten är därmed intimt förknippade.

att är man »född i väckelsen har man alltid mötts av en förkunnelse att församlingen är den gudomliga institutionen på jorden genom vilken Gud verkar«. LP är osäker på hur insändaren skall uppfattas, men säger, att det är fel om man med församlingen menar lokalförsamlingen och därtill pingstförsamlingen. »Det står ingenstans att de lokalförsamlingar som tillkommit genom pingstväckelsen i Sverige är den enda institution på jorden genom vilken Gud verkar.« Vi har visserligen, säger LP, »förkunnat [kursiv] att vi inte behöver någon annan organisation än den lokala församlingen för att bedriva mission i hem- och hednaland. Men vi har aldrig lärt [kursiv] att den lokala församlingen har ensamrätt på all verksamhet«. Vilket fel gör bröderna som fastnat för församlingens ensamrätt? Jo, »de tar bibelställen som avser den universella församlingen, Kristi kropp, och tillämpar dem på den lokala församlingen.

Till Kristi kropp hör alla som har livet i Gud.« Struble (2009/1982, s. 91) antyder att nytestamentliga textord riktade till den universella församlingen överfördes och tillämpades på lokalförsamlingen utan att explicit hävda att detta gäller också LP. 68 Band 4, s. 149. 69 Meyendorff, 1978, s. 84. 70 Zizioulas, 1985, s. 25, som visar på svårigheter med ett sådant synsätt. 71 Band 4, s. 149. 72 Ny mark, 1966, s. 10f.

Sammanfattningsvis kan vi om församlingssynen påstå, att församlingen i stort uppfattas som summan av dess individer och deras handlingar och aktiviteter. Synsättet är individualistiskt, inte holistiskt. LP skriver: »We speak much about various collectives in reference to the work of God in the world, but basically this work is built entirely upon the individual [kursiv]. It is through individual people that God is working, and this applies not only to the leaders but to everyone who is a part of the Christian fellowship.«73 Intentionen i detta delavsnitt har inte varit att teckna alla inslag i LPs ecklesiologi, utan att antyda i vilken utsträckning och på vilket sätt den är orienterad utifrån individen. Människosynen profileras vid en behandling av ecklesiologin. Individualismen betyder inte att individens rätt och värdighet ges högsta prioritet contra kollektivet, utan att individen är utgångspunkten för Guds verksamhet i världen. Betraktelsesättet är funktionellt och handlingsinriktat. När LP sålunda lägger betoningen på individen är det de målinriktade handlingarna som ges stort utrymme. Anarkismen och/ eller tanken på den spontana ordningen eller aktörernas oberoende av varandra finner i honom ingen förespråkare. Idéer som kräver individers underordning under andra människor avvisas inte. Framför allt vill LP i sin församlingssyn komma bort från byråkratiska mellanhänder, som kan styra eller lägga beslag på resurser tillhörande den lokala församlingen. Men han vill utan tvivel ha en stark och inflytelserik rörelse, dvs. lojaliteten både inom församlingen och mellan församlingarna ingår i överideologin. Med en sådan intention framstår antalet människor som nödvändigt samtidigt som ökande medlemstal skapar större ansvar och förutsättningar för nya insatser. Satsningarna på det samhälleliga fältet visar detta på ett tydligt sätt.

73 A Spiritual Memoir, 1973, s. 13.

6 Sammanfattning

Meningen med och glädjen i människans liv är att hon skall vara Guds redskap. Tanken riktar blicken dels till människans ursprung, dels till hennes uppgift i världen. Skapad av Gud med en väsenslikhet med honom är hon unik i tillvaron och har ett behov av Gud som i det närmaste utgör hennes natur. Aspekterna har jag tagit upp under rubriken »Människan som evighetsvarelse«. Där betonades det faktiska: Det finns något andligt hos varje människa, varje människa är odödlig och varje människa är skapad med ett bestämt etiskt innehåll, som binder henne till Gud. Konstruktionen ålägger människan ett utomordentligt ansvar både i förhållande till Gud och till medmänniskorna. Utifrån dessa infallsvinklar möter ofta ett djärvt tal om människans frihet. Med sin fria vilja har hon fått förmågan att välja hur hon vill förhålla sig i världen, dvs. hon är inte fastklistrad vid det givna, utan kan höja sig över det, kan transcendera. Voluntarismen är central i människosynen. Utan sin fria vilja vore människan inte människa. Som skapad till Guds avbild kan hon säga ja eller nej till Gud. Det positiva svaret formulerar LP med hjälp av överlåtelse-termer. Människan överlämnar bestämmanderätten över sitt liv till Gud som får makt över henne. Synen på människan är i högsta grad selektiv. Jag har kallat detta för instrumentalism. Ett redskap är inte till för sin egen skull. Människan är medveten om förhållandet, ger sitt bifall och önskar bli ett bättre redskap, mera funktionsdugligt. I denna tankeräcka möter ofta talet om Andens dop, som är ett kraftdop och gör människan kapabel att fylla den roll och den uppgift som Gud har ämnat henne till. Gud eftersträvar inflytande och effektivitet i världen, vill objektivera och manifestera sig. Den till Gud överlåtna människan är kallad att verka för Gud i världen. Guds verk som sker i människan, genom människan och av människan, är ett verk både av människan och av Gud.

Tanken om människans ursprung och uppfattningen om synden lämnar bidrag till LPs politiska filosofi. Människan är inte totalfördärvad och hon kräver för sin rätta utveckling en viss samhällelig miljö. Individualismen är således inte a-politisk. Omgivningen i vid mening kan i olika grad utgöra ett hot mot det av Gud givna. Människans naturliga behov måste komma till sin rätt också i den sociala och politiska kontexten. Det är denna rätt som människan har både av naturen och av Gud. Annars gällde bara den rätt som samhället ger henne. Problemet

kommer fram inte minst i synpunkterna på lagstiftningen i det moderna samhället. Normativiteten är grundlagd i människan.

Avsnittet om församlingssynen fungerade som ett korrolarium till människosynen och visade hur människosynen profilerades av ecklesiologin. Rollen som antalet människor spelar i tankeuppsättningen avslöjade konturer till en numerisk livssyn. Ansvaret förstärks när antalet ökar eftersom människan inte står i ansvarsställning om hon inte kan göra något. Dessa uttalanden är specifikt relaterade till det samhälleliga fältet, till den politiska verksamheten.

III Samhällsuppfattning

»Vad människorna är, det är också samhället.«1 Slagordet och konturer som ovan har framkommit antyder att LPs samhällsuppfattning kan beskrivas utifrån ett individorienterat perspektiv. Inslagen talar i riktning mot en existentiell samhällssyn2 med människans frihet och ansvar som avgörande utgångspunkter. I det här avsnittet skall jag därför först anlägga ett perspektiv på förhållandet mellan Gud och samhället, som icke alltid beaktas eftersom den existentiella samhällssynen ter sig så uttalad. Utgår man från metaforen av båten på havet, som LP själv använder, kan av den slutsatsen dras att varje samhälle skapar sitt eget liv och bestämmer sin egen färdriktning. Att saken emellertid inte är så entydig skall avsnittet »Gud, livet och tillvarons gränser« uppvisa. Teologiskt skall vi visa att texterna uttrycker en bestämd skapelseteologisk ansats. För det andra skall jag göra en politisk analys av LPs texter och påståendet: »Jag har aldrig haft något bestämt politiskt ideal …«3 fungerar som rubrik för avsnittet. Behovet av analysen baserar sig på att LP oproblematiskt blandar sin kristendomsuppfattning med politiska idéer. Att kristendomen skall få en plats vid »samhällets rådsbord« är nämligen förenat med ett bestämt politiskt innehåll, där inga kritiska reflektioner kring den egna ideologiska positionen anförs.4 Vad jag vill belysa är att talet om kristendom har att göra med ett allt annat än oskyldigt tal om styrelseformer, demokrati, ekonomi, familjens roll, moral och kultur. Dessutom föreligger forskningsresultat som bör diskuteras. En fördjupad analys av LPs politiska idévärld är inte bara efterfrågad, 5 den är också nödvändig. Metodiskt använder jag mig dels av attitydbegreppet, dels av populismen som analytiskt begrepp. Till en fylligare diskussion av begreppens användbarhet återkommer jag nedan.

1 Dagenledaren 1.12.1962, LP. 2 Till begreppet, se Månsson, 1985, s. 21. 3 Lundgren, 1973, s. 53. 4 Det jag här kallar ideologi innehåller tre inslag: 1. Idéer snarare än begrepp. 2. Kontextualisering utan kritisk diskussion. 3. Gruppintressen. Fierro, 1977, s. 242 ff.

Jfr diskussionen utifrån kristdemokratiska utgångspunkter. Arbøl, 1986, s. 29f. 5 Bergsten, 1978, s. 85. III Samhällsuppfattning 159