1.4 Frågan om det onda

niskans kallelse att ge Gud »en plats vid rådsbordet«, är det en möjlig uppgift. Vilken syn på det onda är tankegången i detta perspektiv förbunden med?

Inför frågan om det onda tillspetsar sig frågan om Gud och världsloppet. I två huvudformer möter ondskan: såsom synd och såsom lidande.77 Medan synden står i en radikal motsättning till Gud är förhållandet mellan Gud och lidandet i världen mera komplicerat. I detta delavsnitt är syftet att undersöka övergripande aspekter dels med relation till texternas bestämda inriktning att avbörda Gud ansvaret för ondskan i världen, dels med tanke på den apokalyptik som texterna brukar sägas ge uttryck för.

1.4.1 Gud avbördas ansvaret för ondskan Genom att avbörda Gud ansvaret för det onda lägger LP tyngden på människan och för synden tillbaka till den mänskliga valfriheten. Att förena världens onda med Skaparens goda och ursprungliga verk är inte möjligt. Skapad av Gud är världen inte möjlig att uppfatta som principiellt negativ, men i och med att ansvarigheten för det ondas existens primärt påbördas människan betyder det att människan i sin livshållning kan missbruka sin frihet och åstadkomma att jorden drabbas av förbannelse.78 Världen är således inte ond i sig själv, det är människorna som fördärvar den och genomsyrar den med synd och ondska.79 Som vi tidigare har funnit föreligger en rad inslag i LPs tolkning av kristen tro som avvisar vad som ingår i en traditionell tolkning av gnosticismen.80 Tankegången bekräftas i detta sammanhang och leder oss in på problemet om världen kan förbättras och/eller kristnas. Denna inriktning i vår undersökning innebär att vi tangerar apokalyptiken i LPs texter.

Att Gud »avbördas« ondskan betyder förutom att världen är skapad god och därmed Guds också att Gud inte kan ha bestämt att ondskan

77 Jfr Aulén, 1965, s. 157. 78 Band 4, s. 89. 79 ibid., s. 82f. 80 Jag åsyftar den traditionella tolkningen där kärnan i kritiken av gnostikerna tycks vara deras världsförakt.

skall segra hos en människa eller i ett samhälle. Händelseförloppet i den meningen är inte på förhand utstakat av Gud. Både uppfattningen om relationen mellan Gud och det onda och postulatet om människans fria vilja talar mot en dylik uppfattning. »Det är människan som åstadkommer det onda i världen. Gud måste låta människan vara människa, en varelse med fri vilja.«81 I synen på människan och Gud möter redan i LPs första bok Jesus kommer en teologi – om än i sin linda – som i grunden ställer sig kritisk till ett traditionellt strikt apokalyptiskt schema. Grundläggande och bärande är inte tanken att det onda måste segra, men det onda segrar om människan inte omvänder sig och överlåter sig till Gud. I texter av senare datum82 visar LP att fatalism och kristendom inte har något inre samband. I stället menar han att fatalismen »har varit främmande för kristendomen i alla tider«. Vi har inget som helst stöd i bibeln, fortsätter han, att »något folk är förutbestämt att falla i det ondas våld«. Det »är måttet av ondskan som avgör om ett samhälle skall gå under genom sin syndighet eller om det besitter så mycket rättfärdighet, att det kan överleva. Bibeln säger tydligt, att det är graden av ondska, och inte Guds vilja att straffa, som är avgörande i detta avseende«.

I ledaren refererar LP till i bibeln omnämnda händelser som t.ex. Sodoms undergång, Jona och Nineve, men även Jesu tal till städerna på norra stranden av Genesaret, där Jesus hade gjort sina mäktiga gärningar. Vad är poängen i illustrationerna? Samhällenas öden är »självförvållade«, de hade tillfällen och möjligheter till en annan framtid, men saknade det minimum av rättfärdighet som krävs för ett samhälles fortbestånd. Hade städerna gjort bättring, kunde de ha räddats. Här möter vi återigen »om«-teologin. Slutklämmen i ledarsticket blir, att lika litet som bibeln stöder de kristna fatalisterna, lika litet får de något stöd av Augustinus, Luther eller Calvin. Visserligen hävdade, enligt LP, reformatorerna den gudomliga utkorelsen, men de förföll aldrig »till den fatalism, som en del troende av idag omfattar och praktiserar«. 83 En Dagenledare från år 1952, kallad »Domen som stundar«, ger ytterligare stöd åt den tolkning som jag här sökt ange konturerna till och som nedan kommer att behandlas utifrån en annan infallsvinkel. LP skriver: »Vårt framtida öde avgöres inte av Ryssland eller

81 »Lewi Pethrus svarar på frågor«, i Dagen Extra nr 60, 1973. 82 Dagenledaren 16.8.1966, LP. 83 Dagenledaren 16.8.1966, LP.

av västmakterna. Det avgöres av oss själva och vårt förhållande till Gud och den gudomliga rättfärdigheten.« 84 Domen är inget fatum irreparabile.85

Människans roll i händelseutvecklingen är central. Det som håller »domen« borta är de människor som är rättfärdiga, inte några definitiva tider i Guds tidtabell. Poängen torde just vara att den kristna människan genom sin blotta existens hindrar en försämring av samhället.86 Att denna tankegång väl ansluter sig till det som är centralt i åskådningen har utläggningarna av metaforerna, som såg samhället som ett fartyg, visat. Tanken att Gud inte får vara med, eller den än starkare tanken att det finns ett nit »att fösa ut Gud« ur samhällslivet, bygger ju på premissen att Gud verkligen vill vara med.87 Guds bortträngning såsom LP tänker den är en annan än den som den tyske teologen Dietrich Bonhoeffer givit uttryck för. Hos den senare ges bortträngningen en kristologisk reflektion och förstås soteriologiskt.88 LP däremot försöker förklara världens utseende utifrån föreställningen om bortträngningen, vilket resulterar i att orsakerna till lidandet och det onda entydigt ledes tillbaka till människan. Som det ondas orsak kan Gud inte framställas. I stället betonas att Gud kallar människan bort från den väg som leder till att det onda inträffar och varnar henne för den. Det som sker på Golgata är ett vittnesbörd om Guds ambition att rädda människan från det onda, men också pingstdagens händelser inordnas i detta tolkningsmönster. Den helige Ande är alltsedan dess i färd med att övertyga människan om hennes belägenhet och att försöka få henne på andra tankar.89 Denna Guds aktivitet syftar till att människan i djupet av sin existens skall överlåta sig till Gud och bli ett verktyg i hans hand. »Gud vill att vi skall bekämpa det onda.«90 Arten av Guds aktivitet är dels tänkt som en konsekvens av tanken om människans frihet, dels

84 Dagenledaren 19.6.1952, LP. Ledaren har tillkommit efter det att ryska jaktplan under sommaren 1952 nedskjutit ett svenskt flygplan över Östersjön. Sahlberg (2009/1977, s. 281) menar att LP tolkar händelsen utifrån en apokalyptisk synvinkel. I ledaren ges man snarare intrycket att det är tankegången att när de omutliga moraliska lagarna överträds, vet man med visshet vad följden blir, som bestämmer tolkningen. 85 »Varje dom över ondskan är relativ, så länge de människor det gäller befinner sig i tiden.« Dagenledaren 16.8.1966, LP. 86 Band 2, s. 191f.; Band 4, s. 17. 87 Dagenledaren 23.5.1959, LP. 88 Bonhoeffer, 1970, s. 163. 89 EH, nr 42, 1942, s. 797f.; Band 2, s. 197. 90 Band 6, s. 91.

kan den förstås utifrån permissio-tanken. Permissio-tanken som går ut på att Gud tillåter det onda får i dessa texter två olika innebörder. Den ena går ut på att Gud lämnar människan i sticket. I Bönens makt i nödens tider, 1939, skriver LP: »Man har förgätit Gud, eller åtminstone har man icke på allvar mottagit honom. Man har uteslutit honom från sina stora avgörande rådslag. Förhållandet blir till slut, att Gud överlämnar människorna åt sig själva.«91

Tillåtandet kan också ha ett annat inslag. Gud tillåter att det onda sker, men använder det som ett instrument i enlighet med sina syften. »Nådesbevisningar« och »straffdomar« ställs mot varandra. I det ena fallet »besöker« Gud människorna med nådesbevisningar under det att han »låter« straffdomar gå över dem. Båda handlingssätten är i grunden instrumentella, ty syftet är »att om möjligt vinna dem för sig och få dem att öppna sina hjärtan för frälsningen i Jesus Kristus«.

92

Permissio-tanken är begriplig utifrån dels idén om människans fria vilja, dels uppfattningen att mellan Gud och det onda är lagen och ordningen inskjuten. Verkligheten är konstruerad på ett bestämt sätt som människan måste besinna. Grunden och skären går inte att negligera, de finns där helt enkelt och de är bevis på att världen är Guds. Det är kaptenens frånvaro som gör resan hotfull och riskabel och som kan leda till lidande och ödeläggelse. Observerar man språkbruket i detta sammanhang, finner man att »respekt för tillvaron« används som synonym till »respekt för domaren«. 93 Det är den i livet okunnige och oerfarne som är »nonchalant och självsäker« medan »den som i någon mån känner livet … arbetar med fruktan och bävan på sin frälsning«.

94

Guds förhållande till »det onda« är ett komplext förhållande. Gud uppfattas inte som orsak till synden, men Gud drar sig å andra sidan inte för att åstadkomma lidande i världen. Aspekten behandlas fylligare i Gudsbild. Här skall vi till sist betona att utifrån texterna kan man inte påstå att Gud har bestämt att länder, folk och samhällen skall falla i det ondas våld, men inte heller att Gud i alla lägen övervinner det onda. Det vore att upplösa postulatet om människans frihet. Det finns

91 Band 9, s. 94. Jfr Band 2, s. 58: »Gud hjälpe oss, att Herren Jesus icke lämnar oss och går sin väg. Ty säger han sitt ve över oss, ve oss då.« 92 Band 4, s. 44. 93 Band 9, s. 248. 94 ibid., s. 249.

en konsekvens i resonemanget och ansatsen tagen i synen på människan framträder tydligt. Därmed har vi tangerat vårt andra spörsmål i avsnittet »Frågan om det onda«.

1.4.2 »Levi Pethrus apokalyptik« 95 Ondskan är ett centralt tema i apokalyptiken även om »apokalyptikerna« i grunden inte var störda av den eftersom de uppfattade den som ett led i Guds plan med världen.96 Av framställningen har redan framgått att i LPs apokalyptiska föreställningar knappast ingår tanken på en deterministisk historiesyn enligt vilken perioderna följer varandra enligt ett schema som är lagt från början och oberoende av hur ondskan utvecklar sig i världen. Komplexiteten avslöjar sig redan i iakttagelsen att utifrån distinktioner som används i syfte att skilja »profeter« och »apokalyptiker« åt kan man enligt min mening inte undgå att fråga sig om LP inte är lika mycket profet som apokalyptiker.97 Av de modeller som t.ex. den katolske teologen Walter Kasper använder för att schematiskt skilja mellan olika uppfattningar om kristendomens framtidsvision utgörs en av den apokalyptiska modellen varvid Kasper tycks mena att dualismen i apokalyptiken lämnar rum eller banar väg för en negativ, ja kanske t.o.m. en destruktiv inställning till historien.98 Historien enligt den apokalyptiska modellen, påstår Kasper, känner bara ett subjekt, nämligen Gud, och ställer mot detta synsätt den profetiska modellen enligt vilken historien utspelar sig »i samspelet mellan gudomlig och mänsklig frihet«. 99 Utifrån den profetiska modellen blir historien helt öppen och Gud lägger »sitt herraväldes konkreta ankomst i människans hand«. Ses historien som ett resultat av detta samspel »kan de yttersta tingens ankomst inte tänkas som något som sker s.a.s. efter en frälsningshistorisk tidtabell som nästan deterministiskt reglerar hur Guds eviga rådslut avlöper«. 100 Evigheten avgörs enligt den profetiska modellen med andra ord i historien medan den enligt den apokalyptiska modellen avgörs i evigheten.

95 Linden, 1980, s. 50. 96 Morris, 1972, s. 47. 97 Så i alla fall utifrån Moltmanns distinktioner, 1977, s. 133f. 98 Kasper, 1981, s. 168f. 99 ibid., s. 169. 100 ibid.

Nu är det ingen enkel sak att hänföra LP till en av dessa modeller. Tvetydigheten eller svårtolkbarheten sammanhänger med människosynen och LPs idé om de gränser som Gud har satt för människans liv. Vad som står klart är att historien inte känner allenast ett subjekt. Historien gestaltar sig utifrån en dialektisk relation mellan Gud och människan. Gud tar människans frihet på allvar, men denna frihet är inte total, dvs. med en formulering som är inspirerad av läsningen av Kasper: Guds herraväldes ankomst ligger inte helt i människans hand. De gränser som Gud har satt för livet på jorden spelar stor roll för LPs uppfattning om historiens förlopp och ges ibland en tillspetsad apokalyptisk tolkning varvid framgår att han inte på något tydligt sätt isärhåller vad som å ena sidan är att betrakta som en »historisk« situation och å den andra sidan är att betrakta som »apokalyptisk«. I tanken sker en växling mellan den ena och den andra situationen och ibland smälter de samman.101 Tolkningen av det svenska samhället är ett gott exempel på detta. Frågan i detta sammanhang gäller det svenska folkets framtid i historisk bemärkelse – »vårt folks framtida öde«. 102 Utifrån LPs historiesyn är historien full av lärdomar och vittnesbörd om hur följderna blir när folken s.a.s. gått för långt och överskridit gränserna för det tillåtna. Domen väntar. Historien är därmed aldrig helt öppen, friheten har sina gränser. Samma perspektiv ligger till grund för den apokalyptiska förkunnelsen. Ansatsen nerifrån framträder, inte tidtabellens tider. Vid en jämförelse mellan invånarna i Stockholm vid 1900-talets början och Sodoms invånare blir resultatet att ondskan nått sin kulmen och att ett sådant land som Sverige »måste undergå sitt eldsdop«. 103 I framställningen kommer tanken att det måste finnas en gräns för det onda mycket väl till uttryck. I grund och botten ansluter sig denna syn alltså till vad vi har framhållit om föreställningen om tillvarons ordning med dess lag om sådd och skörd. Det är således inte primärt Kristi tillkommelse som innebär en kris för världen, utan det är världens ondska och rörelseriktning bort från det sunda och sedliga som kräver ett gudomligt ingripande. Gud intervenerar inte

101 Band 4, s. 13f., 16. Jfr Maier, 1987, s. 46. Enligt Russel (1978, s. 24) är en sammanblandning mellan apokalyptik och historia vanlig i den apokalyptiska föreställningen. 102 Dagenledaren 2.2.1957, LP. 103 Band 4, s. 12: »Det [dvs. Sverige] kan icke, med den synd och ruttenhet, som finnes bland folket, fortsätta att existera som en nation.« I sammanhanget hänvisar LP till en icke namngiven forskare.

på ett oförklarligt sätt! Med denna grundsyn låter sig den apokalyptiska förkunnelsen utan svårighet förena: historia och apokalyptik häftar i varandra. Problemet är väl att förklara det berättigade i att låta en analys av det svenska samhället vid 1900-talets begynnelse vara av avgörande betydelse för världen i dess helhet, dvs. ge samtidsanalysen av det svenska samhället eskatologisk innebörd och inte enbart historisk. Det finns enligt LPs sätt att förkunna inget som motsäger att ett historiskt perspektiv inte skulle vara tillräckligt, dvs. om normen för det otillåtna passeras och folket negligerar möjligheten till omvändelse och bättring, har nationen inget annat än undergång att vänta. Men LP måste bringa ordning i talet om Jesu tillkommelse och den tillspetsade apokalyptiska historiefilosofin torde dessutom ha svarat väl mot den unga rörelsens behov av väckande, tröstande och varnande budskap.104

Vi kan utifrån det sagda avvisa påståendet att världen måste bli sämre, dvs. att ondskan måste segra därför att Gud har bestämt detta. Lika entydigt avvisas en renodlad utvecklingsoptimism. »De som har den uppfattningen, att kristendomen allt mer och mer skall genomsyra världen, så att världen blir bättre och bättre, och att det tusenåriga riket på det sättet skall bryta in över jorden, har icke Guds ord på sin sida.«105 Av tanken att tusenårsriket är omöjligt att realisera genom mänskliga insatser följer inte att världen blir sämre och sämre. Kristendomens fiender framför enligt LP den sortens argument: »Nu finns det sådana som hatar de kristna och säger, att kristendomen betyder kulturell och social tillbakagång. Det beror på att man icke sätter sig in i vilket inflytande verklig kristendom utövar. …«106 Grundläggande idéstoff genom åren är kristendomens anmärkningsvärda roll för världen, en idé som saltmetaforen understryker: »En verklig och levande tro på Gud är för människovärlden, vad saltet är för världshavet. … Utan detta skulle allt slukas upp av förruttnelse.«107 I den apokalyptiska förkunnelsen finns formuleringen insprängd: »Det blir en oersättlig förlust för världen när de kristna tages bort«. När de rättfärdiga människorna »hämtas från jorden« och med dem allt motstånd mot

104 Lindén, 1980, s. 51. 105 Band 2, s. 61. 106 ibid., s. 191f. 107 ibid., s. 192

ondskan, då får synden och det onda »fritt lopp«, 108 och formar sitt eget öde. Konsekvensen är denna: på ett liknande sätt som den enskilda människan utifrån alldeles bestämda premisser har sitt liv i sina egna händer, har samhället sitt. Även permissio-tanken används i tolkningen av världens öde. Vid parusin går Gud världen till mötes, gör den till viljes och befriar den från »de heliga« och låter den »bli överlämnad åt sig själv«.

109

Avgörande i LPs historieuppfattning är dels människosynen, dels idén om att tillvaron har en ordning och att när denna ordning inte efterlevs följer straff och dom. I tankekonceptionen ingår med ett slags självklarhet föreställningen om tidens slut, uppfattad som både katastrof och fullbordan och fulländning. Men eskatologin har även i dessa texter flera utgångspunkter än det kosmologiska problemet om världsundergång och – förnyelse.110 För att med full säkerhet kunna uttala sig om LPs apokalyptik måste man dels mera noggrant redogöra för apokalyptikens innehåll och förutsättningar, dvs. inte ensidigt uppmärksamma förkunnelsen om Kristi tillkommelses olika etapper, dels redogöra för hur synen på människan förhåller sig till detta. Själv tolkar jag LPs utläggningar som en theologia conditionalis och menar att utifrån en sådan teologisk position kan man knappast säga, att samhället nödvändigtvis blir bättre eller sämre, utan man tvingas formulera sig på följande sätt: samhället kan bli bättre om människan låter Gud vara den Gud är. Ty om Gud får vara den han är, kommer sinnevärlden att se annorlunda ut. Med detta återkommer jag till tanken att ett strikt apokalyptiskt schema som det utvecklats i den vetenskapliga litteraturen inte friktionsfritt går att samordna med den människosyn som LPs texter exponerar. Detta problem har inte berörts i forskningen om LP och pingströrelsen. Vad man där har protokollfört är motsatsförhållandet mellan apokalyptik och politik och sökt efter den historiska vändpunkten när den historiska utvecklingen började ge upphov till politiskt engagemang i stället för en väntan på parusin. Längre fram ställer jag den precisa frågan om LP övergav apokalyptiken i samband med sitt växande politiska engagemang.

Utifrån de här perspektiven är det svårt att påstå att LP skulle hysa uppfattningen att historien är utan värde. Kontinuiteten mellan histo-

108 ibid. 109 Band 9, s. 259f. 110 Till detta, se Theologische Realenzyklopädie, band 10, 1982, s. 249ff.