1.2 En soluppgång 1902

I samma memoarbok ur vilken vi hämtat beskrivningarna, summerar LP sina i barndomen gjorda erfarenheter i spänningsfältet mellan tro och tvivel, innan han bestämt sig för att viga sitt liv åt Gud, och påstår, att »… även när jag plågades av tvivel, var det något, som jag aldrig kunde komma ifrån, och det var Guds uppenbarelse i skapelsen. Naturen såväl i blommorna som bären på Halleberg och de minsta kryp jag såg, talade till mig, och särskilt de stora tingen i skapelsen gjorde ett förkrossande intryck på min barnasjäl.«14 Som god pingstpredikant hänvisar LP till vad aposteln Paulus skriver i Rom. 1:20. Dock tycker han att det är »egendomligt« att han »ofta har mött Gud i sådana sammanhang«, dvs. i naturen. Varför det är säreget förklarar han emellertid aldrig.

Jag har ovan i avsnittet om LP och pentekostalismen fragmentariskt behandlat denna beskrivning. Vårt intresse där var att klargöra innebörden i LPs uttalande att han »blev andedöpt 1902, men visste inte vad det var för något förrän 1907, då förkunnelsen om Andens dop nådde oss här i Norden«. 15 Tolkningsmönstret medbestämde vad han erfor.

Här vill jag fästa uppmärksamheten på natursceneriets roll för vad LP betraktar som upplevelsen av Gud. Solen går upp ur havet. Det storslagna natursceneriet »tilltalade mig mycket« och Gud blev, skriver han, »outsägligt levande och stor för mig«. Den bestämda medvetenheten om den gudomliga närvaron erfares som en »genomträngande, värmande närvaro«. Den Gud som möter i soluppgången åstadkommer ingen kris i LPs liv, den religiösa erfarenheten är i stället bekräftande till sin karaktär.16 Vidare är upplevelsen en vision – »som om jag sett Honom« – inte en audition. Gud talar inte till honom. Det är inte allenast i Ordet som Gud möter människan. Människan är inte enbart ett hörande utan också ett seende väsen.17

14 Den anständiga sanningen, 1953, s. 228f. 15 Så svarade Lewi Pethrus, 1979, s. 96. 16 Unger, 1984, s. 14ff. 17 Medan Du stjärnorna räknar, 1953, s. 25. Jfr Lossky, 1978, s. 29f.