1.4 Betelseminariet 1905

»fundamental, då det gäller att förstå den religiösa upplevelsen i dess egenart«. Ehuru den är blott ett verbalt uttryck för en varseblivning avviker den enligt Sundén inte desto mindre »från de talesätt som brukas inom den fromhetsrörelse, för vilken Lewi Pethrus kan tagas som en fullödig representant …«. 23 Sundén redovisar dock inte vilket material han utgår från vid denna jämförelse som ställer LP i en säregen position. Möjligen kan det här röra sig om en generationsfråga. Kultursituationen fram till mitten av 1 800-talet kännetecknades av en teologisk kultur. Naturen var ordnad och levande, inte död, inte stum.24

1904 börjar LP sina studier på Betelseminariet i Stockholm och det är höjt över all diskussion att de nya förhållandena utsatte LPs fromhet och religiösa uppfattningar för påfrestningar. Till dessa påfrestningar hörde läsningen av Rydbergs Bibelns lära om Kristus. »Den författare, som fångade mig mest, var Victor Rydberg, och han gjorde ett starkt intryck på mig.«25 Isak Krook ger en tänkvärd upplysning, när han påstår: »Det lider intet tvivel att Viktor Rydberg i stor utsträckning bestämt den svenska allmänhetens uppfattning av de religiösa och teologiska frågorna.«26 En av de mest lästa och mest omdebatterade böcker, som någonsin utkommit i vårt land, är enligt Krook, just det av Rydberg nämnda arbetet.27 Under 1905 är det denna bok som försätter LP i en minst sagt brydsam situation. Jag påstår inte att detta är hela förklaringen till den kris som LP hamnar i och som gör att han ifrågasätter den kristna tron. Själv noterar han dock bokens stora roll i kris-utvecklingen. »Vid denna tid läste jag Viktor Rydbergs Bibelns lära om Kristus, som skakade min tro i dess grundvalar. Jag förlorade genom den min tro på Kristi gudom, och med detta raserades den ena huvudpunkten i min trosuppfattning efter den andra. Efter någon tid trodde jag faktiskt inte på någonting. Det enda, som jag hade kvar, var min tro på en personlig Gud.«28 Vad var det som gjorde att dessa trosfragment fanns kvar? Ånyo finner vi skapelsens storhet och skönhet

23 Sundén, 1959, s. 110. 24 Armgard, 1971, s. 77f. 25 Medan Du stjärnorna räknar, 1953, s. 50. 26 Krook, 1935, s. III, förordet. 27 ibid. 28 Medan Du stjärnorna räknar, 1953, s. 61f.

som bärande argument. »Trots alla de tvivel, som stormade inpå mig, kunde jag dock aldrig tro, att denna underbara värld har gjort sig själv, utan att den måste ha en intelligent upphovsman och uppehållare.«29

Så långt bakgrunden. LP finner krisens lösning på en vindskammare på Betelseminariet:

Ensam … kämpade jag min kamp i bön inför Gud. Jag hade våndats och bett i dagar och veckor, men det mörker, som fyllt min själ i långa tider, var fortfarande lika ogenomträngligt. Men jag måste komma till klarhet.

Utsträckt framstupa på golvet utgöt jag min själ inför Gud. Jag hade sagt, att om jag fann, att kristendomen inte höll, vad den lovade, skulle jag lämna den jag skulle kasta Bibeln ifrån mig, och jag skulle göra, vad jag kunde för att hindra människor från att omfatta densamma. Men det var i desperation dessa tankar behärskade mig. Då jag kom inför Gud, såg jag klart, att ingenting annat kunde tillfredsställa mig än ett liv i Hans gemenskap. Vad hade mörkret och otron gett mig? Intet annat än oro och ovisshet och berövat mig den kraft jag haft över mina köttsliga begär. …

Det stod snart klart för mig, att det enda, som kunde göra mig lycklig och giva mening åt mitt liv var att jag återfick min tro och min segerkraft.

Detta var slutet på min själskamp. Då hände något märkligt. Jag hade ett personligt möte med Jesus. Jag såg honom inte med mina lekamliga ögon, men då den stunden var över, visste jag, att jag hade mött Honom. Trons ljus strålade in i min själ, och alla tvivel försvann. … Det var som en soluppgång. Soluppgången är ett

Guds verk, och ingen kan hindra den. Vad man kan är att undandra sig solljuset. Det stod snart klart för mig, att detta var vad jag hade gjort.30 Det finns kontrastinslag i denna beskrivning om man jämför med de tidigare analyserade. Så är t.ex. konfrontationen tydligare, människan framträder som individ och vilja. I vår teckning av människan har denna linje betonats. Kruxet i sammanhanget är symbolspråket. Natursymboler har generellt sett färre uttrycksmöjligheter än de antropomorfa, men anses inte vara så riskabla, dvs. deras symboliska karaktär ligger mer i öppen dager. Det är något tidlöst och oföränderligt över dem. I LPs användning kommer detta till uttryck på så sätt att symbolen ljus för Gud står för ordningen, för det oföränderliga. Det är människan som växlar, går fram och tillbaka. »När jag gick tillbaka till Guds ord, till löftena, till Bibelns undervisning och till bönen, då gick

29 Medan Du stjärnorna räknar, 1953, s. 62. 30 ibid., s. 69.