4.3 »Helvetet – en av Guds barmhärtighetsgärningar«

gudomliga rättskravet, inte ett Guds omstämmande till människorna. Försoningen är en följd av Guds kärlek, inte kärlekens förutsättning, men kärleken är inte nog.62 Guds inställning till världen har inte förändrats i och med Jesu död och uppståndelse. Världen har försonats med Gud och Gud har försonats med världen.63

4.3 »Helvetet – en av Guds barmhärtighetsgärningar«64

En konsekvens av dessa tankespår är LPs behandling av den slutliga uppgörelsen mellan människan och Gud. Förkunnelsen av den dualistiska utgången är inte förbunden med moderna svårigheter att förena föreställningen om helvetets verklighet med Guds kärlek.65 Helvetet ses tvärtemot som ett uttryck för Guds barmhärtighet.66 I stället för att tolka rättvisebegreppet i ljuset av Kristi verk och person tolkar LP in det mänskliga rättvisebegreppet i uppfattningen om Guds rättfärdighet och kommer att utjämna motsättningen mellan Guds kärlek och Guds rättfärdighet.

LP tar upp invändningen: »Det finns de som säger, att denna lära om ett evigt helvete strider mot Guds kärlek och mot Guds allmakt«.

67 Ett svar som han riktar till gensägarna är att de inte begriper Guds kärlek. Med andra ord borde de hålla tyst. I sådana avsnitt anslår han maktens linje: Gud gör vad han vill och ingen kan göra något åt detta. Den linjen utgör, som vi sett, inget huvudspår, ingen bärande tankegång i hans texter. Det är däremot tanken, att helvetet snarare är ett utslag av Guds barmhärtighet än hans vrede. I resonemanget finner man att det är människans val som Gud respekterar samtidigt som idén att Gud inte tvingar sig på människan framträder. I uppfattningen ingår dessutom synduppfattningen som förklaringsled. »Naturligt« är ett huvudord i LPs tolkning av kristen tro. Så också när han berör frågorna bortom döden. Själv är han av uppfattningen

62 Band 9, s. 267. 63 ibid. Världen är försonad, men inte »frälst«. Brudgummens Röst, 1916, s. 169. 64 Band 4, s. 124f.; Band 10, s. 148; Band 3, s. 104, 253. 65 Jeffner, 1981, s. 100f. 66 Band 3 954f 67 Band 10, s. 149. I ett föredrag hävdar han, att »det går icke att försona det mänskliga förnuftet med denna lära, …«. Band 3, s. 102.

att »på andra sidan döden« »blir det säkerligen lika naturligt att leva … som här«. 68 En avmystifiering av »evigheten« vidtages, gränsen mellan människans nuvarande och tillkommande liv är inte skarp. Det är »icke mer oförklarligt, att människor skall vara borta från Guds ansikte i evighet, än att de kan fortsätta att här leva i synden«. 69 Syndens natur är »att fly från honom [dvs. Gud]«. »Tänk, om de skulle nödgas att för evigt dväljas inför Guds ansikte! Det vore ju förfärligt! Vad syndaren fasar för – det är Guds närhet, Guds uppenbarelse.« När syndaren som »dött i sitt syndiga sinne« och »uppvaknar i detta sinne till domen, skall han anse det som en lättnad att få gå bort från Guds ansikte för evigt«. 70 En premiss i tankegången är att det finns människor som »stålsatt sig mot Guds kärlek«. 71 Gud behandlar dessa utifrån deras egen vilja. »Att människan fritt väljer att inte ha med Gud att göra –det är helvetet.«72 Därför finns det något som vore värre än helvetet.

LP menar, att Skriften tydligt säger, att helvetet är »utanför himmelen«, varmed han menar: »Jag tror det säger allt – att vara utanför gemenskapen med Gud, utanför gemenskapen med de heliga, med änglarna, utanför gemenskapen med det rättfärdiga, det rena och goda«. 73 LP uppfattar troligen talet om helvetet som en metaforisk beskrivning av en tillvaro utan Gud. Grunddraget i människosynen upprepas: »Men man skall komma ihåg att detta är vad människan själv väljer.«74 Om Gud därför skulle tvinga in människan i ett förhållande som hon själv bestämt tar avstånd från skulle han avslöja sig som något annat än kärlekens och barmhärtighetens Gud. Men genom

68 Band 10, s. 104; Se även Lundgren, 1973, s. 22f. 69 Band 3, s. 103. 70 ibid., s. 104. Jfr Band 10, s. 148f.: »Ty om Gud hade bestämt, att de för alla evigheter skulle vara i hans omedelbara närhet, skulle detta för dem vara ett tusenfaldigt helvete.« Lundgren, 1973, s. 23, har en liknande formulering. 71 Band 10, s. 148. 72 Lundgren, 1973, s. 23. Rakt igenom författarskapet betonas vikten av att säga »ja« till

Gud, vilket innebär att människan måste uttrycka att hon vill ha med Gud att göra.

Tydligen är en förskjutning på gång i LPs uppfattning i dessa sena texter. Nu synes det handla om att säga »nej« till Gud, dvs. människan måste markera att hon inte vill ha med Gud att göra. Man kan möjligen tänka sig följande lösning. För att människan i eminent mening skall kunna fungera som Guds redskap i tiden krävs ett medvetet och helhjärtat »ja« till Gud, medan däremot ett »nej« till Gud skulle krävas innan människan förvisas bort från hans ansikte. 73 Lundgren, 1973, s. 23. 74 ibid.

att människan »får en plats borta från Gud för evigt« visar Gud sin barmhärtighet och att han respekterar människans eget val.75

När Ivar Lundgren i slutet av LPs liv samtalade med honom i dessa frågor ställde han det hela på sin spets med ett indirekt påstående: »De kommer alltså att trivas i helvetet?« LP svarade: »Jag tror att de kommer att acceptera det.«76

Summerar vi iakttagelserna kan vi konstatera, att bibeltexter inte kommer till användning i själva argumentationen för uppfattningen. Ansatsen för tanken är i stället människans fria vilja, hennes val, som Gud respekterar. Men människans frihet är inte total. Existensen som sådan kan människan inte kan lyfta sig ur och det ansvar människan har för sina val är realiteter att ta i beaktande. Frånvaron av en personlig gemenskap med Gud är sammantaget människans stora förlust, här och nu och i evigheten, en förlust som är förbunden med lidande. Med dessa förbehåll kan vi tala om en konvergenspunkt mellan Gud och människa. Frågan är dock om inte konvergenstanken utgör ett hot mot den roll som fruktan spelar i trosåskådningen. Avsikten har varit att inskärpa syndens allvar, men synen här blir mera saklig. Konvergensteologin mynnar ut i konstaterandet att Gud söker minimera människans lidande sett under evighetens synvinkel. LP tycks själv inte anse att han inifrån löser upp premisserna för väsentliga inslag i sin förkunnelse.77 Bibellinjen med »fruktans« inslag och människosynslinjen med »friheten« som ledande tanke, lever sida vid sida med varandra till synes utan störningar. Helvetet, för att fortsätta tala mytologiskt, beskrivs som ett av Gud utifrån hans respekt för människans frihet ordnat ställe för att de som inte vill ha med honom att göra skall slippa det. Om man inte tolkar hållningen som en ambivalens mellan teocentricitet och antropocentricitet, kan man konstatera att flera av texterna lämnar från sig en känsla att LP ryser inför det faktum att människor enligt hans mening i detta liv lever utan Gud. Evighetsperspektivet förändrar inte denna grundläggande rysning. Med ett språkbruk som i alla avseenden avgränsar sig från LPs eget, kanske man kan tala om att syntesen blir att LP ställer sig bakom en sekulariserad apokatastasis-tanke, som formar sig till en lösning inom ramen för folkhemmet, där alla helst skall trivas eller åtminstone skall för-

75 Band 3, s. 104. 76 Lundgren, 1973, s. 23. 77 Tanken finns formulerad redan i En evig dom, 1915, se Band 4, s. 93ff.