3 minute read
5.1 Deciderad Jesus-kult eller pneumatologisk monism?
5 Den treenige Guden
I detta avsnitt skall jag profilera LPs uppfattning utifrån en del allmänna synpunkter på trinitetsteologin inom pentekostalismen. LPs texter lämnar ifrån sig andra betoningar än de som forskare funnit vid studier av andra texter inom denna religiösa familj. Djupdykningen i materialet på denna punkt utgår primärt från det faktum att den specifika kristna bilden av Gud är just treenig och att LP säger sig omfatta tron på den treenige Guden.
»Pingströrelsens syn på gudomen är allmänkristen«, skriver Nils G. Holm, och fortsätter: »Man kan säga att Jesus kommit att bli den centrala personen i gudomen inom pingströrelsen trots att också den helige Ande starkt betonas.«1 Självklart är det enligt Holm så, att »Gud uppfattas som Skaparen och som Fadern«. 2 Holm konstaterar vidare att man inom pingströrelsen »bekänner sig till treenighetsdogmen och till läran om Jesu dubbla naturer«. Hans egen uppfattning om treenigheten tenderar att röra sig i modalistisk riktning eftersom han talar om olika »sidor« av gudomen. Möjligen reflekterar denna tendens Holms egen bakgrund i pingströrelsen. »Någon större åtskillnad mellan dessa ’sidor’ av gudomen gör man ej …«, menar han.3 Utifrån dessa synpunkter tycks betoningen ligga på andra artikeln, inte tredje eller första.
Bloch-Hoell har också uppmärksammat andra artikelns dominerande roll. I en undersökning av en amerikansk hymn-bok fann han att Jesus nämndes i mer än tre gånger så många hymner som den första personen i gudomen. »A one-sided emphasis of the second person in God seems to be usual in the Movement.«4 Å andra sidan är detta enligt honom inget unikt för pentekostalismens vidkommande och gör gällande, att »All revival movements of our time are pronounced Jesus-cults.«5 Rörelseriktningen mot andra artikeln framkommer också
1 Holm, 1978, s. 31. Holm understryker denna uppfattning med att »i böneanropen vänder man sig till största delen till Jesus«. 2 ibid. 3 ibid. 4 Bloch-Hoell, 1964, s. 109. 5 ibid., s. 109.
i Henning Thulins uttalande när han säger att innan han blev pingstvän bad han till Gud, men som pingstvän bad han till Jesus.6 Thulin som varit präst i Svenska kyrkan var under en period LPs medarbetare i Filadelfiakyrkan i Stockholm. Linderholm har kommenterat den andra artikelns betoning i förhållande till trinitetsteologin och framhållit att den »ömtåligaste« punkten i tron är kristologin och att Kristuskulten ibland tillspetsas så, att den direkt strider mot treenighetsläran.7 Tanken har ovan anmälts att det från i början rådde en teologisk spänning mellan pneumatologin och kristologin i pentekostalismen.8 Som svar på frågan om pentekostalismen givit uttryck för en deciderad Jesus-kult eller en pneumatologisk monism har Kilian McDonnell menat att om den klassiska pentekostalismen »fails at all, it is because it does not give sufficient place to the role of the Father«. 9 Trinitetsteologin utgör onekligen ett problemområde inom amerikansk pingströrelse.10
Temat – Gud som skaparen – har ovan i olika omgångar förts på tal när vi redogjort för dels LPs skapelsetro, dels gudsupplevelser. Som kontrastmaterial kan Olof Hartmans omdöme om Sven Lidman användas. Denne hade enligt Hartman »tappat bort en person i gudomen, nämligen Fadern och Skaparen«. 11 Hartmans synpunkter skall inte här granskas, men det är belysande att det är ogörligt att nå en dylik slutsats vid läsningen av LPs skrifter. I LPs texter är Skaparens närvaro accentuerad på ett sådant sätt att frågor om LP gör sig till talesman för en strikt monoteism kan ställas.
Med den strikta monoteismen avses en uppfattning enligt vilken frågorna om Guds existens och hur man kan vara en kristen blir två orelaterade frågor.12 Problemen avtecknar sig i relation till trinitetsteologin. För det första har monoteismen alltid varit ett politiskt problem i det att den uppfattats teokratiskt. Behovet av genomförande är påfallande. För det andra menar t.ex. Moltmann att monoteism och monarkianism är »only the names for two sides of the same thing: The One is the principle and point of integration for the Many. The One is
6 Thulin, 1941, s. 19. 7 Linderholm, 1925, s. 317f. 8 Clayton, 1979, s. 37f. 9 McDonnell, 1976, s. 249; Bloch-Hoell, 1956, s. 315. 10 Hollenweger, 1972, s. 25f. 11 Citerat efter Sundberg, 1986, s. 107. 12 Till begreppet strikt monoteism, se Moltmann, 1981, s. 129ff. Jfr Band 3, s. 46.
