4.1 Gud straffar

vi spörsmålet om den slutliga lösningen samtidigt som vi därmed förhoppningsvis blir i stånd att säga något om vedergällningschemats roll i trosåskådningen.

Att Gud straffar är en tanke som väsentligen fixeras utifrån resonemang hämtade dels ur natursammanhang, dels från samhällslivets skiftande områden.8 Den är med andra ord begriplig och innehållet i kärleken bestäms nerifrån, av människan. Om naturen straffar och ett förnuftigt samhälle straffar överträdelser som begås, »vad är då naturligare, än att Gud straffar det onda?«9 Om Gud inte straffade det onda, vore han »en gangstergud«, en ond Gud.10 Grundläggande i analysen är lagbegreppet, dvs. Gud är garanten för att universum har en etisk ordning, en rättsordning, en lagbundenhet.

Straffet förstås ofta utifrån tanken att det är frånvaron av Gud som leder till förödelse och lidande. Olyckor som t.ex. första världskriget är »en följd av att människorna sätter Gud ur spelet, när det gäller folkens liv«. 11 Inom ramen för denna grundsyn talas om Guds straff, vilket innebär att det onda antingen är en direkt följd av synden eller att Gud direkt bestraffar. Förödelsen visar att Gud inte »sätts åt sidan«, negligeras, ostraffat.12 Men i vad mån kan den förödelse som är förbunden med frånvaron av Guds herravälde betraktas som ett Guds straff? Skall uttrycket Guds straff brukas i sådana situationer, menar t.ex. Gustaf Aulén, kan det bara ske under två betingelser, nämligen dels att synpunkten inte används till att bygga upp en rationell världsförklaring, dels att Guds straffande gärning är att betrakta som Guds opus alienum till skillnad från Guds opus proprium. 13 LP brukar inte distinktionen mellan Guds eget verk och Guds främmande verk utan uppfattar det onda som orsakat av människans eget beteende. När domen förklaras ske med hänvisning till lagen om sådd och skörd eller lagen om orsak och verkan som en i skapelsen inneboende lagbundenhet får det närmast till konsekvens att domen tas ur Guds hand:

8 Band 7, s. 198ff. 9 ibid., s. 199. 10 Band 9, s. 266. 11 Band 3, s. 255. 12 Jfr Pannenberg, 1983b, s. 90f. 13 Aulén, 1965, s. 175.

Det moderna samhället med dess sedeslöshet, trolöshet och kriminalitet går med stora steg mot den dom som under historiens gång alltid följt på en sådan utveckling. Man skall inte säga att det är Gud som straffar i sådana sammanhang [kursiv]. Det är endast verkningarna av lagen om orsak och verkan som fungerar. Det är den obevekliga naturlagen om sådd och skörd.14

Lidandet i världen blir i detta perspektiv inte odelat negativt. LP kan påstå att »vi har säkerligen många gånger tackat Gud för att det finns lidande i världen«. Det är ordningen i tillvaron han hyllar. »Men tänk, om det icke funnes någon skörd.«15 Lidandet kan samtidigt som det uppfattas som »en följd av synden« ses som »Guds stora broms«.

16

LP fasthåller emellertid tanken att Gud direkt sänder straffdomar över folken.17 Vad LP vill säga illustreras dels av det bibliska dramat om Sodom och Gomorra, dels av Pompejis undergång. Tanken är att i sådana domar utväljer Gud domssättet medan domen – eller straffet –är av människorna själva framtvingat. Samhället kräver för sin fortsatta existens helt enkelt ett minimum av rättfärdighet. Gud är i sin domsgärning icke nyckfull, opålitlig eller avundsam och det är inte heller den nakna vedergällningsprincipen – lex talionis – som är måttstocken.

Det säregna i LPs behandling av »straffet« är att han betraktar möjligheten att tolka katastroferna som »barmhärtighetsgärningar«, dvs. domarna ses i kärlekens ljus och påstås ha sina rötter i Guds godhet.18 Barmhärtigheten kommer i dagen genom att domen uppfattas instrumentellt. Att bara straffa för att tillfoga syndaren ett mått av lidande är inte huvudtanken. Straffet tjänar Guds syfte och har en preventiv funktion, dvs. verkar avskräckande. Gömmer sig en rationell världsförklaring utifrån synpunkten om Guds straff?

Schemat är inte slutet, det brytes på några punkter. Tydligast syns detta i det att den rättfärdige drabbas av lidande och prövningar medan den ogudaktige tydligen ibland går fri, får leva »odrabbad« och störningsfri. Det är t.ex. grundlöst att »säga, att alla Guds barn som är

14 Manus »Dagen och det svenska samhället«. LPs arkiv, RAA. Årtal saknas och jag har ej funnit att manuset använts som ledare i Dagen. 15 Band 5, s. 141. 16 ibid. 17 Band 3, s. 256. 18 ibid., s. 256f.

sjuka, är det för sina synders skull«. 19 Den som därför lider för något annat än för sina synder, kan sluta sig till han/hon har med Gud att göra. Den ogudaktige som inte erfar smärtan i livet, borde däremot djupt ängslas. Det betyder nämligen att Gud givit upp hoppet om honom!20 Mot bakgrund av dessa tankesvep blir det omöjligt att bygga upp en heltäckande rationell världsförklaring. Påståendet kan underbyggas med LPs sätt att behandla lönetanken. Mån som han är att betona belöningens roll är han trots allt medveten om att argumentet inte riktigt passar in i den moderna tiden. LP visar att han lever i ett intellektuellt klimat där Kants filosofi utövat ett långtgående inflytande. Man, skriver pingstledaren, »klandrar … kristendomen, därför att den hävdar principen om belöning för goda gärningar …«, men än sen då? Det »är ju en tankegång, som genomgår hela människolivet«.

21 Lönetankens utformning i bibeltexterna är dock ett problem för honom. Liknelsen om arbetarna i vingården säger att löntagarna »fick samma lön«. 22 I sin utläggning låter LP läsaren förstå, att detta kan tyckas motsäga »vad Guds ord framhåller, när det gäller de frälstas eviga lön. … Ty det står ju tydligt, att var och en skall få efter sina gärningar …«23 Lönen kommer att bli »olika«, ett påstående som LP baserar på tanken att »Gud är rättvis«. På nytt finner vi vaktslåendet om ordningen i tillvaron, som gör det meningsfullt för människan att anstränga sig, att bjuda till, att offra sig. Gud representerar ordningen, inte överraskningarna, inte något otänkbart nytt! Liknelsens ord om lika lön löser LP genom att i exegesen eliminera evighetsdimensionen. »Jesus talar här om den troendes arbete i Guds rikes vingård och om den lön, som

19 Band 3, s. 143. 20 »Gud känner ju på förhand en människas liv, och då han finner, att denna människa icke kommer att böja sig för hans vilja och mottaga frälsning, huru hårt han än kommer att pröva henne, så låter han henne undgå prövningar som den frälste får genomgå. Det sker med en sådan person, vad Jesus säger i Lukas 16: Han får ut sitt goda medan han lever.« Band 3, s. 257f. LP tolkar mot denna bakgrund lidandet som drabbar den fromma människan som ett tecken på att Gud inte har givit upp hoppet om hennes frälsning. Först »i evighetens ljus« blir detta emellertid fullt begripligt. Jfr

Wiles, 1986, s. 72. 21 Band 9, s. 259. »Så gott som allt vad människor företar sig uppskattas ju, allteftersom det lönar sig. … Men medan man på andra områden av livet godkänner tanken om lön för goda gärningar, slår man ned på denna tankegång, när den tillämpas på det andliga området – ehuru den har sitt fulla berättigande också där.« 22 Band 3, s. 5. 23 ibid., s. 5f.

vingårdsarbetaren har att vänta här på jorden.«24 Fördelarna på jorden utdelas icke efter tjänst. »Gud … betalar icke ut lönen här«, men han »ger oss vad vi behöver«.

25

Om det således finns gott om tankelinjer där det inre sambandet mellan synd och förödelse fastslås, och ofta då som ett uttryck för en gudomlig bestämmelse fungerande som en inneboende lagbundenhet i livet, möter vi också texter där lagbundenheten genombrytes. Lidandet kan Gud bruka som medel för människans frälsning eller alternativt ordna så att människan slipper undan det lidande som hon egentligen ådragit sig enligt lagen om sådd och skörd. Förståelsehorisonten för dessa tankegångar är framtiden. Förutsättningen för att man skall kunna säga något om lidandets mening eller meningen med lidandets frånvaro är att man känner slutet. Det gör Gud, men Guds instrumentella förhållande till det onda innebär inte att det är möjligt att härleda det från Guds vilja eller att se det onda i sig som ett förverkligande av den gudomliga viljan. Onda och »obehagliga«26 ting i världen som Gud genererar omtalas inte i moraliska termer utan »de är nyttiga i sina konsekvenser«.

27

Gud är inte ansvarig för det onda, men drar sig inte för att åstadkomma och tillåta smärta och lidande i världen. »Det onda som finns i tiden är inte Guds verk utan människans …«28 Det essentiellt onda föres över på människans konto utifrån synen på människans fria vilja, vilket leder tankarna om dom och straff i riktning mot en uppfattning att det egentligen är människan som dömer sig själv. Vidare, om än straff och lidande hör samman, är inte allt lidande strafflidande. Och: lidandet och straffet har sina rötter i Guds godhet.29

Med denna uppläggning behöver LP egentligen inte polemisera mot teologer som hävdar att kärleken är gudsbildens behärskande centrum, men väl föra fram kritiska synpunkter på kärleksbegreppets innehåll. LP vänder sig mot vekhet, efterlåtenhet och slapphet. Problemet i texterna uppstår i och med att kärleksbegreppet inte preciseras. Men tanke-

24 Band 3, s. 5f. 25 ibid., s. 7f. 26 Band 5, s. 144. 27 ibid.; ibid., s. 146: »Fadern måste ta till riset och aga sitt barn, men han agar inte för agans skull, utan för det bestämda målet, att barnet skall gå in på hans vilja. Agan kommer för ett bestämt ändamål – och då målet är nått, upphör agan.« 28 Lundgren, 1973, s. 7. 29 Band 3, s. 252.