1 minute read

Förord

Att berätta om barndomens landskap, vad tjänar det till? Allt är sjunket i tidens brunn, det förflutna kan inte återskapas. Sven Delblanc i ”Livets ax”.

Det har gått femtiofem år sedan jag lämnade Tanganyika, det land jag föddes och växte upp i – och ändå är jag fortfarande dagligen tillbaka där i mina tankar. Hela mitt vuxna liv har jag bott och arbetat i Sverige och här har jag min fru Gudrun, barn och barnbarn.

Syftet med boken är att berätta hur det var att vara missionärsbarn under mitten av förra seklet. Hemma i Mpera under skolloven var jag det enda vita barnet och jag är synnerligen glad över att jag fick växa upp med svarta kamrater och lära mig deras språk och kultur. Vita kamrater hade jag under terminerna i internatskolan. Skildringen är inte en strikt dokumentär. Händelser har ibland kastats om i tiden. Redan före nioårsdagen började jag skriva dagbok och mina dagböcker, tillsammans med pappas, har varit främsta minnesstödet. Det jag inte minns har jag försökt rekonstruera. En del avsnitt vill åskådliggöra hur det kunde ha varit.

Min uppväxt var lycklig eftersom jag upplevde att mor och far verkligen brydde sig om mig. De blev var och en på sitt håll evangelister inom pingströrelsen. De träffades på en bibelskola och det visade sig att båda kände kallelse att bli missionärer i Afrika. Övertygelsen hade växt fram allt ifrån tidiga ungdomsår. Pappa for till London och studerade engelska. Mamma gick en kortare sjukvårdsutbildning i Stockholm.

Det är märkligt vad mycket som under arbetets gång har flutit upp till ytan. Periodvis har min längtan tillbaka till Tanganyika varit mycket intensiv. Vad är det jag längtar efter? Jo, att än en gång få återuppleva det gamla Afrika jag växte upp i, men det förflutna kan inte återskapas.

Mungu ibariki Tanganyika Gud välsigna Tanganyika Dumisha uhuru na Umoja Giv evig frihet och enhet Wake kwa Waume na Watoto åt dess söner och döttrar Mungu ibariki Gud välsigna Tanganyika na watu wake Tanganyika och dess folk

(Tanganyika National Anthem, 1961)

Bureå den 7 juni 2010 Allan Burman

This article is from: