Efter Lemera

En lång rehabilitering följde efter min utskrivning från sjukhuset, och så småningom blev det arbetsträning. Därefter fick jag börja arbeta men mina krafter räckte bara till en halvtidstjänst. Någon sådan fanns inte på Lemera ‒ snarare var det 150 procent som gällde. Jag sökte därför en tjänst i Linköping och blev anställd på ortopedens postoperativa avdelning där jag arbetade fram till min pensionering.

Det var naturligtvis med en blandning av sorg och besvikelse, som jag insåg att jag inte skulle kunna komma tillbaka till Lemera som missionär. Sommaren 1988 fick jag möjlighet att besöka Lemera. Jag gjorde det tillsammans med Margon Andersson och Ann-Kristin som är dotter till min bror Boo. Det kändes nödvändigt att göra denna resa som en avslutning på min tid som missionär i Afrika. Återbesöket var en viktig del av bearbetningen av mina känslor efter uppbrottet.

Trots att jag inte längre kunde arbeta på missionsfältet fanns kallelsen kvar. Den fick en ny inriktning med placering i Sverige. Jag engagerade mig i Sionförsamlingens missionskommitté där jag bland annat förde anteckningar vid kommitténs möten. Jag skrev också notiser om missionen i Vår Horisont. Dessutom kopierade jag möteskassetter och skickade hälsningar till församlingens missionärer. Verksamheten på Lemera var givetvis ett angeläget böneämne ‒ inte minst under de svåra förhållanden som rådde i Zaïre, Rwanda och Burundi under många år från början av 1990-talet. Vid sidan om mina insatser för församlingens yttre mission deltog jag under en följd av år i Radio Linköpings förbönsprogram, mestadels som telefonsvarare.

Jag är naturligtvis oerhört tacksam för de år jag fick arbeta på Lemera. Det arbete vi utförde på sjukhuset betydde väldigt mycket för de människor som bodde i Lemera och bergen däromkring. Som jag har nämnt var sjukhusets anseende gott ‒ åtskilliga patienter valde vårt sjukhus trots att de hade närmare till ett statligt. Jag hade ju också förmånen att få göra punktinsatser i Pinga, som verkligen var en isolerad plats.

Det jag saknade mest under mina Afrikaår var att komma ut i skogen för att plocka bär och svamp. Nu tog jag igen »skadan« med råge. Frys och källare fylldes av bär, sylt och marmelad. Det stora överskottet gick till bibelskolan Bjärka-Säby. Eleverna sålde sylt och marmelad och fick ett ekonomiskt tillskott till sina evangelisationsresor.

År 1988 ordnade PMU ett seminarium för fransktalande studenter som studerade i Europa och som kom från främst Zaire, Burundi och Rwanda. Dessutom inbjöds från dessa länder några yngre män som man trodde så småningom skulle bli andliga ledare. Sammanlagt kom ett tjugotal kvinnor och män. Flera av dem hade barn som fick följa med till Sverige. I seminariet deltog Kayange (hon var med på safarin år 1980) och Denis Mukwege med familj i Linköping. Denis Mukwege som hade sin familj med sig. Vid olika tillfällen var Kayange och familjen Mukwege mina gäster över en dag.

Jag fick dessutom träffa Denis hösten 2019 då han besökte några församlingar i Sverige, bland annat Pingstkyrkan i Linköping. Han var då känd och omtalad eftersom han hade fått Nobels fredspris året före.