Pingstmissionen i Kongo/Zaïre – bakgrund

Redan år 1921 kom den första svenska pingstmissionären, Axel B. Lindgren, till Belgiska Kongo. Han kom tillsammans med den norske missionären Gunnerius Tollefsen och hans hustru samt ytterligare en norsk missionär, Hanna Veum. Dessa fyra missionärer hade fått i uppdrag att finna ett passande fält i östra Kongo för de norska och svenska pingstvännerna. Efter att ha blivit anvisade platser av myndigheterna bedömde de att det skulle vara möjligt att etablera såväl norsk som svensk pingstmission i Kivuprovinsen. Denna provins är Kongos östligaste (se kartan på sidan 26). Året därpå reste sammanlagt ytterligare tio svenska missionärer dit. Missionärna drabbades av stora motgångar, bland annat svårigheter att få tillstånd att bedriva mission, men värre var att fyra av dem avled år 1923.

I maj dog en av de gifta kvinnorna i barnsängsfeber och hennes man återvände till Sverige. I december dog ytterligare två kvinnor i en tropisk feber och några dagar senare avled maken till en av kvinnorna. Dessa tre missionärer begravdes i Uvira där gruppen då befann sig. Tre av de övriga missionärerna var svårt sjuka men överlevde. Man befarade att missionärerna hade blivit förgiftade. De flesta av dem som överlevde reste ganska snart tillbaka till Sverige. Kvar var Julius och Ruth Aspenlind med barn. Julius lyckades få tillstånd att förvärva en kulle med en utsträckning på några hundra meter i en by uppe i bergen väster om Uvira. Byn hette Nia Magira ‒ i dag Lemera. I närheten låg en annan kulle där stamkungen Mukugabe residerade.

Strax före jul år 1924 flyttade familjen Aspenlind från Uvira till Nia Magira, eller Lemera som jag i fortsättningen skriver. Där planerade Julius att uppföra en missionsstation, ett skolhus och ett boningshus. »Vi börja nu på nytt« skrev han i ett brev till Sverige.1 Hans insatser blev inledningen till den omfattande missionsverksamhet som de svenska pingstförsamlingarna efter hand kom att bedriva i Kongo. Drygt 30 år senare, år 1956, kom den 25-åriga barnmorskan Ingegerd Rooth för första gången till Lemera. Hon skriver:

Nu […] var det alltså min tur att stå här uppe vid kungakullen och se bort mot missionens kulle. Många byggnader klättrade längs sluttningarna: primärskolan med sina 600 elever, folkskoleseminariet och småskoleseminariet med 275 elever, sovsalar och ekonomibyggnader, bostadshus och grishus.

1 Evangelii Härold 12/3 1925 s. 136.

Likaså skolan för missionärsbarnen och den stora vita nybyggda kyrkan, som kunde ses miltals ifrån. På en kulle intill låg sjukstugan med små runda lerhyddor för patienterna. Och så ett pyttelitet BB med en hemmasnickrad förlossningssäng i vitmålat trä. Här skulle jag ha min främsta uppgift. Jag var full av förväntan.

Det var januari och regntid. När molnen inte öste ner störtsjöar av regn var sikten kristallklar ända bort mot Ruanda. Hibiskusbuskarna blommade i klarrött och ljusrosa, julstjärnorna var jättestora, nästan som träd, och apelsinträdens vita blommor doftade jasmin. Men blommorna var så små, att de knappt syntes i det mörkgröna lövverket.2

Verksamheten hade haft framgång. På Kongofältet, det vill säga i Kongo och Ruanda-Urundi (se sida 27), fanns det i början av år 1960 sjutton församlingar med drygt 800 afrikanska predikanter, evangelister och lärare. Antalet medlemmar i församlingarna var 40 000 och i folkskolorna undervisades 43 000 barn. De svenska pingstförsamlingarna hade 121 missionärer på Kongofältet. Av dessa var omkring 100 på plats. Tolv år senare var antalet medlemmar 135 000 ‒ en tillväxt med 10 procent per år. Enbart i Kongo fanns nio församlingar år 1960 med sammanlagt 16 000 medlemmar. Tolv år senare var antalet församlingar nitton med 53 000 medlemmar.

På missionsstationen i Lemera bodde år 1960 ett tjugotal svenska missionärer. Utöver de skolor som fanns där hade missionen ansvar för 58 byskolor med 2 800 elever. Skolan för svenska barn hade ett tjugotal elever som bodde på stationen under terminerna. Föräldrarna, som var missionärer, kom och hälsade på så ofta de hade möjlighet. Levnadsförhållandena för landets befolkning var synnerligen svåra under kolonialtiden. Det var först efter andra världskriget som Belgien långsamt gjorde insatser för att öka välfärden. Politikerna i Belgien räknade med att Kongo efter en lång övergångsperiod skulle få självstyre, men det fanns krafter i Kongo som ville påskynda processen och efter oroligheter år 1959 i huvudstaden Léopoldville (nu Kinshasa) inleddes förhandlingar om avkolonisering. Den 30 juni 1960 proklamerades den demokratiska republiken Kongo. Detta blev sorgligt nog inledningen till en fem år lång period av stor oro då rebeller gjorde uppror med inbördesstrider som följd (»Kongokrisen«).

Min bror Boo var FN-soldat i Kongo. Han kom till Kongo hösten 1962. Efter endast några månaders tjänstgöring råkade han av misstag utlösa en landmina. Den skadade honom i ena benet och ena armen. Frakturskador på armen gav honom men för livet.

2 Ingegerd Rooth, Nära himlen i det gröna helvetet (2007) s. 20.

Pingstmissionens verksamhet i Belgiska Kongo hade bedrivits under namnet Svenska Fria Missionen (La Mission Libre Suédoise), som enklast kan ses som ett samfund med Filadelfiaförsamlingen i Stockholm som huvudman. En svensk missionär var samfundets representant gentemot myndigheterna (représentant légale). Missionärer stod också i ledningen för alla verksamheter som missionen bedrev ‒ de var föreståndare för församlingarna, rektorer för skolorna etcetera. Svenska Fria Missionen ägde all fast egendom.

Sommaren 1960 påbörjades en afrikanisering av pingstmissionen på Kongofältet. Där det inte var brist på afrikaner med någorlunda rätt kompetens skedde förändringen relativt snabbt. Enklast var det i församlingarna. Där hade en missionär varit föreståndare i varje församling och vid sin sida hade han haft åtminstone en afrikansk pastor som nu blev föreståndare. Även folkskolorna kunde överlämnas i ett tidigt skede. Men inom sjukvården kom det att dröja många år, beroende på att det inte fanns tillräckligt med utbildade afrikaner. Församlingarna var till en början fristående, men efter en tid bildades ett samfund och dess förste ledare blev Jean Ruhigita. Han var då lärare i folkskolan i Lemera. All fast egendom överlämnades till afrikanerna. Den svenska missionen ville behålla missionärsbostäderna, men så småningom överlämnades även dessa.

Kivuprovinsen var länge förskonad från de oroligheter som drabbade Kongo efter frigörelsen från Belgien. I början av april 1964 hade man emellertid nåtts av uppgifter om att en revolt kunde förväntas i provinsen. I mitten av månaden gick rebellerna till angrepp på många platser. Uvira drabbades hårt och pingstmissionens anläggningar förstördes helt. I Lemera anföll rebellerna ett hus. Flera misshandlades och en person dog. Många elever vid seminariet lämnade Lemera liksom lärare som var utsända av Unesco; de senare evakuerades av FN-soldater. En månad senare hade rebellerna intagit hela området på Ruzizislätten mellan Bukavu och Uvira – missionärerna i Lemera var innestängda. Det dröjde ända till början av juni innan dessa efter förhandlingar med en av rebellernas ledare lyckades lämna Lemera och ta sig över gränsen till Burundi. Först sommaren 1966 kunde några missionärer bege sig upp till missionsstationen igen, bland dem Ingegerd Rooth som då studerade till läkare vid Karolinska Institutet men var i Kongo under sommaren för att hjälpa till att lindra nöden bland befolkningen. Hon skriver:

Nu svängde bilen skarpt åt vänster, runt kullen, som hade skymt sikten. Där var Lemera, vårt Lemera! Där högst uppe låg den vackra, vita kyrkan, skolan, våra missionärsbostäder, och däremellan ett hav av hyddor. […] Utan-

för bilen hade vi tusentals människor, som vinkade och skrek. Hela kullen var full av hyddor. Ja, där stod hydda vid hydda så tätt, att man inte tycktes kunna passera mellan dem. […] Soldaternas siffra för dagen av antalet personer i Lemeralägret var 33.400. […] I varje hydda kunde det bo tio, femton personer.3

Lärarutbildningen flyttades till Bukavu och i stället beslöts att upprätta ett sjukhus i de lokaler som frigjordes vid flyttningen. Det var på detta sjukhus jag kom att arbeta. År 1965 tog arméchefen Joseph Désiré Mobutu makten genom en militärkupp och landet blev en diktatur. År 1971 ändrades namnet på landet till Zaïre. Utländska namn byttes ut och även kristna namn ändrades. Jean Ruhigita kallade sig Ndagora Ruhigita.

3 Ingegerd Rooth, Rebellhärjad jord (1967) s. 68–69, 72.