22
PINGSTMISSIONEN I KONGO/ZAÏRE
– BAKGRUND
Pingstmissionen i Kongo/Zaïre – bakgrund Redan år 1921 kom den första svenska pingstmissionären, Axel B. Lindgren, till Belgiska Kongo. Han kom tillsammans med den norske missionären Gunnerius Tollefsen och hans hustru samt ytterligare en norsk missionär, Hanna Veum. Dessa fyra missionärer hade fått i uppdrag att finna ett passande fält i östra Kongo för de norska och svenska pingstvännerna. Efter att ha blivit anvisade platser av myndigheterna bedömde de att det skulle vara möjligt att etablera såväl norsk som svensk pingstmission i Kivuprovinsen. Denna provins är Kongos östligaste (se kartan på sidan 26). Året därpå reste sammanlagt ytterligare tio svenska missionärer dit. Missionärna drabbades av stora motgångar, bland annat svårigheter att få tillstånd att bedriva mission, men värre var att fyra av dem avled år 1923. I maj dog en av de gifta kvinnorna i barnsängsfeber och hennes man återvände till Sverige. I december dog ytterligare två kvinnor i en tropisk feber och några dagar senare avled maken till en av kvinnorna. Dessa tre missionärer begravdes i Uvira där gruppen då befann sig. Tre av de övriga missionärerna var svårt sjuka men överlevde. Man befarade att missionärerna hade blivit förgiftade. De flesta av dem som överlevde reste ganska snart tillbaka till Sverige. Kvar var Julius och Ruth Aspenlind med barn. Julius lyckades få tillstånd att förvärva en kulle med en utsträckning på några hundra meter i en by uppe i bergen väster om Uvira. Byn hette Nia Magira ‒ i dag Lemera. I närheten låg en annan kulle där stamkungen Mukugabe residerade. Strax före jul år 1924 flyttade familjen Aspenlind från Uvira till Nia Magira, eller Lemera som jag i fortsättningen skriver. Där planerade Julius att uppföra en missionsstation, ett skolhus och ett boningshus. »Vi börja nu på nytt« skrev han i ett brev till Sverige.1 Hans insatser blev inledningen till den omfattande missionsverksamhet som de svenska pingstförsamlingarna efter hand kom att bedriva i Kongo. Drygt 30 år senare, år 1956, kom den 25-åriga barnmorskan Ingegerd Rooth för första gången till Lemera. Hon skriver: Nu […] var det alltså min tur att stå här uppe vid kungakullen och se bort mot missionens kulle. Många byggnader klättrade längs sluttningarna: primärskolan med sina 600 elever, folkskoleseminariet och småskoleseminariet med 275 elever, sovsalar och ekonomibyggnader, bostadshus och grishus. 1 Evangelii Härold 12/3 1925 s. 136.
