7. Norrlandstösen

7. NORRLANDSTÖSEN 19 Gud skapat himmel och jord. Dom tittade förundrade på mig, det här var inte den Sven som de kände från tidigare utan en ny person. Så började de argumentera mot mig. Jag kommer särskilt ihåg en händelse då en sa: ”Det står i Bibeln att haren idisslar och det gör han inte.” Jag tänkte mycket på det där och bad till Gud att han skulle visa mig hur det där hängde ihop. Lite senare hörde jag på radion ett föredrag av en vetenskapsman som pratade om att man tidigare inte förstått att haren är en idisslare. Haren idisslar inte som en ko utan maten går igenom haren två gånger. Först kommer den ut som slemkulor som haren åter äter. När jag kom till skolan nästa dag berättade jag om föredraget jag hört på radion och då var det även andra som hade hört programmet. Vi berättade för vår biologilärare om vad vi hört på radion och på så sätt fick han veta att jag blivit en kristen och inte trodde på utvecklingsläran längre. Efter lektionen frågade läraren om mina föräldrar var religiösa. ”Ja, det skulle man kunna säga”, svarade Sven. ”Gud finns inte, Bibeln är bara en bok med fabler och Jesus är död. När du blir lite äldre och får sätta dig in lite mer i utvecklingsläran så kommer du att förstå att det är så det ligger till” fortsatte läraren.

Efter detta inledde denne lärare varje lektion med att ge mig några pikar för att jag var så dum att jag trodde på Gud. Det gick så långt att en del andra elever sa emot honom och tyckte att han skulle sluta att trakassera mig.

Marianne, född den 6 september 1942, växte upp i den lilla byn Högbrännan (c:a 5 mil norr om Örnsköldsvik, fågelvägen) i Ångermanland. Hon är dotter till Elsa och Ludvig Eriksson. Marianne hade åtta syskon. Pappa Ludvig var lantbrukare men på vintern arbetade han med skogsavverkning i statens skogar. Åkrarna var magra och Mariannes barnaår präglades av fattigdom. Deras hus var gammalt, dragigt och kallt. De hade ingen riktig värme i huset, bara en liten kamin i sovrummet. För att inte tala om när de skulle gå på utedass i den iskalla vintern. Än i dag minns Marianne hur hon gruvade sig för detta. På vintern var det jobbigt för mamma Elsa att hämta vatten i stora mjölkflaskor. Tvätta sig fick man göra en gång i veckan när mor hade värmt upp vatten. Boendet blev bättre då Marianne var sju år. Tack vare bidrag till familjer med många barn kunde familjen Eriksson bygga ett nytt hus med värmepanna och allt annat som tillhörde dåtidens standard.

Marianne berättar: Redan som barn längtade jag bort från det kalla Norrland. När jag var fem år gammal brukade jag sitta på stugtrappan och längtansfullt följa flyttfåglarna när de flög söderut när sommaren närmade sig sitt slut. Jag längtade efter att få följa med till varmare länder.

När jag var sju år gammal konstaterade skolsköterskan att jag var väldigt mager och hade dåligt blodvärde så det måste det göras något radikalt. Min moster och morbror, Vega och Melker Häggblad, som bodde i Djuptjärn (c:a 5 km från Högbrännan) hade det bättre ställt och det beslöts att jag skulle bo hos dem. Jag blev kvar hos dem, med smärre avbrott, ända tills jag gick ut sjätte klass.

Det var dock inget vilohem. Jag fick ofta passa deras två barn. Man kan nog säga att jag var lite av en barnpiga, trots min ringa ålder. Speciellt på somrarna fick jag ta ett stort ansvar för hushållet när min moster och morbror jobbade med att slå och hässja hö. Det var inte bara mat som skulle lagas, utan även hönsen skulle ses till och äggen de värpte skulle tvättas.

Något som jag uppskattade mycket var att det fanns en pingstförsamling i Djuptjärn. Speciellt älskade jag att höra när pastorn, Erik Samuelsson, berättade om när han och hans fru var missionärer i Indien. Han lärde även oss ungdomar att spela gitarr. Det förtjänar också att nämnas att 1950-talet var en väckelsetid i den här delen av Norrland.

Jag kom även i kontakt med en annan missionärsfamilj som arbetade i Sierra Leone, en stat i Västafrika. De berättade mycket om sitt arbete och jag kände ofta att missionsarbete skulle bli mitt framtida liv. När jag var 10 år gammal visste jag att jag skulle bli missionär!

1954. Marianne, den ”halvlånga” flickan straxt till höger om mitten, med mamma Elsa, bakom Marianne, och en del syskon och släktingar. Pappa Ludvig är inte med på bilden.