34. Vägen till Assemblies of God

han inte skulle slå ihjäl chauffören. Chauffören var från Australien och blev för säkerhets skull hemskickad så Kundi fick aldrig träffa honom. Denna händelse hade stor inverkan, inte bara på de ofrälsta utan även på andra kyrkor som tidigare inte hade haft så stor respekt för vår verksamhet. Men efter denna händelse började de respektera vår verksamhet och inse att det var Gud som stod bakom den, avslutar Sven. Senare var Kundi under många Kundi 2005 med medaljerna han fick 1998. år regional föreståndare för Assemblies of God i Höglandet. Han innehade även andra uppdrag både inom kyrkan och i samhället. Kundi besökte Sverige en andra gång 1990. Kundis ställningstagande i blodshämndsfrågan fick stort inflytande på hela samhället. Detta och andra insatser i samhället ledde till att Kundi den 31 december 1997 adlades av drottning Elizabeth (Papua Nya Guinea är en del av det Brittiska samväldet).

Kundi dog 6 maj 2010. Det blev hans gode vän Sven som ledde begravningshögtiden som samlade 1000-tals människor. 34. Vägen till Assemblies of God Sven berättar: När Ludvig och Hilding Eriksson med fruar påbörjade missionsarbetet i Mount Hagen var man väldigt noga med att verksamheten skulle vara ”svensk” när det gällde gudstjänstliv och församlingsstruktur. Det var en av orsakerna till att man ville ha namnet Filadelfia på församlingen i Mount Hagen (se kapitel 24). När Marianne och jag kom till Papua Nya Guinea gjorde vi det som svenska pingstmissionärer. Visserligen kom vi från Australien och vi var australienska medborgare men det var svenska pingstförsamlingar som stod för vårt ekonomiska underhåll. Jag delade nog inte helt Ludvigs och Hildings inställning att det skulle vara ”svenska pingstförsamlingar” på Papua Nya Guinea utan tyckte att församlings- och gudstjänstliv också måste färgas av det papuanska kynnet så länge det var förenligt med Guds ord. Vi delade dock uppfattningen att varje församling skulle vara självständig och inte ingå i något samfund. De skulle även vara självständiga i förhållande till missionärerna. Dessa skulle inte kontrollera eller styra arbetet utan endast ha en undervisande och rådgivande roll.

34. VÄGEN TILL ASSEMBLIES OF GOD 89

Jag har tidigare nämnt om Petrus Hammarbergs besök i januari 1977 (se kapitel 27) och att han då sa att en förutsättning för att PMU skulle stödja yrkesskolan var att jag tog ansvar för den och även för missionsverksamheten. Han hade naturligtvis läst tidningsartiklarna i Sverige om de två äldre männen, Ludvig och Hilding, som på gamla dar hade rest till Papua Nya Guinea för att starta ett missionsarbete. När Petrus väl var på plats insåg han Ludvig och Hilding väl fullgjort sin uppgift som ”vägröjare” men att de inte hade erfarenhet nog för att leda ett växande missionsarbete med ett antal församlingsbildningar.

Några veckor efter det att Petrus Hammarberg återvänt till Sverige fick jag brev från honom. Det var ett officiellt brev om bidragen från PMU. Det intressanta var att han till detta bifogat en liten lapp där det stod: ”Det är Åke Bobergs och min uppfattning att du skall odla dina kontakter med Assemblies of God i Australien i avsikt att på sikt få missionsarbetet inordnat under den organisationen”. (Åke Boberg var vid den här tiden missionssekreterare i Filadelfia Stockholm.) Det var första gången som denna tanke nämndes. Själv hade jag inte tänkt så men kände, när jag tog del av brevlappen, att det nog kunde vara vettigt. Jag vet inte vad som låg bakom Åkes och Petrus förslag, men jag kan tänka mig att de tyckte att det var för långt mellan Sverige och Papua Nya Guinea. Det kan även varit så att eftersom Marianne och jag var relativt unga så utgick de från att vi behövde stöd, ett stöd som var svårt att ge från Sverige på grund av det långa avståndet. Till sist kan jag tänka mig att det helt enkelt var så, att eftersom det på Papua Nya Guineas låg- och kustland redan fanns en stark pingstverksamhet i form av Assemblies of God fanns det ingen anledning att starta en konkurrerande pingstverksamhet på Höglandet. Nåja, oavsett vad motivet än var så var uppmaningen att jag borde odla mina kontakter med Assemblies of God i avsikt att få vår missionsverksamhet in under deras ”paraply”.

Med utgångspunkt från detta ”mandat” kontaktade jag i mars 1977 Cyril Westbrook som var missionsledare för Assemblies of God på Papua Nya Guinea och frågade om de var intresserade av att inordna vår missionsverksamhet under Assemblies of God. Jag fick ganska omgående ett negativt svar. Orsaken till detta var att man hade väldigt liten kunskap om oss och vår missionsverksamhet. Dessutom hade man hört att vi skapat problem för en del andra evangeliska missionsorganisationer (se kapitel 31). Hur som helst var man inte beredd att ta ansvar för vår missionsverksamhet. Men kontakten hade det goda med sig att när Assemblies of God:s missionärer allt som oftast måste övernatta i Mount Hagen, när de var på genomresa, inbjöd vi dem att delta i våra gudstjänster och även att predika. På detta sätt ”odlade” vi kontakten med Assemblies of God.

Efter att jag under några år vid flera tillfällen träffat olika missionärer från Assemblies of God blev jag inbjuden som gästtalare vid deras årliga pastorskonferens i Sepikprovinsen i september 1980. Under konferensen bodde jag hos Cyril Westbrook. Vid ett av våra samtal sa jag: ”Jag har egentligen inget mandat att prata om våra församlingars anslutning till Assemblies of God men jag vill för min egen del gärna veta vad er ståndpunkt är idag. Om vi nu skulle göra samma ansökan som för tre år sedan vad blir då ert svar?”

Cyril hade olika förslag på hur vi skulle kunna komma fram till en bra lösning. Det som jag tyckte verkade bäst var att nya svenska pingstmissionärer som kom till Papua Nya Guinea skulle göra det som associerade till Assemblies of God. Det innebar bland annat att de skulle söka visum via denna organisation, vilket skulle underlätta visumproceduren eftersom de var accepterade av myndigheterna. Missionärerna skulle även formellt vara underställda Assemblies of God:s missionsledare på Papua Nya Guinea. När det gällde våra församlingar, som var självständiga men samverkande, måste varje församling var för sig besluta om de ville gå med i Assemblies of God. Jag sa att jag tyckte det verkade vara ett bra förslag och att jag skulle ta upp det, dels med de svenska pingstmissionärer som fanns på Papua Nya Guinea och dels med de församlingar i Sverige som stod för vårt ekonomiska underhåll.

Väl tillbaka i Mount Hagen samtalade jag med familjerna Eriksson om detta förslag. De sa att om de svenska pingstförsamlingarna samtyckte hade de inget att invända. Familjen Bernhardsson hade vid den här tidpunkten återvänt till Sverige. Jag skrev då ett brev till Samuel Halldorf, som var vår kontaktperson för de underhållande församlingarna, och redogjorde för mina samtal med Assemblies of God samt frågade vad han tyckte. Brevet resulterade i att han kom till Papua Nya Guinea. Vi samtalade om för- och nackdelar med förslaget. Samuel fick större delen av tiden föra samtalen från sängen eftersom han blev sjuk.

Till saken hör också att det i början av 1980 kom en ny lag på Papua Nya Guinea som innebar att alla registrerade organisationer måste göra en organisationsplan. I den måste man bland annat redovisa alla funktioner som innehades av utlänningar. För varje sådan funktion måste man göra en plan på hur denna funktion inom fem år skulle kunna övertas av en infödd. Den här lagen gällde även missionssällskapen. Så det var bara att göra en organisationsplan där missionärernas funktioner framgick. Vid den här tiden var vi fyra svenska och tre finska missionärer. Det var ett ganska omfattade arbete att utarbeta denna plan men till sist var jag klar med den och skickade in den till myndigheterna för godkännande.

När Samuel var på besök hade vi fortfarande inte fått något svar från myndigheterna om planen. Bernhardssons hade som sagt redan åkt hem till Sverige och vi väntade på att Anders och Kristina Olsson skulle komma för att ta hand om yrkesskolan. Men för att de skulle kunna få

visum var vi först tvungna att få organisationsplanen godkänd. Möjligheten att enklare få visum var ytterligare en orsak att gå via Assemblies of God eftersom organisationen var mer etablerad än vår mission.

När Samuel varit hos oss i en vecka föreslog han att vi skulle resa till Sepikprovinsen för att samtala med bröderna vid Assemblies of God:s högkvarter. När vi kontaktade dem visade det sig att alla deras missionärer på Papua Nya Guinea samt deras nationella styrelse just då var samlad där. Vi hyrde ett MAF-flygplan och flög dit. Efter att ha samtalat med representanterna för Assemblies of God godkände Samuel som representant för pingstförsamlingarna i Sverige det upplägg som Cyril och jag tidigare fastnat för som den bästa lösningen.

Efter det att Samuel hade rest hem till Sverige fortsatte vi arbetet med att genomföra samarbetsplanen. Bland annat skrev jag ett brev till immigrationsmyndigheten på Papua Nya Guinea och förklarade att vi inte skulle ansöka om några fler visum via Filadelfia utan att alla våra visum i fortsättningen skulle gå via Assemblies of God. I december 1980 var samarbetsplanen klar och nya missionärer från Sverige kunde få visum den vägen. Så småningom anslöt sig även våra församlingar till Assemblies of God, men detta återkommer vi till i ett annat kapitel.

Sepik 1980.

35. Katolikerna som ville bli döpta I byn Pou fanns en katolsk ungdomsledare vi namn Sylvester Timbi. Han bestämde sig för att hans ungdomsgrupp skulle studera Bibeln. Det kan tyckas naturligt att man i en kristen ungdomsgrupp studerar Bibeln, men faktum var att detta för dem var ganska unikt. Efter ett års studier kom de till slutsatsen att de enligt Bibelns lära inte levde ett kristet liv. Hela gruppen upplevde att de skulle be Gud om syndernas förlåtelse. Ingen utomstående hade varit där och vittnat för dem utan detta kom de fram till genom sina bibelstudier. Efter detta, när de upplevt frälsning genom att be Gud om syndernas förlåtelse, fortsatte de sina bibelstudier. När de nu studerade vad Bibeln säger om dopet kom de fram till att Bibeln bara talade om dop genom nedsänkning efter bekännelse om sinnesändring och tro på Gud. De insåg då att deras barndop inte var ett dop enligt Bibeln. De gick till den katolska prästen och berättade att de efter att ha studerat Bibeln kommit fram till att det fanns ett behov att de skulle göra bättring och bli frälsta. De berättade vidare att de även insett att de måste bli döpta genom nedsänkning i vatten som ett vittnesbörd på att de gjort sinnesändring och att de nu trodde på Gud. ”Vill du döpa oss?” frågade de. ”Ni är redan döpta så det behövs inte”, svarade prästen. ”Det är inte vad vi kommit fram till när vi studerat Bibeln.” ”Ni är katoliker och måste följa den katolska traditionen”, fortsatte prästen. ”Det behöver vi inte, utan vi måste följa Guds ord.” ”Gå till Filadelfia då”, sa prästen.

Det trodde han att de aldrig skulle göra men det gjorde de.

Sven berättar: I slutet av 1979, eller möjligen i början av 1980, kom de till mig och berättade den här historien för mig och frågade om vi i Filadelfia ville döpa dem. Jag samtalade med dem och förstod då att de verkligen hade förstått vad dopet innebar så jag sa att inget hindrade att vi döpte dem. Vid dopförrättningen var det 31 ungdomar inklusive Sylvester Timbi som blev döpta.

De gick sedan tillbaka till sin by där de byggde ett en liten gräskyrka. I den började de ha regelbundna gudstjänster istället för att gå i den katolska kyrkan. De äldre i byn var väldigt arga på dessa ungdomar eftersom att de hade svikit den Katolska kyrkan, men verksamheten växte, det var fler och fler ungdomar som lämnade sig åt Gud i Pou.

Då hände det som inte får hända: Sylvesters fyraåriga dotter blev påkörd av en bil och dog. Chauffören åkte direkt till polisstationen för sitt eget skydd. Nu var frågan, skulle Sylvester göra som Kundi eller falla tillbaka till traditionen med blodshämnd. När polisen kom till platsen

Kyrkan i Pou 2012.

för olyckan höll Sylvester sin lilla dotter i sina armar och sa: ”Herren gav och Herren tog, ära vare Herrens namn. Jag vill inte ha någon kompensation och jag vill inte att chauffören skall straffas. Det var en olyckshändelse. Ni kan släppa ut honom från fängelsecellen - inget kommer att hända honom.”

När chauffören hade släppts gick Sylvester hem till honom och vittnade för honom om Jesus. Så istället för att gå till chauffören med en yxa för att hugga huvud av honom gick Sylvester till honom med Bibeln i handen. Chauffören blev frälst och likaså många av hans släktingar. Några veckor senare gick Sylvester dit igen och hade en dopförrättning då alla de nyfrälsta blev döpta. På så sätt startades en församling i den byn.

När Sylvesters far såg hur pingstverksamheten växte och hur Sylvester hanterade dotterns död blev han så arg att han brände ned gräskyrkan de hade byggt i Pou. Men Sylvester och de andra församlingsmedlemmarna ställde sig i askan och sa: ”I morgon bygger vi en ny kyrka. Och om de bränner ned den så bygger vi ytterligare en kyrka.” Ingenting kunde stoppa dem från att berätta om sin tro. Så småningom byggde de en permanent kyrka på den högsta platsen i byn - en väldigt fin plats.

I början var det mest ungdomar och kvinnor som blev frälsta i Pou. Det var inte många äldre män som kom till tro. Eftersom det var de som fattade alla beslut i de traditionella samhällena så fanns det en risk att även de ungdomar och kvinnor som kommit till tro skulle falla tillbaka i de gamla traditionerna, men det hände något märkligt.

En av de inflytelserika katolikerna i Pou var en gammal man. Han hade många medaljer och utmärkelser som han fått av den katolska kyrkan. Han hade en son, jag vill minnas att han hette Gabriel, som jobbade på en plantage i Kimbe i provinsen West New Britain. Vid ett tillfälle

flög den gamle mannen till Kimbe för att besöka sin son. Väl framme möttes han av det chockartade beskedet att hans son blivit pingstvän.

En natt, när den gamle mannen var på besök hos sin son, drömde han att han var med Sakarias i templet i Jerusalem. Drömmen utspelade sig vid den tiden när Sakarias fru, Elisabet, skulle föda en son. Innan hon blev gravid hade hon ansetts ofruktsam på grund av sin höga ålder (Luk 1:5-8). När han vaknade berättade han om sin dröm för sin son och undrade vad den kunde betyda. ”Begriper du ingenting”, sa sonen och fortsatte: ”Det betyder helt enkelt att Gud talar om för dig att hitintills har han gjort under bland de unga men nu skall han börja göra under bland de gamla.”

Några nätter senare hade den gamle mannen en ny dröm. Han drömde att han lyftes upp i luften ovanför sin hemby och såg byfolket under sig. Även denna gång frågade han sin son om vad han trodde att drömmen betydde. ”Begriper du fortfarande ingenting”, sa sonen. ”Det betyder att när Gud skall börja göra under bland de gamla skall han börja med dig.” Det resulterade i att den gamle mannen blev frälst när han var i Kimbe.

Jag fick kännedom om den här händelsen när man bad mig komma till Pou för att medverka i en speciell sammankomst. När jag kom dit var det massor av folk, både katoliker och pingstvänner. Den äldre mannen var där, den katolske prästen och flera katolska ledare. Den äldre mannen steg nu upp och berättade att han blivit frälst när han besökte sin son i Kimbe. Sedan tog han av sig alla sina medaljer och utmärkelser och gav dessa till den katolske prästen och sa: ”De här kan inte frälsa mig, endast Jesus kan frälsa mig.” Efter det lät han döpa sig. Det blev ett genombrott för evangelium bland de äldre i byn. Folk började förstå att det här med frälsning inte bara var något för ungdomar och kvinnor utan att det verkligen Marianne och Sven vid Sylvester Timbi:s grav. höll på att hända något stort.

Det gick en tid och senare under 1980 hade vi en stor konferens i Pou. Det var ett par tusen deltagare. I samband med konferensen fick vi döpa 97 personer. På måndagsförmiddagen, dagen efter konferensen, fick jag ett telefonsamtal där man uppmanade mig att omgående komma tillbaka till Pou. När jag kom dit berättade man för mig att fyra inflytel-

36. OTILLRÄCKLIG? 95 serika katolska ledare, tre män och en kvinna, var för sig hade drömt att Jesus kom tillbaka för att hämta hem de frälsta till himlen. De såg i drömmen hur alla byborna i Pou lyftes upp till himlen men att de själva lämnades kvar. De var så omskakade av drömmen att de klockan sex på morgonen hade kommit och knackat på pingstpastorns dörr. De sa att de ville bli döpta. Så vi fick ha en dopförrättning till. Dessa fyra personer blev verkliga stöttepelare i Guds verk. En av dem, Paulus, var från en intilliggande by. Han byggde senare en kyrka i sin by.

I dag, april 2012, finns det åtta pingstkyrkor i det här området som en frukt av att Sylvester Timbi och hans ungdomsgrupp började studera Bibeln på allvar. Även samhället i övrigt påverkades, en mängd ölpubar fick stänga, våld och laglöshet minskade kraftigt.

36. Otillräcklig? Vi är nu framme i senare delen av år 1980. Det är fyra år sedan Marianne och Sven påbörjade sitt missionsarbete på Papua Nya Guinea. De har fått vara med och lägga grunden till en pingströrelse på Höglandet. Många människor har blivit frälsta och döpta. Ett 20-tal församlingar har bildats och ytterligare några har anslutit sig till Filadelfia.

Sven berättar: Jag upplevde att vårt missionsarbete växte väldigt fort och fick en sådan omfattning att jag började känna mig otillräcklig. Det kändes som om jag inte hade tillräcklig erfarenhet för att klara av att leda denna verksamhet. Formellt hade jag ingen position i någon församling, men ändå betraktades jag av de infödda pastorerna som den ytterst ansvarige ledaren. För att en mer erfaren missionär skulle kunna överta min, om än inofficiella, position kände jag mig tvungen att lämna missionsuppdraget på Papua Nya Guinea.

Efter det att Marianne och jag resonerat om saken meddelade vi i december 1980 de församlingar i Sverige som deltog i vårt ekonomiska underhåll att vi nu avslutade vårt missionsarbete på Papua Nya Guinea. Efter avskedsmöten reste vi hem till Australien, återvände till Mount Isa och skaffade oss ”vanliga” jobb.

Det som nu hände, eller rättare sagt inte hände, berodde på att ledningen för Assemblies of God inte hade förstått min roll. I efterhand kan jag konstatera att jag borde ha varit tydligare med detta i mina samtal med Assemblies of God, men jag levde i den uppfattningen att det klart framgick vad min roll var. Jag var också väldigt försiktig för att på inte något sätt nedvärdera Hildings och Ludvigs tidigare insatser. Det var de som startat pingstverksamheten i Mount Hagen och dess omgivningar. Ledningen för Assemblies of God utgick alltså från att det fortfarande var Hilding som var ytterst ansvarig. Sanningen var den att Hilding var väldigt lite insatt i hur verksamheten utvecklats från det att Ma-

rianne och jag kom dit 1976. Man måste komma ihåg att hans erfarenhet av församlingsarbete var mycket begränsad, det var bland annat därför som han och Ludvig bad Marianne och mig komma till Papua Nya Guinea. Assemblies of God:s ledning förstod alltså inte vilket tomrum som uppstod när jag lämnade Papua Nya Guinea eftersom man trodde att Hilding var den ytterst ansvarige. Och eftersom de inte förstod detta så insåg de inte heller att nu fanns det en möjlighet att sätta in en mer erfaren missionär i ledningen för pingstarbetet på Höglandet. I samma veva som Från avskedsmötena 1980. Marianne och jag lämnade Papua Nya Guinea blev möjligheten för svenska pingstmissionärer att komma till landet som associerade till Assemblies of God klar. Detta innebar att Kristina och Anders Olsson nu kunde få visum via Assemblies of God och reste till Papua Nya Guinea i slutet av januari 1981. När de anlände till Mount Hagen var vi alltså redan i Australien. 37. Splittringsförsök Kristina och Anders Olsson reste till Papua Nya Guinea för att Anders skulle undervisa på pingstmissionens yrkesskola i Mount Hagen. Men väl framkomna fick Anders besked av Hilding att han fick ta över efter Sven. Det var naturligtvis ett helt oväntat besked. I detta sammanhang kan det vara värt att notera att Kristina och Anders innan avresan från Sverige inte fått information om att Hilding inte hade varit ansvarig för den ”svenska” pingstmissionen på Papua Nya Guinea under senare år.

Ytterligare en besvärande omständighet var att Samuel Halldorf inte informerat vare sig Anders och Kristina eller de svenska församlingar som hade missionärer på Papua Nya Guinea om överenskommelsen med Assemblies of God.

Efter att Hilding ”överlämnat” ansvaret till Anders reste han till Södra Höglandet och kvar var Anders i en po- Kristina och Anders tillsammans med Hilding och Ingrid. sition som han inte hade räknat med. Anders och hans fru Kristina kunde väldigt lite pidgin, vilket försvårade deras arbete. Som pastorspar i en liten pingstförsamling i Sverige hade de goda kunskaper om hur en lokalförsamling i Sverige fungerade, men att plötsligt och oväntat stå som ledare för en pingströrelse på Papua Nya Guinea med ett 30-tal församlingar var naturligtvis en helt annan sak. Det var en mycket besvärlig, för att inte säga omöjlig, situation som Anders och Kristina hamnat i.

En del missionärer från andra evangeliska missioner insåg att det uppstått ett ledarvakuum inom pingstmissionen på Höglandet. Några försökte utnyttja den uppkomna situationen till att förmå pingstförsamlingar att gå över till deras missionsorganisation. Till saken hörde, som vi tidigare berättat, att det i Mount Hagen fanns flera olika evangeliska församlingar men ingen av dessa hade medlemmar från språkområdet melpa spekers. Mount Hagen ligger i centrum för detta språkområde och vid den här tidpunkten omfattade det kanske 100000 människor. Men i pingstförsamlingarna på Höglandet fanns det 100-tals medlemmar som var melpa spekers. Tanken var alltså att få ingång i denna språkgrupp genom att locka över pingstförsamlingar till sin egen missionsorganisation.

Naturligtvis tillstod man inte att man försökte utnyttja ledarsituationen. Man försvarade sitt beteende med att dessa församlingar inte tillkommit genom någon missionsorganisations arbete utan att de uppstått spontant som ett Guds under. Om detta visste Sven och Marianne ingenting för ingen skrev och berättade vad som skedde. De levde fortfarande i förhoppningen att Assemblies of God skulle tillsätta en erfaren missionär att leda pingstmissionen på Höglandet.

En baptist från Australien som var företagare i Mount Hagen övertalade pingstförsamlingarna på Västra Höglandet, som var ett 20-tal, att

det skulle tillsättas en gemensam styrelse för dem. Styrelsen kom att bestå av tre nyfrälsta personer som hade framträdande befattningar i samhället: en var bilförsäljare på Toyota, en var tjänsteman på Skogsdepartementet och en var grossist för cigaretter. Styrelsen beslöt att alla kollekter som samlades in i kyrkorna skulle tas om hand av styrelsen. De skulle sedan betala ut löner till pastorer. Resultatet blev att styrelsen betraktade pastorerna som sina arbetare. Om det var någon de inte tyckte om så avskedade man bara vederbörande och satte in någon annan.

I slutet av 1981 fick Sven ett brev från Kundi Pok där han bad honom komma och inviga den nya kyrkan i Tega under julen 1981.

Sven berättar: Tillsammans med pastorn i Mount Isa, Peter Patterson, reste jag till Papua Nya Guinea. Jag visste fortfarande ingenting om alla de problem som uppstått i pingstförsamlingarna på Höglandet. På vår resa till Mount Hagen övernattade vi i Port Moresby. På morgonen sökte John Sweany upp mig på hotellet, han var Assemblies of God:s nya missionsledare på Papua Nya Guinea. ”Pingstförsamlingarna på Höglandet vill att du skall komma tillbaka till Mount Hagen”, sa John. ”Varför vill de att jag skall komma tillbaka? Jag lämnade ledarskapet för att ge rum för en mer erfaren missionär” svarade jag. ”Folket där uppe vill att du skall komma”, sa John.

Senare fick jag veta att Cyril Westbrook, den förra Assemblies of God-ledaren på Papua Nya Guinea, hade sagt till Kundi att de behövde en pingstmissionär till Höglandet. Kundi hade då svarat: ”Om du kan övertala Sven och Marianne att komma tillbaka, ja, då behöver vi en missionär. Annars behöver vi ingen.” Det var anledningen till att John sökte upp mig.

Jag blev väldig rörd över deras önskan, men jag sa att jag inte visste vad jag skulle svara och fortsatte: ” För det första var det så att Marianne var väldigt trött när vi lämnade Papua Nya Guinea och jag vet inte om hon orkar komma tillbaka. För det andra så har jag inte hört från Gud att vi skall åka tillbaka. Hör jag inte det från Gud så är det bättre både för mig och er att vi inte kommer tillbaka. Dessutom måste vännerna i Mount Hagen konfirmera att de verkligen vill att jag skall komma tillbaka.”

Efter samtalet flög Peter och jag till Mount Hagen, invigde kyrkan i Tega och hade ett par veckors möten. Mot slutet av vistelsen kallade jag samman de mest erfarna bröderna som jag kände. Jag berättade vad John Sweany hade sagt och frågade om det var så de kände. ”Ja, vi vill att ni kommer tillbaka”, svarade de. ”Ni måste förstå att om vi kommer tillbaka så blir det som en Assemblies of God-missionärer eftersom vi på missionssidan har gått ihop med den organisationen. Vad tycker ni om det?”

Från invigningen av kyrkan i Tega 1981.

I Tega bygger man åter en ny, stor kyrka. Från vårt besök 2012.

”Vi bryr oss inte om på vilket sätt ni kommer tillbaka, vi vill bara att ni kommer.” ”Okej, då skall jag be över detta. Jag vet inte hur Marianne kommer att ta det här och jag måste höra från Gud att han vill att vi skall återvända till Papua Nya Guinea.”

Då var det en av bröderna som profeterade och sa: ”Oroa er inte, Sven och Marianne kommer tillbaka till oss.”

Åter i Australien berättade jag för Marianne om vännernas önskan att vi skulle komma tillbaka som missionärer. Vi bad över saken men veckorna gick och ett återvändande till Papua Nya Guinea kändes mer

och mer fjärran. Vi upplevde det inte som att vi åter skulle sälja hus och bil och säga upp oss från de bra jobb vi nu hade. Vi hade det bra i Australien.

38. Bygg upp Jerusalems mur Sven berättar: En söndag, några månader in på 1982, talade pastorn, Peter Patterson, i pingstförsamlingen i Mount Isa i sin predikan om när profeten Nehemja får höra talas om att ”Jerusalems mur är nedbruten och dess portar uppbrända”. (Nehemja kapitel 1) Pastorn beskrev hur profeten fick underrättelse om att muren var nedriven och hur profeten kände kallelse att bygga upp den igen. När pastorn avslutade sin predikan med att säga ”Jerusalems mur är nedriven och du måste gå och bygga upp den” slog det ned som ett spjut i mitt hjärta. Men jag förstod inte varför det kändes så. När jag några månader tidigare besökt Papua Nya Guinea var det ingen som berättade för mig om de stora problem som pingstförsamlingarna på Höglandet hade. Jag var helt inriktad på att vi inte skulle återvända till Papua Nya Guinea så jag tryckte tillbaka känslan och sa ingenting till Marianne.

Nästa söndag var det en gästande pastor som predikade. Han hade samma text. Återigen upplevde jag att det var som att ett spjut stacks in i mitt hjärta. Jag kände mig väldigt dålig men sa fortfarande ingenting till Marianne.

Den därpå kommande söndagen var det vår andrepastor, Michel Mackrell, som predikade. Han hade varit bortrest på semester i en månad. Vad väljer han för text? Jo, för tredje söndagen i rad hör jag en predikan om Nehemja och pastorn säger ”Jerusalems mur är nedriven och du måste gå och bygga upp den”. Då brast jag i gråt och när jag tittade på Marianne såg jag att även hon grät. Vi tog varandras händer och gick fram för förbön och sa: ”Nu reser vi tillbaka till Papua Nya Guinea”.

Men det var inte bara att resa. Dels måste vi ansöka om att bli missionärer för Assemblies of God World Mission och dels måste vi ordna med vårt ekonomiska underhåll. När vi ansökte om att få bli missionärer för Assemblies of God så var vi tvungna att fylla i en blankett och där bland annat uppge vem som var ens församlingsföreståndare respektive arbetsgivare. Dessutom skulle man namnge en ”officiell person”, typ advokat eller läkare, som kunde ge en rekommendation. Till dessa personer översände Assemblies of God ett fyrsidigt formulär med en mängd frågor som skulle besvaras. När läkaren som Marianne arbetade hos hade besvarat frågorna sa hon till Marianne: ”Jag tror jag har besvarat alla frågor utom en och det är frågan om hur många personer du frälst. Den kan jag inte besvara.”

38. BYGG UPP JERUSALEMS MUR 101

Vi skickade in alla våra papper och blev formellt godkända att vara Australian Assemblies of God World Mission-missionärer. Med det formella godkännandet från Assemblies of God World Mission Office följde också uppgifter om hur mycket ekonomiskt underhåll vi måste ha för att få åka till Papua Nya Guinea. Jag la brevet på mitt skrivbord och bad: ”Gud, om inte du ordnar detta underhåll så har jag ingen möjlighet att göra detta.”

Saken var den att tidigare hade vi varit underhållna av svenska pingstförsamlingar. I Australien var vi bara kända i Assemblies of God -församlingen i Mount Isa. Till detta kom att Assemblies of God World Mission hade mycket högre krav på underhållet än vad fallet var när vi var missionärer för Svensk Pingstmission. Nu skulle det utöver pengar till Marianne och mig även vara bidrag till skolavgifter och verksamheten. Något sådant hade vi tidigare inte haft. Och vi fick inte resa iväg förrän vi hade löfte om minst 90 % av de pengar som behövdes. Det var vi själva som ansvarade för att få fram församlingar som var villiga att bidra till underhållet. Till hjälp i detta fick vi ett introduktionsbrev från Assemblies of God World Mission.

När jag i bönen ”samtalade med Gud” om vår kommande missionsgärning på Papua Nya Guinea upplevde jag väldigt starkt att vi skulle vara tillbaka i Mount Hagen i augusti 1982. Jag skrev ett brev till Assemblies of God:s missionssekreterare i vilket jag framhöll att jag upplevde att vi skulle vara tillbaka på Papua Nya Guinea i augusti. Han svarade att det bara var möjligt under förutsättning att underhållet var klart. Varpå jag skrev ett nytt brev där jag igen framhöll att vi måste vara på plats i Mount Hagen i augusti. Och svaret från missionssekreteraren blev åter, ja om ert underhåll är klart. Efter denna något märkliga skriftväxling beslöts det att vi skulle resa till Assemblies of God Word Missions kontor i Melbourne. Marianne och jag hade aldrig varit där och vi hade inte heller tidigare träffat George Forbes som var director för missionsverksamheten. I Melbourne fick vi träffa honom och John Sweany, som var Assemblies of God World Missions missionsledare på Papua Nya Guinea.

Efter en stunds samtal sa John att vi kanske skulle vänta med att åka till Papua Nya Guinea eftersom det var problem med pingstförsamlingarna i Mount Hagen. Det var första gången jag hörde om dessa problem. Någon detaljerad bild av problemen kunde de inte ge men det bestod bland annat i att en del personer talade illa om Assemblies of God vilket hade lett till att många nu vara emot organisationen. Jag kände hur det brast inom mig och jag började gråta inför dessa ”gubbar”. När jag lugnat mig lite så att jag åter kunde tala så sa jag: ”Det skall ni veta att om det blir konflikt mellan Assemblies of God och de församlingar vi etablerat på Höglandet så kommer vi stå på församlingarnas sida. Om ni inte kan acceptera detta får ni skicka någon annan.”

Sven byggde tillsammans med andra missionärer och församlingsmedlemmar kyrkan i Warakum, Mount Hagen.

Även broar behöver ”byggas upp” ibland.

39. ÅTER PÅ PAPUA NYA GUINEA 103 ”Vi har inte för avsikt att tvinga er att ansluta församlingarna till Assemblies of God, men det finns stora problem som vi hoppas att ni skall kunna lösa och att ni kan förmå församlingarna att åter börja samarbeta. Du behöver alltså inte lova att pingstförsamlingarna på Papua Nya Guineas högland ansluter sig till Assemblies of God”, sa George Forbes.

Efter detta löfte från George Forbes, som även John Sweany hörde, kände jag att Marianne och jag kunde planera för att återvända till Papua Nya Guinea.

Och plötsligt började det lösa sig med underhållet, hälften från svenska församlingar och hälften från australienska Assemblies of Godförsamlingar. Pingstförsamlingen i Hässleholm skrev till oss: ”Vi har hört att ni kanske tänker återvända till Papua Nya Guinea. Vi står i begrepp att utöka vårt missionsarbete men vi vill inte fatta något beslut förrän vi vet hur ni tänker göra.” Det märkliga var att jag några dagar tidigare skrivit till Sven Strömberg, pastor i Hässleholm, och berättat att vi skulle åka tillbaka till Papua Nya Guinea och att vi nu försökte få ihop pengar till vårt underhåll. Vidare berättade jag att vi den här gången skulle resa som missionärer för Assemblies of God. Jag avslutade med att fråga om församlingen var intresserad av att delta i vårt underhåll. Tydligen skickades breven ungefär samtidigt så de ”möttes” väl på halva vägen. Hur som helst blev det så att pingstförsamlingen i Hässleholm tog ansvar för cirka 1/3-del av vårt underhåll. De blev den församling som tog det största ansvaret för vårt ekonomiska underhåll. Alla pengar till underhållet gick via vårt konto hos Assemblies of God. De skötte våra skatter, pensionsinbetalningar och försäkringar. I augusti 1982 så var hela vårt underhåll klart och vi kunde åter resa till Papua Nya Guinea.

39. Åter på Papua Nya Guinea Sven berättar: Återkomsten till Mount Hagen blev lite märklig. Ingen kom och mötte oss vid flygplatsen och under första veckan var det ingen som besökte oss, inte ens Kundi Pok. ”Vad gör vi här?”, sa Marianne, ”det är lika bra vi åker tillbaka till Australien.” ”Nej”, sa jag, ”Gud har kallat oss hit för att utföra ett jobb så jag vill att vi stannar. Jag vill att vi avvaktar och ser hur Gud tänker lösa detta och vad Han vill att vi skall göra.”

Nu började Den Helige Ande låta mig se vad som låg bakom det som skett. Efter det att vi lämnat Papua Nya Guinea i slutet av 1980 hade några personer besökt våra olika församlingar och sagt: ”Gå inte med i Assemblies of God, det är det samma som att gå med i katolska kyrkan.” Resultatet blev att våra pastorer och församlingsmedlemmar blev väldigt negativa till Assemblies of God. Tyvärr hade Hilding Eriksson och Anders Olsson inte förstått vad som pågick. De förstod att församlingarna var lite kritiska mot dem, men de förstod inte varför. I Hil-

dings fall berodde det väl till största delen på bristande erfarenhet och i Anders fall på att han helt nyligen kommit till Papua Nya Guinea och alltså inte hade det kontaktnät som behövdes för att få insyn i vad som hände.

Jag fick genom Guds ledning klart för mig hur det låg till. Det var en kristen affärsman från Australien som till stor del låg bakom det som skedde. (Det var samma person som såg till att det bildades en styrelse för 20 församlingar i Västra Höglandet, se kapitel 37.) När jag fick kunskap om styrelsen för de 20 församlingarna, hur dessa affärsmän styrde pastorerna, tillsatte och avskedade dem som om de var arbetare i deras företag så förstod jag vad som var fel. Det fanns ingen andlig ledning i styrelsens sätt att leda församlingarna. Detta var en katastrof för församlingarna och jag förstod att jag var tvungen att bryta detta ledarskap. Jag började förstå vad Herren menade när han talade om att Jerusalems mur hade rivits, och att jag var tvungen att gå och bygga upp den. Jag sökte upp affärsmannen och sa: ”Du och några andra personer har varit runt och predikat i våra församlingar under tiden vi varit i Australien. Jag vill bjuda dig och de övriga på barbecue hemma hos oss på lördag.” ”Vi har bara undervisat”, blev hans svar när han förstod syftet med inbjudan. ”Det är väldigt viktigt hur ni undervisar. För när församlingarna faller i bitar så kommer inte du vara där och plocka upp bitarna.” ”Vi kommer på lördag”, sa han.

De berörda personerna kom mycket riktigt hem till oss på lördagen. Samtidigt som vi åt berättade jag hur vi upplevt att Gud kallat oss tillbaka till Papua Nya Guinea för ”att återuppbygga Jerusalems mur”. Men de förstod inte vad som var nedrivet.

Efter några veckor lyckades jag få till en samling med de sju mest erfarna pastorerna. En av dessa var Kundi Pok. Vid den här samlingen sa jag till pastorerna att den styrelse som de hade varit med att tillsätta arbetade inte på ett bibliskt sätt och var inte enligt Guds vilja. ”Ni måste göra er av med den här styrelsen och själva återta era funktioner som pastorer. Gud har kallat er att vara pastorer och leda era församlingar”, sa jag. Vi avslutade vår sammankomst med att skriva ett uttalande om att den nuvarande styrelsen skulle avskaffas och att pastorerna skulle återta ledningen av församlingarna. Alla närvarande skrev under uttalandet.

En av de närvarande pastorerna gick till mannen som var ordförande i den gamla styrelsen och visade upp uttalandet. Av detta framgick att vi skulle tillsätta en ny styrelse som bara skulle bestå av pastorer. Han blev så arg att han omgående avsa sig uppdraget som ordförande. Det var jättebra, för det gjorde hela proceduren mycket enklare. Men egentligen avsa han sig uppdraget för att han trodde att alla pastorer då skulle vädja

Sven och Marianne framför kyrkan i Warakum, Mount Hagen, 2012.

till honom att stå kvar eftersom han var rik. Några pastorer gjorde det, men inte merparten av dem som varit med på våra överläggningar. En kort tid därefter visade det sig att han hade en ”affär” med en kvinna. För att legalisera detta gifte han sig med henne och fick på så sätt två fruar. Nu började pastorerna förstå att han inte var rätt man att leda Guds verk. När så även kassören ”skaffade” sig ytterligare en fru så klarnade bilden ännu mera och den gamla styrelsens ”rätta ansikte” kom fram. Men även efter att detta kommit fram hade en del av dem som rest omkring och besökt våra församlingar svårt att acceptera vårt beslut. De tyckte att vi borde förstå att personer som var vana att leda stora företag också borde vara kapabla att leda församlingarna. Mitt svar till dem blev att framtiden kommer att visa vem som har rätt och att sanningen kommer att segra.

Att vi tillsatte en ny styrelse innebar inte att församlingarna blev anslutna till Assemblies of God. Filadelfiaförsamlingen i Warakum (det vill säga i Mount Hagen) ville gå med omgående men eftersom de övriga församlingarna inte var redo för detta vädjade jag till den församlingen att vänta så att vi inte fick en splittring. Församlingen i Warakum beslöt då att vänta med att ansöka om inträde i Assemblies of God.

Efter detta kom en lång period där jag en gång i veckan samlade pastorerna från de berörda församlingarna. Eftersom det bara var jag som hade bil innebar den veckodagen ett drygt arbete. Först tog det c:a fyra timmar att köra och hämta alla och när överläggningarna var slut gick det åt lika mycket tid att köra hem dem. Detta pågick fram till slutet av 1983.

I nästan ett och ett halvt år hade vi dessa samlingar. Vi hade bibelstudier men också många diskussioner om det som varit och om framtiden. Tyvärr var det någon i vår pastorsgrupp som läckte information om våra samtal till dem som motarbetade oss. Det försvårade arbetet mycket.

I slutet av 1983 kände jag att jag inte orkade mer. När jag var på väg hem från pastorernas veckomöte sa jag till Gud: ”Nu ger jag upp. Jag låter församlingen i Warakum ansöka om anslutning till Assemblies of God. När det är klart kommer jag att med utgångspunkt från den församlingen försöka skapa en ny pingstverksamhet på Höglandet.”

När jag kom hem hade det kommit ett julkort från en kvinna i Australien som tillhörde en församling som vi inte hade någon kontakt med. Antagligen var det så att de hade en kvinnogrupp i församlingen och de hade kommit överens om att skicka julkort till alla Assemblies of God:s missionärer. Den här kvinnan som hade fått på sin lott att skriva till oss kände oss inte och visste ingenting om oss. Kortet innehöll naturligtvis en sedvanlig julhälsning men dessutom: ”Kom ihåg Sven, att när Nehemja skulle bygga upp Jerusalems mur så var det mycket opposition men han gav inte upp utan han fortsatte och höll ut och fullbordade arbetet.” Jag sa till Marianne: ”Detta är otroligt, hon känner oss inte.” Hade inte detta kort kommit så hade jag gett upp arbetet med att få med alla församlingar in i Assemblies of God. Men det här kortet gjorde att jag fortsatte att arbeta med pastorerna.

I maj 1984 började det planeras för en konferens för de församlingar som ville gå med i Assemblies of God. Konferensen skulle hållas i oktober samma år. Saken var den att en grupp församlingar i Engaprovinsen, som varit självständiga i förhållande till styrelsen i Västra Höglandet, hade beslutat sig för att gå med i Assemblies of God. Så också de sju församlingarna som kommit över från Weslyanska kyrkan samt ytterligare några församlingar på olika platser. Det var alltså den första konferensen för pastorer i Assemblies of God på Höglandet och en styrelse skulle tillsättas för regionen.

En dag när Kundi var hemma hos oss kände jag att Guds Ande manade mig att säga till honom: ”Jag vill tala med dig om en sak. Du vet att Marianne och jag är missionärer via Assemblies of God men du vet också att vi inte på något sätt försökt tvinga någon församling att gå med i den organisationen. Men samtidigt tror jag att du förstått att vi tycker att det bästa vore om alla församlingar samtidigt gick med i Assemblies of God.” Så tog jag fram papper och penna och under två timmar förklarade jag för Kundi hur det fungerade med Assemblies of God. Efter förklaringen fortsatte jag med att säga: ”Vad som oroar mig nu är att ingen pastor från Västra Höglandet kommer att vara med på konferensen och långt mindre kunna väljas in i styrelsen eftersom ingen av dessa församlingar anslutit sig till Assemblies of God. Det oroar mig eftersom de verkliga ledarna finns bland pastorerna i Västra Höglandet. Tror du att

39. ÅTER PÅ PAPUA NYA GUINEA 107 de församlingarna nu är mogna att ansöka om medlemskap i Assemblies of God så att pastorerna från dessa församlingar kan vara med på konferensen och även vara valbara till styrelsen.” ”Ge mig två veckor så skall jag ta reda på om det är möjligt”, svarade Kundi. Efter två veckor återkom han och sa: ”Ja, församlingarna är redo att ansöka om medlemskap i Assemblies of God men först måste du besöka alla församlingarna och på samma sätt som för mig rita och berätta hur det hela fungerar. Efter det får varje församling rösta om de vill gå med i Assemblies of God.

Jag gjorde som han önskade och resultatet blev att 15 av 20 församlingar beslöt att ansöka om anslutning till Assemblies of God. Tyvärr kom de andra fem församlingarna att inta en oppositionell ställning. Deras motiv för detta var att man trodde att man genom att gå med i Assemblies of God skulle förlora stödet från de affärsmän som försökt påverka församlingarna under tiden vi var i Australien. Det är möjligt att stödet hade försvunnit och man kan konstatera att deras beslut helt grundade sig på ekonomiska motiv. Tyvärr har det senare visat sig att en del av dessa fem församlingars pastorer förskingrat en hel del pengar som man fick i bidrag till verksamheten. De här fem församlingarna anslöt sig aldrig till Assemblies of God och fick tyvärr inte alls samma positiva utveckling som övriga församlingar.

Men de lokala affärsmän som ingick i styrelsen och som ställt till så mycket problem hade inte riktigt gett upp ännu. Vid ett tillfälle bjöd de Kundi att komma och bo på ett hotell i tre dagar. Och de bjöd på mat tre gånger per dag, vilket naturligtvis var trevligt för Kundi som aldrig åt mat på hotellrestaurang. Efter tre dagar sa de till Kundi: ”Om du vänder Sven ryggen och kommer med oss skall vi regelbundet ge dig ett rejält bidrag.” Då svarade Kundi: ”Ni är inte för enhet i Guds verk utan är ute efter att splittra arbetet. Era tankar är inte Guds tankar utan människotankar. Om ni vill hjälpa mig så kan ni lägga pengarna i kollektboxen i kyrkan i Tega.” Och så gick han därifrån. Kundi hade alltid haft ont om pengar att bedriva verksamhet för och vi hade inga pengar att ge honom. De här gubbarna hade kunnat ge honom rätt mycket pengar om de ville. Att i det läget ta den ställning Kundi gjorde var mycket starkt gjort. Han förstod att det de höll på med inte var inspirerat av Gud.

På konferensen i oktober 1984 valdes Kundi till ordförande i den nybildade regionstyrelsen för Assemblies of God på Höglandet. Senare valdes han även in i styrelsen för hela Papua Nya Guinea. En period var han även vice ordförande i den nationella styrelsen. Hans visdom hade stort inflytande på Papua Nya Guinea, se även kapitlet ”Gangstern som blev adlad”.

I november 2011 besökte Marianne och jag tillsammans med Anders och Helen Olsson den församling på Västra Höglandet vars pastor är ordförande för ett distrikt som omfattar 60 församlingar. När pastorn

berättade om deras arbete sa han: ”Vi står på Jerusalems mur och ser till att ingen kommer och förstör muren igen.” Jag tänkte, det är fantastiskt att efter alla dessa år kan de fortfarande förstå hur kritiskt det var år 1984.

40. I sista minuten

Mariannes och Svens främsta uppgift på Papua Nya Guinea var naturligtvis att förkunna Guds ord. Det hindrade dock inte att man även ville hjälpa folket socialt och därför, som vi berättat tidigare, startade man bland annat ett förebyggande hälsovårdsarbete. Även denna insats öppnade dörrar för det evangeliska arbetet.

Eftersom Marianne var både sjuksköterska och barnmorska kunde hon vid flera tillfällen vara till stor hjälp, ibland under dramatiska förhållanden.

Marianne berättar: En gång var det en fru till en av våra pastorer som blev väldigt sjuk. När jag undersökte henne förstod jag att det var ett utomkvedshavandeskap. Jag skjutsade henne till sjukhuset. Den läkare som undersökte henne sa dock att det inte var något fel på henne. Tyvärr var överläkaren på semester. Men de behöll henne på sjukhuset. När jag kom till sjukhuset dagen därpå hade de just konstaterat att hennes blodvärde var så lågt att hon riskerade att dö. ”Ni måste ge henne blod”, sa jag. ”Tyvärr har vi inget blod”, svarade läkaren. Jag ringde till Sven och sa att eleverna på yrkesskolan måste komma och ge blod. Sven kom med eleverna men de ville inte ge blod eftersom de trodde det var farligt. Det fanns nämligen en uppfattning att själva livet fanns i blodet och om man då gav blod skulle man dö. Men efter det att Sven lämnat blod gjorde även eleverna det. Men sjukhuspersonalen gjorde sig ingen brådska att påbörja blodtransfusionen.

När jag kom till sjukhuset påföljande dag, dag tre, så hade man fortfarande inte börjat ge henne blod. Men när jag då blev arg och undrade vad de höll på med satte de äntligen igång med blodtransfusionen. Men kvinnan blev sämre och sämre och jag såg att hon var döende. Kommande natt vakade min moster Ingrid vid kvinnans sjukbädd eftersom jag var för trött för att vara kvar. När Ingrid såg att kvinnan blev ännu sämre sa hon: ”Ni måste ringa till överläkaren.” ”Det går inte eftersom han är på semester”, svarade sjukhuspersonalen. ”Ja, men han kanske har kommit tillbaka nu”, sa min moster. Till sist, klockan två på natten, ringde man till överläkaren och det visade sig att han just hade kommit hem. Han kom omgående till sjukhuset och opererade kvinnan. Det visade sig att problemet var precis det jag sagt från början, utomkvedshavandeskap. Tack vare operationen överlevde hon. Hon tillfriskande sedan mirakulöst snabbt, vilket vi tackade Gud för.

Sjukhuset i Mount Hagen på 1980-talet.

En annan gång, när vi precis kommit tillbaka från ett besök i Australien, fick jag höra att det var en annan pastors fru som var inlagd på sjukhuset eftersom hon var mycket sjuk. Jag åkte genast dit för att besöka henne. ”Hon har haft ont i magen så vi har gett henne dropp, men nu är hon mycket bättre”, sa läkaren. När han gått kände jag på hennes mage för att undersöka om det kunde vara blindtarmen som ”spökade”, ja kanske till och med var brusten. När jag gjort det gick jag till läkaren och frågade om det inte kunde vara blindtarmen som var orsak till smärtan i magen. Nej, det kunde det inte vara sa han.

Jag måste här göra en liten utvidgning av själva historien och berätta lite mer om hur det var på Mount Hagens sjukhus på den här tiden. Det var de anhöriga som såg till att de sjuka fick mat och det hände att de sov under den sjukes säng för att finnas tillhands och kunna hjälpa till. Men när läkarna gick rond fick alla anhöriga gå ut. Just den här dagen, som jag nu berättar om, var en utländsk läkare på besök (han var läkare på det närliggande katolska missionssjukhuset) och han skulle delta i ronden. Egentligen skulle även jag lämna sjukrummet men jag bad sjuksköterskan att få vara kvar i förhoppningen att få tillfälle att växla ett ord med den besökande läkaren. När de kom till min sjuke vän sa den inhemska läkaren att hon varit dålig men nu var mycket bättre. De var just på väg att gå vidare då jag vände mig till den utländska läkaren och sa: ”Förlåt att jag lägger mig i, men jag undrar om ni skulle kunna känna på hennes mage för jag undrar om hon har en brusten blindtarm.” Då kände han på hennes mage och sa sedan till att man omedelbart skulle göra i ordning för operation. Det visade sig mycket riktigt att blindtarmen var

brusten och operationen räddade hennes liv. Själv upplevde jag att det var Gud som ledde mig så att jag fick vara till hjälp i dessa situationer.

Vid ett annat tillfälle var det ett par som länge försökt få barn men kvinnan hade fått flera missfall. Men så blev hon gravid igen och för att hon inte skulle få missfall satte man in ett stöd för livmodern, ett slags nät. Det innebar att innan hon skulle föda måste man operera bort stödet men när det var dags fick man fram fel journal, journalen för en annan person med samma namn. När jag fick höra att den här kvinnan skulle till att föda åkte jag till sjukhuset och kom just i rätt ögonblick för att förhindra misstaget.

När man skulle genomföra operationen sa man till mig att jag kunde åka hem ett par timmar. När jag sedan kom tillbaka kom läkaren just springande med en bebis som var alldeles blå. ”Syre, syre”, ropade han. Men det visade sig att syrgasen var inlåst i ett rum och ingen av dem som just då var i tjänst på sjukhuset hade nycklar till rummet. Men jag tänkte: ”Hon skall inte förlora ett barn till.” Jag fick fatt på ett par karlar som jag sa till att slå in fönstret till rummet där syrgasen fanns. ”Det kan vi väl inte göra”, sa de. ”Jo, gör det och hoppa in och öppna dörren”, svarade jag. På så sätt fick vi tag på syrgasen och bebisen kunde räddas.

41. Att färdas bland pilar och spjut Sven berättar: Vi upplevde många olika episoder när vi reste omkring på Höglandet. Ibland var jag tvungen att köra genom områden där det pågick stamstrider. När jag var ensam i bilen var det i allmänhet inget problem eftersom jag inte tillhörde någon stam.

Som framgått tidigare hade jag åren 19821983 varje vecka samlingar för ett antal infödda pastorer. I samband med dessa sammankomster körde jag och hämtade pastorerna i deras byar. Om då en stam som någon av pastorerna tillhörde låg i krig med en annan stam tvingades jag att köra en lång omväg för att inte riskera pastorns liv. Våra församlingsmedlemmar deltog inte i stamstriderna, men det tog de krigande ingen hänsyn till. Och på den här tiden var det bara ett fåtal stammar som helt tagit avstånd från stamstrider.

41. ATT FÄRDAS BLAND PILAR OCH SPJUT 111 En gång när jag lämnat av den sista pastorn och är ensam i bilen tar jag vägen rakt igenom ett område där det pågår stamstrider. Plötsligt ser jag i bilens strålkastarsken att en stor trästock är placerad rakt över vägen lite längre bort. Där står en massa män med pilbågar, spjut och yxor. Till råga på allt är stocken placerad utanför en luthersk kyrka. Jag förstår att jag kommer att bli stoppad. Innan jag är helt framme öppnar jag fönstret och ropar: ”Vad håller ni på med?” Då hör jag hur de säger till varandra: ”Det är omvändelsebilen.” Jag upprepar min fråga och då svarar de att de trodde att det var en fiende som kom och då ville de stoppa honom. ”Är det vad ni får lära er i den här kyrkan?” säger jag då. Då blir de alldeles tysta och tar bort stocken så att jag kan åka vidare. En annan gång åkte jag igenom samma område med Kundi Pok och ytterligare en person, som satt i baksätet. Jag visste inte att han tillhörde en av de stridande stammarna. Även den här gången låg det en trästock tvärs över vägen, men inte på samma plats som i ovanstående händelse. Vi blev stoppade och de tittade in i bilen. De pratade vänligt med oss eftersom de bara såg oss två i framsätet och sa att vi kunde köra över ett litet dike vid sidan om stocken och på så sätt komma vidare.

Jag började köra, men då fick de syn på mannen i baksätet. De ropade, ”vänta, vänta” och började slita i bakdörren för att få ut den här mannen. ”Vad skall jag vänta på?” ropade jag tillbaka och trampade gaspedalen i botten och skuttade över diket. Hade de fått ut mannen så hade de slagit ihjäl honom. Det tog dock lite tid att få upp farten så de hann kasta en sten genom bakrutan. Jag körde till polisstationen och anmälde skadan. Polisen åkte ut till platsen och talade med de inblandade. Polisen klargjorde att de måste betala min bakruta. Några dagar senare åkte jag själv dit och pratade med dem. De lovade att betala rutan före ett visst datum, men trots att jag talade med dem flera gånger fick jag aldrig några pengar.

Vid ett annat tillfälle pågick det strider mellan stammarna från Baiyer Zoo och Poroma. Vi hade ett par kyrkor i detta område och jag körde dit för att se hur våra vänner där hade det. Det var en liten väg som ledde fram till området där våra kyrkor låg. På vägen mötte jag plötsligt ett 30-tal krigare med pilbågar, sköldar, spjut och yxor. De hade även några hemmagjorda gevär. Männen stoppade mig och frågade: ”Vart är du på väg och vad skall du göra?” ”Jag har hört att det är oroligheter i det här området så jag tänker åka och hälsa på våra församlingsmedlemmar för att se hur de har det.” ”Det är okej, du får fortsätta”, sa de ”men först måste du predika för oss.” Lite förvånad sa jag ”det gör jag gärna”.

Jag klev ur bilen och krigarna slog sig ned på en grässlänt. Jag talade om att vi måste älska vår nästa som oss själva. När jag talat färdigt sa ledaren: ”Det där du säger är nog sant men vi måste försvara oss när den

andra stammen anfaller oss.” ”Djävulen har verkligen lurat er för den andra stammen säger precis samma sak som ni, det vill säga att det är ni som kommer och slåss mot dem.” Sedan fick jag köra vidare och träffa mina vänner i området.

En annan gång när jag körde samma väg var det en berusad man som stod mitt på vägen. Jag körde sakta fram emot honom men han flyttade sig inte utan la händerna på motorhuven. Jag avvaktade lite eftersom man aldrig kan vara säker på vad en berusad man kan ta sig för. Plötsligt kom en annan man fram och drog den fulle mannen av vägen. De hamnade i diket och började slåss. Då passade jag på att köra vidare.

När jag uträttat mitt ärende och var på väg tillbaka blev jag stoppad av mannen som dragit den fulla mannen av vägen. ”Titta här”, sa han, ”jag blöder tack vare att jag hjälpte dig att få den fulle mannen av vägen, så nu måste du betala mig kompensation.” ”Nja, jag behöver inte betala dig någonting men här har du två kina för ditt besvär”, sa jag. 100 meter längre fram på vägen stod den fulle mannen åter på vägen. Han stoppade mig och visade att också han blödde. Han sa att jag måste betala honom som kompensation. ”Nej, se det gör jag inte”, sa jag. ”Det där är helt självförvållat. Om du vill ha kompensation så får du begära det av honom som gav dig ölen att dricka.” Då skrattade han så mycket att han nästan föll omkull och jag kunde köra vidare.

På vägen mellan Keminga och Kalinga finns det en bro precis där gränsen går mellan två stammar. Vi hade två ganska nya församlingar där, en på var sin sida om bron. Även här var det stamstrider och också denna gång ville jag åka för att se hur det var med våra församlingsmedlemmar. Den här gången var hela min familj med.

När vi kom fram till bron visade det sig att det var just där som striderna pågick. Pilar och spjut flög genom luften. Jag vevade i vanlig ordning ned fönsterrutan och frågade vad som pågick samtidigt som jag körde sakta genom stridsområdet. Det gällde att köra försiktigt eftersom man inte fick överraska dem. Marianne satt med ansträngt leende samtidigt som hon väste till mig: ”Stanna inte, stanna inte.” Sonia, som satt emellan oss i framsätet, sa: ”Pappa, jag tror du måste stanna bilen för mamma behöver nog gå på toaletten.” Grabbarna, David och Andrew, som satt i baksätet höll på att ”skratta ihjäl sig”.

Idag finns det två livskraftiga församlingar i det här området.

Vid ett tillfälle när vi hade besök av en australiensk pastor skulle vi åka till Baiyer Zoo för att delta i en barbeque. Det var inte så ofta jag hade kameran med mig när jag var ute och åkte. Men nu hade jag hört att det pågick stamstrider längs den vägen så jag tog med kameran i förhoppning om att kunna ta ett par bra bilder. När vi kom fram till platsen där striderna pågick hoppade jag ur bilen och ställde mig på motorhuven för att få bra bilder. Marianne satt kvar i bilen och ropade att vi måste åka vidare. Även vår besökande pastor klev ur bilen för att fotografera men ångrade sig snabbt när han såg hur pilar och spjut for genom luften. Han hoppade snabbt in i bilen igen. Själv fick jag några riktigt bra bilder, men riskfritt var det inte.

42. Fredsdopet Sven berättar: Dopförrättningarna hölls alltid i floder och var en väldigt offentlig händelse. Det var inte bara församlingens medlemmar som var närvarande utan ofta byns alla innevånare. För äldre män, som ingick i byns ledning, var det många gånger ett mycket stort och svårt beslut att låta döpa sig. Dopet sågs som en slutlig bekräftelse på att man lämnat sin gamla position. Det innebar att man var tvungen att inför stammens ledning förklara att man inte längre skulle delta i till exempel blodshämnd eller andra stamstrider. För det mesta accepterades detta men

ibland innebar detta steg att man blev utsatt för hotelser. Ibland sattes hotelserna i verket och det hände att någon blev rejält slagen.

Vid ett tillfälle var det en yngre kvinna som lämnat sig åt Gud och ville bli döpt. När hon stod i vattnet och väntade på att bli döpt kom hennes släktingar och ryckte upp henne ur vattnet och bar bort henne. De ville inte att hon skulle bli döpt. Så för en del ”kostade” det extra mycket att följa Jesus. Men hon gav sig inte utan blev döpt senare.

Vid ett annat tillfälle var det en man som hade varit med om många stamstrider och mycket våld. Han hade flera hemmagjorda gevär och innan han döptes gjorde han en brasa och brände upp alla sina gevär och övriga krigsredskap inför hela stammen. Dopet visade på ett tydligt sätt att man upplevt frälsning. Jag brukade säga att när man lämnade sig åt Gud dog ens gamla liv och att dopet blev en symbolisk begravningsakt men när man reste sig upp ur vattnet blev det en uppståndelseakt, till ett nytt liv. När någon nära dör hastigt kan det ibland vara svårt att ta till sig att personen inte kommer tillbaka. Begravningsakten blir då ofta en akt som klargör att det inte finns någon återvändo. På samma sätt upplevde de infödda dopet till Kristus. I och med dopet förstod man att den personen aldrig Mannen som eldade upp sina gevär. skulle återgå till sitt gamla liv.

Dopförrättningarnas omfattning varierade. Ibland var det några få som döptes och vid andra tillfällen betydligt flera, ofta ett 20-tal. På den största dopförrättningen vi var med om på Papua Nya Guinea döptes 97 personer, säger Sven. ”Fick de troende vara med i byrådet?” frågar jag Sven. ”Oftast inte i början av pingstväckelsen på Höglandet. Eftersom många av besluten rörde sig om blodshämnd och stamstrider och man visste att de troende var emot våldsamheter så var det bäst att inte ha dem med i byrådet”, svarar Sven och fortsätter: ”Längre fram, när flera betydelsefulla stammedlemmar blivit frälsta och när församlingarna blivit mer etablerade så fick de troende en mycket viktig position i samhället. Ofta var byns domare, den lokala kommunfullmäktigerepresentanten och församlingsföreståndaren de tre viktigaste personerna i byn.”

Det samlades massor av folk från de två stammarna.

Sven fortsätter att berätta: Det var två stammar som varit i krig med varandra under mycket lång tid, ja i flera år. Så inträffade det att båda stammarnas byrådsledare blev frälsta. Man beslöt att man skulle ha ett gemensamt dop och sluta fred i samband med dopet, man skulle helt enkelt ha ett fredsdop.

Alla medlemmar i de båda stammarna marscherade till en liten bäck som låg på gränsen mellan de två stammarna. Det blev en stor samling där, jag predikade och Kundi Pok tolkade till det lokala stamspråket. I samband med dopet omfamnade de båda stammarnas ledare varandra och sa att de hädanefter skulle leva i fred med varandra. Det var även många andra som döptes vid detta tillfälle. Detta var en unik fredsöverenskommelse eftersom normalt skulle det ha lämnats grisar och pengar till den stam som förlorat mest. Men något sådant förekom inte i detta fall utan man lät dopet bli en bekräftelse på att man slutit fred.

43. Kortet som räddade mycket Sven berättar: Jag har tidigare berättat om att Kundi Pok var i Sverige när hans son blev dödad i en bilolycka och hur han då fattade beslut om att ingen kompensation eller blodshämnd fick utkrävas för hans son. Detta beslut fick stor uppmärksamhet på Höglandet. Så långt jag kan minnas var hans stam aldrig mer inblandad i något sådant krig. Det var också andra byar som förändrades på detta sätt. Detta att ta avstånd från blodshämnd hade en väldigt stor betydelse.

Men det fanns naturligtvis stammar där vi hade församlingar men där stammen fortfarande var inblandad i stridigheter av olika orsaker. Myndigheterna brukade hantera dessa på så sätt att stammarna fick kriga en tid, men sedan när man tyckte att striderna varat länge nog skickade man dit kravallpolis. Kravallpolisen brände ned husen, trädgårdarna och dödade deras grisar i ett försök att få slut på striderna. Tanken var att stammedlemmarna skulle vara tvungna att ta itu med återuppbyggnaden och på så sätt sluta med striderna. Vanligtvis brukade dessa åtgärder leda till att det så småningom blev fredsslut och ersättning betaldes till den stam som förlorat flest personer. Det var alltså de som ”vann” som fick betala förlorarna för att striderna inte skulle fortsätta.

Trots att våra församlingar, medlemmar och pastorer, inte var inblandade i stridigheterna och inte höll med stammen utan tvärtom försökte få de övriga att låta bli att kriga så blev även deras hus och trädgårdar förstörda av kravallpolisen. 1984 eller möjligen i början av 1985 började

Fredsuppgörelse. På den runda tavlan är pengar uppfästa som skall betalas till den förlorande stammen.

43. KORTET SOM RÄDDADE MYCKET 117 Kundi och jag fundera över hur vi skulle kunna hjälpa våra medlemmar att undvika att få sin egendom förstörd. För att diskutera frågan träffade vi polischefen i Mount Hagen. Vi framhöll att inga av våra pastorer eller medlemmar deltog i stamstriderna utan att de tvärtom försökte motverka dessa. ”Vi tycker det är orättvist att även våra församlingsmedlemmars egendom bränns ned av kravallpolisen”, sa vi till polischefen. Han förstod problemet och frågade vad vi hade för förslag till åtgärd. ”Vi vill göra ett ID-kort till våra pastorer som dels innehåller uppgifter om pastorn och dels instruktioner till kravallpolisen att de inte får bränna ner vare sig pastorns eller hans församlingsmedlemmars hus och trädgårdar.” ”Det låter bra”, sa han. ”Gå hem och gör ett förslag till utformning och kom tillbaka och visa mig.”

Vi gjorde ett ID-kort med namn och foto på pastorn samt församlingens sigill. Vidare fanns det information om i vilken by kyrkan låg som han var pastor i och så pastorn namnteckning.

På insidan av det vikta kortet skrev vi: ”Det här kortet bekräftar att innehavaren, vars namn, foto (stämplat med vårt sigill) och underskrift finns på framsidan, är pastor i den angivna församlingen. Medlemmarna i denna kyrka kommer inte att delta i några stamstrider, men kommer att samarbeta med polisen så att striderna kan stoppas. De har tagit avstånd från blodshämnd och kommer vare sig ta emot eller ge ersättning för dödade.”

I början undertecknade Kundi Pok och jag denna del, men senare av regionens föreståndare och dess sekreterare. Kortet gällde i 12 månader och förnyades alltså varje år.

På kortets baksida skrev vi en instruktion som riktade sig till kravallpolisens befäl: ”Om det är stamstrider i denna by, vänligen respektera detta kort. Sätt inte den här mannen eller någon av medlemmarna i hans församling i fängelse.” Polischefen undertecknade baksidan och stämplade den polisens sigill.

När vi visade förslaget till ID-kort för polischefen tyckte han det var bra. Vid den här tidpunkten var det församlingar i cirka 60 byar som berördes av detta. Vi tillverkade ID-kort för dessa församlingars pastorer. Kundi och jag undertecknade framsidan, den som identifierade personen. Polischefen skrev under och stämplade polisens sigill på baksidan som en bekräftelse på att detta var en order från högsta polisledningen.

Det visade sig fungera bra. När kravallpolisen kom ut i byarna så visade pastorn sitt ID-kort och pekade ut sitt och sina medlemmars hus och trädgårdar. Kravallpolisen samarbetade och respekterade det pastorn sa. Det var många kyrkor, hus och trädgårdar som på så sätt undgick att bli nedbrända. Trots att det fanns många olika kyrkor och missioner på Papua Nya Guinea som hade ID-kort så var vårt det enda som kravallpolisen respekterade. Det här väckte stor uppmärksamhet ute i byarna

och folk i allmänhet fick väldigt stor respekt för vår verksamhet. Grunden till polisens förtroende för vår verksamhet lades när Kundi Pok respektive Sylvester Timbi förbjöd blodshämnd då deras barn blev dödade i trafikolyckor.

44. Missionskonferens i Sverige Sven berättar: Jag måste kort gå tillbaka till år 1981, när Marianne och jag var i Australien. Jag fick då ett brev från Anders Olsson, som nu var på Papua Nya Guinea, i vilket han berättade att vår organisationsplan för Filadelfia hade blivit godkänd av myndigheterna. Han skrev också att de nu tänkte använda organisationen Filadelfia för att ansöka om visum för nya missionärer. Jag förstod då att Anders inget visste om det avtal Samuel Halldorf och jag träffat med Assemblies of God redan 1980. Det visade sig att Samuel vare sig berättat om avtalet för de berörda församlingarna i Sverige eller för Kristina och Anders innan de reste till Papua Nya Guinea. Jag skrev då omgående till Anders och sa: ”För allt vad du gör, försök inte använda Filadelfia-organisationen för att få visum eftersom vi redan 1980 förklarade för myndigheterna att alla framtida visumansökningar kommer att gå via Assemblies of God.” Och så berättade jag om det avtal som Samuel och jag gjort med den organisationen.

Övre bilden visar fram och baksida av ID-kortet, den undre mittuppslaget. Just det här kortet är inte undertecknat av Sven. Det utfärdades när han var i Australien.

44. MISSIONSKONFERENS I SVERIGE 119

Anders skickade mitt brev vidare till Samuel och frågade vad det här innebar. Samuel kommenterade bara den del av brevet där stod att överenskommelsen förutsatte att församlingarna inom en tvåårsperiod skulle ansluta sig till Assemblies of God. Hans kommentar till detta var att han inte var säker på om det var två år som gällde.

Anders var utsänd av PMU, Pingstmissionens ulandshjälp (idag heter organisationen Pingstmissionens Utvecklingssamarbete) för att arbeta med yrkesskolan i Mount Hagen. Men det faktum att inte heller PMU hade kännedom om överenskommelsen med Assemblies of God komplicerade det hela. Det här försatte Anders i en mycket svår situation. När Marianne och jag sedan kom tillbaka till Papua Nya Guinea skrev jag till Samuel att han måste berätta för församlingarna och PMU om vårt avtal med Assemblies of God eftersom det blev en helt omöjlig situation om de inte visste hur det förhöll sig med detta. Jag tror inte han gjorde det då heller.

När vi var på besök i Sverige 1985 åkte jag vid ett tillfälle tåg från Hässleholm till Linköping tillsammans med Sven Strömberg. Han var vid den här tiden pastor i pingstförsamlingen i Hässleholm. Vi skulle delta i en konferens om missionsarbetet på Papua Nya Guinea som skulle hållas i pingstförsamlingen i Linköping. Under tågresan berättade jag om hur avtalet med Assemblies of God hade kommit till och att församlingarna nu var anslutna till den organisationen. När jag berättat färdigt frågade han mig om jag kunde berätta om detta på konferensen. ”Ja, mycket gärna”, svarade jag.

I konferensen deltog pastorer från de församlingar som stödde missionsarbetet på Papua Nya Guinea. Även Martin Tornell, missionssekreterare i Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, var med. Redan i början av konferensen pålyste Samuel Halldorf att jag, ”nyss hemkommen från Papua Nya Guinea” skulle lämna en rapport om arbetet där. ”Jag har bett honom berätta om hur organisationen för pingstförsamlingarna på Papua Nya Guinea fungerar”, sa Samuel.

Under två timmar berättade jag om hur missionsarbetet på Papua Nya Guinea växt fram. Jag berättade vidare om hur vi kommit fram till avtalet med Assemblies of God och hur vi arbetat för att få församlingarna att ansluta sig till den organisationen. När jag talat färdig var det absolut tyst bland deltagarna. Det jag berättat, ”i de fria pingstförsamlingarnas hemland”, var naturligtvis för en del av deltagarna en omvälvande information. Alla tittade på Martin Tornell. Då tog Martin till orda och sa: ”Det här är fantastiskt. Ni skall veta att den fria församlingsmodell som vi förespråkar i Sverige finns ingenstans på missionsfälten utan vi har varit tvungna att tillsätta övergripande styrelser. Jag tycker det är fantastiskt att man på Papua Nya Guinea gjort detta utan vårt inblandande.”

David, Allan Lepa, Andrew och Sven på besök i författarens hem 1985.

Det kändes bra att de understödjande församlingarna i Sverige nu fick kunskap om överenskommelsen med Assemblies of God. Det kändes också bra att det var Samuel Halldorf som ledde sammankomsten och som presenterade mig. Jag upplevde att eventuella missförstånd nu var ur världen.

Tilläggas kan att med på resan till Sverige 1985 var pastor Allan Lepa från Papua Nya Guinea.

45. Ett extra hem

I avsnittet ”Missionärsfamiljen Göransson”, kapitel 26, snuddar vi vid detta med missionärernas barn och deras skolgång. Under barnens första levnadsår var och är det oftast så att barnen bor och lever tillsammans med sina föräldrar. Men även från detta finns det undantag. Min mor, Asta Kennerberg, tog till exempel under några år på 1930-talet i Sverige hand om en liten pojke när hans föräldrar var missionärer i Afrika. I fallet Göransson hade barnen möjlighet att gå de första tolv skolåren i den skola som MAF anordnade för missionärsbarn i Mount Hagen och alltså bo hemma hos föräldrarna. En hel del missionärsbarn har inte haft den möjligheten utan har fått bo på internatskolor, i allmänhet i samma land men långt från föräldrarna. De flesta av barnen har inte haft något problem med detta men åtskilliga har senare i livet berättat om hur jobbigt det var att långa perioder vara borta från föräldrarna. Men för flertalet missionärer som har barn och arbetar i u-land kommer det förr eller senare en tidpunkt då de närbelägna skolorna inte erbjuder tillräcklig kvalificerad utbildning. Så var det även för familjen Göransson.

Sven berättar: Vår äldste son, David, skulle 1986 bli klar med grundskolans sista del, Senior High. MAF´s skola för missionärsbarn i Mount Hagen drevs efter samma läroplan som tillämpades i den australienska delstaten New South Wales. Barnen börjar skolan vid fem års ålder.

Familjen Göransson någon gång i mitten av 1980-talet.

Först är det sex år i Primary Shool, följt av fyra år i Junior High för att avslutas med två år i Senoir High. Han ville fortsätta med högre studier och då måste han hem till Australien. En del missionärer tycker att de i den situationen måste göra ett uppehåll i sitt missionsarbete så att de kan vara med sina barn tills de blir gamla nog att bo själva. Med tanke på åldersspridningen mellan våra tre barn skulle det innebära ett uppehåll på 7-9 år och det var i princip detsamma som att avsluta missionsarbetet på Papua Nya Guinea. Men vi upplevde att tidpunkten för att helt lämna missionsarbetet på Papua Nya Guinea ännu inte hade kommit. I själva verket hade vi vid den här tiden uppfattningen att vi skulle tillbringa resten av våra liv där. Men vi måste självklart hitta en lösning för David som vi kände oss trygga med.

Vi beslöt att tillbringa år 1986 i Australien. På så sätt kunde David gå sista året i Senior High där. Samtidigt hoppades vi att under detta år hitta en bra lösning för David så att vi därefter kunde återvända till Papua Nya Guinea.

Hösten 1985 var vi tre månader i Sverige. I januari 1986 kom vi till Townsville i Australien. Vi hyrde ett hus och barnen började i sina respektive skolor. Marianne fick arbete som sjuksköterska på ett ålderdomshem, vilket var jättebra med tanke på de extra kostnader vi fick för bostad med mera.

Vid den här tidpunkten hade myndigheterna på Papua Nya Guinea börjat ställa krav på att missionärer skulle kunna visa upp någon form av formell utbildning för missionsändamålet. Jag var utbildad ingenjör så för verkstadsskolan, som vi bedrev under de första åren på Papua Nya Guinea, var det en bra formell merit, även om mina praktiska kunskaper om bilar och bilmotorer var synnerligen begränsade. Men jag var ”bara” rektor och inte lärare. Men när det gällde att stå som formell ledare för Assemblies of God:s missionsverksamhet på Höglandet var mina två månadslånga bibelskolor i Stockholm lite klena ur formell utbildningssynpunkt. Ännu hade vi inte fått något direkt ”hot” om att bli ”utkastade” från Papua Nya Guinea men det kändes som att det skulle vara bra att förekomma detta eventuella hot.

Assemblies of God-församlingen, i Townsville, Calvary Temple, drev en tvåårig bibelskola, Rhema Bible College. Den var inriktad på pastorer som skulle leda församlingar. Studierna omfattade många olika ämnen, till exempel grundläggande teologi, missionshistoria, ledarskap och så vidare. Jag ringde upp rektor David Cartledge och frågade om han trodde att jag skulle kunna genomföra den tvååriga utbildningen på ett år. ”Det tror jag säkert du klarar av”, blev hans svar och han sa att jag var välkommen att börja.

Mina studier gick bra och året i Australien började närma sig sitt slut. Vår förhoppning var att David skulle kunna stanna i Townsville och börja på James Cook-universitet där eftersom både han och vi fått vänner i staden, men vi visste fortfarande inte hur vi skulle lösa hans boende.

En onsdagskväll i december när Marianne och jag var på bönegruppsmöte var det en man, Vic Stolar, som berättade om hur Gud hade välsignat honom på ett fantastiskt sätt. Han berättade att han just kunnat köpa ett hus väldigt billigt och han gav Gud äran för detta. Jag kände mig berörd av det han sa och hans sätt att berätta.

På vägen hem från bönegruppsmötet sa jag till Marianne: ”Om David skulle få bo hos Vic och Fay Stolar skulle jag känna mig fri att återvända till Papua Nya Guinea.” ”Ja, det skulle jag också”, sa Marianne. Vi hade båda fått samma tanke.

Dagen efter ringde Vic Stolar och frågade om David hade något speciellt för sig kommande lördag. ”Det tror jag inte”, svarade jag. Vic undrade då om David kunde komma och hjälpa honom att flytta. Jag frågade David om han ville göra det och det gjorde han gärna.

Under arbetet med att flytta på lördagen frågade Vic plötsligt David vad han skulle göra nästa år. ”Jag hade tänkt stanna här i Townsville och gå på universitet, men om det inte löser sig med boendet måste jag åka till Brisbane och gå på universitet där. I Brisbane kan jag få bo hos släktingar”, svarade David. Då sa Vic: ”Du kan bo hos oss.” När David kom hem var han väldigt upprymd och glad över det Vic sagt. ”Du måste lug-

45. ETT EXTRA HEM 123 na dig lite eftersom Vic ännu inte pratat med sin fru”, sa jag, samtidigt som jag i mitt hjärta hoppades att detta skulle vara en lösning. Nästa onsdag var vi åter på bönegruppsmötet och Vic frågade oss: ”Har David pratat med er om att han kan få bo hos oss?” ”Ja”, svarade jag, ”men vi visste inte hur allvarligt menat det var eftersom vi förstod att ni inte hade pratat om det som familj.” ”Nu har jag pratat med Fay om det här och hon skulle vara förtjust över att ha David i huset. Så om han vill bo hos oss är han varmt välkommen.” ”Det låter väldigt bra”, sa jag, ”men problemet är att vi inte har några pengar att betala för hans boende och uppehälle.” ”Det behöver du inte oroa dig för. Om David bor hos oss så blir han som en i familjen och det kommer inte att kosta er ett enda cent”, svarade Vic. ”Men han kommer ändå behöva ett jobb vid sidan av studierna så att han får ihop lite pengar till sina personliga utgifter.” ”Behöver David ett arbete så kan han jobba i mitt tvätteriföretag på helgerna. Han kan börja nästa vecka.”

Vi upplevde detta som Guds ledning och kände att nu kunde vi lugnt återvända till Papua Nya Guinea. Samtidigt var detta inledningen till en livslång vänskap med Fay och Vic. När David var klar med sina universitetsstudier blev han kvar i Vic´s företag som kamrer. Företaget har växt och har nu cirka 150 anställda. David jobbade sammanlagt 16 år hos Vic.

Vi har upplevt familjen Stolar som en del av vår familj. När även Andrew och Sonia senare behövde komma hem till Australien för sina universitetsstudier tog Vic och Fay hand om dem. Under en period bodde alla våra tre barn hos dem. Det var en fantastisk uppoffring som de gjorde och Marianne och jag är dem evigt tacksamma.

Familjen Stolar någon gång i mitten av 1980-talet.

Kontakten med Vic och Fay har betytt mycket även ur andra synpunkter. Själv har jag aldrig druckit alkohol och har tyckt att det inte gick ihop med mitt teologiska tänkande. Det visade sig att Vic är väldigt förtjust i vin samtidigt som han är en av de mest andliga personer jag mött. Det var precis som om Gud ville visa mig att man kan vara gudfruktig även om man dricker vin. Själv dricker jag fortfarande inte alkoholhaltiga drycker men kan samtidigt inse att man kan göra det och ha en innerlig kontakt med Gud. Jag kommer ihåg en gång när Vic sa: ”Jag längtar till den dag då jag kan ge en miljon dollar om året till Guds verk.” Så det var inte bara vår familj han stödde, utan många andra människor och projekt. Som jag ser det är de jättar i Guds rike.

46. Papuaner på vift … eller att ta dagen som den kommer.

Sven berättar: I mitten av december 1986 var det examensdags för mig på bibelskolan. Jag hade lyckats genomföra två årskursen på ett år och fick till och med utmärkelse som tredje bästa eleven i avgångsklassen. Dessutom fick jag utmärkelse som årets student. Den genomgångna kursen gav dock ingen formell akademisk examen. För att erhålla det måste jag genomföra en batchelorkurs (motsvarar ungefär teologie kandidat i Sverige) på ett år. Det visade sig att jag kunde genomföra den kursen per korrespondens. Jag gjorde det under nästkommande två år på Papua Nya Guinea och fick på så sätt en formell examen.

När bibelskolan var slut hade vi en vecka på oss att tömma huset som vi hyrde och därefter skulle vi resa söder över för att fira jul med våra släktingar i Brisbane. Efter jul skulle de församlingar i Australien som bidrog till vårt ekonomiska underhåll få besök av oss. När rundresan var klar skulle vi resa tillbaka till Papua Nya Guinea.

Dagen före avslutningen på bibelskolan ringde några papuaner från Townsvilles flygplats och sa: ”Vi är här nu!” Normalt när någon ringer och säger ”vi är här nu” så är det personer man väntat på men vi hade ingen aning om att dessa vänner skulle komma. Men det var inte mycket att välja på, det var bara att åka och hämta dem på flygplatsen. De var nio stycken, så alla utom en fick sova på golvet.

Problemet för oss var som sagt att vi skulle utrymma huset och nu hade vi plötsligt nio papuaner att ta hand om. När Hilding Eriksson efter ett par dagar kom på besök erbjöd han sig att ta hand om dem. Hilding och hans fru var sedan några år tillbaka i Australien och bodde numera i en husvagn på en farm utanför Charters Towers. Den platsen ligger 137 km sydväst om Townsville. Han hade naturligtvis inte plats för papuanerna i husvagnen utan skulle hyra ett tält åt dem att bo i. December innebär högsommar i Australien och i Charters Towers var det ofta

46. PAPUANER PÅ VIFT 125 40 grader varmt vid den tiden på året, så det kändes inte bra men vi hade inte mycket att välja på.

Sagt och gjort, Hilding tog med sig papuanerna. När de kom till Charters Towers åkte han till ett motell som ägdes av en person från Danmark, som nyligen hade blivit frälst. Hilding hoppades kunna låna eller hyra ett tält av honom. Men när motellägaren insåg att papuanerna skulle bo i tält i det oerhört varma vädret sa han att det kunde han inte tillåta utan de fick bo gratis på motellet istället. Och de fick tre mål mat om dagen. Enda villkoret var att de sjöng och spelade för övriga gäster på kvällarna, vilket de gärna gjorde.

Efter en dryg vecka var det dags för oss att resa till Brisbane. Jag ringde upp mina släktingar och berättade att vi hade nio papuaner med oss. Det var inte uppskattat. Vi fick gärna komma men ”kunde gärna lämna infödingarna hemma”. Mariannes bror Sune lovade dock att tre stycken skulle få bo hos honom. Det passade i och för sig bra eftersom tre av dem i första hand kommit för att hälsa på Marianne och mig. En av de övriga sex hade arbetat tillsammans med en australiensare på en bank i Mount Hagen och kommit för att besöka honom. De övriga fem hade bara följt med honom för att de ville se Australien.

Till sist var vi alla ombord på tåget från Townsville till Brisbane. Där träffade vi ett par troende familjer så vi fick en fin gemenskap under den 27 timmar långa tågresan. Våra papuavänner sjöng och spelade gitarr. När vi nästan var framme i Brisbane kom konduktören till mig och frågade viskande: ”Är det ditt folk?” ”Ja, det är det”, svarade jag. ”De är annorlunda”, kommenterade konduktören. Han var van vid att när han såg mörkhyade personer på tåget så var det ofta druckna aboriginer, men dessa var bara druckna av glädjen i Gud.

När vi kom fram till Brisbane var det kväll och staden var upplyst av alla lampor. ”Oh”, sa en av papuanerna, ”detta är himlen”. ”Nej”, sa jag, ”detta är inte himlen. Himlen kommer att vara mycket bättre”. Vi lyckades hyra en husvagn på en camping åt de sex papuanerna som inte hade någonstans att bo.

Efter ett par dagar, en torsdag, var det dags för dessa sex att åka till Sydney och hälsa på den där banktjänstemannen. Arbetskamraten hade inte haft någon kontakt med honom på tre år, men de åkte glatt iväg på den 919 km långa bussfärden ändå. De tyckte det räckte att de hade en bostadsadress i Sydney. Bussfärden Brisbane – Sydney tar med uppehåll för raster nästan ett dygn.

På lördag morgon fick jag telefonsamtal från en av papuanerna. De var redan tillbaka på busstationen i Brisbane. Han berättade att när de kom till Sydney så fanns inte banktjänstemannen på den adress man hade, så man tog första bästa buss tillbaka till Brisbane. De ringde mig eftersom jag var den enda kontakt de hade i Brisbane, ja i hela Austra-

lien. Vår familj var dock just på väg att åka till en badstrand tillsammans med Mariannes bror George. Eftersom jag skulle vara borta större delen av dagen föreslog jag att de skulle ta en taxi och åka tillbaka till campingen och försöka hyra en husvagn igen. Skulle de få problem fick de ringa mig på kvällen, men jag hörde inte av dem mer den dagen.

Dagen efter ringde en vän som varit missionär på Papua Nya Guinea och sa: ”Jag har sex stycken goda vänner till dig här.” Det var inte annat än att åka och hämta dem och försöka få hyra en husvagn igen. Jag fick då höra vad som hade hänt dagen innan. Efter det att de ringt till mig föregående dag hade de gått ut från busstationen för att ta en taxi. När det kom en stor taxi hoppade de in i den. När de satt sig i taxibilen tittade chauffören på dem och frågade: ”Är ni kristna?” ”Ja, det är vi.” ”Vilken kyrka tillhör ni?” ”Assemblies of God” ”Det gör jag med. Inte skall ni åka till den där husvagnen, ni får följa med mig hem.”

Så tog att han dem med sig, bjöd på mat och sovplats. Dagen efter tog han med dem till en Assemblies of God-kyrka. Där träffade de den före detta missionären, som efter gudstjänsten ringde mig. Mina papuanska vänner var överväldigade av hur gästvänliga australiensarna var, först motellet och nu chaufförens hem. De trodde detta var ett normalt beteende hos australiensarna men min uppfattning var att det var Gud som hållit sin skyddande hand över dem. Många gånger under kommande år påminde dessa vänner mig om sina upplevelser i Australien.

47. Skall missionären bestämma?

I kapitel 26 berättar Sven om hur han redan från början av deras missionsgärning på Papua Nya Guinea såg till att den nystartade pingstförsamlingen i Mount Hagen fick en styrelse av infödda vänner. För Sven var det viktigt att det var papuanerna som hade både det formella och reella ansvaret för församlingen.

Sven berättar: I början av vår missionsgärning var vi av den uppfattningen att varje församling skulle vara en helt självständig enhet, helt utan juridiska kopplingar till andra församlingar. Man kan väl säga att det var ett idéarv som vi hade med oss från Sverige. (Denna princip hyllades av svenska pingstförsamlingar under hela 1900-talet och görs fortfarande i viss omfattning även om det 2001 bildades en paraplyorganisation, ”Pingst – fria församlingar i samverkan”. Författarens kommentar.)

47. SKALL MISSIONÄREN BESTÄMMA? 127

Vi var också noga med att varje församling skulle ledas av en styrelse bestående av infödda och inte av missionärer. Missionärerna hade alltså ingen formell makt utan endast en andlig auktoritet. Och för att denna auktoritet skulle kunna utövas till undervisning och hjälp måste det finnas ett förtroende för missionären. Fanns det inget förtroende så fick missionären inget inflytande. Det var alltså väldigt viktigt att man som missionär uppträdde på ett sådant sätt att man byggde upp detta förtroende bland de infödda.

När man som missionär får vara med och ”bygga” församlingar är det viktigt att det inte blir en utländsk rörelse. Jag tror att det är ett misstag som många missionärer gjort, att man försökt skapa församlingar som till sin form och sitt uttryckssätt liknar det som man har i hemlandet. Naturligtvis finns det vissa grundläggande bibliska principer som är universella men i övrigt måste varje lands kultur och seder få påverka utformningen av församlingen och dess gudstjänstliv.

Redan när vi, Marianne och jag, påbörjade vårt missionsarbete på Papua Nya Guinea hade jag klart för mig att det aldrig kunde bli fråga om vare sig en svensk eller australiensk församlingsrörelse utan att den måste få bli papuansk. För att detta skulle fungera var det alltså viktigt att de infödda vännerna redan från början fick vara med och ta ansvaret, de måste förstå att det var deras verksamhet och inte missionärernas. För endast då var församlingsmedlemmarna villiga att göra de uppoffringar som behövdes för att församlingen skulle växa vidare. Om de inte tog detta ansvar skulle verksamheten alltid vara svensk, australiensk eller amerikansk och alltid vara beroende av stöd utifrån. Och om det uppstod problem var det alltid någon annan som skulle lösa dessa. Jag är glad att vi lyckades få principen om att de infödda skulle ta ansvaret för sin egen församlingsverksamhet att fungera bland de pingstförsamlingarna på Papua Nya Guinea vi var med och startade. Och den principen är lika viktig i allt missionsarbete än idag, oavsett land.

En australiensk pastor, verksam inom en annan evangelisk mission, blev för ett antal år sedan ansvarig för missionsverksamheten på de söderhavsöar som tillhör Papua Nya Guinea. Han upptäckte att det fanns problem men förstod inte riktigt vad de berodde på. Han bad mig komma och prata med hans styrelse på Papua Nya Guinea. Jag reste dit och hjälpte honom som tolk. Jag förklarade för honom hur de infödda tänkte och vad som låg bakom det de sa. Jag hjälpte honom på så sätt att ställa de rätta frågorna.

När vi lämnade Papua Nya Guinea frågade den australienska pastorn vad jag fått för uppfattning. Mitt svar blev att det helt klart var så att dessa personer tyckte att de arbetade för den australienska missionsorganisationen och inte tagit ansvar för sin kyrka på Papua Nya Guinea. De hade inte uppfattat att det var de som hade ansvaret för verksamheten och var därmed inte heller beredda att göra de uppoffringar som behöv-

des för att föra verksamheten framåt. En i längden ohållbar inställning som berodde på att de inte från början vare sig fått eller uppmanats att ta ansvaret.

En missionär kan inte ta sin egen kultur och plantera in i en helt annan kultur. Jag vet en missionär som försökte få papuanerna att sjunga svenska sånger på svenska, ett bra exempel på vad man inte skall göra. Det kan man göra någon gång för att det är roligt, men inte som ett seriöst försök att plantera den svenska sångskatten i papuansk miljö. Oftast fungerar det inte ens att översätta sångerna eftersom bildspråket är främmande. Det blir inget som dessa människor kan äga, säger Sven. ”Hur har då de andliga sångerna på Papua Nya Guinea växt fram”, undrar jag (Leif)? ”Det har översatts en hel del engelska sånger till pidgin”, säger Sven och fortsätter: ”Men Kundi Pok och andra personer har också skapat kristna texter till traditionell papuansk musik. Sådana sånger har varit till stor välsignelse.”

Sven forsätter berätta: När vi startade yrkesskolan i Mount Hagen informerade advokaten som hjälpte oss med det juridiska, att i styrelsen måste det vara minst 75 procent infödda. Hans råd var att vi skulle ha en liten styrelse om fyra personer och där kunde jag utgöra de 25 procenten. Och så blev det. Alla beslut rörande yrkesskolan gick via styrelsen. Precis som i församlingen var det viktigt att de infödda från början fick vara med och ta ansvaret. Det hände att de tre papuanska styrelseledamöterna hade en annan åsikt än vad jag hade och då fick jag böja mig för det.

Det jag försöker säga är att vi måste förtrösta på att Den Helige Ande verkar i de infödda på samma sätt som han verkar i oss. Om man tror detta så är det inte svårt att låta dem själva ta ansvaret.

Det finns ett närbesläktat problemområde. När biståndsarbetare ”skickas” till så kallade u-länder för missionsorganisationers räkning kallas de ofta för missionärer. Detta leder ibland till att personer som i sitt hemland aldrig skulle betrakta sig som andliga auktoriteter, tycker sig vara detta när de kommer till u-landet. Nedanstående belyser detta ganska väl.

Vi hade under en period en australiensk lärare på yrkesskolan. När han och hans fru kom till Papua Nya Guinea hade de bara varit frälsta i tre år. En gång kom han till mig och sa: ”Sven, för några veckor sedan så bjöd jag pastor Allan Lepa (då föreståndare för Filadelfiaförsamlingen i Warakum, Mount Hagen) på söndagslunch. Jag berättade då för honom vad jag tycker att han gör för fel i församlingsarbetet och vad han behöver ändra på. När jag framförde vad jag tycker så svarade Allan hela tiden ’ja, ja’ men han har inte ändrat på något av det jag påpekade.” ”Du vet väl att Allan är din församlingsföreståndare nu när du är här i Mount Hagen?”, svarade jag.

”Jo, det vet jag”, svarade yrkesläraren. ”När inbjöd du senast din församlingsföreståndare i Australien till lunch och talade om för honom hur han skall bedriva församlingsarbetet?” fortsatte jag.

Då insåg han sitt misstag och upprepade det aldrig igen.

Den här principen, att behandla de infödda som likvärdiga, var något som vi försökte tillämpa på alla plan. Till exempel var vårt hem öppet för alla som ville besöka oss, men så var det inte inom alla missionssällskap. Det var naturligtvis jobbigt ibland, speciellt för Marianne som ofta fick laga mat till många personer, men det skapade ett förtroende mellan oss och de infödda. Vårt inflytande över verksamhetens utformning, med undantag för själva begynnelsen, berodde alltså inte på våra positioner som missionärer utan på det förtroende som de infödda hade för oss, säger Sven.

Jag, Leif, frågar Sven om den här inställningen och det öppna hemmet var unikt för dem?

Sven fortsätter: Det är naturligtvis omöjligt för mig att bedöma, förhoppningsvis fanns det fler missionärer som hade denna inställning. Men det kan vara intressant att notera vad Lakoo Minson sa till mig efter gudstjänsten som vi hade i Keminga för ett par veckor sedan (den 8 april 2012). Först framhöll han att han var imponerad av gudstjänsten men så la han till: ”Inte i någon evangelisk verksamhet på Papua Nya Guinea har jag mött den öppna attityd som Marianne Kyrkan i Keminga april 2012. och du hade mot oss infödda.” Som exempel på detta nämnde han just detta faktum att de redan från början fick besöka oss i vårt hem. Han, som alltså numera inte tillhör Assemblies of God, sa även att hans bedömning var att näst de katolska och lutherska kyrkorna var Assemblies of God den starkaste kyrkan på Papua Nya Guinea idag. (Läs mer om Lakoo i kapitel 29).

Gudstjänst i Keminga april 2012. Sven predikar.

48. Kvinnogrupper Marianne berättar: Som jag tidigare berättat hade jag under åren 19771980 bidrag från SIDA för att arbeta med förebyggande hälsovård. Det arbetet skedde ute i byarna och ofta under bar himmel. Men vartefter det byggdes kyrkor i form av gräshyddor så kom vi att hålla till där. Samtidigt med undervisningen i hälsovård så hade vi kurser där man fick lära sig läsa, skriva och sy på symaskin. Naturligtvis hade vi även andakter då vi läste ur Bibeln, sjöng och bad.

När vi kom tillbaka till Papua Nya Guinea 1982 fortsatte jag mitt arbete bland kvinnor och barn, dock utan bidrag från SIDA så arbetet fick en lite annan inriktning. När det gällde barnen handlade det mest om att jag undervisade i söndagsskolan. Eftersom det nu fanns kyrkor i många byar så var det där vi samlade kvinnorna för att läsa Bibeln, be och sjunga. Även nu förekom undervisning i hälsovård, läsning och skrivning, men i mindre omfattning. Arbetet i dessa kvinnogrupper växte snabbt och till sist hade jag inte möjlighet att själv delta i alla samlingar utan ansvaret fick tas över av infödda kvinnor. Under de perioder som det fanns andra pingstmissionärer på Höglandet så hjälpte naturligtvis även dessa kvinnor till med arbetet i kvinnogrupperna. Under åren 198389 hade jag stor hjälp av bland annat Kristina Olsson.

Även infödda kvinnor tog med tiden ett mer självständigt ansvar för arbetet bland kvinnorna. Jag kommer speciellt ihåg en pastors fru, Gitt, som ofta var med mig när jag besökte kvinnogrupperna ute i byarna.

Men hon reste även själv. Med hjälp av PMV-lastbilarna (mot betalning får man åka på lastbilsflaket) tog hon sig från by till by och kunde ibland vara på resa i flera dagar.

I det traditionella papuanska samhället var det männen som bestämde allt, kvinnorna hade en mycket underordnad roll. Kvinnogrupperna kom att betyda mycket för kvinnornas frigörelse. VartIngrid Eriksson lär en papuansk kvinna att sy med symaskin. efter de själva började delta med vittnesbörd och sång så växte de som personer. Så småningom började en del kvinnor även att predika.

Dessa kvinnogudstjänster kom faktiskt att ha stor betydelse även bland männen, framförallt de äldre männen. I början av vår missionsverksamhet på Papua Nya Guinea var det mest kvinnor och yngre män som blev frälsta. Med en del undantag förhöll sig de äldre männen skeptiska. Men när de såg hur Guds ord gjorde kvinnorna frimodiga så började man tänka att det nog trots allt fanns en Gud för hur skulle annars kvinnorna kunna bli så frimodiga.

Vid ett tillfälle då vi hade en kvinnokonferens i Keminga var det några äldre män, som ännu inte blivit frälsta, som kom och tittade in i kyrkan, lockade av den sång de hörde. När de såg att det var inhemska kvinnor som ledde gudstjänsten och hörde hur dessa sjöng och prisade Gud tyckte de att det var ett så stort under att de blev övertygade om att det fanns en Gud. Detta ledde till att männen blev frälsta. Gud använder olika vägar för att frälsa människor.

Vi var hela tiden noga med att betona att kvinnogruppsarbetet skulle vara inom ramen för församlingens verksamhet och att det måste ske i samråd med och under ledning församlingarnas pastorer och styrelse. Och självklart deltog kvinnorna även i de vanliga gudstjänsterna.

En stor händelse var kvinnokonferensen 1988 i Mount Hagen som samlade 2000 kvinnor. Som gästtalare hade vi pastorerna Marie Cartledge och Lorraine Evans från Australien. Långt innan konferensen började, planterade kvinnorna extra sötpotatis så att det skulle finnas mat till alla deltagare. För att kunna genomföra konferensen fick vi bygga provisoriska hyddor för att alla skulle ha någonstans att bo. Konferensen hölls i ett stort tält som byggdes av presenningar. Att servera mat till alla deltagare på kort tid fodrade en noggrann planering. Den detaljen fick Sven organisera. Intill konferensområdet fanns 40 inhägnade områden med små plåtskjul där man brukade visa upp hästar. I varje sådant område hade vi ett team män som lagade mat åt 50 personer. Varje deltagare fick en kupong som visade vilket matlag vederbörande tillhörde. Och att det var män som lagade maten och betjänade kvinnorna var bara det ett Guds under eftersom det aldrig förekom på Papua Nya Guinea.

49. Problem måste få ta tid Sven berättar: På Papua Nya Guinea är pastorn en väldigt viktig person. Till de mest betydelsefulla personerna i byn räknades byns representant i ”kommunfullmäktige” (the council), byns domare och byns äldste. Men alltså även pastorn. Naturligtvis var det inte så från början, men så fort en församling etablerat sig i en by fick pastorn en framskjuten roll. Det innebar att han måste hjälpa till med att lösa sociala frågor.

Eftersom våra pastorer var inblandade i dessa överläggningar hände det att även jag blev tillkallad för att ge råd i tvistefrågor. En gång blev jag kallad till en by där vår pastor, John May, och byns domare, Mark Anis, råkat i luven på varandra. De ville avsätta varandra från deras respektive tjänster.

Det var en ganska stor grupp män samlade i en hydda när samtalet kom igång. Efter att ha lyssnat en liten stund på samtalet kom plötsligt bibelordet ”Ge åt kejsaren vad kejsaren tillhör och åt Gud vad Gud tillhör” till mig. Jag begärde ordet och sa: ”Blanda inte ihop era uppgifter. Låt byns domare göra sitt jobb och låt pastorn göra sitt jobb.” Då tittade männen på mig och sa: ”Vem tror du att du är? Det här är ett stort problem och du tror att du kan lösa det på fem minuter.” Jag bad om ursäkt och de fortsatte att prata ”fram och tillbaka” om problemet. Man höll på timme efter timme tills alla sagt vad de hade på hjärtat. Efter en fyrafem timmar frågade en av männen mig: ”Vad säger du Sven?” Jag upprepade då: ”Ge åt kejsaren vad kejsaren tillhör och åt Gud vad Gud tillhör”. ”Ja, det är lösningen på detta problem”, sa han och alla nickade instämmande.

Sven i ”bysamtal” i slutet av 1970-talet

Det var Kundi Pok som vid ett annat tillfälle lärde mig att ett problem måste få ta tid att lösa. Denna gång var det också en tvistefråga som skulle lösas och jag la ganska omgående fram en lösning på problemet. När vi kom ut från överläggningen sa Kundi till mig: ”Du gjorde fel.” ”Vad menar du?” frågade jag. ”Du gav inte de närvarande tid att prata ut. Om man har något viktigt att säga så skall man vänta tills alla andra har sagt vad de har på hjärtat. För om man lägger fram lösningen i början av samtalet så kan ingen säga emot och då låser de deltagande allt inom sig och då har man inte löst problemet. Det är viktigt att alla får säga vad de har på hjärtat och sedan kan en respekterad ledare lägga fram lösningen på problemet.” Vilken visdom han har, tänkte jag. Jag glömde aldrig Kundis råd och i fortsättningen försökte jag handla efter det. I det första exemplet ovan hade jag tur att samtalet inte låste sig, utan kunde fortsätta.

Jag upplevde många gånger hur enastående Kundi var att hantera svåra samtal och lösa problem. Och det var inte bara jag som upplevde detta utan han var känd för denna förmåga.

En gång när Kundi och jag besökte en samling för pastorer så bad en av pastorerna, Plang Kerua, att vi skulle försöka skaffa en motorcykel till honom. Saken var den att han var ansvarig för sex församlingar och en motorcykel skulle underlätta för honom när han besökte de olika platserna. Vi förklarade att vi inte hade några pengar att köpa en motorcykel för utan kunde bara göra som han, be Gud om en motorcykel.

Vi hörde inget mer om detta. Ungefär två år senare fick jag ett telefonsamtal från pastor Plang som berättade att de ovan nämnda sex församlingarna ville lämna Assemblies of God. Pastor Plang sa att Kundi och jag måste komma och tala med församlingsledarna. Vi åkte dit och mötte väldigt arga personer, men vi förstod inte varför de var arga. Eftersom vi trodde att ilskan var kopplad till talet om att de ville lämna Assemblies of God så sa vi att ni är inte våra ”fångar” så om era församlingar vill lämna Assemblies of God så skall vi inte hindra det. Efter flera timmars samtal sa Plang Kerua: ”Sven, du lovade mig en motorcykel för två år sedan men jag har inte fått någon.” Sedan fortsatte han och de övriga att prata ytterligare några timmar. Vare sig Kundi eller jag sa något, men till sist när det verkade som alla hade sagt det de hade på hjärtat sa Kundi: ”Plang, om jag kommer ihåg rätt så sa vi att vi inte hade någon motorcykel att ge dig utan det enda vi kunde göra var att be till Gud att han skulle ge dig en motorcykel. Har du bett till Gud om en motorcykel?” ”Ja, det har jag”, svarade Plang. ” ”Har Gud gett dig en motorcykel?” ”Nej, det har han inte”, sa Plang.

50. KVINNORNA FÖRSÖRJDE MÄNNEN 135 ”Man varför är du då arg på Sven och mig? Om du skall vara arg på någon så är det på Gud.”

Kundis kommentar var så förlösande att folk rullade på golvet av skratt. Hans sätt att hantera situationen löste det hela och församlingarna blev kvar i Assemblies of God.

Just det här avgörande sista ordet var något som kännetecknade Kundi. När han deltog i ett samtal om en känslig fråga sa han oftast ingenting förrän att alla hade hunnit säga det man hade på hjärtat.

50. Kvinnorna försörjde männen Sven berättar: I det gamla papuanska samhället var det i princip kvinnan som försörjde mannen genom trädgårdsodlingarna. Även skötseln av grisar och höns var hennes uppgift. I den mån hon kunde sälja produkter från trädgården så gav hon mannen pengar. Hon skulle naturligtvis också laga mat.

Det här, att kvinnan var viktig för hushållets försörjning, var alltså grunden till att hon sågs som en ekonomisk tillgång och därmed betingade ett brudpris (se kapitel 51). Och det var inte bara för den enskilda mannen hon sågs som en tillgång utan för hela stammen. Senare, när en del kvinnor utbildade sig ansågs de som ännu värdefullare eftersom de förväntades kunna bidra med mer pengar till hushållet.

Mannens uppgift var att bygga hyddan, men det var inget som förekom dagligen. Han skulle även ta hem ved. Ytterligare en uppgift var att bygga staket för att hålla grisarna utestängda från trädgården, inte heller det någon daglig uppgift. Även slakten av grisar var mannens uppgift, men man hade inte grisar främst för att äta deras kött utan som en ekonomisk tillgång att användas till exempel som brudpris och vid fredsuppgörelse eller helt enkelt för att visa upp att man var en rik man, säger Sven. ”Ja, men jakten då, var det inte männens uppgift?” frågar jag.

”Jo, det var det”, svarar Sven, ”men jakt var inte så vanligt förekommande som vi västerlänningar föreställer oss. Sinnebilden för oss av en naturmänniska är en jägare med pil och båge, men att jaga var inte något som man gjorde dagligen i det papuanska samhället. Det fanns inga jaktmarker nära byarna. Skulle man jaga pungråttor eller paradisfåglar så fick det bli högt uppe i bergen där inga människor bodde. Däremot var det mannen som deltog i de ofta förekommande stamkrigen, men det bidrog knappast till hushållets försörjning.”

Sven fortsätter berätta: Om mannen inte fullgjorde sina uppgifter kunde han få stryk av kvinnan och han fick då inte slå tillbaka eftersom upptuktelsen berodde på att han slarvat. Men till syvende och sist var det ändå mannen som bestämde vad kvinnan skulle göra och inte göra.

En lustig detalj i den papuanska hushållsekonomin var att kvinnan kunde ha egna pengar, alltså pengar som mannen inte hade rätt att använda. Om det till exempel i en rättegång ansågs styrkt att kvinnan flörtat med en annan man än sin egen så kunde byns domare döma att hon skulle betala ersättning till sin man. Men även mannen kunde bli dömd att betala ersättning till sin fru om han till exempel hade slagit henne utan giltig orsak. Dessa exempel visar att de hade separata ekonomier. Det är en skillnad mot hur det är i det västerländska samhället där det normalt skall till skilsmässa innan den ena parten får betala pengar till den andra parten i ett äktenskap.

51. Brudpris Sven berättar: Redan från början av Mariannes och mitt missionsarbete på Papua Nya Guinea insåg vi vikten av att sätta oss in i de inföddas kultur och hur vi skulle förhålla oss till den i ljuset av Guds ord. Det finns alltid en risk att missionären betraktar sin kultur som överlägsen de inföddas men det är inte något som är självklart. Tvärtom är det vanligtvis så att för de infödda är deras kultur bättre så länge den inte står i strid med Guds ord.

I det traditionella papuanska samhället var äktenskap något som arrangerades av föräldrarna tillsammans med hela släkten och så är det fortfarande ute i byarna. Och man fick inte gifta sig med någon från den egna stammen. I samband med bröllopet skulle brudgummens föräldrar betala brudpris till brudens föräldrar. Traditionellt bestod detta mest av grisar, men sedan pengar började användas på Papua Nya Guinea så har brudpriset varit en kombination av grisar och pengar. Ofta har hela stammen fått hjälpa till då brudpriset skall betalas eftersom det ibland kunde röra sig om ganska mycket pengar och grisar. Ibland betalar man även med pungråttor, kasawarifåglar, grönsaker, frukt och säckar med ris.

Under årens lopp har jag träffat många missionärer som undrat varför vi i våra församlingar tillät att brudpris tilllämpades. En del har till och med frågat sig vad skillnaden är mellan att köpa en gris och ge brudens föräldrar betalt. Det är den papuanska kulturen som gör skillnaden, för till det yttre finns det naturligtvis likheter med att köpa och sälja någonting. När kvinnan gifter sig lämnar hon sin stam och brudpriset är en kompensation för den arbetskraft som hennes egen stam förlorar. Ju bättre utbildad kvinnan är desto högre brudpris. Så, visst är det förståeligt att västerlänningar uppfattar det som att man köper en fru. Men så uppfattar inte papuanerna det och eftersom ingen har kunnat påvisa att denna sedvänja strider mot Guds ord så har vi inte arbetat för att få bort denna tradition.

Ur kristen aspekt är det viktigt att äktenskapet ingås på ett sätt som är förenligt med Guds ord. Men det är även viktigt att det sker på ett sätt som accepteras i den kultur man lever, så länge den kulturens sedvänja inte kommer i konflikt med vad Bibeln säger. På Papua Nya Guinea var det så att även om brudparet var vigda i kyrkan så betraktades det inte som ett riktigt äktenskap om brudpris inte var erlagt. Man till och med ansåg att mannen stulit sin fru.

Jag minns att vid ett tillfälle så samtalade några infödda pastorer om brudpriset. De gav uttryck för att för många var det svårt att få ihop tillräckligt med grisar och pengar när deras söner skulle gifta sig, så därför skulle de själva gå före ”med gott exempel” och ”ge bort” sina döttrar till någon fin kristen man när det blev dags för giftermål. Men då sa pastorernas fruar ifrån, något sådant kunde inte komma ifråga. Vad skulle deras döttrar då få för social ställning i samhället?

I det traditionella papuanska äktenskapet var det föräldrarna som bestämde vem man skulle gifta sig med. För det flesta västerlänningar är detta numera en främmande tanke. Men man behöver inte gå så långt tillbaka i tiden för att konstatera att det förr inte var ovanligt att äktenskap ingicks mer av förnuftsskäl än på grund av kärlek.

I Bibeln kan vi läsa om att Abraham sa till sin tjänare: ”Gå till mitt eget land och min egen släkt och tag där en hustru åt min son Isak.” Isak hade ingenting att säga till om utan det var tjänaren som på faderns upp-

drag utsåg en hustru, men eftersom både Abraham och tjänaren var gudfruktiga så bad de till Gud om vägledning så att det blev rätt kvinna. Det var onekligen vad vi kallar arrangerat äktenskap men även i sådana sammanhang kan Gud leda om alla inblandade är lyhörda för hans röst.

I den papuanska kulturen är det viktigt att det är de äldre, med livserfarenhet, som gör valet av brud respektive brudgum. Man tycker att det ökar chansen att det skall bli ett bra äktenskap, men så blir det givetvis inte alltid. Men man måste naturligtvis fråga sig om det är så mycket bättre i vårt västerländska samhälle där ofta känslorna styr mer än förnuftet.

Förändringarnas vind blåser även över Papua Nya Guinea, den är dock relativt svag ännu på äktenskapsfronten. Men visst, numera händer det allt oftare att ungdomarna själva väljer sin partner. Tidigare var det så att flickorna inte fick fortsätta med några högre studier utan de måste ta hand om trädgård och djur. Men idag är det allt fler flickor som studerar vid internatskolor och universitet. Då är det inte ovanligt att man träffar någon som man tycker om. Men fortfarande är seden så att om man vill att det skall bli ett äktenskap som accepteras av folket så måste sonen vända sig till sin far och be att han ordnar med giftermålet. ”Man måste väl ändå konstatera att den västerländska kulturen, på gott och ont, tränger sig in i det papuanska samhället”, säger jag, Leif, till Sven och fortsätter: ”Kommer inte detta att innebära att seden med brudpris försvinner så småningom? Har den försvunnit inom 50 år?” ”Nja”, svarar Sven, ”den kanske försvinner med tiden men jag tror inte att det sker inom de närmaste 50 åren. Detta beror bland annat på att giftermålet i det papuanska samhället inte bara är en angelägenhet mellan två personer utan något som berör hela stammen. Brudpriset kommer hela kvinnans stam tillgodo och hela mannens släkt får ofta hjälpa till när det skall betalas. Det personliga ägandet har traditionellt inte haft samma betydelse på Papua Nya Guinea som för oss västerlänningar. En rik persons förmögenhet ses som en tillgång för hela stammen. Så för att en förändring skall ske på detta område måste hela samhällskollektivets tänkande förändras och det är en långsam process.

52. EN ELLER FLERA FRUAR? 139 Dessutom måste man, ur biblisk synpunkt, fråga sig om det är just vårt västerländska sätt att se på de här sakerna som är det rätta. I många länder betyder fortfarande familjebanden mycket mer än vårt individuella sätt att se på äktenskapet.”

52. En eller flera fruar?

Sven berättar: I vårt arbete som missionärer ställdes vi allt som oftast inför knepiga frågor. En sådan fråga var när en man med flera fruar blev frälst. I Bibeln läser vi att ”de två skall vara ett kött”, det vill säga det är två personer som bildar ett äktenskap. Nå, vad gör man när en man med fyra fruar lämnar sig åt Gud? De flesta missionssällskap på Papua Nya Guinea sa till mannen att om han ville bli döpt och medlem i församlingen fick han ”skicka hem” tre fruar och bara behålla den första. Marianne och jag upplevde att det inte var rätt sätt att hantera problemet och det var innan vi till fullo förstod konsekvenserna av att ”skicka hem överblivna fruar”.

Det finns en skrämmande historia som lär vara sann, men jag kan naturligtvis inte garantera att den är det. En man med fem fruar lämnade sig åt Gud och ville bli döpt. När missionären hörde att han hade fem fruar sa han till den nyfrälsta mannen att han först måste skicka iväg sina fyra sista fruar och bara hålla sig till sin första fru och därefter komma tillbaka för att bli döpt. Efter ett par veckor kom mannen tillbaka till missionären och sa att nu hade han bara en fru så nu ville han bli döpt. ”Det är klart att du skall få bli döpt”, svarade missionärer och fortsatte: ”Men vad gjorde du med de andra fruarna?” ”Jag slog ihjäl dem”, svarade mannen.

Jag insåg ganska snart att man inte kunde hindra män med flera fruar från att bli döpta och komma med i församlingen. Det var inte heller någon bra lösning att be dessa män ”skicka hem” fruar eftersom det skulle försätta dessa kvinnor i en mycket svår social situation.

Som i så många andra knepiga frågor sökte vi vägledning i Guds ord. Jag är helt övertygad om att Guds ideal är en man och en kvinna i ett äktenskap och detta framhålls alltid i predikningarna i pingstkyrkorna på Papua

Nya Guinea. Men när man studerar Bibeln finns det inga exempel på att män som hade flera fruar, och gjorde bättring, av Gud uppmanades att göra sig av med någon av dem. Det är mest i Gamla Testamentet som vi läser om män med flera fruar men i åtminstone ett sammanhang berörs detta även i Nya Testamentet då Bibeln säger att en församlings äldste skall bara vara en kvinnas man. Detta måste väl bland annat tolkas som att det förekom månggifte på Jesu tid, annars behövde ju Bibeln inte framhålla att församlingens äldste bara fick ha en fru.

Vi kan även titta på kung David i Gamla Testamentet som hade skaffat sig sin fru Batseba på ett fruktansvärt sätt. När David så småningom kom till insikt om hur fel han handlat krävde inte Gud att han skulle göra sig av med Batseba för att få förlåtelse av Gud. Tvärtom använde Gud henne för att skapa den släkt i vilken Jesus så småningom föddes. Salomo var den förste i detta släktled och han var son till David och Batseba. Det jag försöker säga är, att vad jag vet finns det inget exempel i Bibeln där Gud säger till någon man att eftersom du felaktigt har skaffat dig en fru så måste du göra dig av med henne innan jag kan förlåta dig. Ett fel rättas inte till genom att man gör ytterligare ett fel.

Med utgångspunkt från ovanstående beslöt vi väldigt tidigt att en man som hade flera fruar fick bli döpt men att han inte fick inneha någon ledande roll i församlingen. Man fick inte heller ta sig någon mer fru efter det att man blivit frälst och döpt. Om en pastor föll i synd och tog sig ytterligare en hustru så avsattes han från sitt ämbete. De blev också uteslutna ur gemenskapen och ibland tyckte jag att man gick så hårt fram att man gjorde det omöjligt för dessa personer att komma tillbaka till församlingen. De infödda församlingsledarna hänvisade till Matteusevangeliet 18:15-17 som talar om hur man skall behandla en församlingsmedlem som syndar. Bibelstället slutar med: ”Lyssnar han inte heller till församlingen, då skall han vara för dig som en hedning och publikan.” Så jag brukade fråga: ”Hur behandlar ni en hedning? Om det kommer in en hedning i kyrkan slänger ni ut honom då? Nej, det gör ni inte utan ni hälsar honom välkommen och visar honom kärlek i förhoppning om att han skall göra bättring och bli frälst. Så måste vi alltså behandla dem som försyndat sig på ovan nämnda sätt.” Min linje var att vi inte bara skulle slänga ut dem utan låta dem komma under Guds ords inflytande så att de åter kunde bli frälsta. Men naturligtvis fick de inte återgå till att vara ledare i våra församlingar.

Men ibland uppstod det knepiga situationer. En gång blev jag kallad att lösa en tvist som rörde en man med fem fruar. Hans fruar hade börjat slåss i kyrkan. Orsaken till slagsmålet var att fyra av fruarna tyckte att han numera bara brydde sig om sin första fru. Församlingen hade väldiga problem med den här mannen och hans fruar så pastorn vädjade till mig att komma och hjälpa dem.

53. ATT FÖRLOVA SIG 141

När jag kom dit satte jag mig ned och samtalade med Kola och hans fem fruar. Det var en liten man, inte mycket mer än en och halv meter hög. Hans fruar däremot var stora och starka. De fick alla lägga fram sina synpunkter och problemet visade sig vara att han bara höll sig till sin första fru. De yngre fruarna undrade varför han bara sov med henne. Eftersom hon var för gammal för att föda barn ”var det ingen mening med det”. Till sist när de hade pratat färdigt sa jag till mannen: ”Att du har skaffat dig fem fruar är ditt problem men nu när du har gjort det måste du se till att behandla dem lika och ge dem samma förmåner.” Fruarna var jätteglada och ville att jag skulle göra ett schema åt dem. Men där gick gränsen för min äktenskapsmedling, så något schema gjorde jag inte. Ja, ibland fick man väldigt konstiga uppdrag.

En annan gång när jag träffade den här brodern skojade jag med honom och sa: ”Jag begriper inte hur du klarar av fem fruar, jag har svårt att klara av en.” ”Det är inget problem för dig, du har inga grisar och ingen trädgård som skall ses efter så det är klart att du klarar dig med en fru. Jag som har en massa grisar och en stor trädgård som skall skötas behöver fler fruar”, svarade han.

Vid ett senare tillfälle när vi pratades vid sa han: ”Min första fru är bra för hon planterar grönsaker i trädgården som hon sedan skördar och säljer på marknaden. Och när hon gjort det ger hon mig pengarna. Men sa han, och nu grät han nästan, de andra fyra är det ingen förtjänst på alls.” Jag började skratta men sedan bad jag om ursäkt och förklarade att i min kultur var detta tankesätt så främmande.

Med ovanstående berättelser vill jag illustrera att man ställs inför olika problem som man måste försöka lösa på ett sätt som är acceptabelt både ur Bibelns ljus och med hänsyn till rådande kultur. Till sist vill jag i detta sammanhang framhålla att de ungdomar som växte upp i församlingen undervisades om att Guds vilja och plan är att äktenskapet består av en man och en kvinna.

53. Att förlova sig Lite bakgrundsfakta till nedanstående berättelse. 1985 var David 16 år. Som framgår av kapitel 45, ”Ett extra hem”, var familjen Göransson i slutet av 1985 tre månader i Sverige. 1986 tillbringade de i Australien. 1987 återvände familjen till Papua Nya Guinea utan David, som stannade kvar i Australien för studier.

Sven berättar: I september 1985 förberedde vi oss för att resa till Sverige. I samband med sista söndagens förmiddagsgudstjänst blev vi hembjudna till Makiona och Kisam Kasan på lunch. Kisam var en av pastorerna i kyrkan i Mount Hagen. Under en lång period bodde familjen Kasan nära oss och deras äldsta dotter Linda och vår son David lekte

mycket tillsammans under deras uppväxt. Nu, när de båda var i mitten av tonåren, var de väldigt goda vänner och båda var mycket aktiva i församlingen.

När vi kom hem till Kasans så upptäckte vi att de slaktat och kokat en hel gris. (Vanligtvis har man ingen möjlighet att förvara färskt kött, alltså måste man koka allt på en gång.) Vi blev ännu mer förvånade när vi insåg att det bara var vi som var bjudna till lunchen. Normalt skulle man ha bjudit in många personer när man slaktat en gris, men inte den här gången. Jag tänkte dock inte mer på detta och vi åt alla med god aptit tills vi var proppmätta.

Efter måltiden gav Kisam mig ett bakben med skinkan från grisen. Återigen blev jag förvånad eftersom vi dagen efter skulle resa till Sverige och alltså inte skulle ha en chans att äta upp detta stora köttstycke. Men eftersom det hade varit en förolämpning att inte ta emot gåvan tackade jag så mycket och tog emot skinkan. Trots att jag efter alla år på Papua Nya Guinea var väl insatt i deras kultur och vad en sådan gåva innebar så tänkte jag vid detta tillfälle inte annat än att Kisam ville hedra mig med ett stycke kött.

I papuanernas kultur och tradition så är det ovan beskrivna en förlovningsritual, men att detta låg bakom Kisams handling hade jag ingen tanke på. När Kisam räckte mig skinkan, betydde det i själva verket att han föreslog att Linda och David skulle gifta sig. När jag tog emot skinkan och tackade så innebar det att jag accepterade hans förslag. Från det ögonblicket var Linda förlovad med David, men vare sig David, Marianne eller jag förstod detta. Hade vi varit iakttagare till denna procedur mellan två papuanska familjer, ja då skulle vi genast förstått vad det handlade om, men nu gällde det vår egen familj och då gjorde vi inte den kopplingen. Men för familjen Kasan var det däremot helt klart att Linda och David var förlovade, men om detta var vi alltså helt okunniga.

För att inga missförstånd skall uppstå vill jag bara säga att Marianne och jag absolut inte hade något emot ett äktenskap mellan Linda och David. Marianne och jag var vid den här tidpunkten inställda på att leva resten av våra liv på Papua Nya Guinea och såg väl oss själva som papuaner i hjärtat även om vi var vita i skinnet. Eller som papuaner sa om mig: ”Sven är visserligen vit i skinnet men hans själ är svart”.

Nästa dag kom familjen Kasan till flygplatsen för att säga adjö, men för oss var det inget speciellt med det. Det var många andra papuanska vänner som var där för att ta farväl av oss. När vi sedan kom tillbaka till Papua Nya Guinea 1987 så blev vi lite förvånade över att Linda gång på gång kom hem till oss för att hjälpa Marianne med hushållsgöromålen. Det är vanligt att unga kvinnor som blivit bortlovade till en man gör så under förlovningstiden för att visa att hon kommer att bli en bra hustru. Men fortfarande förstod vi inte anledningen till hennes insats, vi tyckte bara att hon var snäll som hjälpte till.

53. ATT FÖRLOVA SIG 143

Julen 1987 kom David på besök. När vi skulle åka till flygplatsen för att hämta honom frågade Linda om hon fick åka med. Vi blev lite förvånade över att hon ”ensam” ville åka med oss för att möta David men tänkte att det var väl för att de varit kamrater under hela sin uppväxt. Vi borde ha insett det enkla faktum att på Papua Nya Guinea skulle ingen ung flicka göra så utan att vara förlovad eller gift med mannen vi skulle hämta. Men vi var på något sätt förblindade. Under jul- och nyårshelgen var Linda väldigt mycket hos oss. Hon gjorde allt för att visa David att hon var duktig på att laga mat och sköta ett hem, men vare sig David eller vi insåg orsaken till detta.

Detta mönster upprepade sig ett par gånger då David kom till oss på besök. Så småningom, när David blev lite äldre, slutade han komma till Papua Nya Guinea i samband med helger. Åren gick och vi var nu framme vid 1992. Linda hade blivit en ung, fin kvinna på 23 år och en mycket omtyckt ungdomsledare i församlingen i Mount Hagen. Enligt traditionen på Papua Nya Guinea borde hon varit gift för flera år sedan. En dag sökte pastorerna i församlingen upp mig i vårt hem. De bad mig ringa till David i Australien och fråga honom om han ville gifta sig med Linda. Jag förstod ingenting men låtsades inte om detta utan gjorde som de bad. När jag frågade David om han ville gifta sig med Linda skrattade han och sa att det ville han inte. Inte ett elakt skratt, utan ett förvånat skratt. När jag lagt på telefonluren berättade jag för pastorerna att David sagt nej. De stirrade på mig med stor förvåning och lämnade mig sedan utan att säga något.

Efter ett par dagar kom de tillbaka och ville att jag åter skulle ringa David och fråga honom om han ville gifta sig med Linda. Jag försökte slingra mig undan från telefonsamtalet med att säga att jag vare sig hade grisar eller pengar till brudpriset. De förklarade då att det behövde jag inte oroa mig för eftersom de skulle samla ihop både grisar och pengar. Så jag hade inget annat val än att åter ringa David och fråga om han ville gifta sig med Linda. Svaret blev detsamma som förra gången. Efter det att jag meddelat svaret till pastorerna så lämnade de mig med frågetecken skrivna i sina ansikten. Och jag fattade fortfarande ingenting.

Ett par veckor senare fick vi veta att Linda förlovat sig med pastor Matthew Tapus, föreståndare för den apostoliska församlingen i Mount Hagen. De gifte sig lite senare och har nu flera vuxna barn. De bor numera i Port Moresby, där Matthew är pastor i den apostoliska församlingen. Senast jag träffade dem var 2009, när de kom till flygplatsen i Port Moresby för att träffa mig när jag var på genomresa till Mount Hagen.

Det tog faktiskt flera år innan jag insåg vad som hade hänt. En gång när jag berättade om hur man arrangerade giftermål på Papua Nya Guinea så slog det mig plötsligt att det var precis det vi varit med om. Vi hade nästan gift bort David med Linda utan av vi begrep det.

Kasans och deras dotter Linda trodde under sju år att hon var förlovad med David och att de så småningom skulle gifta sig. När tiden bara gick och ingenting hände tyckte pastorerna att nu var det dags för bröllop. En del av processen är att man först frågar mannen inför vittnen om han vill gifta sig med kvinnan och sedan frågar man kvinnan. Om en av dem säger nej så är förlovningen bruten och de är fria att gifta sig med någon annan. Det märkliga i detta sammanhang var att de ställde frågan till David två gånger, men de var väl så förvånade över svaret första gången att de ville ställa frågan en gång till för att vara på säkra sidan. När David sagt nej var Linda fri att gifta sig med Matthew.

Tänka sig, jag som tyckte mig vara så väl förtrogen med den papuanska kulturen missade detta ”personliga familjedrama” under så många år. Men jag är glad att både Linda och David blev lyckligt gifta, om än inte med varandra.

54. En pingströrelse växer fram I tidigare kapitel har Sven och Marianne berättat om hur missionsarbetet påbörjades på Papua Nya Guineas högland och sedan växte med stor kraft. De har även berättat om många intressanta och spännande upplevelser under dessa år, men också om kampen för att pingstväckelsen på Höglandet inte skulle slås sönder. I detta kapitel ges en sammanfattning av åren 1986-1994, en period då väckelsen fortsatte men där Svens och Mariannes roll förändrades något. Under den här perioden var Sven regiondirektor för Assemblies of God:s arbete på Höglandet och hade alltså ett övergripande ansvar som även omfattade andra missionärers arbete. Det bör observeras att det var för Assemblies of God:s missionsarbete som Sven var regiondirektor. När det gällde styrelserna för församlingar och distrikt var de, som vi tidigare berättat, befolkade av infödda personer.

Under den här perioden ägnade Marianne mycken tid åt kvinnogrupper och kvinnogudstjänster. Det finns beskrivet i kapitel 48. Ett arbete som gjorde att många kvinnor kom att inta framträdande positioner i församlingarna.

Sven berättar: Som alltid under min missionsgärning predikade jag så ofta tillfälle erbjöds, men under åren 1986-1995 var mitt arbete i huvudsak inriktat på att stödja pastorerna i deras församlingsarbete. Jag undervisade om vikten av att de arbetade tillsammans över församlingsgränserna och om hur strukturen för detta arbete borde vara. Det formella kittet för detta var stadgarna för den lokala församlingen men även stadgarna för Assemblies of God på Papua Nya Guinea. Vi arbetade också fram en ”trosbekännelse”, som kan sägas vara en komprimering av Bibelns lära.

Ganska tidigt i vårt missionsarbete gjorde Kundi och jag det till en vana att regelbundet besöka de olika pingstförsamlingarna på Höglandet. Men till sist blev antalet församlingar så många att det blev omöjligt att med någon rimlig regelbundenhet besöka varje enskild församling. Vi organiserade då verksamheten i distrikt och underdistrikt. Varje underdistrikt bestod av 6-10 församlingar. I varje underdistrikt valdes en pastor att bli ordförande. Denna pastor hade till uppgift att regelbundet besöka varje församling inom underdistriktet och se till att ledarskapet fungerade i den lokala församlingen utan ett personligt besök av mig själv eller Kundi Pok.

I varje provins på Höglandet fanns det ett distrikt. Ett sådant omfattade allt från ett par underdistrikt till ett tio-tal, allt beroende på hur många församlingar det fanns i området. Med tiden blev församlingarna i vissa provinser så många att man blev tvungen att dela upp verksamheten i flera distrikt. I till exempel Västra Höglandet finns det idag tre distrikt. Alla distrikt utgjorde tillsammans en region. Assemblies of God:s verksamhet på Papua Nya Guinea består idag av fem regioner.

Vi tog som sagt även fram en ”trosbekännelse”. I princip var det samma ”trosbekännelse” som Assemblies of God tillämpar i hela världen. (Idag kallas den på Assemblies of God:s hemsida för ”Vad vi tror”). ”Trosbekännelsen” var inte något som alla församlingsmedlemmar måste kunna utan det var en grund för oss i undervisningen. I princip var det ett koncentrat av Bibelns lära. Ofta var det pastorerna som jag undervisade om detta för att de skulle få en djupare kunskap om varför vi tror som vi gör. Detta gav i sin tur pastorerna en gedigen grund att stå på när

de undervisade i sina församlingar. Med de inföddas bakgrund var det inte givet att man ”automatiskt” skulle förstå hela det bibliska sammanhanget, vem gör det för övrigt? Men det var viktigt att alla visste vad vår tro grundade sig på.

I undervisningen för pastorer och ledare ingick även genomgång av församlingens stadgar där jag tog upp vikten av att man regelbundet hade församlingsmöten där alla medlemmar fick komma till tals. I detta ingick även att man fick lära sig hur man har årsmöten, hur man väljer en styrelse och så vidare. Saker som för oss kanske var självklara men som inte alltid var det för dessa människor.

Bibelskolan eller rättare sagt bibelskolorna var en annan sak som jag hjälpte till med. Jag undervisade både på vår egen regionala bibelskola men även på Assemblies of God:s nationella bibelskola i Port Morseby. Den i Port Morseby var tvåårig och undervisningen var på engelska. Vår regionala bibelskola, som hölls på pidgin, var på 4 x 20 veckor och sträckte sig över fyra år. Bibelskoleleverna, pastorerna, var alltså verksamma i sin hemby 32 veckor varje år. Orsaken till detta upplägg var att vi konstaterade att om man gick utbildningen i ett sträck, det vill säga i ungefär två år, så hade pastorerna sedan mycket svårt att återanpassa sig till livet i byarna. De hade väl i någon mening blivit bortskämda. Det här var inget specifikt problem för kyrkorna utan för all verksamhet. De flesta som genomgått en högre utbildning, till exempel till lärare, hade sedan svårt att återgå till det traditionella bylivet. Men det fanns alltid undantag. Enstaka personer som utbildade sig vid bibelskolan i Port Morseby gick tillbaka till sina byar och fick vara till stor välsignelse. Patricia var en av dessa, hon var föreståndare i Kaugua i flera decennier.

Jag var aldrig rektor för bibelskolan på Höglandet men när vi skulle starta upp den fick jag se till att både pengar kom fram och att byggnadskunnigt folk kunde hjälpa till att uppföra de nödvändiga husen. Bland annat Mariannes bror hjälpte oss med pengar. Anders Olsson, som kommit tillbaka med sin fru Kristina till Papua Nya Guinea i september 1983, blev rektor för bibelskolan. Vi använde studieplanen från Assemblies of God Bible College i Maprik. Både Anders och jag tog fram lite extra material i samarbete de Assemblies of God-missionärer, till exempel pastorerna Kevin Hovey och Don Badham, som ansvarade för den teologiska utbildningen på Papua Nya Guinea.

Under åren 1982-1995 var jag regionsdirector för Assemblies of God:s verksamhet på Höglandet. Jag fick då lägga en del tid på att vägleda och bistå andra Assemblies of God–missionärer både när problem uppstod i deras missionärsarbete och i såndant som hade anknytning till deras personliga liv.

Mycket av min tid gick åt till att lösa svårigheter som uppstod i och runt verksamheten. I en snabbt växande verksamhet ”gnisslar” det nästan alltid lite här och där och jag fick utgöra oljan för att få det att fungera.

54. EN PINGSTRÖRELSE VÄXER FRAM 147 Ibland var besöket i en by föranlett av att pastorn inte visste hur han skulle hantera problemet. Andra gånger var det för att pastorn inte ville ta tag i problemet. Ofta var detta problemlösande något som Kundi Pok och jag gjorde tillsammans.

En del av mitt arbete var att uppmuntra våra medlemmar att starta nya församlingar. Vi började föra lite statistik över utvecklingen i församlingarna. Underlag för denna statistik fick vi genom att församlingarna fyllde i ett formulär. Det innehöll frågor om hur många som blivit frälsta och döpta under året som gått samt hur många medlemmar församlingen nu hade. Sista frågan i formuläret var: ”Var tänker ni som församling starta en ny församling under det kommande året?” Den frågan tvingade församlingen att tänka efter var och hur man kunde göra detta. Med utgångspunkt från vad de skrev uppmuntrade vi sedan dem att gå vidare och vi undervisade också om hur de kunde starta en församling. Ofta var första steget att starta en liten husförsamling på den nya platsen.

Men ibland utökades verksamhetsområdet på det mest oväntade sätt. Som till exempel när jag någon gång 1983-84 fick ett telefonsamtal från en för mig helt okänd man. Vi hade aldrig träffats och han kände inte till mig heller. Men han hade haft en dröm, eller kanske skall man säga uppenbarelse, där han både sett mig, fått mitt namn och telefonnummer. Han ringde och bad att vi skulle träffas. Han bodde i ett område, Baiyer, som vi inte arbetat i. Vi tyckte att det fanns andra evangeliska kyrkor som arbetade i detta område och dessutom hade vi fullt upp med att klara av den verksamhet som vi redan startat upp. Men, som sagt, han hade i drömmen fått klart för sig att vi borde komma dit och då gjorde vi naturligtvis det. Han visade oss många byar som vi inte kände till och på hans önskan startade vi upp verksamhet även i detta område. Idag finns det 35-tal församlingar i detta område.

Vid ett annat tillfälle var det en manlig sjuksköterska på Mount Hagens sjukhus som blev frälst. Han återvände till sin by som låg i Chimbu-provinsen och började vittna om sin frälsningsupplevelse. Även detta område tyckte vi låg lite långt bort från vår verksamhet i Mount Hagen med omnejd. Men efter ett tag kontaktade man oss och ville att vi skulle komma dit och ordna en dopförrättning. Eftersom jag visste att det redan fanns en pingstförsamling inom Four Square-rörelsen i detta område föreslog jag att de skulle låta döpa de nyfrälsta vännerna och på så sätt ta hand om verksamheten där. Men det fanns inget intresse från deras sida så vi ordnade dopförrättning och idag finns det ett 40-tal församlingar i detta område.

Från början bestod bykyrkorna ofta av lite större gräshyddor men vartefter församlingarna växte blev det behov av större och bättre kyrkor. Det var ett stort projekt för en församling att bygga en kyrka med plåt i både tak och väggar. Ofta försökte man få ekonomisk hjälp utifrån till dessa kyrkbyggen men jag undervisade mycket om att de själva måste ta

ansvar för detta liksom för övrig församlingsverksamhet. Det hände även att markägaren ville ha betalt för marken där kyrkan skulle uppföras. Ibland kom man till mig med detta bekymmer och hoppades att jag skulle ordna fram pengar, men mitt svar var att de fick ta upp en extra kollekt för att få in pengarna.

Det fanns även andra varianter på detta tema. Vid ett tillfälle var det en man som inbjudit en pastor att bygga kyrka och pastorsbostad på hans mark. Men en dag kom mannen till mig och ville ha 500 kina för marken. ”Du kommer inte få en enda toya (minsta myntet) av mig”, blev mitt svar och jag fortsatte: ”Det är er verksamhet och er kyrka. Det här är inget ni gör för mig utan för er själva. Om du inte hjälper pastorn så att han kan bo där och att han får mark att odla sötpotatis på så kommer jag säga till honom att han skall flytta till en annan plats.” ”Nej, nej”, sa han då, ”jag skall se till att det blir en kyrka och jag skall köpa plåttak till den. Och jag skall ge honom land så att han kan ha en trädgård. Jag skall även ge honom några kaffebuskar så han kan sälja kaffebönor och på så sätt få lite kontanter.” Efter det var det aldrig något mer problem beträffande markfrågan på den platsen. Som sagt, jag undervisade hela tiden om att verksamhet var församlingsmedlemmarnas ansvar och att det inte var någon utifrån som skulle betala för olika saker.

För att ingen skall missförstå detta så finns det naturligtvis situationer där hjälp utifrån är nödvändig, till exempel när en missionsverksamhet skall startas upp på en ny plats. Eller på platser där människorna är så fattiga att de inte har möjlighet att få fram nödvändiga medel, men på sikt är det viktigt att de infödda får och tar ansvaret för verksamheten. Ytterligare ett par små historier kan belysa detta.

Vid ett tillfälle besökte jag ett ställe långt ute i bushen där man hade behov av att köpa en liten portabel högtalare att användas på friluftsmöten. Eftersom priset var 85 kina och man bara hade 25 kina i kassan så förväntade man sig att jag skulle skjuta till de övriga 60 kina. När gudstjänsten var slut undrade en församlingsmedlem om jag kunde hjälpa till med att ta några kaffesäckar till Mount Hagen. ”Ja visst, det går bra”, sa jag. När vi lastat kaffesäckarna frågade jag: ”Hur mycket pengar kommer ni att få för de här kaffesäckarna?” ”Tja, en cirka 600 kina”, svarade ägaren till kaffet. ”Nämen”, sa jag, ”tionde på det räcker för att ni skall kunna köpa den där högtalaren.” Och så blev det.

På en annan plats hade man bett om pengar för att kunna bygga en kyrka. Plötsligt gick kaffepriserna upp för att det hade varit missväxt i Brasilien. Jag uppmanade medlemmarna att ta tillfället i akt och sälja kaffe nu då de fick bra betalt. Man gjorde så och kunde på så sätt bygga sin kyrka.

På ytterligare en annan plats där man skulle uppföra en ny kyrka uppmanade pastorn medlemmarna att utöka sina odlingar av sötpotatis så att man kunde sälja mera på marknaden i Mount Hagen och på så sätt få pengar över till kyrkbygget.

55. Varför?

Det finns en händelse under Mariannes och Svens missionsgärning på Papua Nya Guinea som i första hand berörde deras missionärskamrater Kristina och Anders Olsson men som även satte djupa spår hos Marianne och Sven. Det känns angeläget att med några rader beskriva detta ”Varför?”

Som framgått på andra ställen i denna skildring kom Kristina och Anders Olsson ut som missionärer till Papua Nya Guinea första gången i månadsskiftet januari-februari 1981. Anders uppgift var att undervisa på verkstadsskolan men han hamnade i en situation där han fick ta ett betydligt större ansvar eftersom Sven och Marianne återvänt till Australien av skäl som skildras i kapitel 36. Marianne och Sven kom åter till Papua Nya Guinea i augusti 1982 men redan i december 1982 reste familjen Olsson hem till Sverige, så samarbetet blev inte så långvarigt den gången.

I september 1983 återvände Kristina och Anders Olsson till Papua Nya Guinea. Den här gången skulle Anders jobba som lärare på bibelskolan. Han kom även att vara rektor för den. Kristina samarbetade mycket med Marianne, bland annat när det gällde kvinnogrupperna. I december 1986 reste familjen Olsson till Sverige för en viloperiod. De återkom i september 1987 för, som det skulle visa sig, en sista missionsperiod.

Även den här gången var Anders lärare på bibelskolan och Kristina återupptog sitt samarbete med Marianne. Så småningom skvallrade Kristinas växande mage om att familjen Olsson skulle utökas. De hade sedan tidigare tre söner. Man räknade med att barnet skulle födas i början av januari 1989. Eftersom Kristinas tre tidigare förlossningar varit okomplicerade oroade de sig inte för att hon skulle föda på Papua Nya Guinea. Även i detta land föddes ständigt nya bebisar.

Familjen Olsson i mitten av 1980-talet.

Men när dagen för födseln närmade sig tillstötte komplikationer. Kristina drabbades av havandeskapsförgiftning. Lilla Erika föddes den 6 januari 1989 men överlevde inte och tillståndet för Kristina blev allt sämre. Man rekvirerade ett ambulansflyg från Australien men det enda läkarna kunde göra vid framkomsten till Brisbane var att förklara Kristina för död den 9 januari 1989. De tre små sönerna fick först vara med om Erikas begravning på Papua Nya Guinea, där pappa Anders inte kunde närvar eftersom han flugit till Australien med mamma. Några dagar senare fick de närvara vid mammas begravning i Brisbane. Det var mycket svåra dagar för Anders och hans söner. Förtvivlad reser Anders med sina pojkar hem till Sverige. En lång och svår period följer där Anders brottas med bibelordet ”Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också (Matt 6:32)”. Anders har svårt med detta bibelord eftersom han tycker att han satt Guds rike först men verkligen inte fått allt det andra. Tvärtom, han har förlorat sin älskade Kristina. Men, som Anders säger: ”Eftersom Gud är vår far tål han att vi bråkar med honom.” Bearbetningen av sorgen och saknaden efter Kristina tar sin tid. Och det är inte lätt att komma hem till Sverige med tre pojkar, 10, 8 och 5 år gamla och inte ha vare sig bostad eller arbete. För pojkarna, som större delen av sina liv levt på Papua Nya Guinea är det inte heller lätt att anpassa sig till Sverige. Och naturligtvis saknar de sin mamma. Anders största ”varför” är naturligtvis varför hans Kristina togs ifrån honom men också att han tvingas lämna Papua Nya Guinea när han äntligen tyckte att han blivit ett med kulturen där. Denna frustration skapar en känsla av att allt arbete där var ett enda misslyckande. I början har Anders svårt att tänka sig en ny relation men upplever samtidigt att pojkarna behöver en mamma. Men så kommer Helen in i hans och pojkarnas liv och ett ljus tänds i mörkret. Pojkarna säger att Kristina är mamma men att Helen är mor. Efter många år besöker så Anders och Helen tillsammans med Marianne och Sven Papua Nya Guinea i september 2011. Både Anders och hans papuanska vänner upplever det fantastiskt att åter få mötas. På något sätt har även en del papuaner känt skuld för det som hände och därför är det befriande att få mötas. Anders upplever också befrielse när han inser att tankarna om ett misslyckande som plågat honom i så många år varit grundlösa. Att få uppleva ett ”kungligt” mottagande är överväldigande för Anders.

56. VILL INTE LÄMNA PAPUA NYA GUINEA 151

Jag satte rubriken ”Varför?” på detta kapitel av den enkla anledningen att ibland är det svårt att förstå varför saker och ting sker. Här var det två människor som på samma sätt som Marianne och Sven kände kallelse att bli missionärer. Och så händer detta fruktansvärda som inte bara innebär att Anders älskade maka dör utan även att det som Anders trodde var hans livsgärning plötsligt avbryts eftersom han kände det omöjligt att fortsätta som missionär ensam med tre små barn. Och då kommer gärna frågan varför tillät Gud detta ske? Svaret på detta varför och andra liknande frågor får vi nog vänta på tills vi själva når det himmelska landet.

56. Vill inte lämna Papua Nya Guinea Sven berättar: 1984 var vi samlade till en så kallad fältkonferens på Papua Nya Guinea där samtalsämnet var nationalisering av missionsverksamheten i landet, det vill säga att all verksamhet i pingstförsamlingarna skulle överlämnas till de infödda. I formell mening var det redan så, församlingarna leddes av infödda pastorer och av styrelser som bestod av infödda men de hade fortfarande stöd av missionärer och viss ”ickekyrklig” stödverksamt utfördes fortfarande av missionärer. Det ansågs att den nationella kyrkan nu var stark nog att själv ta över allt ansvar för verksamheten.

Vid den här tidpunkten fanns det 34 missionärer från Assemblies of God på Papua Nya Guinea. Det beslöts att antalet skulle reduceras till sex stycken år 1990. När så skett skulle man åter ta ställning till hur länge dessa sex missionärer skulle vara kvar. Men målsättningen var klar, de infödda skulle helt ta över ansvaret för pingstverksamheten. En tanke som inte helt tilltalade mig eftersom jag var inställd på att leva på Papua Nya Guinea livet ut. Marianne och jag hade uppfattningen att detta var vad Gud ville att vi skulle göra med våra liv och dessutom trivdes vi väldigt bra.

Konferensen avslutades med en gudstjänst där en välkänd pastor från Assemblies of God i Australien predikade. Han talade om att det fanns andra missionsfält som väntade på evangelium och att även om vår tid på Papua Nya Guinea gick mot sitt slut så var vår uppgift som missionärer inte slut. Gudstjänsten avslutades med bön under någon timma och vi uppmanades att fråga Gud vad han hade för framtida planer för oss.

Under bönen fick Marianne se en syn där hon såg att hon och jag gick på en väl upptrampad stig på Papua Nya Guinea. Det syntes på oss att vi var väldigt nöjda med vår tillvaro. Plötsligt stod Jesus där mitt på stigen. Han hade en machete i den ena handen och tog oss i den andra handen. Han drog oss av stigen in i den täta djungeln. Den var så tät att han måste använda macheten för att bana väg. Det var väldigt mörkt, besvärligt och hemskt på alla sätt. Efter en lång vandring kom vi ut till

ett enormt vetefält. Jesus frågade Marianne vad hon såg. Hon svarade att hon såg det enorma vetefältet. Jesus frågade om hon såg något mer. ”Ja”, svarade Marianne, ”jag ser att det är färdigt för skörd men att ingen skördar.” Då sa Jesus: ”Det är här jag vill att ni skall arbeta. Men om jag inte visar er så kommer ni aldrig att hitta dit.”

Marianne berättade för mig om sin upplevelse men jag tog det inte alls till mig, utan menade att jag visste att Gud kallat oss till Papua Nya Guinea. Ville Gud att vi skulle gå någon annanstans så fick han tala om det för mig! (Nu skrattar Sven hjärtligt.) Efter den här konferensen sa Marianne till mig flera gånger att hon visste att det skulle komma en förändring, men jag vill inte höra talas om något sådant.

När David Cartledge och Vic Stolar på uppdrag av Assemblies of God besökte en del platser i Sovjetunionen 1986 hade de under sina samtal funderat över vilka missionärer som man kunde tänka sig att skicka dit. De hade tittat på varandra och sagt: ”Sven och Marianne vore lämpliga att skicka hit.” I ett brev till Assemblies of God World Mission:s director George Forbes föreslog man detta. När jag fick höra talas om detta skrev jag till George Forbes att han inte skulle bry sig om detta förslag och fortsatte: ”Jag vet att Gud har kallat oss till Papua Nya Guinea och han har inte meddelat någon ändring på detta. Jag vill alltså inte höra talas om dessa planer.”

Jag har tidigare berättat att ”vi lämnade” David i Australien 1986 för att han skulle studera på universitet. 1990 var det så dags för Andrew och Sonia att börja studera i Australien. Allt gick bra i början men 1991 blev Sonia svårt sjuk. Det kom som en stor chock för oss. Hon hade aldrig haft några problem under sin uppväxt och hade alltid varit duktig i skolan. Men plötsligt var hon som ett tomt skal, det gick inte alls att kommunicera med henne. Marianne reste till Australien för att ta hand om Sonia men när hon träffat henne ringde hon mig och sa: ”Du måste komma hit för det är väldigt illa ställt med Sonia.” Jag hade inte kunnat föreställa mig att hon var så sjuk men när jag träffade henne insåg jag hur illa det var. Under ett halvt år fick vi inte ett vettigt ord ur henne. För att göra en lång historia kort kan man konstatera att det var en väldigt svår tid för Sonia och oss.

Sonia hade gått hos en psykolog som tillhörde vår kyrka men han sa att det inte var någon idé att hon fortsatte med det eftersom hon inte kommunicerade med honom. ”Vad skall vi då göra?” frågade jag. ”Ni bör ta Sonia till en psykiatriker”, blev hans svar. I mina öron lät det som att föra henne till djävulen själv, det var nämligen min uppfattning om psykiatriker på den tiden. Även vår husläkare var först tveksam till detta, men så ändrade han sig och remitterade Sonia till en psykiatriker. Det visade sig att det var en troende läkare, sjundedagsadventist, och att han var en mycket kvalificerad läkare och dessutom en vänlig och underbar människa. Han identifierade problemet och konstaterade vad som be-

56. VILL INTE LÄMNA PAPUA NYA GUINEA 153 hövde göras. Det hade känts som om vi var i helvetet men nu började vi återvända till livet vartefter Sonia blev bättre. Till sist var hon frisk och kunde återgå till skolan och Marianne och jag återvände till Papua Nya Guinea 1992.

Men 1993 fick Sonia ett återfall i sin sjukdom och vi måste resa till Australien igen för att ta hand om henne. Även denna gång var det en lång tid av stora, svåra problem men till sist vände det och Sonia kunde 1994 äntligen gå sista året i gymnasiet, eller rättare sagt 12:e skolåret och Marianne och jag kunde återvända till Papua Nya Guinea.

Skolan slutade vid jul 1994 och Sonia hade sökt till sjuksköterskeutbildning. Hon kom dock inte in vid universitetet i Brisbane utan i Toowoomba, 130 km väster om Brisbane. Sonia blev väldigt orolig eftersom hon inte kände någon i den staden. Stolars, familjen som alla våra barn bodde hos, skrev då till oss att det kanske var bäst att vi kom till Australien eftersom de var oroliga att Sonia skulle bli sjuk igen av sin ängslan.

Vi beslöt då att Marianne skulle resa ”hem” och tillsammans med Sonia resa till Toowoomba. Det visade sig då att både Sonia och vi kände en hel del personer där, bland annat Assemblies of God-pastorn och hans fru. Frun var en gammal studiekamrat till Marianne från tiden när hon gick sin sjuksköterskeutbildning i Cairns. De hade även varit missionärer på Papua Nya Guinea så de kände oss väl. När pastorn i Toowoomba fått Sonias situation klar för sig sa han att trodde det var bäst för Sonia om Marianne och jag fanns på plats i Toowoomba under hennes utbildning.

Jag insåg att om vi lämnade Papua Nya Guinea för en tre-årsperiod var det detsamma som att avsluta vår missionsgärning där. Jag hade stora problem med att acceptera detta. Då uppmärksammade Gud mig på bibelordet som handlar om Jesus avskedstal till lärjungarna: ”Men jag säger sanningen: det är för ert bästa som jag lämnar er. Ty om jag inte lämnar er kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går skall jag sända honom till er.” (Joh. 16:7) Just delen ”det är bra för er att jag lämnar er” kom plötsligt i ett helt nytt ljus. När Jesus var fysiskt närvarande hos sina lärjungar utgick de alltid från att det var han som skulle lösa de problem som uppstod. Så länge Jesus var kvar på jorden hindrade detta lärjungarna från att växa andligen med hjälp av den Helige Ande. Men om Jesus ”togs bort” var de tvungna att lita på honom som osynlig och den Helige Andes hjälp.

Nu började jag se ett mönster. Vi hade lärt de infödda pastorerna hur de skulle lösa problemen när de uppstod och jag visste att de själva skulle kunna göra det, men så länge jag var kvar utgjorde jag ett hinder för att de själva skulle ta itu med de olika problemen.

Så även om det på många sätt kändes tungt var det efter den nya insikten av bibelordet ”det är bra för er att jag lämnar er” lättare att fatta

beslutet om att lämna Papua Nya Guinea. Sonia behövde Marianne och mig i Australien. Även pastorernas andliga tillväxt skulle gynnas av det. I min avskedspredikan utgick jag från ovan nämnda bibelord. ”Det är bra att vi lämnar er, för om vi inte gör det litar ni inte på den Helige Ande utan istället på att jag skall lösa problemen. För hitintills har ni sagt, ’Det här fixar Sven’. Men nu när jag lämnar er måste ni själva ta itu med problemen under Guds ledning.”

Man blir aldrig fullärd, men nu hade jag fått lära mig att det inte bara är viktigt att man känner Guds kallelse och ledning att komma till en plats utan att man på samma sätt är villig att lyssna till Gud när han säger att det är dags att lämna den. När detta blev klart för mig fick jag frid över att lämna verksamheten på Papua Nya Guinea. Och det har senare visat sig att det var ett rätt beslut. När vi lämnade Höglandet fanns det cirka 200 Assemblies of God-församlingar där. Idag, 2012, är det cirka 400.

57. Vad vill Gud nu?

Sven berättar: Det var en hel del jag behövde ordna med på Papua Nya Guinea i samband med att vi avslutade vår missionsgärning där, så Marianne reste till Australien ett par veckor före mig för att hjälpa Sonia flytta till Toowoomba och installera sig vid universitetet. När vi 1990 kom till Australien för att ordna med Sonias och Andrews fortsatta skolgång sålde vi vårt hus i Mount Isa. För pengarna vi fick köpte vi ett gammalt hus i Woodridge i Brisbane. Det hade varit uthyrt under åren vi var på Papua Nya Guinea. Eftersom vi nu skulle bo minst tre år i Toowoomba ville vi köpa ett hus där istället. Vi kom överens om att Marianne skulle försöka sälja huset så fort hon kom till Australien. Hon kom i kontakt med en fastighetsmäklare, som var pingstvän, och som hjälpte henne att sälja huset. Vi fick 60000 dollar för det.

När fastighetsmäklaren förstod att vi ville ha ett hus i Toowoomba sa att han hade ett lämpligt objekt som vi skulle kunna köpa för 125000 dollar och föreslog att Marianne och han skulle åka och titta på det. Marianne var väldigt tveksam till detta eftersom hon inte kände sig beredd att göra en så stor affär själv. Fastighetsmäklaren lyckades dock övertala Marianne och när hon såg det nybyggda huset tyckte hon om det. Mäklaren skrev ut ett kontrakt och fick Marianne att skriva under det med förbehållet att även jag skulle godkänna det när jag kom till Australien.

När Marianne hämtade mig på flygplatsen var hon mycket nervös. Hon hade inte kunnat sova på natten för hon oroade sig så över hur jag skulle ställa mig till att hon redan mer eller mindre köpt ett hus. Mitt problem var på sätt och vis det motsatta. När det gällde dylika beslut ville jag att Marianne och jag skulle vara överens om det hela, men av

David, Marianne och Sonia i Toowoomba.

tidigare erfarenheter visste jag att Marianne i sådana här fall hade svårt att bestämma sig så jag hade oroat mig över att behöva åka omkring och titta på massor av hus. När Marianne förtvivlad berättade för mig vad hon hade gjort så förväntade hon sig att jag skulle bli arg, men istället blev jag lättad och höll på att ”skratta ihjäl mig”. Jag frågade om hon var nöjd med huset. ”Ja, det är jag”, svarade hon. Då skrev jag på kontraktet utan att ens ha sett huset. Om Marianne var nöjd med huset så kunde det inte vara fel.

Vi bosatte oss som sagt i Toowoomba och engagerade oss i Spring Street-kyrkan, en Assemblies of God-församling. Det var en församling med cirka 1000 medlemmar och jag fick förmånen att predika ungefär en gång i månaden. Jag deltog även i deras missionskommitté. Föreståndare för församlingen var Fred Evans. Han var gift med Betty som hade gått samma sjuksköterskeskola som Marianne. De hade också under 16 år varit missionärer på Papua Nya Guinea.

Allt detta var gott och väl, men efter att lämnat vårt arbete för Assemblies of God hade vi inte längre något ekonomiskt stöd och behövde alltså arbete för att kunna försörja oss. Jag var 52 år och eftersom jag varit borta länge från arbetsmarknaden i Australien så visste jag att det inte skulle bli lätt att få en anställning. Jag funderade på om jag skulle uppgradera min ingenjörsexamen på universitet i Toowoomba. Jag gjorde lite förfrågningar och insåg att det inte var någon snabbfix, men det skulle kunna fungera. För Marianne var det lite enklare. Hon gick en sex-månaders uppfräschningskurs och fick sedan jobb som barnmorska.

Under tiden Marianne var i Brisbane, innan jag kom tillbaka från Papua Nya Guinea, så hade Mariannes bror George sagt till henne: ”Säg till Sven att innan han börjar söka jobb skall han prata med mig.” George var under många år pastor i Assemblies of God men startade under 1980-talet ett eget företag. Senare utbildade han sig och började sälja och serva portabla brandskyddsprodukter. Georg arbetade hårt och verksamheten började ge bra med pengar. En stor amerikansk koncern som sysslade med brandskyddsutrustning köpte hans företag och gjorde honom till försäljningschef i sitt dotterbolag Wormold i Brisbane. Han lyckades bygga upp även detta företag men upptäckte att man hade stora problem med interna stölder på verkstaden och lagret. En del anställda utökade sin lön genom att stjäla material som de sedan sålde svart. Detta var något som pågått långt innan han fick chefsjobbet och hans företrädare hade fått sparken för att det visat sig att han var den största tjuven.

När George blev försäljningschef gick företaget med en förlust på 500000 dollar per år. På ett år vände han det till en vinst på 500000 dollar. Han ville nu ha en verkstads- och lagerchef som han kunde lita på och erbjöd mig jobbet. Jag sa som det var, att jag inte kunde något om de prylar de sålde, men George övertygade mig om att jag snabbt skulle lära mig det. Jag tackade ja till jobbet och kom att varje dag pendla de 130 km mellan Toowoomba och Brisbane. Jag lyckades sätta stopp för stölderna och tanken var att jag skulle gå vidare till ett mer omfattande chefsjobb då Gud klargjorde att han hade andra planer för Mariannes och mitt liv.

Ett tag efter att vi etablerat oss i Toowoomba började vi höra talas om Kazakstan. Den första ”kontakten” var en missionär i Kazakstan som Assemblies of God-församlingen stödde ekonomiskt. Vi hade aldrig hört talas om detta land tidigare men nu såg vi även program om landet på TV. Så dök landet Kirgizistan upp på våra näthinnor och även de andra ”stan-länderna”, alla före detta Sovjetrepubliker som blev självständiga när Sovjetunionen föll samman i december 1991.

Efter cirka två år fick Marianne och jag ett brev från Assemblies of God World Mission:s director George Forbes. Han inledde brevet med att uttrycka sin glädje över att Sonia mådde bra och att hennes studier gick bra. Brevet fortsatte med: ”Kanske är det dags att ni börjar tänka på vad ni skall göra när Sonia är klar med sin utbildning och vad Gud vill att ni skall göra. Jag har några förslag som jag hoppas ni vill pröva om det är Guds plan med fortsättningen av era liv.”

Ett av förslagen var att vi skulle bli ansvariga för Assemblies of God:s mission i Kazakstan. Spontant kändes det som något vi kunde tänka oss, under förutsättning att det var vad Gud ville att vi skulle göra. Men det var just detta som var frågetecknet, var detta i enlighet med Guds vilja för oss? För jag hade inte haft någon direkt uppenbarelse från Gud om att vi skulle bli missionärer i denna del av världen. Jag svarade George att

58. PÅ VÄG TILL NYTT MISSIONSUPPDRAG 157 vi var öppna för detta förslag, men innan vi fattade något beslut måste vi först ”höra” från Gud att detta var vad han ville att vi skulle göra.

I slutet av 1997 tog ledningen för Assemblies of God World Mission åter kontakt med oss. Under tiden som gått från förra förfrågan hade Assemblies of God World Mission, för att bättre kunna stödja sina missionärer, delat upp sin missionsverksamhet i världen i olika regioner. En sådan region var Centralasien som i detta sammanhang omfattade Turkiet, Afghanistan, Iran, Azerbajdzan, Turkmenistan, Uzbekistan, Kirgizistan, Kazakstan, Pakistan och Uigurer-folket i västra Kina. De framhöll att vi var bäst lämpade att ta ansvaret för detta missionsområde och ville alltså att jag skulle bli regionchef australiska Assemblies of God World Mission för Centralasien med ett övergripande ansvar för missionärerna som verkade i dessa länder. Kan ni tänka er att göra detta? ”Jag har inte ’hört’ från Gud att det är hans vilja och då kan vi inte göra det”, blev mitt svar.

Men när Marianne och jag fortsatte att samtala om Kazakstan och de övriga länderna blev vi påminda om synen Marianne hade 1984 (se kapitel 56) om en besvärlig djungelvandring tillsammans med Jesus och hur vi till sist kom fram till ett stort vetefält. När vi nu tänkte tillbaka på de besvärliga åren med Sonias sjukdom, som i princip tvingat oss att lämna Papua Nya Guinea, kunde de mycket väl liknas vid den besvärliga och mörka djungelvandringen, men samtidigt hade Jesus varit där och hjälpt oss igenom. Och plötsligt fick jag klart för mig att vetefältet var den muslimska världen, bestående av 1,2 miljarder människor som till största delen ej nåtts av evangelium. Då först, efter cirka 13 år, förstod jag att Gud redan 1984 talat till Marianne om att vi skulle gå till ett nytt missionsfält.

Där och då beslöt vi att meddela ledningen för Assemblies of God World Mission att vi var beredda att åta oss missionsuppdraget i Centralasien.

58. På väg till nytt missionsuppdrag Sven berättar: När Sonia var klar med sin utbildning i Toowoomba flyttade vi till Brisbane. På så sätt slapp jag det dagliga pendlandet mellan Toowoomba och Brisbane. Samtidigt meddelade vi Assemblies of God:s missionsstyrelse att vi var beredda att bli missionärer i Centralasien och att jag var beredd att acceptera uppdraget som regionchef. Efter det väntade vi på besked hur vi skulle gå vidare.

I februari 1998 började vi undra om Assemblies of God World Mission fortfarande var intresserade av att vi skulle bli missionärer i Centralasien eftersom de inte hört av sig sedan december 1997. Men, så i slutet av februari fick vi besök av pastor Kevin Hovey från missionsledningen.

Han sa då bland annat att vi borde gå en åtta veckors kurs på Filippinerna som startade i början av april. Kursen handlade om hur man på bästa sätt skulle nå muslimerna med evangelium. ”Det innebär att jag omgående måste säga upp mig från mitt arbete, men problemet är att inga församlingar ännu lovat något ekonomiskt underhåll, så vad ska vi leva av?” blev min kommentar.

På måndagen sa jag upp mig från mitt arbete, men när jag väl hade gjort det kom ”eftertankens kranka blekhet”: Vad hade jag gjort? Vi hade inget underhåll ordnat och vi behövde omgående motsvarande 30000 kr för att kunna delta i kursen på Filippinerna. Vi hade faktiskt ingen aning om hur vi skulle få ihop dessa pengar.

Men då fick jag ett telefonsamtal från min svägerska, Birgitta Göransson, i Tyringe. Hon satt i styrelsen för Filadelfiaförsamlingen där. Hon sa till mig: ”Vi har hört att ni eventuellt är på väg till Kazakstan. Hur är er situation just nu? Saken är den att vår församling fått 20000 kr som en församlingsmedlem testamenterat till oss. Av villkoren i testamentet framgår att de skall användas för missionsändamål, men för närvarande har vår lilla församling ingen missionsverksamhet. Om det är så att ni är på väg att bli missionärer i Kazakstan upplever vi att ni skall ha dessa pengar.” ”Just nu behöver vi inga pengar för Kazakstan, men vi behöver gå en kurs på Filippinerna. Kursen kostar cirka 30000 kr och de 20000 kr skulle naturligtvis vara till stor hjälp”, blev mitt svar. Samtalet avslutades med att hon lovade återkomma med besked. Beskedet blev att man beslutat ge oss dessa 20000 kr och dessutom skulle man nästkommande söndag ta upp en extra kollekt som skulle gå till oss. Det visade sig att kollekten gav så mycket att tillsammans med de 20000 kr täckte de totala kostnaderna för kursen i Filippinerna.

Marianne och jag reste till Filippinerna med både undran och bävan inför framtiden. När vi kom fram till Manilla tog vi en taxi till det kristna gästhem där vi skulle övernatta ett par nätter innan vi fortsatte upp till Baguio. Taxichauffören hade dock svårt att hitta dit så jag tog fram kuvertet med biljetter och resecheckar. I kuvertet fanns även ett brev som beskrev var gästhemmet låg. När vi kom fram glömde jag i hastigheten hela kuvertet i bilen och där stod vi utan returbiljetter och pengar. Vi tog en ny taxi tillbaka till flygplatsen i förhoppning om att hitta den taxi vi åkt med, men naturligtvis gjorde vi inte det. Vi anmälde förlusten till polisen och flygbolaget. Flygbolaget var mycket tillmötesgående och skrev omgående ut nya biljetter till oss. Efter att banken undersökt förhållandet med våra resecheckar fick vi nya, så efter ett par veckor hade vi åter pengar så att vi kunde betala skolavgifterna och vårt uppehälle.

Kursen i Baguio var en livsförvandlande erfarenhet. Det var ett tiotal lärare från olika samfund, baptister, presbyterianer, plymouthbröder och naturligtvis från Assemblies of God som organiserade och sponsrade

Marianne och Sven tillsammans med övriga kursdeltagare i Baguio

kursen. Alla hade lång erfarenhet av att evangelisera i den muslimska världen. Det var mycket att ta till sig under åtta veckor.

I slutet av kursen fick jag meddelande från missionsledningen i Assemblies of God att jag omedelbart efter kursen behövde resa till Pakistan för att reda upp vissa problem där. ”Men, jag har inga pengar”, sa jag. ”Det är ett problem mellan Gud och dig”, blev svaret. Man kan tycka det är ett tufft besked att någon ringer och ber en resa till en plats för att lösa ett problem men samtidigt säger att pengarna för resan får du ordna själv. ”Är det Guds vilja att du skall resa så kommer pengarna fram, så det är inget att oroa sig för”, avslutade min sagesman. Det är oerhört frustrerande att inte ha pengar när man vet att det är något man måste göra. Men när Gud sedan löser problemet är det en fantastisk känsla som fyller en. Det lyfter ens tro och förtröstan på Herren som inget annat. Den här gången var det en person som ringde från Hässleholm i Sverige och undrade om jag behövde 20000 kr.

Den missionär som australiska Assemblies of God World Mission hade i Pakistan var en broder född i Pakistan men sedan ett antal år boende i Australien och gift med en australienska. Han var utsänd från Australien för att arbeta i Full Gospel Assemblies of Pakistan, som var resultatet av svenska pingstmissionärers arbete. Han hade inte varit där så länge när styrelsen för denna verksamhet skrev till Assemblies of God World Mission i Australien att man inte ville ha honom där. Anledningen var att han inte ville underordna sig styrelsen. Jag lyckades ta reda på att det var pingstförsamlingen i Gävle som var kontaktförsamling. Via församlingens pastor, Berndt Wikman, fick jag namn och adress till den

ansvarige missionären i Pakistan, Birgitta Almeby. Jag kontaktade henne, presenterade mig och sa att jag skulle komma till Pakistan och försöka reda upp det problem som uppstått.

Strax innan jag skulle resa iväg i juni 1998 fick jag veta att Kevin Hovey, biträdande director för Assemblies of God Mission, skulle följa med på resan. På plats i Lahore, Pakistan, fick vi till ett samtal med styrelsen för Full Gospel Assemblies i Pakistan. Även Birgitta Almeby deltog. Man beskrev hur den pakistan-australienske missionären underminerade deras arbete och önskade att Assemblies of God World Mission kallade hem honom till Australien.

Efter samtalet upplevde jag att deras vädjan var berättigad, men Kevin tyckte att vi istället skulle börja samarbeta med en annan grupp församlingar som var knutna till Assemblies of God i Amerika. Det visade sig att även denna grupp av församlingar hade ”brutit sig ur” från Full Gospel Assemblies i Pakistan. Det är naturligtvis inget fel att starta nya församlingar, det har jag alltid uppmuntrat. Men jag är emot att en rörelse splittras i olika grupperingar och det var vad som skett här. Jag var också väldigt obekväm med den pakistan-australienske missionärens attityd mot de infödda pastorerna, han såg dem inte som sina medarbetare utan sig själv som deras överhuvud. Som framgått tidigare i denna berättelse stämde det inte alls överens med min uppfattning om hur missionsarbete skall bedrivas och hur rollfördelningen skall vara mellan de infödda pastorerna och missionären (se till exempel kapitel 47). Trots mina betänkligheter beslöt Assemblies of God World Mission i Australien att stödja den pakistan-australienske missionären i hans arbete. Det var första gången jag började inse att jag inte i alla avseenden delade As-

Sven i Karachi, Pakistan.

58. PÅ VÄG TILL NYTT MISSIONSUPPDRAG 161 semblies of God World Mission i Australien uppfattning om hur missionsarbete skall bedrivas. Tyvärr besannades mina farhågor senare och församlingarna splittrades ytterligare.

När jag var tillbaka från Pakistan ville Assemblies of God World Mission att Marianne och jag skulle resa till Kazakstan i en månad för att träffa missionärerna där. Vi skulle även bekanta oss med landet och göra upp en plan för hur vi skulle gå vidare med arbetet där. Bara biljetterna för resan fram och åter kostade 6000 dollar. Jag beställde biljetterna men hade inga pengar att betala med. Jag kommer nu inte ihåg varifrån pengarna kom, men på samma mirakulösa sätt som tidigare fick vi dem så att vi kunde betala biljetterna.

För vårt första besök i Kazakstan ordnade Teen Challenge Kazakstan ett tolv månaders visum. När vi kom dit för vårt månadslånga besök ställdes vi inför nya problem. Bakgrunden var den att den första australienske missionären som kom till Kazakstan startade en Teen Challengeverksamhet där. (Teen Challenge startade ursprungligen i USA på 1950-talet. Huvudsyftet var och är att hjälpa unga människor som fastnat i drogträsket.) Han hade haft mycket hjälp från Assemblies of God i USA, men samarbetet försämrades gradvis på grund av en intressekonflikt. Assemblies of God-missionärerna från USA betraktade Teen Challenge-verksamheten som deras medans den australienske missionären ansåg den som sin egen verksamhet. Före oss hade flera missionärer från Assemblies of God World Mission i Australien försökt få rätsida på problemen men misslyckats. Faktum var att directorn för Assemblies of God World Mission i Australien hade beslutat att ”ta hem” Teen Challenge-föreståndaren men eftersom styrelsen för Assemblies of God World Mission inte godkänt detta beslut hade ingenting hänt ännu.

När vi anlände till Almaty i Kazakstan sa föreståndaren för Teen Challenge-verksamheten att om vi stannade i Almaty skulle han ”göra sig av med oss”. Han menade naturligtvis inte att han skulle döda oss utan att han skulle göra livet så besvärligt för oss att vi skulle ge upp och resa hem till Australien. Det kändes inte som någon bra inledning på samarbetet med en person för vilken jag skulle vara chef. Men jag förstod snart att det inte var något personligt mot just mig utan han hade inte för avsikt att underordna sig någon.

För att få visum till Kazakstan måste man bli inbjuden av någon lokalt registrerad organisation. Jag föreslog Teen Challenge-föreståndaren att vi skulle använda Teen Challenge Kazakstan för att kunna ta in missionärer i Centralasien men att de sedan skulle arbeta med projekt som inte hade med Teen Challenge att göra. Han var inte samarbetsvillig på denna punkt och redan under detta första besök kontaktade jag en kristen advokat i Kazakstan för att förbereda skapandet av en ny hjälporganisation. Förslaget var att vi skulle kalla den Zabota (забота), som på ryska betyder omsorg.

Vi fick flera kontakter under denna första månad i Kazakstan, bland annat Sargon Daniali. Han var från Iran men gift med en rysk kvinna bosatt i Kazakstan. Han var pastor för en liten församling i Almaty. Denna kontakt blev väldigt viktig för oss eftersom samarbetet med föreståndaren för Teen Challenge gick så dåligt. Vi tillbringade mycket tid med Sargon och jag predikade några gånger i hans kyrka.

Församlingen i Almaty hade startats av australienska missionärer, Sylvia och Daniel Barecca. Men efter ett kort tag hade de överlämnat verksamheten till Sargon och själva flyttat till Turkiet där de startade en församling. Senare kom vi, Marianne och jag, att besöka dem flera gånger då även Turkiet kom att ingå i vårt ansvarsområde.

Under denna första månad tillbringade Marianne och jag mycket tid på Teen Challenge och varje dag skrev jag ned mina iakttagelser för att kunna lämna en korrekt rapport till Assemblies of God World Mission:s director George Forbes. En hel del av verksamheten på Teen Challenge imponerade på mig men andra saker var skrämmande. Min slutliga rekommendation var att vi skulle låta Teen Challenge fortsätta med sin verksamhet men samtidigt försöka komma tillrätta med det som var negativt i verksamheten. När jag kom hem till Australien överlämnade jag min rapport och George Forbes delade mina slutsatser. Han föreslog att vi skulle kalla den nya organisationen CARE, Central Asia Relief Enterprises. Jag meddelade sålunda Sargon Daniali att han tillsammans med advokaten skulle jobba vidare på att skapa denna nya biståndsorganisation. Han, jag och ytterligare tre personer skulle stå som grundare av stiftelsen Zabota. (CARE-organisationen bildades först i slutet av år 2001 och kom bara att finnas i Australien, i Kazakstan blev namnet på organisationen Zabota. Det var allt för krångligt att översätta Central Asia Relief Enterprises till ryska så att det blev ett vettigt namn och innehåll.)

Tillbaka i Australien kunde vi konstatera att Gud på ett fantastiskt sätt löst pengabehovet för ovanstående tre resor, men vi hade fortfarande inte löfte om en enda dollar i understöd för att kunna påbörja ett permanent missionsarbete i Centralasien. Jag vill minnas att det var 3600 dollar per månad som vi behövde. Första församlingen att lova understöd var vår hemförsamling här i Brisbane, Garden City Christian Church. De lovade 1200 dollar i månaden. Efter kontakt med olika församlingar i Australien var vi uppe i 2200 dollar per månad. Pingstförsamlingen i Hässleholm hade beslutat att delta i underhållet av oss men kom aldrig med något besked om hur mycket. Vår plan var att resa till Sverige på väg till Kazakstan. Vi skulle vara i Sverige under december 1998 och januari 1999. När vi så kom till Sverige fick vi besked om att församlingen i Hässleholm skulle bidra med 1400 dollar och vårt underhåll var därmed löst. Till detta kom att församlingarna i Hudiksvall och Tyringe beslutat bidra med 200 respektive 100 dollar per månad och så vi hade fått det vi behövde med råge. Än en gång hade Gud visat att vi befann oss i hans hand.

59. UPPDRAG CENTRALASIEN 163

Hur det kom sig att vi fick underhåll av församlingen i Hässleholm kan förtjäna ett par extra rader. Under större delen av 1997 bodde Zenitha Josefsson från Hässleholm hos oss i Toowoomba. Under jul- och nyårshelgen kom även hennes mamma, Majken Josefsson, att besöka oss. Majken var en kvinna som älskade Gud och hans verk och det var en stor glädje att ha henne hos oss. Vi samtalade om Mariannes och min plan att bli missionärer i Centralasien. Vi berättade samtidigt om svårigheterna att få ihop tillräckligt med underhåll. ”Varför har ni inte skrivit till min församling i Hässleholm?”, undrade hon. ”Vi upplevde att församlingens intresse för vår missionsverksamhet avtog mot slutet av vår tid på Papua Nya Guinea och därför kan vi inte gärna be dem den här gången”, blev mitt svar. ”Skriv ett brev till församlingens årsmöte”, föreslog Majken. ”Men det kommer inte hinna fram i tid”, svarade jag. ”Jo, om du faxar det så går det”, sa Majken.

Sagt och gjort. Jag skrev ett brev och beskrev ganska utförligt våra planer. Sedan faxade jag det. Enligt församlingen i Hässleholms stadgar kom brevet för sent för att tas upp på årsmötet, men styrelsen beslöt ändå att läsa upp det. Efter att församlingen hört brevet bestämde man omgående att man skulle stödja oss, men beslutet angav ingen summa. Storleken fick vi som sagt veta först när vi kom till Sverige i december 1998.

I november 1998 var vi, Marianne och jag, tillbaka några veckor på Papua Nya Guinea för att delta i 50-årsjubileet av att den första missionären från Assemblies of God kom till detta land. Vi deltog i firandet i Mount Hagen. På plats fanns även Ingrid och Hilding Eriksson. På själva högtidsdagen fick vi fyra tåga in på arenan efter fanbärare som bar svenska och australienska flaggor. Det var fantastiskt att få vara med om denna högtid och återknyta kontakten med alla vänner.

Även besöket i Sverige, under december 1998 och januari 1999, var en underbar upplevelse. Fastän vi inte hade varit i Sverige på över åtta år möttes vi av stor värme och kärlek. Vi kände oss hedrade av att man i Sverige fortfarande tänkte på oss och ville vara med och stödja oss i vårt nya uppdrag.

59. Uppdrag Centralasien I detta och nästa kapitel har en del namn och orter utelämnats av hänsyn till säkerheten för berörda personer. När vi i det här avsnittet anger belopp i dollar avses USA-dollar. Under åren 1999-2002 var dollarkursen i Sverige 9-10 kr.

Sven berättar: I februari 1999 anlände vi till ett väldigt kallt Almaty i Kazakstan. Sargon Daniali, som mötte oss på flygplatsen, hade hyrt en lägenhet på tre rum och kök åt oss i norra delen av centrala Almaty. Bostaden låg på nionde våningen och var enligt våra mått i dåligt skick.

Inga skåpdörrar gick att stänga ordentligt eftersom de hängde snett. Vi hyrde lägenheten i möblerat skick, men det var inte mycket till möbler. När vi skulle flytta skrivbordet föll det i bitar, men med skruv och lim lyckades jag få det stabilt. Ena hörnet av sängen hölls uppe av tegelstenar eftersom sängbenet gått av. Och de 450 dollar vi fick betala per månad var mer än vi räknat med.

Officiellt var vi i landet som biståndsarbetare. Eftersom det var svårt att hitta troende tolkar beslöt vi att börja studera ryska på universitetet, men efter sex månaders studier insåg jag att jag aldrig skulle lära mig språket tillräckligt bra för att kunna predika på ryska. Så om jag skulle kunna komma igång med någon verksamhet inom rimlig tid var jag tvungen att använda tolk. Så småningom fick vi tag på en ung troende kvinna som var ganska duktig på engelska och som kom att fungera som vår tolk under merparten av tiden som vi var i Centralasien. Vi lärde oss dock tillräckligt med ryska för att klara av våra vardagliga sysslor.

Eftersom samarbetet med Teen Challenge inte blev bättre fortsatte vi förberedelserna med att skapa biståndsorganisationen Zabota. Och i mitten av 1999 kunde vi registrera den och tillsätta en styrelse för den. Under vår tid i Centralasien kom vi att ”ta in” ett 20-tal missionärer till området via denna organisation.

Med utgångspunkt från Sargons lilla församling i Almaty började vi omgående med det evangeliska arbetet. Vartefter tiden gick fick vi kontakt med andra små församlingar, som troligtvis hade gått under om vi inte kommit till deras hjälp. Vi startade även någon ny församling. Under åren 1999 och 2000 kom vi att samarbeta med tio olika församlingar över hela Kazakstan.

Eftersom vi officiellt var i landet som biståndsarbetare var det naturligtvis nödvändigt att vi även bedrev social verksamhet. Och behovet var jättestort, för att inte säga omättligt. Redan i början av vår vistelse i Kazakstan började vi hjälpa ett statligt barnhem för handikappade barn. Det hade för lite personal och knappt några resurser. Barnen var vanskötta och vistades på detta hem tills de blev 16 år gamla, om de nu blev så gamla. Man fick nästan intrycket av att man

Barnhemmet som Zabota hjälpte på olika sätt.

59. UPPDRAG CENTRALASIEN 165 önskade att de skulle dö. De som uppnådde 16 års ålder flyttades till ett ålderdomshem där väntan på döden kunde bli lång.

Vi fick tillstånd att komma dit en gång i veckan med en grupp från kyrkan för att leka med barnen och läsa för dem. Vi hjälpte dem även med material och leksaker. Samarbetet utökades och en av våra medlemmar i kyrkan besökte barnhemmet nästan varje dag. Så småningom anställde vi en läkare, en socialarbetare och en sjukgymnast som skulle arbeta på barnhemmet. Allt betaldes genom Zabota. Vi byggde även en liten gymnastiksal så att sjukgymnasten hade ett utrymme att arbeta i. Flera av barnen hade aldrig tidigare kunnat gå men genom sjukgymnastens arbete lärde de sig det. Vi köpte också in mediciner och andra hjälpmedel som läkaren behövde för att hjälpa barnen till bättre hälsa.

Vi fortsatte med detta arbete i flera år, men så småningom insåg myndigheterna att de måste ta ett större ansvar för denna verksamhet. Standarden på barnhemmet förbättrades mycket under den här tiden.

I Sargons församling fanns det en kvinna som jobbade med utslagna kvinnor. Hon berättade att det inte fanns något ställe där man kunde erbjuda dessa kvinnor vård och hjälp under en längre tid. Detta försvårade rehabiliteringen avsevärt. Hon kände sig oerhört frustrerad över att när hon samtalat med dessa hjälpbehövande kvinnor var det enda hon kunde göra att ”släppa ut dem på gatan igen”.

När vi tittade närmare på det hela förstod vi att det fanns ganska många rehabiliteringshem för unga män men inga för kvinnor. Vi upptäckte att det var massor av kvinnor som levde på gatorna för att de blivit övergivna av sina män. Många dog under de kalla vintrarna och deras barn stal för att överleva. Missbruket av alkohol och droger var omfattande. Och inte blev det bättre av att till exempel marijuana växte vilt på dikesrenarna i detta land.

När man kommer till en sådan här insikt kan man lätt gripas av vanmakt eftersom man förstår att man inte kan hjälpa alla behövande, men om man inte kan hjälpa alla får man inrikta sig på att försöka hjälpa några. Vi beslöt att vi skulle försöka starta ett hem för kvinnor i kris. Ett av problemen var naturligtvis bristen på pengar. Vid ett besök i Australien i mitten av 1999 tog jag upp denna tanke med Assemblies of God:s missionsstyrelse. De gav klartecken för projektet men lovade inga pengar. Men vi beslöt att arbeta vidare i tro och när vi var tillbaka i Kazakstan började vi leta efter ett lämpligt hus. Eftersom fastigheterna i Almaty var ganska dyra letade vi även i närliggande städer.

Vi åkte bland annat till Kapshigai, som ligger cirka 10 mil från Almaty. Vi frågade borgmästaren om han hade någon byggnad som han kunde ställa till förfogande för ett hem för kvinnor i kris. Hans första motfråga var: ”Varför vill ni hjälpa kvinnor? Det är väl bättre att hjälpa unga män?” Han hade ingen förståelse för detta, men hans inställning

var som sagt inte på något sätt unik. Trots sin inställning visade han oss några hus som vi skulle kunna få använda, men i våra ögon såg de mest ut som ruckel. Till sist kom vi till en stad Zarechny, cirka 16 km från Kapchigai på vägen mot Almaty, där han pekade ut två byggnader som ägdes av regeringen. Han sa att vi fick välja vilken vi ville, så vi valde den vi tyckte bäst passade vårt ändamål.

Vår advokat rådde oss dock att inte ta emot byggnaden gratis. Det fanns nämligen en stor risk att när vi väl ställt iordning byggnaden så skulle han bara ta tillbaka den. Vi träffade åter borgmästaren och sa att vi ville köpa fastigheten så att vi kunde bygga om den som vi önskade. Han lovade då att vi skulle få köpa den för 11800 dollar. Det var väl ett skapligt pris men vad hjälpte det oss när vi bara hade 1800 dollar i kassan för detta ändamål. Månaderna gick och vi närmade oss det datum då vi måste betala om vi ville ha fastigheten. Jag stod i begrepp att be om ett nytt sammanträffande med borgmästaren för att tala om att vi inte kunde köpa fastigheten då vi fick ett brev från Mariannes bror Sune där han berättade att han hade en check på 10000 dollar till oss. Han undrade hur han skulle kunna föra över pengarna till oss. Vi betalade den avtalade summan och trodde att affären i och med detta var genomförd. Men då sa borgHuset som omvandlades till kvinnocenter. mästaren att vi måste lämna ett anbud på fastigheten och att vi var tvungna att hitta en annan organisation som också la ett anbud, men det skulle naturligtvis vara lägre om vi skulle få köpa. Dessutom måste vi i anbudet redogöra för hur mycket pengar vi var beredda att satsa på fastigheten under de närmaste fem åren. Borgmästaren sa att vårt anbud skulle vara på 1800 dollar. Nu förstod vi att resten, 10000 dollar hade han ”stoppat i sin egen ficka”. Men det var bara att bita ihop om vi inte skulle förlora hela affären och de pengar vi redan betalat. Vi fick ordna fram en annan organisation som la ett lägre bud och beslöt att erbjuda oss att rusta fastigheten för 80000 dollar under de nästkommande fem åren. När vi genomfört dessa förbättringar skulle fastigheten tillhöra oss för gott. Vi gick igenom hela processen och fick papper på att vi ägde huset, men det var tur att vi hade hjälp av en advokat så att vi fick klart för oss att vi måste köpa tomten separat. Vi fick lära oss att i Kazak-

59. UPPDRAG CENTRALASIEN 167 stan räcker det inte med att köpa huset, utan man måste också köpa tomten. Många har blivit lurade av detta, de har köpt ett hus som de sedan blivit nekade tillträde till eftersom de inte ägde tomten.

Att bygga upp och driva detta kvinnocenter var ett stort projekt så vi behövde någon eller några som kunde ägna sig åt detta på heltid. Vi fick löfte om att ett missionärspar, Narelle och Paul Kelvin, skulle komma och hjälpa oss med detta projekt. Paul var byggare och Narelle hade erfarenhet av att driva kriscentra i Australien. Hon skulle hjälpa oss att lägga upp ett program som gjorde det möjligt att söka bidrag från SIDA via PMU i Sverige.

Narelle och Paul kom i slutet av 1999, men vi hade fortfarande inga pengar att dra igång projektet med. Paul gjorde upp en plan för vilka ändringar och förbättringar vi måste göra i huset. Och när vi satte igång med arbetet kom det på något förunderligt sätt fram pengar vartefter vi behövde dem. När vi slutligen fick pengar från SIDA hade vi redan renoverat fastigheten för 80000 dollar.

Det tog oss två år att få projektet godkänt av PMU och SIDA. Många av de uppgifter de ville ha fick vi lov att gissa eftersom vi aldrig genomfört ett dylikt projekt, och i all synnerhet inte i Kazakstan. Till sist fick projektet godkänt inklusive driftbidrag för de tre första åren. Sedan var det meningen att hemmet skulle vara självförsörjande, vilket jag ansåg omöjligt eftersom de människor vi hjälpte var oerhört fattiga. Men varför oroa sig för framtiden, var projektet i enlighet med Guds vilja så skulle han förse oss med Från invigningen av kvinnocenter.nödvändiga medel. I oktober 2003 invigde vi centret och det fungerar än idag. Vi planerade hemmet för 40 personer men eftersom många kvinnor har barn så har det nog maximalt varit 25 kvinnor där samtidigt.

Jag nämnde tidigare om att vi redan under 1999 kom att samarbeta med tio församlingar spridda i hela Kazakstan. Efter ett tag beslöt dessa församlingar att registrera sig som Assemblies of God Kazakstan. När föreståndaren för Teen Challenge fick höra talas om detta försökte han ge ett sken av att det var hans verksamhet som låg till grund för bildandet av dessa församlingar.

Vid den här tiden försökte jag fortfarande samarbeta med föreståndaren för Teen Challenge och föreslog att vi tillsammans skulle bilda Assemblies of God Kazakstan, men det ville han inte. Vi blev båda två kallade till Assemblies of God World Mission i Australien för samtal om dessa problem. Beslutet blev att vi skulle ordna en konferens i Kazakstan till vilken pastorerna för de tio församlingarna skulle bjudas in. Även föreståndaren för Teen Challenge-verksamheten skulle få skicka representanter för de tio församlingar han påstod sig ha varit med om att bilda. Sammanlagt blev det 40 delegater från 20 olika församlingar som kom att delta i konferensen. Konferensen skulle besluta om stadgar och så skulle ett nationellt verkställande råd för Assemblies of God Kazakstan väljas. Utan att gå in på detaljerna i denna bedrövliga tillställning kan jag bara konstatera att föreståndaren för Teen Challenge saboterade konferensen så till den milda grad att de 20 delegaterna från de 10 församlingarna jag arbetade med lämnade konferensen och ville inte mer prata om att bilda Assemblies of God Kazakstan.

Man kan inte bygga en kristen verksamhet på lögner, bedrägerier, mutor och misshandel, men det var vad föreståndaren för Teen Challenge Kazakstan ägnade sig åt. Det var inte bara min åsikt utan jag försåg missionsledningen i Australien med dokument från över 20 missionärer som försökt samarbeta med honom. Även missionärer från Assemblies of God i USA stödde dessa uppgifter. Att avsluta arbetet kändes inte som något alternativ eftersom vi hade ansvaret för kvinnocentret, som var under uppbyggnad, och många andra projekt i både Kazakstan och Kirgizistan. Jag var också ansvarig fören hel del både utländska och inhemska medarbetare som förlitade sig på vårt stöd. Till sist gick det så långt att vi till och med blev stoppade vid grinden till Teen Challenge-anläggningen. Mycket märkligt, eftersom jag formellt var föreståndarens chef. Jag upplevde att nu, i mitten av år 2001, gick det inte länge och jag tvingades ställa ett ultimatum till missionsledningen för Assemblies of God i Australien. De fick välja mellan mig och föreståndaren för Teen Challenge Kazakstan.

60. Evangelium till Kazakstan och Kirgizistan Sven berättar: Även om vi, Marianne och jag, upplevde det bristande samarbetet med föreståndaren för Teen Challenge Kazakstan som oerhört jobbigt hade vi trots allt stöd av Assemblies of God Word Mission:s director George Forbes. Tyvärr fick han inte med sin styrelse på att ”ta hem” föreståndaren. När så George avgick i samband med Assemblies of God:s generalkonferens 1999 beslutade den nya ledningen i början av 2001 att lägga ner stiftelsen Zabota i Kazakstan och att Assemblies of God World Mission:s verksamhet i Centralasien skulle utgå från Teen

Vy söder om Almaty.

Challenge i Almaty. För mig var det, och är fortfarande, en gåta hur man kunde komma fram till detta beslut. I valet mellan mig, som var utsedd av Assemblies of God World Mission att var deras centralasiatiska regionchef, och föreståndaren för Teen Challenge så drog jag det kortaste strået.

Vid den här tidpunkten, i mitten av 2001, var det många missionärer och även infödda pastorer som var beroende av Zabota. Zabota var lokalt registrerad i Kazakstan och kontrollerades inte från Assemblies of God Word Mission i Australien. Styrelsen för Zabota, som alltså fanns i Kazakstan, kom fram till att denna organisation måste finnas kvar och accepterade alltså inte beslutet från Assemblies of God Word Mission att stänga den. Om Marianne och jag skulle fortsätta jobba med utgångspunkt från stiftelsen Zabota måste vi säga upp oss från våra anställningar som missionärer för Assemblies of God Word Mission och jag måste sluta min tjänst som director för den asiatiska verksamheten. Vi gjorde det i slutet av juni 2001 och anställningarna upphörde den 30:e september samma år.

Vad skulle vi leva av nu? Vi insåg att de församlingar som deltagit i vårt underhåll nu kunde sluta bidra på grund av det som inträffat. Vi skrev därför brev till dem alla och berättade vad vi gjort och varför. Vi framhöll också att vi ville fortsätta arbetet i Centralasien och frågade om de kunde tänka sig att även i fortsättningen stödja oss, men nu utanför Assemblies of God Word Mission. Fram tills nu hade allt stöd till oss kanaliserats via Assemblies of God World Mission Office i Melbourne. (Assemblies of God World Mission var en självständig enhet inom Assemblies of God i Australien. Våra problem var inte relaterade till Assemblies of God i Australien utan endast till Assemblies of God World

Mission. Vi lämnade alltså inte Assemblies of God i Australien utan bara våra uppdrag inom Assemblies of God World Mission.) Det var denna organisation som betalade ut våra löner, såg till att våra skatter och pensionsavgifter blev inbetalda. Det löste sig dock genom att alla våra bidragsgivare i både Sverige och Australien, med undantag för en mindre bidragsgivare i Australien, meddelade att de ville fortsätta samarbetet med Marianne och mig. Vi tog detta som ett tecken från Gud att vårt ställningstagande var rätt.

Organisationen Zabota fanns bara registrerad i Kazakstan och nu var vi i behov av en organisation i Australien som kunde ta hand om bidragen från de understödjande församlingarna och sköta våra löner med mera. Vi registrerade organisationen Central Asia Relief Enterprises, CARE, i Australien. Lite fyndigt eftersom ordet care på engelska bland annat kan översättas med vård eller omsorg.

Ordförande i styrelsen för CARE var Vic Stolar, kassör var Liz Boey och sekreterare vår son David Goransson, alla bosatta i Australien. Pastorerna Tony Hallo och Bruce Hills, också bosatta i Australien, var ledamöter. Från Sverige var pastorerna Tomas Ander och GertOve Liw med i styrelsen. Även Marianne och jag var ledamöter. Eftersom styrelsen var spridd över hela världen så skedde ”sammanträdena” mest via epost.

Tilläggas kan, att under de kommande åren var det många av missionärerna inom Assemblies of God i Australien som lämnade Assemblies of God World Mission utan att lämna sitt missionsuppdrag och utan att förlora sitt stöd från de australienska Assemblies of God-församlingarna. Vid ett tillfälle fick jag brev från en välkänd australiensk missionär som jag inte kände personligen. Hon stod inför ett liknande dilemma som Marianne och jag gjort och ville nu säga upp sig från denna organisation. Hon undrade hur hon skulle göra det utan att förlora sitt underhåll från de Assemblies of God-församlingar som stödde henne. Hon hade rådfrågat George Forbes som i sin tur hänvisade henne till mig. Nämner detta bara för att belysa att det inte bara var Marianne och jag som var krångliga. Tack och lov har det skett en förändring inom ledningen för Assemblies of God World Mission och några av problemen från den här tiden har retts ut.

I vår nya roll begränsade vi vårt arbete till Kazakstan och Kirgizistan. Och det räckte så väl. Kazakstan är till ytan det nionde största landet i världen. 2011 hade man drygt 16,5 miljoner innevånare. 2005 hade landet, näst efter Kina, världens snabbast växande ekonomi. Det är oljetillgångarna som satt fart på landets ekonomi. Kirgizistan är ett betydligt mindre land, bara 7-8 procent av ytan i Kazakstan men med en befolkning på 5,5 miljoner (2011) innevånare är man något tätare befolkat. Kirgizistan är ett mycket bergigt land.

Några månader senare beslutade de tio församlingarna, som jag berättade om i föregående kapitel, att de ville organisera sig i en organisa-

60. EVANGELIUM TILL KAZAKSTAN OCH KIRGIZISTAN 171 tion som kunde bli erkänd av The World Assembly of God Fellowship. För att inte komma i konflikt med Teen Challenge-verksamheten gav man organisationen namnet Association of Kazakstans Full Gospel Churches. Man ansökte om och beviljades medlemskap i The World Assembly of God Fellowship. Vi hjälpte dessa församlingar med bibelstudieveckor, regelbundna besök, köp av pastorsbostäder och kyrkolokaler. Utan detta stöd skulle troligtvis inte dessa församlingar funnits idag. Visserligen har det varit en väldigt stor ekonomisk tillväxt i landet, men rikedomarna är mycket ojämnt fördelade.

Ganska snart efter det att vi kommit till Kazakstan 1999 fick vi besök av Katarina Klaar. Hon var missionär i Karakol i Kirgizistan tillsammans med Annika Gustavsson och Åsa Enkvist. De hade startat en församling där. Katarina var från Hudiksvall och vi hade bott i hennes föräldrahem när vi besökte Sverige. Katarina inbjöd oss att besöka dem i Karakol.

Karakol ligger som sagt i Kirgizistan och vägen dit från Almaty är cirka 62 mil. Vägen var väl inte i bästa skick, men jag har sett sämre. Detta blev början på ett långt samarbete med missionärerna och de infödda vännerna i Karakol. Både Katarina och Annika gifte sig så småningom med män från Kirgizistan. Åsa däremot reste ganska snart hem till Sverige för att fortsätta sina studier till läkare. När sedan både Katarina och Annika med familjer flyttade tillbaka till Sverige ombads vi av pingstförsamlingen i Hudiksvall att ta ansvar för missionsverksamheten i Karakol. Det innebar många resor mellan Almaty och Karakol. Än idag har vi regelbunden kontakt, via epost och telefon, med vännerna i Karakol precis som med pastorerna i Kazakstan.

Vi hjälpte även till med att starta upp projekt i Kirgizistan. Bland annat hjälpte vi ett par missionärer att starta verksamhet bland kurder i Kant, som ligger intill huvudstaden Bishkek. Tyvärr finns det ingen församlingsverksamhet kvar där idag, men vår förhoppning är att vi i himlen en dag skall få möta även personer från Kant.

I själva huvudstaden Bishkek stödde vi en annan pastorsfamilj. De har senare flyttat sin verksamhet till Tokmok, där de fortfarande är verksamma, avslutar Sven.

Jag frågar Sven: ”Vad var den stora skillnaden mellan att bo och verka på Papua Nya Guinea och i Kazakstan?” ”Den stora skillnaden var den att i Kazakstan kunde vi inte arbeta öppet på samma sätt som på Papua Nya Guinea. På Papua Nya Guinea behövde vi aldrig vara rädda att polisen skulle komma och kontrollera vad vi gjorde, men i Kazakstan var det en reell risk. Det var ganska ofta vi blev inkallade till förhör där vi fick redogöra för vad vi höll på med”, säger Sven och fortsätter: ”Eftersom vi hade visum som biståndsarbetare måste vi i dessa förhör framhålla det biståndsarbete som vi var engagerade i. Allt vi sa var sant men vi berättade inte allt vi gjorde. Kvinnocen-

tret vi drev blev alltså vår ’täckmantel’, det vill säga det synliga beviset på vårt biståndsarbete. Det var det vi hänvisade till varje gång polisen kalllade oss till förhör. Som jag berättat tidigare hjälpte vi även ett barnhem så det var flera saker vi gjorde under Zabota-fondens namn som visade att vi var biståndsarbetare. Vår officiella titel var ’Internationella biståndssamordnare för Zabota-fonden’”. ”Var det stor skillnad i den ’grundläggande’ religiositeten mot det ni hade mött på Papua Nya Guinea?”, undrar jag. ”När det gällde ryssar, som stannade kvar i landet efter att Kazakstan blivit ett självständigt land från Sovjetunionen 1991, så räknades de som kristna av muslimerna, även om de var ateister. Alla kazaker ansågs vara muslimer och på samma sätt utgick man från att alla ryssar var ryska ortodoxa kristna. Deras kultur var mer lik den västerländska kulturen och ingen utomstående skulle lägga sig i deras privatliv. Lite mindre än 30 % av befolkningen var etniska ryssar och muslimerna brydde sig inte om att man evangeliserade bland ryssarna. Ryssar som blivit frälsta förföljdes av dock den Ryska Ortodoxa Kyrkan.

Men när det gällde kazakerna, som är muslimer, så var det ingen större skillnad. Hos dem fanns en grundläggande religiositet. Skillnaden var att det var svårare att nå muslimer med evangelium än att nå stamfolk på Papua Nya Guinea med Evangelii budskap. När det gällde familjeband och liknande frågor fanns stora likheter. Precis som bland papuaner är släkten och stammen väldigt viktig bland kazakerna. Ingenting är privat, alla beslut skall tas av familjen och släkten, inklusive vem man gifter sig med. Man skulle kanske kunna säga att det är ett asiatiskt drag”, säger Sven. ”På Papua Nya Guinea fick ni vara med om en fantastisk väckelse, många kom till tro och många församlingar bildades. Om jag förstått saken rätt blev det inte på samma sätt i Kazakstan och Kirgizistan. Vad beror det på?”, frågar jag. ”Under alla våra år på Papua Nya Guinea så upplevde vi aldrig någon organiserad religionsförföljelse. Det var fritt fram att var som helst, offentligt och privat, att förkunna Guds Ord. I Kazakstan däremot har det varit religionsförföljelse ända sedan Sovjetunionen invaderade landet och ända fram tills Kazakstan blev självständigt 1991. Därefter har religionsförföljelsen ändrat karaktär. Nu, när de styrande i Kazakstan inte längre behöver ta order från den ateistiska regimen i Moskva, så är man istället påverkade av den Ryska Ortodoxa Kyrkan och den muslimska religionen. Dessa religioner är ännu mer fientligt inställda till evangelisk verksamhet eftersom deras uppfattning är att i Kazakstan skall man antingen vara muslim eller tillhöra den Ryska Ortodoxa Kyrkan. Allt annat är av ondo och måste till varje pris motarbetas. Många som blir kristna riskerar sina liv eftersom muslimerna lär ut att en muslim som konverterar måste dödas. Även de som lämnar den Ryska Ortodoxa Kyrkan blir trakasse-

Dop i Almaty.

rade. Med tanke på dessa svåra förhållanden måste man glädja sig över den framgång som Guds verk ändå har haft”, svarar Sven. ”Sven, en sista fråga”, säger jag och fortsätter: ”Marianne hade en vision där hon såg ett stort vetefält moget för skörd. Ni tolkade detta som att vetefältet var den muslimska världen när ni sa ja till att bli missionärer i Centralasien. När man hör eller läser detta är det lätt att tänka, att ett stort vetefält moget för skörd är lika med att många människor skulle bli frälsta. Var visionen fel?” ”Nej, jag är helt övertygad om att Mariannes vision var riktig och att vi tolkade den rätt när vi blev missionärer i Centralasien. När Marianne hade denna vision 1984 var det sju år innan det överhuvudtaget blev möjligt för evangeliska missionärer att komma in i något av dessa centralasiatiska länder. När Sovjetunionen, som alla dessa länder tillhörde, föll samman 1991 kom det under de närmaste åren därefter tusentals missionärer till dessa länder. Om vi håller oss till Kazakstan, som jag bäst känner till, så kände man år 1991 endast till tolv troende kazaker i hela världen. Nu har jag hört siffran 20000 troende kazaker nämnas och det var denna utveckling som gjorde att de muslimska ledarna tvingade myndigheterna att införa restriktioner för evangelisk verksamhet. Dessutom måste man komma ihåg att det Gud visade Marianne var att det stora vetefältet, moget för skörd, saknade skördemän. Gud sa aldrig till Marianne att det var just vi som skulle få ”ta in” de stora skördarna men han ville att vi skulle bli två av många skördemän och att vi skulle hjälpa fram andra skördemän.” ”Arbetet med att sprida evangelium i Kazakstan fortsätter än idag, även om det i vissa avseende bromsat in lite. När landet 1991 öppnade sig

för västerländskt inflytande kom många evangeliska/karismatiska predikanter med extrem tro in i landet och förkunnade framgångsteologi. Många människor hade det fattigt och svårt i det fria Kazakstan och tusentals lockades av framgångsteologin. De trodde att om de bara blev kristna skulle de få allting, men så blev det naturligtvis inte. När detta inte hände, att de blev rika, blev många likgiltiga i tron. När vi 2008 avslutade vårt arbete i Kazakstan och Kirgizistan var tillväxten av evangeliska/karismatiska församlingar långsammare, men vi tackar Gud för de 20000 kazaker som genom olika missionsorganisationers verksamhet kommit till tro på Kristus. Men arbetet fortsätter och det finns en bra grund i ett antal församlingar att bygga vidare på och vår bön till Gud är att väckelsen skall nå även dessa länder”, avslutar Sven vårt samtal där vi sitter på ett litet familjehotell utanför staden Orange i Australien.

Jag, Leif, vill bara tillägga att jag vet att ovanstående beskrivning inte ger hela bilden av Mariannes och Svens missionsverksamhet i Centralasien. Många människor har kommit till tro och blivit döpta, och även församlingar har bildats, men mycket av detta kan vi inte berätta om med hänsyn både till de som blivit frälsta och de som fortsätter sprida evangelium i dessa länder.

Tilläggas kan att Sven & Marianne fortfarande är ordinerade pastorer inom Assemblies of God i Australien och ofta deltar i deras pastorskonferenser. Organisationen har ett system där man omprövar legitimationerna vartannat år, finns inget att anmärka på så förnyas de automatiskt. År 2002 fick Sven & Marianne inte sina pastorslegitimationer förnyade. Orsaken till detta visade sig vara ett brev från Assemblies of God World Mission:s dåvarande director till Assemblies of God att Marianne och Sven lämnat dem och gått in i en annan rörelse. Detta var naturligtvis fel. Via föreståndaren för Assemblies of God-församlingen i Brisbane överklagade de detta beslut och fick då tillbaka sina pastorslegitimationer.

61. Tacksam

Nu är vi åter i Mariannes och Svens hem i Brisbane efter en liten rundtur i Australien och jag ber Sven göra en kort sammanfattning av hans och Mariannes liv som missionärer. ”När jag ser tillbaka på Mariannes och mitt liv fylls jag av en stor tacksamhet till Gud över att vi fått vara en del av Hans plan för att föra människor till tro på honom”, säger Sven och fortsätter: ”Tänk att Gud förde samman två personer som bodde på var sin sida av jordklotet, hade tålamod med mig när jag ibland var lite motspänstig men till sist fick mig dit Han önskade. På Papua Nya Guinea fick vi se hur evangelium inte bara gav människorna ett hopp inför evigheten utan även förvandlade hela samhällen. Vi fick se hur frälsningen omskapade gangsters och

Sven och Marianne på Brisbanes flygplats den 1 maj 2012.

våldsverkare till laglydiga medborgare. Från att ha varit krigare blev fredsstiftare. Att få se barn växa upp i kristna hem och få möjligheter som de annars aldrig skulle ha fått, har varit en stor glädje.

Även i Centralasien upplevde vi hur Guds ord kan göra människor fria från religiös träldom. Människor som var emot allt vad kristendom hette fick uppleva att Jesus är mer än en profet, vilket är den muslimska beskrivningen av Honom. Att få se människor förvandlas till ande, själ och kropp har varit en stor förmån.

Gud har en plan för alla människors liv, men många får inte ta del av den planen eftersom de inte kommer under Guds ords inflytande och accepterar Jesus som Herre över sina liv. Tänk att jag redan som ung fick lägga mitt liv i Guds hand, låta mig ledas av Honom, uppleva hur Hans kärlek förvandlade mig och de jag hade förmånen att nå med evangeliet. Alla skall inte bli pastorer och missionärer. Gud behöver Kristuslärjungar överallt i samhället. Gud vill att de som tror på honom skall göra skillnad.

Det mest fantastiska har ändå varit att få predika evangeliet om frälsning. Genom att predika evangeliet kommer människor till tro på Jesus Kristus och hittar därmed ett hopp för evigheten. Många människor sätter bara sitt hopp till materiella ting i denna värld, men som Paulus säger i 1 Kor. 15:19 ’Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor.’ Vi är priviligierade som har ett

hopp inför evigheten och detsamma gäller alla dem som trott på vårt budskap om frälsningen.”

Marianne nickar instämmande och jag tänker att det är ett fantastiskt liv de levt, Marianne och Sven. Tack gode Gud att det finns sådana arbetare i Herrens vingård.

Kontaktuppgifter Sven och Marianne Goransson kan kontaktas via epostadress: svengoransson@capost.org

Filmen Mission Papua beställs enklast via filmens hemsida www.missionpapua.se

Leif Kennerberg på epostadress: leif@kennerberg.se