25. Mission eller administration

25. MISSION ELLER ADMINISTRATION? 65 de registrera verksamheten under namnet Filadelfia Kristen Kongregesin, vilket de tyckte var en lämplig översättning till pidgin av det svenska begreppet Filadelfiaförsamlingen. De trodde nämligen att alla pingstförsamlingar i Sverige hette Filadelfia. Matti gick med på att de skulle ansöka om det namnet och fick en advokat att göra i ordning alla dokument för att kunna få detta namn registrerat hos myndigheterna. När Sven och Marianne kom till Mount Hagen i augusti 1976 hade registreringen just gått igenom och Sven fick ta itu med att ordna med styrelse o.s.v. Mer om detta längre fram.

Under 1975 och 1976 kom sedan flera finska missionärer till Höglandet. De ”tog över” många av de församlingar som uppstått genom Ludvigs och Hildings verksamhet. De finska missionärerna registrerade dessa församlingar under eget namn. Detta innebar en brytning mellan den svenska och finska missionen. När Sven och Marianne påbörjade sitt missionsarbete på Papua Nya Guinea så blev det alltså med utgångspunkt från verksamheten i Warakum, idag med namnet Philadelphia i Warakum. Från denna ringa start har det idag, som jag nämnde i inledningskapitlet, en verksamhet på 400 församlingar och cirka 60000 medlemmar vuxit fram. Det är den största pingstverksamheten på Höglandet. Även andra kyrkor, som inte tillhör Assemblies of God, har sprungit fram ur denna verksamhet. Hur den så småningom blev en del av Assemblies of God återkommer vi till.

Som jag tidigare berättat, se kapitel 23, var Ludvig Eriksson redan 1960 på Papua Nya Guinea. Han besökte då bland annat Assemblies of God:s missionsverksamhet i Sepikprovinsen. Det här kapitlet handlar inte om Assemblies of God:s evangeliska verksamhet utan vill bara ge en ”liten glimt” av vilka annorlunda frågor man som missionsorganisation fick hantera på Papua Nya Guinea i mitten av 1900-talet. Det kan vara intressant med tanke på vilken central roll Assemblies of God så småningom fick i Sven och Mariannes missionsverksamhet.

Efter andra världskriget gav FN Australien i uppdrag att administrera Papua Nya Guinea. I uppdraget ingick också att överlämna administrationen till de infödda när ”tiden var mogen”. Så skedde också när Papua Nya Guinea blev ett självständigt land den 16 september 1975.

När den förste missionären, Hugh Davidson, från Assemblies of God i Australien kom till Papua Nya Guinea 1948 höll alltså Australien på att bygga upp en statsförvaltning. Missionären sågs då inte bara som missionär utan också som en tillgång i arbetet att bygga upp landet. Således tilldelades Assemblies of God ett stort område att ansvara för. Missionen fick ansvar för att bygga vägar, skolor, hälsovårdskliniker och i övrigt ska-

pa en lokal administration med allt vad det innebar. Missionärerna blev helt enkelt anställda av den Australienska staten. Den fältansvarige missionären blev också Australiens kontaktperson mot FN för sitt landområde. Det innebar att han regelbundet måste ta emot delegationer från FN som kom för att inspektera att Australien skötte sitt förvaltningsuppdrag. Efter inspektionerna upprättades en rapport och instruktioner som måste följas gavs till den lokala förvaltningen.

För att kunna fullfölja sitt uppdrag behövde missionen personer från Australien med olika yrkeskunskaper och det var inte alltid man lyckades få tag på sådana som var kristna. De personer som inte var troende hade ofta lite andra vanor än missionärerna, vilket till exempel innebar att de både rökte och drack alkohol. Traditionellt fanns det inga alkoholdrycker på Papua Nya Guinea men nu hände det alltså att de infödda såg västerlänningar dricka något som gjorde dem upplivade och glada. De infödda fick dock inte smaka eftersom missionärerna inte tillät att de infödda bjöds på alkohol.

En dag, när pastor Jack Easton var fältansvarig för Assemblies of God:s verksamhet i Sepikprovinsen, kom en FN-delegation till Maprik för ett av sina inspektionsbesök. Maprik var centrum för Assemblies of God:s administration i Sepikprovinsen. Han och ett antal stamhövdingar svarade på de olika frågorna som ställdes. FN-delegationen var i stort sett nöjd med vad de hörde och såg och avslutade samtalet med att fråga om de infödda hade något att klaga på. Då var det en av hövdingarna som sa att de vita undanhöll dem källan till deras kunskap och visdom. När FN-folket bad hövdingen förtydliga vad han menade så svarade han att den vite mannen hade flaskor med medicin som han regelbundet drack. Det var den som gav den vite mannen kunskap och visdom. Den vite mannen ville inte att de infödda skulle få del av denna detta och därför fick de inte dricka denna medicin. Nu förstod FN-folket att det var öl och andra alkoholdrycker som hövdingen pratade om. Utan att ens låta ett leende komma över läpparna gav de order om de dryckerna måste göras tillgängliga för de infödda.

Längre fram medförde detta beslut stora alkoholproblem med medföljande brottslighet. Problemen blev så stora att flera provinsstyrelser (kan jämföras med länsstyrelser) införde förbud mot att dricka alkohol utom på vissa speciella barer. Efter att dessa förbud införts sjönk kriminaliteten med 75%.

När Sven 1977 första gången kontaktade Assemblies of God för att undersöka möjligheterna till ett samarbete, se senare kapitel, så var det Cyril Westbrook som var fältansvarig. Han tillhörde också pionjärerna inom Assemblies of God:s missionsverksamhet på Papua Nya Guinea. Han kom till Sepikprovinsen redan 1950. Ännu vid uppnådda 86 år (2012) händer det att denna man reser till Papua Nya Guinea för att åkande på lastbilsflak besöka sina vänner.