12. Ingenjör Göransson

12. Ingenjör Göransson Sven berättar: När tjänstgöringen i Vällinge närmade sig slutet var det dags att söka arbete. Jag ville gärna ha ett jobb i Stockholm. Orsaken var bland annat de kontakter jag fått där. Under tjänstgöringen på stridsskolan bodde jag ganska ofta hos Leif eller rättare sagt i hans föräldrahem under veckosluten. På så sätt hade jag lärt känna en hel del ungdomar i Bromma och trivdes bra där.

Jag såg en platsannons från en konsultfirma i VVS-branschen, CG Colleens i Alvik, som verkade intressant. Jag skickade in min ansökan och blev kallad till intervju. Det var vice vd, en stor tjock karl, som genomförde intervjun. ”Jag ser att du gör vapenfri tjänst”, sa han, ”Är du kristen?” ”Ja, det är jag”, svarade jag och tänkte att nu får jag nog inte jobbet. Men det fick jag. Inför denna nya fas i mitt liv bad jag till Gud att han skulle ge mig kraft att vara ett levande vittnesbörd om den kristna trons kraft inför mina nya arbetskamrater.

Lite knäsvag gick jag till jobbet första dagen. Jag funderade på hur det skulle bli och på vilket sätt jag skulle kunna berätta att jag var en kristen. Men se, det var inget problem. Alla visste redan att jag var det. Dagen innan hade nämligen vice vd gått runt och förklarat att Sven som börjar i morgon är kristen så ni får tänka på vad ni säger. Detta öppnade upp för många samtal om min kristna tro.

På den här tiden sa vi i pingströrelsen ”Frid” till varandra när man träffade trossyskon eller talades vid i telefon. En av mina arbetskamrater som hört mig använda ordet ”Frid” vid telefonsamtal kom in till mig och sa: ”Jag tycker det är fantastiskt att det finns ett folk i den här världen som kan hälsa varandra med frid.” Efter detta hände det ganska ofta när jag kom till jobbet att han hälsade mig med ”Frid”. Vid ett tillfälle jobbade den här mannen och jag ensamma på kontoret en lördag. Vi satt i var sitt rum med en öppen dörr emellan. Han letade efter en ritning och blev mer och mer irriterad när han inte hittade den. Till sist skrek han: ”Göransson, stäng dörren!” Han skulle nämligen svära.

Vid ett annat tillfälle hade några samfundsledare deltagit i TV-programmet ”Vad säger kyrkan?” En av deltagarna var Willis Säwe, då föreståndare i Filadelfiaförsamlingen i Stockholm. I det här programmet var Willis Säwe den ende som vågade stå för att Bibeln var Guds ofelbara ord. På måndagsmorgonen kom ovan nämnda arbetskamrat in till mig och sa: ”Är Willis Säwe så dum att han tror att det inte finns några fel i Bibeln?” ”Ja, och jag har samma tro.” ”Tror du att Jesus gick på vattnet?” fortsatte kamraten. ”Ja, det gör jag.”

Då skakade han på sitt huvud och gick in på sitt rum. Men jag följde efter honom och frågade: ”Varför skakar du på huvudet?” ”Men det begriper du väl att det strider mot naturlagarna”, svarade kamraten. ”Är du så dum att du inte begriper att den som skapade naturlagarna också är herre över dem.”

På min fritid var jag aktiv i Filadelfiaförsamlingens verksamhet i Bromma och Vällingby. En frikyrkoförsamling bygger på att medlemmarna utför det mesta arbetet på sin fritid. Jag var en av dem. Jag var bland annat söndagsskollärare i Hässelby. Jag vill minnas att du, Leif, var huvudansvarig för den söndagsskolan. Naturligtvis deltog jag även i övriga gudstjänster. Filadelfiaförsamlingen hyrde en tid Nalenpalatset och hade bland annat cafékvällar där för människor som normalt inte kom till våra kyrkor, avslutar Sven. ”Jag”, säger jag till Sven ”minns en gång när vi var på Nalen och du hade en nyinköpt hatt. När vi hämtade ytterkläderna efter sammankomsten var din hatt borta och din kommentar var bara: Det var väl någon som behövde den.”

Sven fortsätter: En annan aktivitet som du, Leif, och jag ägnade oss åt var att dela ut 50 exemplar av tidningen Evangelii Härold varje vecka. (Evangelii Härold upphörde som tidning 1993.) Vi besökte hemmen runt Pingstkyrkan i Bromma och frågade om man ville ha en tidning. På så sätt besökte vi många hem och inbjöd till gudstjänsterna. När jag flyttade från Bromma skrev jag ett litet brev som vi delade ut till hemmen som fått tidningen och berättade om att jag nu skulle flytta. Det var flera stycken som svarade på brevet och uttryckte sin tacksamhet för tidningen. En del bad till och med om ursäkt för att de inte kommit till kyrkan. Jag hoppas att några kom till tro genom detta arbete. En dag när jag var i Pingstkyrkan i Bromma så upplevde jag att Herren talade till mig och sa att nu är det dags att du säger upp dig från ditt ingenjörsarbete och går på bibelskola. Jag satte mig vid ett bord i kyrkan och skrev min avskedsansökan. När jag lämnat in den till chefen så blev jag naturligtvis inkallad till honom. Han beklagade att jag efter så kort tid, 15 månader, sa