13. Åter till Sverige

13. ÅTER TILL SVERIGE 35 upp mig eftersom jag visat goda anlag för det jag höll på med. ”Men”, sa han, ”jag förstår att du har bevekelsegrunder för detta som jag inte begriper så kan jag inte annat än önska dig lycka till.”

När någon slutade brukade man ha avskedsfest med mycket alkohol. Det var inget jag kunde tänka mig och det sa jag till mina kamrater. Men samtidigt sa jag att jag gärna ville ha en fest för dem och inbjöd till en sådan i festvåningen i Pingstkyrkan i Bromma. ”Ni är alla välkomna tillsammans med era fruar och andra som ni vill ta med. Det blir kaffe, kakor och tårta. Dessutom kommer vi från Pingstkyrkan ha ett program.” Alla mina arbetskamrater inklusive chefer kom. Vi sjöng och spelade för dem och jag vittnade om min tro på Jesus. Flera av dem sa efteråt att det här var den bästa avskedsfest de varit med om. En av arbetskamraterna som ibland kunde vara lite ”grov i munnen” kom efteråt och sa: ”Sven, jag har tyckt synd om dig men när jag ser alla trevliga ’systrar’ här så måste jag ändra uppfattning.”

13. Åter till Sverige I slutet av 1965 gör Marianne åter en lång färd med båt, den här gången till Sverige. Hon får jobb på Karolinska sjukhuset som barnmorska. Första året arbetar hon på BB-avdelningen och senare på intensivvårdsavdelningen. Till en början bor hon i en personalbostad på sjukhusområdet, men tycker att det är jobbigt eftersom det springer folk där hela nätterna.

Marianne berättar: Trots den mäktiga upplevelsen med besöket av Con Frangos innan jag reste till Sverige, så upplever jag vid den här tidpunkten att jag står vid ett vägskäl i livet. Jag visste att Gud kallat mig att bli missionär men samtidigt var det saker som jag inte förstod, ja, jag kan nog säga att det stundtals fanns tvivel i mitt hjärta. Men så tänkte jag, enda sättet att reda upp detta är att gå till Filadelfiakyrkan och söka Gud på allvar igen, att åter överlämna mitt liv till Gud.

Sagt och gjort. Jag hamnar på översta läktaren i den stora Filadelfiakyrkan. Och det är Wasti Feldt som predikar. Det är drygt tio år sedan jag hörde henne tala och profetera i Djuptjärn. Det känns märkligt. Plötsligt stannar hon mitt i sin predikan och säger: ”Du som sitter där uppe”, samtidigt som hon pekar mot översta läktaren, ”så säger Herren” och så frambär hon till en början samma profetia som då jag var 13 år gammal. Hon berättar åter om min barndom, om min längtan till varmare länder osv. Sedan säger hon att jag nu står vid ett vägskäl och beskriver hur jag upplever livet just och fortsätter: ”Gud har talat till dig många gånger och nu är det dags att välja den rätta vägen. Detta är sista gången Gud kallar dig, men om du gör bättring och följer Guds vilja med ditt liv, så finns det en väg utstakad för