mitt perspektiv Svenska kyrkan består av människor med olika erfarenheter, kompetenser, åsikter och hjärtefrågor. Här berättar en musiker, en diakon och en präst om frågor som engagerar dem – utifrån deras eget perspektiv.
JOAKIM OLSSON KRUSE
FOTO: Anna Nordström, Magnus Aronson, Helena Taubner
Vid ett kontraktsmusikermöte för 15 år sedan oroades många av de drivna kollegorna över att nästan inga pojkar fanns i barnkörerna. Och de få som fanns ställde mest oreda och kanske hoppades man att de skulle sluta. En kollega sa dock: ”Jag har en jätteduktig kille som sjunger så fint – synd att han måste sluta nu när han kommer i målbrottet”. I barnkören jag ledde – helt konventionell på alla sätt – var killarna dock välrepresenterade. Ibland i majoritet, till och med. Varför det? I tankeprocessen som startade då har jag under många år funderat: vad gör att killarna både hittar till kören, känner sig välkomna och med tiden hemma, och sedan fortsätter sjunga i åtskilliga år?
Skapa trygga rum – då växer barnen
»Vad gör att killarna både hittar till kören, känner sig välkomna och med tiden hemma?« Jag har fått förtroendet att starta körer för pojkar, tonåringar och unga män på tre platser: Trefaldighetskyrkan i Kristianstad, Fredrikskyrkan i Karlskrona och i Västerås domkyrka. ”Platserna är olika men pojkarna är desamma” – killar funkar väldigt lika oberoende av ort. VÄSTERÅS domkyrkokaplan Peter
Forsberg har skrivit ”att skapa trygga rum är ju något av kyrkans specialitet. Vi är ju faktiskt jättebra. Tänk på alla kyrkkaffen, bibelstudiegrupper… Alla är ju supertrygga för dem som deltar där!”. Samma tema hörs i Mikael Kurkialas fantastiska bok När själen går i exil, om att växande, utveckling och mognad sker i trygga, avgränsade rum: fågelungen i skalet möter världen först när den är
12
överlevnadsduglig. ”För att någonting – en människa, en grupp – ska kunna utveckla identitet och mognad krävs perioder av avgränsning.” ATT VÅRA körer lättare attraherar flickor
visar att kyrkan har funnit fungerande redskap för flickornas sång, men samtidigt att vi ännu saknar dessa redskap att skapa samma trygga körmiljöer för pojkarna. En nu 24-årig kille sammanfattade körtiden: ”Under mina kaos-år var kören alltid samma: jag hade min fasta plats, min egen notpärm. Jag visste när repetitionen skulle börja och sluta och upplägget. Jag kunde röstövningarna och när ett nytt stycke skulle övas, gjordes det långsamt och metodiskt. När en ny sångare skulle börja, hade både han och kören introducerats för varandra i god tid. De få gånger något oväntat hände, var ändå både jag och gruppen trygga – och fixade det.”
DET HANDLAR givetvis inte om att
exkludera flickorna, utan att pojkarna ska ”komma ifatt”. Svenska kyrkan kan stimulera sådana miljöer genom att motverka t.ex ständiga byten av ledare eller tider/dagar för verksamheterna, genom att låta vissa rum vara ’fredade zoner’, för fika, häng och samtal. I tider där inställningen ofta är att alla ska kunna vara med på allt, kan det sticka i ögonen om pojkarna får en egen kör. Men om vi vill ha (sjungande) män i framtidens Svenska kyrka kan det vara en idé att initiera grupper för pojkar, där de kan finna en hemvist, lära känna kyrkan och gudstjänsten, växa och mogna.
Joakim Olsson Kruse är körledare i Västerås domkyrka och författare till boken Killar i kör, utgiven av Västerås stift 2020.
PARTIPOLITISKT OBUNDNA I SVENSKA KYRKAN
