I MITT PERSPEKTIV

mitt

perspektiv

Svenska kyrkan består av människor med olika erfarenheter, kompetenser, åsikter och hjärtefrågor. Här berättar en musiker, en diakon och en präst om frågor som engagerar dem – utifrån deras eget perspektiv.

FOTO: Anna Nordström, Magnus Aronson, Helena Taubner

JOAKIM OLSSON KRUSE Skapa trygga rum – då växer barnen

Vid ett kontraktsmusikermöte för 15 år sedan oroades många av de drivna kollegorna över att nästan inga pojkar fanns i barnkörerna. Och de få som fanns ställde mest oreda och kanske hoppades man att de skulle sluta. En kollega sa dock: ”Jag har en jätteduktig kille som sjunger så fint – synd att han måste sluta nu när han kommer i målbrottet”.

I barnkören jag ledde – helt konventionell på alla sätt – var killarna dock välrepresenterade. Ibland i majoritet, till och med. Varför det? I tankeprocessen som startade då har jag under många år funderat: vad gör att killarna både hittar till kören, känner sig välkomna och med tiden hemma, och sedan fortsätter sjunga i åtskilliga år?

»Vad gör att killarna både hittar till kören, känner sig välkomna och med tiden hemma?«

Jag har fått förtroendet att starta körer för pojkar, tonåringar och unga män på tre platser: Trefaldighetskyrkan i Kristianstad, Fredrikskyrkan i Karlskrona och i Västerås domkyrka. ”Platserna är olika men pojkarna är desamma” – killar funkar väldigt lika oberoende av ort.

VÄSTERÅS domkyrkokaplan Peter Forsberg har skrivit ”att skapa trygga rum är ju något av kyrkans specialitet. Vi är ju faktiskt jättebra. Tänk på alla kyrkkaffen, bibelstudiegrupper… Alla är ju supertrygga för dem som deltar där!”.

Samma tema hörs i Mikael Kurkialas fantastiska bok När själen går i exil, om att växande, utveckling och mognad sker i trygga, avgränsade rum: fågelungen i skalet möter världen först när den är överlevnadsduglig. ”För att någonting – en människa, en grupp – ska kunna utveckla identitet och mognad krävs perioder av avgränsning.”

ATT VÅRA körer lättare attraherar flickor visar att kyrkan har funnit fungerande redskap för flickornas sång, men samtidigt att vi ännu saknar dessa redskap att skapa samma trygga körmiljöer för pojkarna.

En nu 24-årig kille sammanfattade körtiden: ”Under mina kaos-år var kören alltid samma: jag hade min fasta plats, min egen notpärm. Jag visste när repetitionen skulle börja och sluta och upplägget. Jag kunde röstövningarna och när ett nytt stycke skulle övas, gjordes det långsamt och metodiskt. När en ny sångare skulle börja, hade både han och kören introducerats för varandra i god tid. De få gånger något oväntat hände, var ändå både jag och gruppen trygga – och fixade det.”

DET HANDLAR givetvis inte om att exkludera flickorna, utan att pojkarna ska ”komma ifatt”. Svenska kyrkan kan stimulera sådana miljöer genom att motverka t.ex ständiga byten av ledare eller tider/dagar för verksamheterna, genom att låta vissa rum vara ’fredade zoner’, för fika, häng och samtal. I tider där inställningen ofta är att alla ska kunna vara med på allt, kan det sticka i ögonen om pojkarna får en egen kör.

Men om vi vill ha (sjungande) män i framtidens Svenska kyrka kan det vara en idé att initiera grupper för pojkar, där de kan finna en hemvist, lära känna kyrkan och gudstjänsten, växa och mogna.

MARIE RYDÉN DAVOUST Från företagare till diakon – steget är inte så långt

”Nej, diakon är inte aktuellt.” Det var så jag svarade Gunnel i mitten av 1990-talet. Ungefär samtidigt sa jag också att ”jag vill inte arbeta i kyrkan” i dag är jag både nyvigd diakon och arbetar sedan 2016 i en församling. SOM FÖRETAGARE var min uppgift att leda och tillsammans med andra jobba mot projektets mål eller att skapa den webbutbildning som kunden önskade.

Diakonens roll är också att samordna, leda och tillsammans med andra genomföra det uppdrag som är församlingens diakonala arbete. Det uppdraget går att beskriva på många sätt, men handlar för mig om att tro blir praktisk, POSK beskriver det i programmet så här: ”Diakoni innebär att se, ge röst åt och respektfullt möta människor som befinner sig i en utsatt livssituation”.

VAD SOM är en utsatt livssituation handlar inte enbart om att inte ha pengar till hyra, eller inte kunna ge sina barn mat. Det kan också handla om att känna sig ensam, att du som företagare måste säga upp dina medarbetare, eller någon annan händelse som gör att livet ställs på ända. Utsatthet kan vara social, fysisk eller andlig och själslig för att beskriva det mer teoretiskt. Under pandemin har det blivit än tydligare att utsatthet finns närmare än vi kanske velat se.

»Under pandemin har det blivit än tydligare att utsatthet finns närmare än vi kanske velat se.«

JAG BÖRJADE sakna kollegor och sökte deltidsjobbet som projektledare i Strängnäs domkyrkoförsamling med Aspö på våren 2016. Svenska kyrkan och församling var inget okänt, jag var redan engagerad i min hemförsamling som körsångare och förtroendevald. Jag var med och startade POSK-gruppen 2009. En diakonkollega i Strängnäs säger under ett förmiddagsfika ”Ska inte du bli diakon?”

PROJEKTKOORDINATOR i ett EU-projekt för människor som står långt från arbetsmarknaden, att utveckla Trygga Möten, en webbutbildning åt Scouterna som handlar om att motverka övergrepp – steget från företagare till att tacka ja till kallelsen som diakon var kortare än det kan verka. Men fortfarande ett stort steg!

JAG SER nu fram emot att få fortsätta vara röstbärare för människor t.ex. på den öppna diakonimottagningen, som är en mötesplats med möjlighet att få en kopp kaffe och ett sätt att enkelt komma i kontakt med diakonerna utan att boka tid. Där kan ett samtal om fondansökan bli starten för en serie enskilda samtal. En fika som för vissa blir ett första steg i att påverka sin egen situation, för andra leder det vidare in i andra delar av församlingen.

DIAKONIN ÄR också del av gudstjänsten. I min församling är det självklart att diakonen har uppgifter i gudstjänsten, som att skicka ut oss efteråt. ”Vår mässa är slut. Låt oss gå i frid och tjäna Herren med glädje”. Diakonen har uppgiften att ta med behov och nöd in i kyrkan och till Gud men också att ta med sig Gud och kyrkan ut bland människor på ett sätt som är relevant.

KARIN LÅNGSTRÖM Stolt över att viga samkönade par – men flera synsätt ryms

Jag minns det som om det vore igår. Kyrkomötet var samlat och en av de viktigaste frågor denna andra session 2009 var frågan om samkönade äktenskap. Ska de kunna vigas i kyrkan?

Det som idag är självklart för majoriteten svenskar var då något som ännu inte var självklart. Debatten i universitetshusets aula var stundom känslosam. Å ena sidan fanns vi som ser frågan som en tydlig konsekvens av evangeliet i vår tid med våra kristna hbtq-personer för ögonen, å andra sidan personer som inte för sitt liv kan se samkönade pars kärlek välsignas i kyrkan, med hänvisning till bibelsyn och samvete.

I KORRIDOREN, i cafét, vid lunchborden och på kvällarna fortsatte samtalen. Bekymrade kyrkoherdar undrade om det fanns präster som kunde komma till deras pastorat för att viga, om det skulle behövas. I deras närområde fanns ingen som kunde tänka sig, men samtidigt var de måna om att kunna fullgöra församlingens uppgift. STOLT RÖSTADE jag ja till förslaget, som innebar att samkönade par får vigas i kyrkan, samtidigt som den enskilde prästen själv avgör om hen vill förrätta vigseln. Beslutet innebar att det går att tänka på båda sätten, förutsatt att ingen diskriminering förekommer. Detta har sedan ifrågasatts av några nomineringsgrupper, som vill att den prästkandidat som inte kan viga samkönade helt enkelt ska nekas prästvigning.

MEN POSK står fast vid det fattade beslutet. Vi har en vision om en kyrka som i teologi och praktik kan fungera som en brobyggare mellan olika kyrkliga traditioner. Svenska kyrkan är inte en åsiktsgemenskap, utan en berättelsegemenskap, en bordsgemenskap och en bönegemenskap. Inom ramen för Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära

»Men en sak behöver du inte tveka på: en röst på en POSKare är en röst på en person som ser individen och gläds åt mångfald«

finns utrymme att tolka vad kristen tro och kristet liv innebär. Svenska kyrkan kan med sin evangelisk-lutherska äktenskapssyn rymma två uppfattningar i vigselfrågan.

FÖR EN del kan det här te sig provocerande. Stöttar inte POSK hbtqi-communityt? Och hur ska du som röstar i kyrkovalet kunna veta vad din kandidat tycker och tänker? Mitt råd är att du helt enkelt kontaktar den du ser som din kandidat. Hen samtalar gärna med dig!

Men en sak behöver du inte tveka på: en röst på en POSKare är en röst på en person som ser individen och gläds åt mångfald. Alla – oavsett förutsättningar som kön, sexuell läggning, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnicitet, funktionsförmåga och klass – ska mötas med respekt och välkomnas i Svenska kyrkan.

Karin Långström är präst i Skara stift, skribent och debattör