HANS HATWIG
MILJARDÄREN SOM VISSTE FÖR MYCKET Mitt livs historia delad med John-Henry Sager, svensk stormrik släkting till Nazitysklands Hermann Göring EN DUBBELMEMOAR DEL 2 av 2
PERSONGALLERIET
PE UT RS DR ON AG GA U LL R ER IET
Innehåller personer som är viktiga för författaren och som spelar någon roll i boken. ACE FREHLEY Amerikansk gitarrist, min polare och medlem i hårdrockbandet Kiss. ADOLF HITLER Österrikisk-tysk politiker, författare, diktator och ordförande i Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet. Den person i historien som orsakat flest människors död. Begick självmord i sin bunker i Berlin 1945. AGNETHA FÄLTSKOG Popsångerska och låtskrivare, medlem i popgruppen ABBA. ALAN EDWARD SAGER Min mentor John-Henry Sagers äldre bror. Han dog i lungtuberkulos. ALBERT BONNIER Jr. Tidningsman och högste chef på Åhlén & Åkerlunds tidskriftsförlag. Han ville ge mig ett jobb som layoutare i förlaget, men hans mellanchefer förhindrade detta. ALBERT SPEER Tysk arkitekt, nazistisk rustningsminister, Adolf Hitlers gunstling. ALEXANDRA KOLLONTAI Rysk kommunistisk politiker och ambassadör, feminist och författare. ALFRIED KRUPP von Bohlen und Halbach, tysk industriman som efter andra världskriget dömdes som krigsförbrytare. Han var god vän med den svenske ”dammsugarkungen” Axel Wennergren. ALVAR LINDMARK Företagsgrundare och teknisk uppfinnare. Startade firman Alimak som blev världsledande på kugghjulsdrivna hisskonstruktioner. Vän till min mentor John-Henry Sager. AMALIA WALLENBERG Matriarken och mamma till Marcus och Jacob Wallenberg.
AMELIA ADAMO Svensk chefredaktör och tidningsdrottning. En klok och vacker dam i sina bästa år med hårda nypor och näsa för vad som säljer. AMENHOTEP II Egyptisk farao, krigare, diplomat och roddare. ANGUS YOUNG Skotsk-australisk gitarrist och kompositör i rockbandet AC/ DC. ANN-MARI BISMARCK född Tengbom, hustru till den tyske fursten Otto von Bismarck, älskarinna till Jacob Wallenberg. ANNA LINDH Socialdemokratisk utrikesminister. ANNI-FRID LYNGSTAD Popsångerska, mest känd som medlem i popgruppen ABBA. ARTUR AXMANN Tysk nazistisk politiker, ledare för Hitlerjugend 1940–1945. AUGUST STRINDBERG Sannolikt Sveriges mest betydelsefulla författare. AXEL CÄSAR SPRINGER Tysk mediemogul och tidningskung som kontrollerade stora delar av Västtysklands media. AXEL MUNTHE Drottning Victorias livläkare, skaparen av ”Villa San Michele” på Capri. AXEL WENNERGREN Företagsledare och finansman, ägare till Häringe slott och vän till min mentor John-Henry Sager. BERNILE NIENAU Tysk, minderårig flicka som Adolf Hitler var besatt av. Hitler och Bernile fyllde år samma dag. BERT KARLSSON Entreprenör, skivbolagsdirektör och programledare, även kallad ”Skara-Bert”. BERTH MILTON Sr. Fotograf och utgivare av porrtidningen ”Private”. BIRGER STRID Förvaltare av Häringe slott. CARIN GÖRING, född Fock. Hustru till Hermann Göring och brorsdotter till min mentor John-Henry Sagers mor Ida. CARL ALEXANDER FOCK Friherre och militär, far till Carin Göring, född Fock. CARL GUSTAF VON ROSEN Son till Eric och Mary von Rosen, grundare av det etiopiska flygvapnet, hjälpflygare i Afrika. CARL MILLES Skulptör med nazistsympatier.
CARL-JOHAN BONNIER Företagsledare, styrelseordförande och ledande ägarrepresentant inom Bonnierfamiljen. CHRISTINA SCHOLLIN Skådespelerska, känd bland annat från den populära filmen ”Änglar finns dom” på grund av vilken jag kom till Sverige. CLAES BRAUNERHJELM Fideikommissarie på slottet Sandemar utanför Dalarö. CLAES LAGERGREN Påvlig markis och godsägare på Tyresö slott. Vän till JohnHenry Sager. CLAES LEO LAGERGREN Son till markis Claes Lagergren på Tyresö slott. CLARENCE VON ROSEN Greve, officer och kunglig hovstallmästare. Bror till Eric von Rosen, båda träffade Adolf Hitler. CURTH HSON NILSSON Känd bok - och tidskriftsförläggare. Pionjär inom den svenska sexindustrin, gav mig min första fasta anställning. DAG HAMMARSKJÖLD FN:s generalsekreterare, ledamot av Svenska Akademien och Nobelpristagare. DEN HELIGA BIRGITTA Klostergrundare, helgon och skyddspatron för Europa. DILSA DEMIRBAG-STEN Författare, debattör och journalist med kurdisk bakgrund. EBBA BONDE Syster till Jacob och Marcus Wallenberg, hustru till Karl Gustav Bonde af Björnö. EDWARD SAGER Stormrik godsägare, förste hovstallmästare, delägare av Sagerska palatset. Bror till Robert Sager och far till min mentor och vän, John-Henry Sager. EGIL VON ROSEN Son till Eric och Mary von Rosen på slottet Rockelstad. EMANUEL SWEDENBORG Vetenskapsman, filosof, teosof, kristen mystiker. ÉMILIE DU CHATELET Fransk matematiker, fysiker och författare, räknas som en av de första kvinnliga forskarna. ERIC PENSER Svensk finansman, bankir, samlare, charmör och ägare av bolaget ”Yggdrasil”. ERIC VON ROSEN Greve, nazist, forskningsresande. Hitleranhängare och vän till Hermann Göring. Gift med Mary von Rosen och bosatt på slottet Rockelstad.
HANS HATWIG
MILJARDÄREN SOM VISSTE FÖR MYCKET Mitt livs historia delad med John-Henry Sager, svensk stormrik släkting till Nazitysklands Hermann Göring EN DUBBELMEMOAR I TVÅ DELAR
DEL 2
S TO C K H O L M
KAPITEL 1
när jag vaknade på pingstaftons morgon var klockan halv sju. Jag var rastlös, ville komma iväg med en gång och struntade i att äta frukost. Jag tog på mig den snygga Sagerska tjänsteuniformen och plockade ihop lite extrakläder i en väska och stuvade in i bilen. När jag sedan anlände till min mentors hus på Hamngatan tjugo minuter före överenskommen tid var jag hungrig och ångrade mitt beslut att inte äta morgonmål. Punktligt som tåget, på slaget åtta öppnades porten och ut kom min mentor, klädd i lediga fritidskläder och bärande på en brun resebag modell större. Han var aningen mosig i ansiktet, hade påsar under ögonen och hår som stod åt alla håll. Förmodligen hade han haft en hård natt tillsammans med några av de unga damer vars tjänster han brukade ta i anspråk ibland. Medan jag körde i sydvästlig riktning ut från stan frågade han vad jag hade haft för mig under den tiden som vi inte hade setts och fick en liten redogörelse som han intresserat lyssnade till och ironiskt kommenterade. I synnerhet när jag berättade om mina sexäventyr med de äldre Östermalmsdamerna som han personligen kände allihop. Han hade inga höga tankar om ”kärringarna”, som han kallade de mogna damerna, men i gengäld var jag inte så förtjust i de unga kvinnor som han träffade ibland och idkade sex med. Eftersom mina och hans åsikter när det gällde kvinnor var oförenliga slutade jag prata om det och berättade istället om mitt besök på Malmvik tillsammans med hans exhustru Madeleine. Han fick höra om mitt samtal med Jacob Wallenberg och att jag hade fått tillbaka mitt tyska ID-kort från dennes bror Marcus när jag på den årliga Amaliadagen besökte Täcka udden. Jag ville dock inte ta åt mig hela äran för detta och sa att jag utan Jacob Wallenbergs hjälp nog aldrig fått återse ID-kortet. Sager höll med mig och sa att det var ovanligt att man fick tillbaka något som Marcus Wallenberg en gång hade lagt beslag på. John-Henry var förvånad över att jag hade fått komma in på Täcka udden som på grund av vänsterns attacker mot Wallenbergarna liknade en välbevakad ointaglig
19
fästning. Jag hade i Jacob Wallenberg och Madeleine Sager uppenbarligen fått mäktiga vänner eftersom det annars bara var industriledare, politiker och militärer som hade tillgång dit. Min mentor frågade apropå militärer om jag kände till den amerikanske fyrstjärniga generalen George S. Patton. Jag nickade och svarade att han var en av de mest framgångsrika generalerna på de allierades sida under andra världskriget, legendomspunnen och excentrisk. Patton ledde de amerikanska pansartrupperna i Nordafrika, landsteg i Italien och var en av militärledarna som befriade Europa från nazisterna. Han höll gärna långa tal till sina trupper och älskade att visa upp sig i egenhändigt designade uniformer, ridbyxor och blankpolerad hjälm, bärande två försilvrade revolvrar med pärlemorkolvar i hölstret vid höften. Jag berättade för Sager att min egen far hade varit underofficer i den tyska Afrikakåren och tillhörande Fluggeschwader 27 kämpat mot pansargeneralen Pattons trupper i Nordafrika, på Sicilien och italienska fastlandet. Medan vi lämnade Stockholm och jag på riksväg 1 körde söderut fick jag höra att Sager kände till en del hemligheter om USA:s mest hyllade general som endast ett fåtal invigda hade vetskap om, med tillägget att det var på tiden att dessa hemligheter äntligen avslöjades. John-Henry berättade att Patton första gången besökte Sverige som deltagare i den berömda ”Solskensolympiaden” 1912 i Stockholm. Han hade rest till olympiaden på egen bekostnad och deltog i femkamp, där bland annat terrängritt, fäktning och skytte ingick. I motsats till sina medtävlare ansåg generalen att pistolskyttemomentet skulle avgöras med ett grovkalibrigt militärt vapen och valde en revolver av kaliber 38, medan övriga tävlande använde kaliber 22. När Patton sköt mot måltavlan slet hans grövre kulor sönder dess mitt och det blev svårt för domarna att säkerställa om alla skotten hade träffat mitten. Trots att majoriteten av domarna varit av åsikten att generalen hade prickat allt, tilldömdes han en miss och hamnade i skytte på 27: e plats och sammanlagt på fjärde rang. John-Henry hävdade att utan den felaktiga missen hade generalen blivit olympisk guldmedaljör vilket grämt den tävlingsinriktade amerikanen mycket. Han skulle dock få sin revansch till sist. Vid krigsslutet fick Patton en befattning som militärguvernör i Bayern för att jaga nazister, men när han uttryckte sin beundran för SS-soldaterna med orden: ”Ett förbaskat stiligt gäng disciplinerade horungar” och betraktade de tidigare medlemmarna i det tyska nazistpartiet som ”harmlösa motsvarigheter till amerikanska demokrater och republikaner” kom Patton i 20
konflikt med de styrande politikerna i USA. De ogillade hans kontroversiella uttalanden, fråntog generalen befälet i Tredje armén och förflyttade honom till den tyska staden Heidelberg där han blev militärguvernör och chef för en enhet som skulle dokumentera andra världskriget för framtida historieskrivning. Avskydd av sina egna landsmän hyllades han dock överallt i Europa som befriare och hjälte. Han reste till England, Frankrike och Danmark för att hälsa på vänner, bekanta och officiella personer. I slutet av november 1945 besökte Patton Sverige för andra gången men denna gång som fyrstjärnig general. Detta skedde på inbjudan av den svenska regeringen som egentligen hade bjudit in general Eisenhower som dock varit upptagen av annat och skickat Patton istället. Den dåvarande svenske arméchefen Archibald Douglas höll en middag på Wallenbergs Täcka udde till Pattons ära, som enligt Sager varit i gammal god form och charmat sin omgivning men även tagit tillfället i akt att uttrycka sin djupa misstänksamhet mot Sovjetunionen. Sager berättade att general Patton också träffat det svenska olympiska femkampslaget från 1912 under en stor fest på restaurang Stallmästaregården i Stockholm där även den svenske guldmedaljören i dressyr, ryttmästaren Carl Bonde, deltog. Eftersom Patton var hästälskare och tävlade som hoppryttare och polospelare hade de båda männen haft mycket att prata om, bland annat berättade generalen att han räddade flera hundra lipizzanerhästar från den Spanska ridskolan i Wien samt över tolvhundra tyska krigsbyteshästar från att bli avlivade av den nazistiska militären och den utsvultna tyska civilbefolkningen. Sager sa att Carl Bondes son Thord Bonde, som hade tjänstgjort som militärattaché i Washington under andra världskriget, fick förtroendet att följa Patton under hela Sverigebesöket. Vid den uppsluppna festen på Stallmästaregården tog svenska femkampslaget och Patton åter fram pistolerna och en ”omskjutning” av OS-kampen genomfördes där generalen lyckades förbättra sitt gamla resultat avsevärt och fick behålla måltavlan som minne. Förutom sitt möte med det svenska olympialaget i femkamp var Patton enligt Sager också på privataudiens hos kung Gustav V på slottet Tullgarn, och åkte den 30 november 1945 till Uppsala för att under en dag besöka Upplands regemente. Vid ån i Hågadalen hade det anordnats fältmässiga verklighetstrogna krigsövningar som genomfördes i närvaro av den amerikanske pansargeneralen, prins Gustav Adolf, flera höga militärer och civila dignitärer. General Patton visade stort intresse för övningen, följde händelserna från nära håll och samtalade med både befäl 21
och meniga på fältet. Till sist hölls en genomgång av krigsövningen för den samlade bataljonen på en gräsplätt som till den höga utländska generalens ära raskt döptes till ”Pattons hage”. Efter den svenska arméns styrkedemonstration åkte generalen och hans stora följe till Uppsala slott där landshövdingen agerade ciceron och guidade honom runt i salarna. När sedan Patton kom ner från rikssalen till borggården för att fortsätta till domkyrkan vägrade han emellertid att besöka den och sa enligt Sager: ”Jag vill inte åka till den där kyrkan därför att den påminner mig om att jag ska dö.” De tusentals Uppsalabor som i regnet väntade utanför domkyrkan på den berömda gästen fick då besviket återvända till sina jobb eller hem. En månad efter sitt besök i Uppsala omkom tydligen general Patton i en bilolycka utanför Heidelberg, vilket dock enligt min mentor inte varit någon olycka utan ett attentat. Mer ville han inte avslöja för mig just då utan sköt upp detta till ett senare tillfälle. Sedan fortsatte han berätta om Pattons vistelse i Sverige trots att jag hellre hade hört vad som verkligen låg bakom hans våldsamma död. Sager berättade om lunchen i officersmässen på ”Polackbacken”, där flera Uppsalabor och atleter från de olympiska spelen i Stockholm hade deltagit. Vid kaffet satt dessa tillsammans med Patton och lyssnade till hans berättelser från kriget, bland annat från erövringen av Prag som han tvingades låta ryssarna göra för att de skulle få äran för den. General Patton sa att han gjorde allt i sin makt för att få ordern upphävd men att han tyvärr misslyckats med detta. Han erkände villigt för gästerna vid kaffet att han grät över sina överordnades kortsynthet och varnade för de förödande följderna som den missriktade hänsynen till diktatorn Stalin kunde leda till, inte minst för det besegrade Tyskland. Sager berättade att Patton efter sitt Uppsalabesök rest vidare till Hörningsholms slott för att åter träffa sin olympiadkollega Carl Bonde och äta middag med honom. De båda männen delade inte bara sitt stora hästintresse utan även politiska åsikter, främst när det gällde kommunism och Sovjetunionen som de betraktade som roten till allt ont. Sager berättade att hans vän Carl Bonde hade avslöjat för honom att general Patton ville marschera till Moskva tillsammans med den tyska armén för att ”jaga Stalin och hans mördande horder från planeten”. Min mentor berättade också att vännen Carl Bondes bestämda åsikt var att General Patton varit mer än lovligt antisemitisk i sina uttalanden under samtalen som fördes. Under middagen på slottet Hörningsholm, som blev den sista kvällen i Sverige för general Patton och hans sällskap, hade även 22
topphemligheter kommit på tal, vilka lovade John-Henry avslöja för mig längre fram. Avskedsmiddagen på Carl Bondes slott hade varit mycket lyckad, stämningen var hög och gästerna hade svårt att skiljas från rökverk, roliga historier och alkohol. Carl Bondes chaufför Julius Andersson, klädd i livré, försökte då flera gånger förmå värden och gästerna att bryta upp eftersom klockan var mycket och vägen till tågstationen via grusvägar och den lindragna Ulvsundsfärjan både besvärlig och lång. Avresan skulle ske med nattåget till Malmö från Södertälje Södra station och när general George S. Pattons sällskap anlände dit i vintermörkret, tio minuter efter ordinarie avgångstid, stod nattåget kvar och väntade på dem. Den försigkomne sörmländske chauffören Julius Andersson hade övertalat stinsen att inte släppa iväg tåget innan Patton och hans följe fanns ombord. Sager berättade att Julius var en före detta kusk som lärt sig allt om bilar och som gjorde många bilresor tillsammans med Carl Bonde, mest i Sydfrankrike men också i Saharaöknen. Chauffören Julius starka auktoritet, i kombination med den respektinjagande uniformen, gjorde att han en gång i franska staden Nice togs som hög svensk general och fick bästa platsen på en fullsatt lyxrestaurang. Sager nickade åt tjänsteuniformen som jag hade på mig och sa att jag borde ta efter denne Julius Andersson, trots att jag inte precis såg ut som en general utan mera liknade en piccolo, en uniformerad smörgåsnisse på ett amerikanskt lyxhotell. En jämförelse jag inte alls tyckte om för jag inbillade mig fortfarande att jag såg ut som en tjusig husar i den kejserliga ungersk-österrikiska armén. Min mentor som såg hur besviken jag blev över hans jämförelse, försökte muntra upp mig igen och sa att han bara skämtade och jag i själva verket såg mycket stilig ut i den Sagerska tjänstelivrén. Jag beslöt mig för att tro honom. Vi hade passerat Södertälje och efter drygt tjugo kilometer kom vägskylten ”Hölö/Mörkö”. Då ville Sager att jag skulle svänga av A1:an och köra mot Mörkö. På min förvånade fråga ”varför?” svarade han att vi skulle göra ett kort besök på Hörningsholms slott. Eftersom det var ett tag sedan vi våldgästade någon och jag var nyfiken på stället underkastade jag mig hans beslut och styrde bilen mot Mörkö. På vägen dit agerade min mentor levande uppslagsverk igen och informerade om Hörningsholm som var i den grevliga familjen Bondes ägo. Slottet som ligger på den nordliga delen av Mörkö blev ursprungligen byggt på grunden av en gammal vikingaborg. Platsens strategiska läge gjorde att den befästs redan på 1200-talet och att det på 1400-talet 23
uppfördes ett slott där som år 1719 brändes ner av ryska trupper. Det nuvarande slottet uppfördes i mitten av 1700-talet av greven och landshövdingen Nils Bonde och skadades svårt vid en brand i februari 1950. Sager hävdade att branden hade varit anlagd av politiska mörkermän på yttersta vänsterkanten, som hämnd för att Carl Bonde i september 1944, mitt under andra världskriget, hade förvarat etthundratjugo lådor med ytterst känsligt underrättelsematerial från Finland på Hörningsholm, så att det inte skulle hamna i Sovjetunionens händer. Flyktoperationen kallades Stella Polaris och utfördes av den svenska arméns underrättelsetjänst i samråd med Försvarets radioanstalt och med hjälp av den svenska militären. I operationen Stella Polaris flyttades åttahundra finska signaltekniker och stora packlådor med spionutrustning och arkiv från Finland till Sverige som oväntat fick tillgång till en stor mängd kvalificerat material och personal. 1960, tre år efter Carl Bondes död och tio år efter storbranden på Hörningsholms slott, brändes arkivet på en soptipp utanför Stockholm, trots att det officiellt redan hade bränts 1946. Gåtan om varför dokument med stort historiskt värde eldades upp skulle förmodligen förbli olöst för evigt. Min mentor hävdade dock att stora delar av det mikrofilmade materialet, bestående av kartotek, chiffer, kodböcker, radioutrustning och uppsnappade radiomeddelanden, inte alls brändes utan såldes vidare till svenska, brittiska, amerikanska, japanska och tyska underrättelsetjänster. Stella Polaris arkiv och teknisk utrustning blev enligt Sager en viktig grundsten för det nystartade Försvarets radioanstalts (FRA) verksamhet. Efter sammanlagt femtio minuters färd kom vi fram till Hörningsnäs där vi tog bilfärjan över till Mörkö. Från färjan såg vi Hörningsholms slott med sin gula fasad och sitt röda tak avteckna sig mot den gråblåa försommarhimlen. När vi hade kommit i land körde jag på allmän väg och fortsatte sedan rakt fram på slottsvägen genom grindarna och en gammal allé tills vi kom upp till slottet, en fideikommiss som låg stort och pampigt framför oss. Jag parkerade, vi steg ur och ställde oss på slottstrappan. Från vår höga position hade vi en utmärkt vy över Mörkös flacka och grönskande landskap. Vi såg färjan ligga förtöjd vid Näslandet, där bakom färjeläget, Kaggfjärden, Himmersfjärden och Näslandsfjärden, ett typiskt svenskt skärgårdslandskap bredde ut sig. Vi knackade på slottsdörren och när den öppnades tittade en enkelt och strikt klädd medelålders herre ut som jag emellertid inte längre minns om han var greve Carl Bondes son eller hans förvaltare. Han kände i alla fall 24
igen John-Henry och hälsade oss vänligt välkomna. Efter lite prat om gemensamma minnen från svunna tider bjöd vår ciceron på visning av det imponerande slottet, från den mörka källarhålan med kusliga minnen från ”Gustav Vasas frihetskrig” till de praktfulla salongerna med sina många släktporträtt från 1600- och 1700-talen, bland annat Hörningsholms byggherre Nils Bonde. Vi fick se ett litet skjutvapen med sexkantig pipa i brons från 1400talet som hittades i Östersjön utanför Nynäs och som hade följt med upp i ett strömmingsnät. Vår guide visade oss ett vackert badrum med mörka kakelplattor och kromarmaturer som en gång i tiden var lika berömt som den spirituella och excentriska grevinnan Ebba Bonde född Wallenberg, gift med den mycket äldre Carl Bonde. Enligt min mentor var Ebba Bonde en ung och glad liten dam, en så kallad 20-talsflapper, som ofta sågs ute i nöjesvimlet. Hon var lite vild av sig och berömd för sina hejdundrande fester. Eftersom Ebbas gamla make inte riktigt kunde hänga med i hennes svängar roade hon sig gärna med andra män. Hon dansade med drängarna på midsommarafton, hade förhållanden med styrmannen på Skanssundsfärjan och med skådespelaren och anarkisten Charlie Almlöf. I Stockholm syntes hon ofta med gamle prins Eugen och uppträdde som hans väninna i villan på Waldemarsudde. När vår ciceron för ett ögonblick gick ur rummet för att besvara ett telefonsamtal avslöjade Sager för mig med låg röst att även han i unga år hade haft ett kort förhållande med den glittrande Ebba Bonde vilket jag nästan hade gissat mig till. Hennes syster Gertrud, med smeknamnet Calle, var gift med den österrikiska greven Ferdinand Arco auf Valley, som ägde ett slott i Tyrolen. Hon var enligt John-Henry mycket elegant och hade ett kärleksförhållande med den finske marskalken Mannerheim. När vår ciceron kom tillbaka berättade han att filmen ”En bröllopsnatt på Stjärnehov” spelades in på Hörningsholms slott på 30-talet och att Ebba Bonde hade en öppen liten sportbil som hon körde omkring med på egendomen med öns ungar hängande efter sig som druvklasar. Ebba Bonde älskade kalas och lät ofta lokala musiker som till exempel Mörkökvartetten spela på sina fester som hölls i en stor källare på slottet där en jättelik ångpanna stod uppställd. På festerna bjöds gästerna på gigantiska bufféer, floder av alkohol och berg med bakverk som efterrätt. Ebba hade många vänner inom film och teater och umgicks flitigt med Karl Gerhard. Vår ciceron berättade att hon vid ett tillfälle hade spelat ett ovanligt parti schack med honom där hennes biljardbord fungerade som schackbräde och där de vanliga elfenbenspjäserna 25
Familjen Sagers katolska begravnings plats ligger intill den tradi tionella, evan gelisklutherska kyrkogården i Nykyrka, utan för Mullsjö.
En av flera grav stenar i Nykyrka tillhörande familjen Sager. Ida och Edvard var JohnHenrys föräldrar. Allan Edvard Sager var JohnHenrys äldre bror som avled endast 19 år gammal.
Filosofen Niccolò Machia vellis bok ”Fursten” blev, tack vare JohnHenry Sager, min ”bibel”.
Den helrenoverade Engelska villan på Sagerska gården Ryfors bruk. IV
U BI TD LD RA GA G LL UR ER IET
Aftonbladet gjorde en stor artikel om JohnHenry Sager, med rubriken: ”Mångmiljonär anmälde sig själv för polisen: Jag gick över gatan olagligt!”
Fastighetsägaren JohnHenry Sager utanför sin port på Hamngatan 14. Notera hans rejäla nyckel knippa.
En gång av många betraktade som Stock holms vackraste bostads hus, de Sagerska husen på Hamngatan 14–16. V
Mitt ”comebacknummer” med Samantha Fox vände tidningens fallande upplaga. En chansning som gav utdelning.
Tidningen OKEJ blev min tredje och i särklass största poptidning.
Jag ritade upp tidningen OKEJ:s samtliga utgåvor under min tid som chefredaktör – det blev över 13.000 redaktionella sidor.
Med min arbetskollega Susanne Guve på tidningen OKEJ:s redaktion.
Er författare till sammans med rockgruppen Kiss – en vänskap som varade länge.
XVIII
Vill ha dej? Det här beröm da fotot, taget 1981 av mig, på Christer Sandelin i popgruppen Freestyle. Det avskyddes senare offentligt av artisten.
Mangården i Ryfors där det mesta av handlingen i skräckvideon utspelar sig.
Kultvideorysaren Blödaren spelade vi in på 14 dagar i Ryfors. Sagers herrgård syns på DVDomslaget.
Ifärd med att filma en musikvideo för Bert Karlsson med indianen Vargtass, Duane Loken, och 35 kvinnliga fans.
Gene Simmons från Kiss poserar med ett reklamblad för min skräckfilm Blödaren. XIX
Innehåller avslöjanden som författaren en gång skriftligen förbundit sig att hemlighålla i 25 år. Tiden är nu inne då allt kan berättas.
DEN ABSURDA MEN SANNA OCH AVSLÖJANDE BERÄTTELSEN
fortsätter nu i del 2 om hur den äldre och mycket förmögne John-Henry Sager tillsammans med den unge tidningsredaktören Hans Hatwig upplever en besynnerlig överklass-safari kantad av bisarra och hotfulla händelser i 60-, 70- och 80-talets Sverige. I denna andra och avslutande del fortsätter handlingen in på 70-, 80-, och 90-talet, med bland annat dramatiken bakom några av Hatwigs stora tidnings-succéer som POSTER och OKEJ. John-Henry Sager blev på 20-talet nära släkt med blivande nazistledaren Hermann Göring då denne gifte sig med hans kusin Carin von Kantzow, en brorsdotter till John-Henrys mor friherrinnan Ida Sager (född Fock). En händelse som kom att få större konsekvenser för John-Henry än han då kunnat ana. På 60-talet är Sager Stockholms störste fastighetsägare och lever som en eremit i Sagerska huset, ett svårt vanskött palats bredvid NK i centrala Stockholm. Samtidigt bor Hans Hatwig i ett litet inackorderingsrum i Ulvsunda och arbetar som layoutare hos porrförläggaren Curth Hson. Där möter John-Henry Sager den unge tysken och blir snart hans mentor. Det som förbinder de båda männen är deras kärlek till kvinnorna; medan Sager föredrar de yngre, så älskar Hatwig de mer mogna årgångarna. Den melankoliske miljardären introducerar sin fattige adept in i den fördolda svenska överklassen, bland grevar och baroner som länge lät sig förblindas av nazismen och Tyskland, samtidigt som de levde i skräck för kommunismen och Sovjetunionen. Författaren får ta del av hårresande hemligheter i ett Sverige knappa 25 år efter andra världskriget. Kulmen är avslöjandet av en stor historisk hemlighet som den gamle mannen länge ruvat på och som han med hjälp av sin unge protegé vill röja för världen. I sin iver att få sitt livs scoop trasslar tidningsmakaren Hatwig in sig allt djupare i en mörk historia från det förflutna... Kan detta verkligen vara sant? Är han rentav utsatt för en komplott? Mentorn,
Adepten,
John-Henry Sager (1904-1984)
Hans Hatwig (f. 1946)
– Civilingenjör, Stockholms rikaste man och ägare till Ryfors Bruk. Sviken och bedragen av Jacob Wallenberg. En respektlös frifräsare bland egna överklassen. En svensk motsvarighet till Howard Hughes.
– Tyskfödd, nyfiken och orädd sängkammartjuv som blev berömd svensk tidningsmakare. Grundare av POSTER, OKEJ och Veckans NU! Ett okontrollerbart energiknippe, ibland kallad ”Stridsvagnen”.