D
en som idag passerar Föreningsgatan 54 i Malmö ser ett ganska typiskt gult tegelhus från det svenska folkhemsbyggets sena 40-tal. I bostadsrättsföreningen Ekens gamla restauranglokal på bottenvåningen uppmanar ABF:s affischer flanörerna att anmäla sig till studiecirklar i allt från samba till att spela i eget band.
2
Men för andra ger den fridfulla byggnaden helt andra associationer, där ekona från lokalens förflutna som Dad’s Dancehall hörs långt ut på gatan och där det är lika självklart att associera platsen med Debbie Harrys lårhöga stövlar som med Johnny Ramones manglande intro till ”Rockaway Beach”, Patti Smiths ålande på 3
8
RAGGARHAK TILL SALU
I
september 1976 är Bronislaw Mühl – eller Broni som alla kallar honom – en 39-årig företagare i fastighetsbranschen med lite extra pengar på fickan. Hans verksamhet består av att köpa tomter i Malmöregionen och tillsammans med byggmästaren Percy Nilsson bygga elementhus och därefter sälja tomt och hus i ett paket. Extrapengarna har han fått sedan han och pappa Erwin har kommit på kant med varandra om hur familjeföretaget ska skötas, vilket har resulterat i att Broni köpts ut ur bolaget. Det är vetskapen om de pengarna – och Bronis öppenhet för att ”hitta på något kul” när tillfälle yppar sig – som får hans kompis, advokaten Stefan Morin, att ringa upp och tipsa om att en nöjeslokal är till salu i en bostadsrättsförening på Föreningsgatan 54 i Malmö. Broni har ingen koppling alls till nöjesbranschen, är bara måttligt musikintresserad och har aldrig själv spelat något instrument eftersom han enligt egen utsago är fullständigt tondöv. Men han är som sagt alltid öppen för nya kul grejer att satsa tid och energi på. Han kollar in lokalerna med sina alpinspirerade furumöbler, sina affischer med svensktoppsartister och lokala dansband som tävlar i vem som har längst skjortsnibbar eller flest paljetter – och ser en möjlighet. Nöjeslokalen är känd under namnet ”54:an” och verkar vara ett kap för den som kan förvalta möjligheterna. Konsertlokalen som kallas Lejonsalen har plats för en publik på 650 personer och med
Broni Mühl vid entrén till 54:an i januari 1977. Klisterdekalerna för Lejonsalen sitter fort farande kvar på glasrutorna och dansbanden regerar ett tag till.
9
Lejonsalen, med långa furu bord, Löwenbräu i kranarna och inspirationen uppenbart hämtad från de sydtyska ölhal larna. ”Ett ställe som vände sig till en tysk- och tyrolervänligt sinnad publik med ölhävning och lederhosen som största last”, skriver Kvällsposten.
10
i köpet följer dessutom en lägenhet ovanför konsertlokalen, en separat affärslokal och en pizzeria på hörnet mot Bertrandsgatan. Allt för 90 000 kr. Han slår till och köper rubbet i en deal där han kan betala 30 000 kr om året i tre år utan ränta. Exakt vad han ska göra med lokalen har han inledningsvis ingen aning om. Han fortsätter med tyrolerinredningen och dansbanden som det har varit tidigare och skriver något förhastat på ett kontrakt med en bokare som ska servera 54:an grupper som Palomaz, Lill-Arnes och Trivs me’ Brogrens fram till juni 1977. Förutom dansbandspubliken verkar 54:an dessutom vara ett favoritställe både för lokala motorcykelgäng och raggare, som kommer dit för att dricka Löwenbräu och ta chansen att se några av de fåtal band som fortfarande spelar 50-talsrock. En snacksalig rock’n’roll-nostalgiker från Arlöv dyker tidigt upp i bilden och tjatar på bredaste skånska om att få spela där med sitt band. Det är Kal P Dal med Pågarna. Själv pratar Broni klingande stockholmska, trots att han flyttade ner med familjen från Stockholm till Malmö redan som
Sydsvensk Neon AB hade bråda dagar under neonreklamens storhetstid – här Stortorget i Malmö upplyst av neonskyltar en höstkväll 1953.
barn. Hösten 1953 har han gått ut grundskolan och har inga planer på att läsa vidare – istället börjar han jobba på sin pappas företag Sydsvensk Neon, men längtar snart bort och vill bege sig till sjöss för att upptäcka världen. Men för det behöver han ett eget pass och därför beger han sig till Slottsstadens församlings pastorsexpedition vid Fridhemstorget för att få ett personbevis. Det är då han får den överraskande frågan vilket efternamn han vill ha; Mühl efter sin tyska far Erwin eller Gordin efter sin svenska mamma Rico? Broni förstår inte frågan, det är väl klart att han heter Mühl i efternamn – men det är nu det uppenbarar sig att äktenskapet mellan hans föräldrar 1940 har upphävts i Sverige och att spåren av de ökända Nürnberglagarna från Nazi- Tyskland har letat sig in den 16-årige Bronis liv. Vi tar därför en liten paus från 54:an och åker tillbaka några decennier i tiden, för ett stycke dramatisk 1900-talshistoria som direkt berör såväl Bronis bakgrund som de nazistiska judeförföljelserna och de svenska eftergifterna till den tyska raspolitiken före och under andra världskriget. 11
FRÅN PALOMAZ TILL SCHAFFER Han börjar med att döpa stället till ”Nya 54:an” för att markera att det nu blåser nya vindar i den gamla tyrolerkällaren, avbokar alla dansband och börjar höra sig för bland folk han känner hur det går till när man bokar artister som folk vill se. Företaget som har hjälpt honom att installera ljudanläggningen i lokalen tipsar om bokningsbolaget Ema-Telstar i Stockholm och snart sitter Broni i telefon med Thomas Johansson och Leif ”Blixten” Henriksson på Ema. Thomas Johansson blir intresserad av att få tillgång till en Malmöklubb i det lite mindre formatet, som komplement till den större arenan Olympen i Lund med plats för 2 500 personer. 60-talets popklubbar som Klubb Bongo har lagts ner och Pireus på Stadiongatan är i princip det enda stället i Malmö som har regelbundna rockkonserter. Tillsammans med ”Blixten” sätter han full fart och övertygar under våren 1977 Broni om att boka en rad svenska artister som Jerry Williams, Mikael Rickfors, Janne Schaffer, Björn J:son Lindh, Tomas Ledin, Raj Montana Band, Magnus Uggla, Ulf Lundell & Nature och Peps Blodsband. En scen i aluminium har byggts upp med en veckad vägg- och takbeklädnad som även den är av aluminium. Jerry Williams är livrädd för att metallen ska leda ström och vägrar inledningsvis att gå upp på scenen av rädsla för att mikrofonen ska bli strömförande när han står på ett metallgolv, men Broni lugnar honom genom att leta upp en gammal matta som rullas ut på scengolvet. Satsningen på de svenska artisterna går sådär och den största floppen är Magnus Uggla; en 22-åring från Stockholm vars två glam- och symfonirockinspirerade album Om Bobbo Viking och Livets teater har gått större delen av den svenska rockpubliken förbi. Det är därför mycket glest framför scenen när Uggla den 21 maj för första gången möter Malmöpubliken – och svårt att ana att samma artist sex månader senare ska skapa fullt publikkaos med poliser, slagsmål och trafikstockning på Föreningsgatan.
Janne Schaffer 4 februari 1977.
22
23
THE JAM
38
23 SEPTEMBER
Fredag 1977
”
Deras musikprogram består av ett helvetiskt ös,
liksom de flesta andra nya vågen-grupper. De far omkring
”
som förgiftade råttor på scenen, utspelet är totalt.
MAGNUS GERTTEN, SYDSVENSKAN
39
40
Paul Weller kopplar av på scenkanten före spelningen i Malmö.
EN EUROPATURNÉ MED TVÅ SPELNINGAR
K
lockan 22 på fredagskvällen hoppar trummisen Rick Buckler, basisten Bruce Foxton och gitarristen och sångaren Paul Weller upp på Dad’s scen. ”We’re The Jam and this is rock’n’roll”, säger Weller och sekunden senare kastar sig bandet in i öppningslåten ”I’ve Changed My Address” från debut-LP:n In the City, som har kommit några månader tidigare. Bengt Liljegren rapporterar i fanzinet ”Noncha allt” att publiken på ca 400 personer omedelbart är med på noterna, att många börjar pogodansa och att såväl Weller som Foxton är lika vassa som Pete Townshend på höga hopp med benen utsträckta. Förutom låtarna från debutplattan får publiken på Dad’s dess utom en försmak på The Jams kommande andra album This Is the Modern World, som ges ut två månader senare och som bandet denna kväll spelar sju låtar från. The Jams spelning blir en explosiv upplevelse som kulminerar i extranumren ”Slow Down” och ”In the Midnight Hour”, två klassiker från 50- och 60-talet som injicerats med 1977 års energi och spelas i ett ursinnigt tempo.
Låtlista, fredag 23 september 1977 I’ve Changed My Address Carnaby Street The Modern World Time for the Truth The Combine London Girl Standards InThe Street,Today London Traffic All Around the World Sounds from the Street Bricks and Mortar In the City Takin’ My Love In the Midnight Hour Slow Down
”Paul Wellers farsa var manager för bandet och han var stenhård. Vi var förband men fick inte röra deras grejer på scen. Alla våra grejer fick sättas upp framför deras prylar. Och vi fick inte komma in back stage efter konserten.” Stefan Ahlqvist, Problem 41
74
RUNAWAYS 26
Promotionblad från DKB
NOVEMBER
Lördag 1977
KVÄLLSPOSTEN
”
Om musiken låter seg och tråkig så kan man inte ge det omdömet
om showen i sin helhet. Det beror förstås på att det är första gången man ser tjejer stå på scenen och släppa loss aggressiv rockmusik.
”
MÅNS IVARSSON, SYDSVENSKAN
75
Joan Jett drar ner medelåldern i hotellbaren i Köpenhamn dagen före konserten på Dad’s i Malmö.
”
Vi spelar rock’n’roll, försöker
ge bra konserter och svettas lika hårt 76 som killarna
JOAN JETT I KVÄLLSPOSTEN
TJEJPOP – DÅ TROR FOLK DET SKA BLI EN SEXAKT MED STRIPTEASE! Kvällsposten 26 november 1977
Vi ser inte Runaways som en sexakt. Folk är som galna. De tror det skall bli striptease när vi kommer in på scenen! Joan Jett är 17 år. Håret är färgat i samma korpsvarta ton som en gång Elvis. Hon dricker oavbrutet apelsinjuice och äter dubbla rostbiffssmörgåsar. Sedan tuggar hon oavbrutet tuggummi. Hon snackar intensivt. Trivs i rollen som rock’n’roll-stjärna. – Namnet Runaways är sym boliskt, kan tolkas som ”flykt”. Vi använder musiken som flykt, bort från våldet i USA. – Alla har vapen i USA i dag, men jag tror inte vi kan påverka
situationen med vår musik. Det har redan gått för långt. – Jag är inte emot allt våld, mot polisvåld, men inte våldet på konserterna. Där är det bara ett sätt för ungarna att släppa loss sina frustrationer. Runaways är fyra typiskt ame rikanska tjejer. De är som levande seriefigurer tagna ur en tecknad TV-serie. De kunde också vara tagna ur Disneylands rekvisita. Fyra individualister. En typisk ”beach girl”, en svartklädd punk, som också skulle kunna tillhöra Hells Angels, en blyg college flicka och en ung ”glamour girl” ur det nya ”dekadenta” Hollywood.
– I USA är tjejerna mycket självständiga och frigjorda i dag. Jag sympatiserar inte med kvinnorörelsen, kanske för att de inte vet vad det är för något. Olle Berggren
LITA FORD I RUNAWAYS:
”IBLAND LÄNGTAR JAG EFTER MIN MAMMA …” Skånska Dagbladet 26 november 1977
– Ibland önskar jag att jag kunde knäppa med fingrarna och så var mamma och pappa hos mig. Som när vi satt instängda i en bil i Tokyo i somras med 2 000 fans hängan de över bilen. Vi fick knappt luft, säger Lita Ford i den amerikanska tjejrockgruppen Runaways som är i Malmö i dag, närmare bestämt på Dad’s Dancehall. Under den tuffa ytan döljer det sig fyra tjejer som är på väg att lämna tonåren. De försöker se småstöddiga ut men efter en stund faller masken av och de blir precis som andra tjejer. – Funderar inte flickor i din ålder (19) på att skaffa familj och barn?
– Usch nej! Jag hatar små barn. Jag tycker faktiskt att de är vidriga. Det är bara en massa skrikande och kladdande hela tiden, tycker Lita. – Vad skulle hända med Run aways om någon av er blev med barn? – Om någon gick och blev gravid fick hon väl ta abort. Eller så lägga av. – Varför slutade Jackie och Cherie (Currie)? – För Jackie blev artistlivet inte som hon hade tänkt sig. Hon klarade helt enkelt inte av det. Att Cherie slutade var en lättnad för oss. Hon ville vara stjärna. Hon tänkte aldrig på oss
andra utan gjorde precis som hon ville. Korn alltid för sent till repor och soundchecks, om hon kom. Inte ens till presskonferen ser orkade hon ta sig. Hon var lat och odräglig, säger Lita med bister min. Hans Bendroth 77
”
Det svänger något allde le
gruppens musik och både
studsar omkring i en hö
s otroligt om
musiker och publik
”
gst salig röra.
LEN NAR T PER SSO N, ARB ETE T
RAMONES 8
SEPTEMBER
144
Fredag 1978
145
”Ramones lever i det mesta upp till schablonbilden av punkrockare. Men de har en sak som höjer dem över de flesta i genren – humor. Deras syfte med musiken är att både grupp och publik ska ha roligt. Och både Ramones attityd och deras musik är ofrånkomligt skrattretande.” MÅNS IVARSSON, SYDSVENSKAN
146
SYDSVENSKAN, 10 SEPTEMBER 1978
SÅ SKA DET VARA, JA! Arbetet 7 september 1978
Tyckte ni att husen skakade och att gångbanorna gungade i trakten av Värnhemstorget i fredags kväll? Inte så konstigt i så fall – The Ramones drabbade Malmö och Dad’s Dance hall vid den tiden! Malmö har ju med tiden skaffat sig ett rykte som en ”trög” stad vad det gäller konsertbesök av andra än de stora och etablerade stjärnorna, men på Dad’s var uppslutningen ändå riktigt hyfsad i fredags. Det var åt minstone totalpackat på dansgolvet framför scenen. Och det är så det ska vara när Ramones ger konsert. Ramones är nämligen först och främst ett dansband. Det svänger något alldeles otroligt om gruppens musik och både musiker och publik studsar omkring i en högst salig röra. Det är musik att skratta åt och ha roligt med. Ändå ska man inte göra Ramones den otjänsten att bara se på gruppen som något slags karikatyr — man har med tiden blivit en suverän
rockgrupp. Även på ett strikt musika liskt plan. Nye trummisen Marc Bell är otro ligt fin – som en våra dagars Ringo Starr ungefär. Gitarristen Johnny Ramone är motorn i den otroligt en ergiska adrenalinchock som gruppen utvecklar både på scen och på skiva. Basisten Dee Dee Ramone ger stadga åt det hela. Och mest av allt är man en särdeles samspelt grupp, en enhet som bara kör över publiken. Men man gör det utan aggressivitet av det ne gativa och nedbrytande slaget. Man gör det med humor, värme och hälso sam rock-känsla. Man kan inte undgå att älska Ramones. På repertoaren? Högst egenhän digt tolkade popklassiker som Bobby Freemans ”Do You Wanna Dance”, The Trashmens ”Surfin’ Bird” och The Rivieras ”California Sun”, plus liberala doserfrån gruppens LP-plattor. Vi fick allt vi hade kunnat begära – och lite till. Lennart Persson 147
Lars Sundestrand recenserar ‌ Ramones i fanzinet Funtime, nr 4 1978.‌
148
Låtlista, fredag 8 september 1978 Rockaway Beach Teenage Lobotomy Blitzkrieg Bop I Don’t Want You Glad to See You Go Gimme Gimme Shock Treatment You’re Gonna Kill That Girl Don’t Come Close I Don’t Care She’s the One Sheena Is a Punk Rocker Havana Affair Commando Here Today, Gone Tomorrow Surfin’ Bird Cretin Hop Listen to My Heart California Sun I Don’t Wanna Walk Around with You Pinhead Do You Wanna Dance? Oh Oh I Love Her So Today Your Love, Tomorrow the World Judy Is a Punk Now I Wanna Sniff Some Glue We’re a Happy Family
Marky Ramone på Dad’s. Marky Ramone: Punk Rock Blitzkrieg: My Life as a Ramone
The spitting was getting out of control. It was like Normandy without the bloodshed. The German punks were accurate to the point where I could no longer hide behind a Paiste cymbal. They were launching wet V-2 rockets. The promotor in Ronneby, Sweden, had given us T-shirts that said ”No Spitting – we’re Americans,” but we weren’t wearing them, and if we had been, they’d be drenched in saliva.
RAMONES S EPTEMBER 1978 När Ramones återvänder till Sverige för ett par spelningar i september 1978 har de spelat in sitt kommande fjärde studio album, Road to Ruin. Dessutom har de bytt trummis: Marc Bell har ersatt Tommy Ramone och tagit sig namnet Marky Ramone. Han kastas rakt in i ett sko ningslöst turnéschema som
innebär att Ramones i princip ständigt är på resande fot. Spel ningen på Dad’s är den 86:e av 135 som Ramones avverkar under 1978. Bandets explosiva energi är redan legendarisk och på Dad’s kör man 26 låtar i ett ursinnigt tempo, varav de sista sju är extra nummer. Gabba, gabba, hey.
149